Kategoriarkiv: Personligt

Holding a space of love

Publicerad den av
2

Being held in a space of love is for me a great place to be coached from. But being held in this way is something that I’ve experienced in many different settings.

My MasterMind-group is a great example of this, and I think that is part of the success that group is/has. Being held in a space of love means that I can be me, full out, without feeling like I have to guard my human experience. I can just be, and tell my MasterMinders where I am at. Full stop. Daring to say what I am experiencing in the moment, is a liberating sensation, and not one that I’ve been used to experiencing. At least not this unrestricted, unfiltered and vulnerable. I’ve always been one for laughing when that urge sets in, but crying, or acknowledging my feelings of shame, guilt, embarassment and such, not so much. Letting those feelings shine through somehow meant that I was bad, corrupt, broken. Or so I thought. And that was a thought I believed to be true.

My beloved friends in back office of #skolvåren are another example of this. That’s also a group where I can just be me. And it’s such a wonderful sensation, let me tell you.

And yes, I feel this, sometimes, within my family. Not always. It’s as if the close relationships sometimes makes it harder, because there are so many expectations between all involved. Or is this just my perception of it?

There is the child. As is. And then there is my image of what that child should be, could be. As he/she is not. When I believe in the imaginary image that I am holding my child up against, constantly measuring, checking, judging to see whether or not my child ”fits the part”, I am NOT holding my child in a space of love. Rather the opposite.

There is the spouse. As is. And then there is my image of what that spouse should be, could be. As he/she is not. When I believe in the imaginary image that I am holding my spouse up against, constantly measuring, checking, judging to see whether or not my spouse ”fits the part”, I am NOT holding my spouse in a space of love. Rather the opposite.

And go figure, the more of this I practice, the more of this I get in return. So if I want to be held in a space of love, what better way than holding that space of love myself?

Holding a space of love

Because I can drop the imaginary images, I can shed them, and just be with what is. Be with my child. Be with my spouse. Just be and hold them, from a space of pure love. Because the love is there. That has never been the issue. But it’s been clouded, which has made it harder for said child or spouse to feel held in a space of love. Because love hasn’t been all they have been held within. And that has been the case. Except occationally, when all there has been has been that timeless and unconditional love, undiluted.

Now, this past year, as I’ve been shedding more and more of the layers I’ve been ensconsed within, layers that are no longer serving me, blocking the light within me to shine through, I have also dropped my attachment (most of it? all? is it possible to drop it all? it honestly feels like that most of the time) to the imaginary images, and I am with what is. And that kicks all of my relationships up into a different ball game. And you know what, I’m really curious as to what will unfold from this place and space.

I’m doing more and more holding from a space of love, and it has a calm and peaceful sensation to it. It’s like an exhalation after holding my breath for a while. Holding my breath requires a lot of tension. And the relief when I exhale is palpable. That’s how I feel when I hold a space of love. And I love that. So if I want to be held in a space of love, what better way is there than holding a space of love?

Säsongens sista?

Publicerad den av
1

Skön helg. Solen skiner. Krispig höstluft och ljuvliga höstdofter. Lånebilen alldeles fullsmockad med äpplen från momos trädgård. Varje äpple nogsamt invirade ett och ett i tidningspapper, för att hålla hela vintersäsongen. God mat. Gott sällskap och sköna samtal.

Äpplen

Äppleskörd

Morgonpromenaden med Trassel, i sällskap med make och son. Dottern tog kvällspromenaden med hunden igårkväll och avstår därför. Sonen väljer promenadväg, lotten faller på skogen. Knatar rundor i trollskogen, doften, färgerna, friden. Och svampen – en ensam liten sopp hittar vi. Den får följa med på hela rundan, och ska torkas när vi landar i hemmet igen.

Sopp

Avslutar med en liten sväng ner på stranden. Nästan vindstilla.

Strandpromenad

Jag vill bada, utropar minstingen. Så vi knatar hem och tar med badkläderna ner till bryggan. Jag hoppar i, maken likaså. Sonen bangar. Dottern fridyker på söndagskvällar så hon följde med mest som moraliskt stöd.

Plurrsugen

Kallt. Troligen en 14-15 grader. Inte mer. Kallt som sagt, fötterna och benen domnar nästan. Men skönt ändå. Livsbejakande. Uppfriskande.Redo för plurret

Väl åter hos momo har hon kokt några ägg, så vi dukar fram lite fil och mackor och äter en lättare lunch innan vi styr kosan söderut igen. Med en bil fylld med många kilo äpplen, deras doft är påtaglig. Naturens guld!

Säsongens sista?

Livet är gott, och jag undrar om doppet var säsongens sista?

Be gentle with yourself

Publicerad den av
3

I do a lot of coaching sessions right now, and one of the things that almost always seems to come up in the conversations, is the general tone of the inner voice we all carry with us. Mine used to be a dictator, lashing out at me with a leather whip, and being real nasty, on a daily basis. But not anymore. Not a lot, at least. I’ve become gentle with myself, and I cannot even begin to describe the difference it’s made in my everyday life.

Being gentle with myself, for me, means that I don’t beat myself over the head with a shovel anymore, whenever I do, say, or even think, something ”bad”. Because I’ve come to understand that ”bad” is a construction. My thoughts and the resulting feelings are neutral. They just are. But we have, as a society I guess, placed a whole lot of meaning on them, giving them a value.

If I ask you to name three good feelings, I’m certain it’s not a problem for you. Perhaps emotions such as love, joy, happiness, generosity, care come to mind? Now if I ask you to name three bad feelings, perhaps you’ll come up with emotions such as hatred, anger, anxiety, vengence, desire, jealousy and so on?

Well. What I’ve realized is that this is nonsense. It’s not true. There is no such thing as a good or bad feeling. That’s all make belief. We’ve invented it. And I think the reason we’ve made up all these stories around these feelings, is because when acting upon the ”good” feelings, generally there is value to that action. It serves us in some way, that is more easily understood and felt than when acting upon the ”bad” feelings. Acting on hatred rarely serve us, and generally speaking there is less apparent value to acting on these feelings. And I agree with that. But, that still doesn’t mean the feeling and the thought it came from, are good or bad. They still just are. They exist. Period.

And I even venture as far as stating, that believing in the story of good and bad thoughts and feelings, is actually causing much more harm to us, than shedding that belief, and seeing the thoughts and feelings for what they are. A thought. And a feeling. Nothing more, nothing less. Just that.

For me, this makes it much more easy to feel what I feel without beating myself up over it. I can be nervous without being nervous about it. I can be angry without being angry at myself for it. And so on. This is what I mean with being gentle with myself. I feel what I feel, and that’s ok. I’m ok with that. Most of the time, that is… because sometimes I’m at a low state of consiousness and then perhaps I’m not ok with being angry and upset. And you know what? That’s ok too!

Now, what this ok-ness doesn’t mean, is that I give myself permission to act on whatever feeling I’m experiencing in the moment. No. That’s another ball game. I’m ok with feeling whatever I feel, but I now know I don’t have to act on every feeling I experience. I can just sit with it. If I’m angry, that’s ok. But that doesn’t mean I have to scream and shout. Sometimes I do, because I feel that’s what will be of service to me in the moment. Sometimes I don’t, because I don’t feel it will be of service to me in the moment. There is no right or wrong that is always right or wrong. It varies. (Barring actually inflicting harm upon another being. Does that really ever serve anyone?)

Knowing this, really really knowing it in my heart, means that I am no longer a slave to my feelings. I don’t have that urge to lash out, when I’m angry, at least not at all as frequent as it used to be. I have a choice to act on my feelings, and what will serve me in the moment will vary. That means there really is no right or wrong here, and with that realization, suspending judgement upon myself and other has fallen away, and only remains to a very small extent in my life. So I’m not only more gentle with myself, I am also much more gentle with you, and the rest of the world.

Except when I’m not, because I have a muddled mind, lacking clarity, and that’s ok. I know my clarity will return, in time, and I also know that it really serves me to be gentle with myself. At all times.

be gentle

Be gentle with yourself. Try it out. You don’t even have to believe you deserve it. Just try it. Ok?

Rädsla, hissen, tredje ögat osv

Publicerad den av
1

TröttHar haft en alldeles fantastisk dag, med en talk, en walk, ett lunchmöte, en walk till och sen en middagsdate. Helt magiska möten.

Så det finns  mycket jag skulle vilja skriva om idag, men jag är helt enkelt alldeles för trött.

Så mina tankar om rädsla som budskap, hissliknelsen och min relation till mitt tredje öga får helt enkelt vänta till en annan dag.

För nu är det läggdags. Godnatt!

Böcker som gjort skillnad

Publicerad den av
2

På Facebook har det under en period förekommit en fråga som lyder ”Vilka tio litterära verk har bidragit till att forma dig?”, och jag blev taggad av tre personer att svara på frågan. Det har tagit mig en stund att samla mig, men till slut fick jag till det. Har idag lagt ut nedanstående på Facebook, men tänkte för skojs skull dela det även här på bloggen.

Här kommer de 10 böcker (eller serier) som verkligen sticker ut i mitt huvud, i just denna stund, för att de betytt något för mig, på det ena eller andra sättet. Böckerna presenteras utan rangordning, detta är endast i den ordning de kom till mig.

1) Munken som sålde sin Ferrari – Robin Sharma
En bok som satte mycket griller i huvudet på mig, framför allt kring det faktum att saker inte måste göras som de görs, bara för att de gjorts på det viset så länge att folk tror det är så det ska göras.

2) The inside-out revolution – Michael Neill
Rolig och tankeväckande bok om livet, på klassiskt Michael Neill-maner, en man jag lärt känna under Supercoach Academy 2014. Finns även i svensk översättning och heter då Livet inifrån och ut.

3) The Missing Link – Sydney Banks
Kort, fin, kärnfull bok om den felande länken i vår förståelse hur livet fungerar.

4) Godnatt Mister Tom – Michelle Magorian
En av mina favoritböcker som barn, vet inte hur många gånger jag läste den under min barndom.

5) Tai Pan och efterföljande böcker i den serien – James Clavell
Sommaren då jag fyllde 13 var mitt liv något turbulent, och jag flydde in i böckernas värld. Bland annat plöjde jag alla dessa Clavell-böcker, men stor glädje. För snacka om flykt undan det som var min verklighet!

6) A fine balance – Rohinton Mistry
Tegelstensroman om fyra människoöden som flätas in i varandras, utspelar sig i Indien. Plöjde under 22 timmar i sträck under en vistelse i Thailand då min bror bodde där. Brukar benämna den ”den bästa bok jag någonsin läst”. Läs den helst på originalspråket engelska, då språket är så fantastiskt vackert, och jag är rädd att översättningen inte gör den rättvisa!

7) Vilda svanar – Jung Chang
Alltid älskat att läsa böcker om Kina, och detta är en som sticker ut extra mycket då den verkligen var gripande.

8) Enders spel och efterföljande böcker i den serien – Orson Scott Card
Älskar tegelstenar, och bortsett från inledande Enders spel är de efterföljande böckerna riktiga tegelstenar. Älskar science fiction och science fantasy, kanske just för att det är ett så härligt avbrott från verkligheten jag lever.

9) Alltid hos dig – Maria Ernestam
Tog med pocketboken till Indien då jag arbetade där, och hade för avsikt att lämna boken efter mig, till efterföljande resenärer. Men när jag snyftat mig igenom den var jag tvungen att packa ner den i resväskan och släpa den med hem, för jag ville att maken skulle få en chans att läsa den.

10) Stäppens krigare och efterföljande böcker i serien om Djingis & Kublai Kahn – Conn Iggulden
Igen… tegelstenar, gärna i form av en riktigt lång serie. Då blir jag lycklig,
när de är välskrivna, roliga, intressanta och/eller spännande. Och det är denna serien definitivt. Gillar Igguldens böcker överlag, men detta är min favoritserie hittills.

(Bonus: Spejarens lärling, bokserie av John Flanagan är en science fantasy-serie för barn/ungdomar som jag själv läst med stor förtjusning och glädje. Rekommenderas varmt den med, tror dessutom den kan vara en riktigt fin högläsningsserie!)

Tack Anders, Anna och Charlotte för propån, det har varit en skön stund att tänka på vilka böcker som gjort ett stort avtryck i mig. Jag älskar böcker, jag älskar läsning, och kanske kanske någon får ett infall att plocka upp någon av de böcker jag nämner ovan. Kanske det kan bidra till att få dig i bättre #läsform!

Böckernas värld

Vilka 10 litterära verk har bidragit till att forma dig?

Writing induced by flight mode

Publicerad den av
3

It’s funny this, how I seem to be at my very peak of writing whenever I am on a plane, with my iPad in flight mode, isn’t it? Or perhaps it isn’t? Very few distractions, plenty of hours to make the most of, and not a whole lot of options as to what to do. I like it a lot though, getting down to it, writing blog post after blog post, that will be published in due time – some might never make it to the public view though! – and just going with the flow, picking up on a thread, and just writing away for a bit, finishing, finding a new thread, and so on. Repeat until breakfast is served…

So I’ve been thinking how I can set it up for me so I actually can get down to this very peaceful and easy-flowing writing without having to hop across an ocean to do it, and one thought that I’ve been having is to go for silent writing retreats by myself, somewhere. Preferably someplace with no or restricted wifi, to make sure I don’t waste my time idly chatting to friends on social media platforms of one sort or the other.

Now, I do write at home though. Otherwise I’d be hard strapped for daily blogging, let me tell you. And once in a while I take full writing days, because the urge to write is so overpowering which makes it a joy to surrender to that feeling! But I’d like to do more of it.

If I get to dream – and I do! -, I’d go to a simple cottage, somewhere out in the country, with beautiful scenery, so I can also take long exploratory walks, and just write. This summer I visited the summer house of the sister of a dear friend – that would be a perfect spot to go. Secluded, amazing surroundings and with a wonderful ambiance to the house. But I’d have to go alone, because I know if I went with my dear friend, we’d be talking talking talking. Then again, that ain’t bad, so I’m gonna dream about going away with her and a few more friends as well, on a talking retreat! And actually, that’s more likely to happen in the near future, because we will make it so.

Silent retreat

So, the question for me is, when will I make my dream of a silent writing retreat happen?

Seven

Publicerad den av
25

Trillade över ett tweet för ett tag sedan, någon som twittrade ut att de klarat av dagens sjua. Blev lite nyfiken, kollade in appen som tweetet länkade till och laddade ner den. Bestämde mig för att testa. Appen SEVEN är en motionsapp, eller vad man ska kalla det, som kort går ut på att man hoppar på en utmaning att göra (minst) 7 minuters gymnastiserande per dag under sju månader. Tänkte att det där var något för mig, eftersom jag föll tillbaka i ett icke-rörelsemönster efter Inas WODar.

Sagt och gjort, jag började sprida att jag ville hoppa på utmaningen och att jag gärna ville ha sällskap. Så nu är vi ett gäng som kör Seven, och det verkar som det sprider sig i vänskapskretsen också. Det är gott eftersom vi då blir flera som kan hjälpa varandra med pepp och stöd.

För mig passar detta som hand i handske, för är det något jag undviker så är det att gå på pass på gym. Det händer någon enstaka gång, men rent generellt tycker jag det är trist, blir för inrutat och tar för mycket tid när det väl är dags. Men att istället börja varje dag med ett sju-minuters-pass som ger en snabb genomkörare av kroppen, det är helt rätt för mig. Det finns ett grundprogram i appen som man kan börja med, om man inte vill köpa loss de övriga varianterna som finns. De låses annars upp efter två månaders dagliga sjuor. Jag kan också bygga egna program utav de övningar som ingår i appen, vilket jag tänkte testa vad det lider.

SEVEN

Att jag nu gör en sjua om dagen, vilket ger lite övning för mage, rygg, arm, ben, tillsammans med alla de coachwalks jag går, plus cyklandet, gör att jag känner att jag rör på mig hyfsat bra för tillfället. Och jag märker ju hur mycket bättre min kropp mår av det, så där har jag motivation nog att fortsätta. Plus att jag lovat mig själv och de jag utmanade att köra en sjua om dagen i sju månader. Så nu kan jag ju inte banga. Och för den delen har jag redan kört i över 40 dagar redan, så jag är en bra bit på väg till månad två.

Det jag verkligen önskar göra är att jag bara fortsätter köra när de sju månaderna är slut. Och jag vet att det enda som är i vägen för mig är mig själv, så jag tänkte försöka se till att jag snarast hjälper än stjälper mig att fortsätta köra en sjua om dagen!

Om du skulle sätta samman ett pass bestående av 12 stycken trettio-sekunders-delar, hur skulle det se ut då?

Jag har behov av något annat

Publicerad den av
3

Det kom ett Facebook-meddelande från en vän, som i runda slängar sa att hen har ett behov av annat i sitt FB-flöde än det jag bidrar med, och att hen därför tänkte bryta FB-vänskapen, men att hen tyckte om mig som person och skulle fortsätta följa mig på Twitter.

Jag svarade, ärligt, att jag förstod till fullo, och inte alls tog illa vid mig, vilket hen var lite rädd för, utan snarast att jag verkligen uppskattar hur hen tar ansvar för att skapa det flöde som hen mår bäst av. Så snarast att jag uppskattar hen ännu mer som person för detta!

När jag tänker på mitt agerande, med mitt tredje öga som tittar på mig, lite utifrån, och ser med tacksamhet och stolthet på hur jag hanterade det där. Och det coolaste av allt är att det verkligen var min ärliga känsla i stunden. Inte tillstymelsen till självförebråelse a la
– Men Helena, usch vad hemskt, tänk vad korkade saker du måtte publicera i ditt FB-flöde som gör att hen inte vill fortsätta vara vän med dig där.
– Nä du Helena, alla selfies och wefies du tar och lägger upp, det borde du kanske sluta med, för tänk om det är det som hen reagerat på, det är nog så att du är alldeles för egotrippad!
– För att inte tala om alla blogginlägg från dig själv som du promotar, herregud, vad ska folk tänka om dig egentligen?

Och dylika tankar har jag inte haft sedan dess heller, för den delen. Inte ens nu när jag skriver detta tänker jag så, däremot har jag inte svårt att tänka tillbaka på hur det hade låtit i min skalle för ett par år sen. För då hade det låtit så här – och än värre, jag hade trott på det!

Det är för den sakens skull möjligt att tankarna svävat förbi, men då måtte det gått blixtsnabbt för jag har verkligen inget minne av det. Så oaktat att jag inte kan styra vilka tankar jag tänker, så är det liksom som att min hjärna är mer teflonliknande gentemot en viss typ tankar nuförtiden, medan den tidigare hade värsta kardborrväggen för denna typen av tankar. De fastnade lätt som en plätt och sen lät jag dem bygga bo.

För det är inte MIG detta handlar om. Det handlar om en person, som tänker kring det jag lägger upp på Facebook på ett sätt som inte gagnar hen just nu. Och då är det ju perfekt att hen tar sitt ansvar och agerar på detta.

Jag vet ju många som uppskattar mitt eviga delande på Facebook, så det ligger inte hos mig hur folk uppfattar och tänker kring sina egna flöden på Facebook (eller afk för den delen). Det ligger hos dig. Och jag tar inte ansvar för dig. Jag tar ansvar för mig. Och så länge jag följer min egen inre röst (den som talar med en ängels röst!) så gör jag just det, tar mitt ansvar alltså.

behov

Jag hedrar min vän som både har modet att se till och agera på sina egna behov. Kudos! Rakryggat och öppet, precis som jag gillar det. Har alltid gillat just raka rör, men skillnaden är att jag tidigare hade bankat på mig själv (likt de fiktiva tankarna i kursivt ovan) i en sådan här situation, och det gör jag alltmer sällan.

Hur hade du känt dig i en motsvarande situation, tror du?

Men mamma!

Publicerad den av
Svara

Kom hem från USA i fredags och när sonen i söndags förstod att jag skulle till Tyskland måndag-tisdag på en jobbresa utbrast han:
Men mamma, ska du aldrig stanna hemma?

Jo…. Hade tänkt det. Men måste komma hem först bara. ‘Ska bara’ är jag bra på, precis som Alfons. Ska bara komma hem först…

Å andra sidan var det en riktigt bra jobbresa, igår besök hos en maskintillverkare och idag är vi på språng till en annan.

IMG_3779.JPG

Och hotellet hade en liten pool så igår unnade jag mig själv ett dopp efter en stund i både ång- och torrbastu.

Som tur är har barnen studiedag imorgon och jag har medvetet hållit mitt schema helt tomt så imorgon blir en mor/barn-dag. Längtar!

Thoughts aren’t Truth!

Publicerad den av
1

Found a great quote by Byron Katie on Facebook:
Byron KatieAnd I have to say, that’s one very wise woman. Because thoughts are just that, thoughts, and not Truth, which I have been prone to believe before. But they are not instructions that you have to follow, they just are. Period.

Sometimes I act on my thoughts, and sometimes I don’t, based on what serves me best in the moment. But overall, just to know, in my heart, that I do not have to believe, and act, upon the thoughts that come into my head was been the greatest revelation in my life.

And you know what, that might seem like I’ve been totally dense until I got this, and I might well have been, but while I’ve always know I don’t have to believe, and act, upon obviously ”crazy thoughts” such as ”Try jumping off the cliff to see if you can fly” or perhaps ”I wonder what it would be like to kiss that smashingly magnificent-looking perfect stranger across the road”, I really didn’t know I didn’t have to believe, and act, upon the more unassuming – but oh so insidious! – thoughts such as ”Well, so everyone says you’ve done a good job today, but really, you could really have done a bit more! I’m dissapointed in you! You’d better get your act together.” or something like ”You didn’t remember to remind your child about bringing gym clothes to school today, so you’re obviously a bad mother and really need to shape up this parenting stuff, or else…”.

But I don’t have to take either as truth. Because they are not. They just are. What relationship do you have with thoughts?