Kategoriarkiv: Personligt

Being aware – reflection #3

Publicerad den av
Svara

Am down with a cold. Feeling very unaware of most things outside of the discomfort of a sore throat, raspy cough and an aching head. But still, why not just move ahead with the reflections on being aware…

Does being aware have a color?
Instinctively, what comes to mind is transparency. Any color, but transparent, not being a hindrance for going past it, through it.

A symbol?
A symbol…. does being aware have a symbol? Just the one?
I don’t know. Possibly the third eye? But then again, isn’t than an old symbol, with a lot of different connotations, with awareness (increased perception) being one?

What is the language of awareness? Does it exist?
Or will we – together – make the language of being aware come to form?
The language of awareness cannot be a language of but one component, such as speech. A language of awareness must be a multifaceted language utilizing all senses, opening up for an experience of sound and silence, visual and intuitive aspects as well as movement and touch. If it exists? Who knows… But yeah, I would like to think it’s out there and probably has since the beginning of time. Not sure if it’s come fully into form yet. It’s more like something wanting to happen, popping up here and there, in quick bursts of connection and awareness. Wanting to be seen, felt, heard, sensed by a larger number of humankind. Do you think we can help it come into form, making it easier for more people to discover it?

opening up

Are there any rituals connected to being aware?
Or might we – together – create some?
I’m certain there are a multitude of rituals. Some widely shared and spread across the globe, some might be absolutely unique to a specific individual.
A wise woman told me yesterday of the eternal circle of expansion -> stability -> expansion -> stability and so on. She explained how there’s expansion, with intake, new learnings, input and information, expanding in all senses…. and how there’s a need for all those new sensations to stabilize and sink in, enabling me to become grounded in what I know. And once stability has been reached, a new expansion phase can begin. I’m sure we could find rituals for both phases, expansion as well as stability, but am equally certain we could come up with new rituals around these phases.
Personally, I know I have some rituals that have definitely helped me be more aware, and I’m doing one of those things right this minute. Blogging for me, is both a self-coaching tool and a way for me to reflect and discover myself, my beliefs, my understanding. Blogging is one way for me to stabilize what I take in during the day.

Do you have any favorite rituals you’d like to share with me?

Being aware – reflection #2

Publicerad den av
Svara

Sticking to my awareness-theme, I pick up the next set of questions from my original post. Now let’s see what I might discover today.

How do you Do awareness?
What a relevant question. And such a difficult question to answer. Because how Do you Do awareness? *pause to reflect and sit with the question*
Well. I guess, for me, doing awareness isn’t really visible on the outside, it’s more something that goes on within me, which then might manifests visibly, in my actions and the way I show up in the world.

What is the relationship between being and doing awareness?
Being aware comes before the doing of awareness. I don’t think it can be the other way around and they don’t work in parallel either. Being precedes doing. It’s as simple as that. Do you agree?being precedes doing

How can you tell when another person acts out of awareness? Or when he/she
doesn’t? Is it visible somehow?
These questions all belong together. And yes, sometimes I can tell if a person acts out of awareness or when he/she doesn’t. Sometimes I can’t. I guess it varies. However, I actually think I can sense it, intuit it, more often than I can actually see it with my eyes. Whether or not I use my intuition to sense it, or I use my eyes to see it, I guess what I spot is incongruencies, when there’s a mis-match between being and doing. Something that is un-synchronized, out of tune, not as it should be.

Is there a limit, a point where you are fully aware, saturated, unable to become more aware? If so, can human beings reach that point? Is it even desirable?
Another set of questions that belong together.
And no. I don’t think we can reach that point, at least not staying a human being.
Actually. I have a sense that once a person is 100% aware, saturated with awareness, unable to become more aware… he or she will cease to exist, revert into godhood, no longer having a place in the human realm. Being human and living the human experience means there is always more to learn, to grasp, understand, discover, be curious about. There is no such thing as a comprehensively aware human being. Because once we reach a point of all-knowing, we are god, pure and simple, and the need for our human form will be no more.

Do I know this last to be true? Heck no.

I haven’t got the faintest idea if this is the way it is, or just a figment of my imagination. But it’s as far as my reflections on awareness and humankind have taken me. To this date. Who know’s where I will be on this subject tomorrow. Perhaps my awareness will have taken me somewhere completely different?

Being aware – reflection #1

Publicerad den av
1

True to my word, I’m immersing in the concept of being aware today. As I sit here I look at the post from yesterday, and figure I might just as well just start at the beginning:

What does being aware make you think?
First off, that it’s something I know much more intimately now, compared to before. I am much more aware today, both of myself, but also of what goes on outside of me. And I like that.

Feel?
Well. Since I like the feeling of being aware, it really makes me feel good. Thinking about awareness gives me a warm feeling, and a strong sense of calm. It’s not always easy to be aware of this and/or that, but generally speaking, it’s as if the world becomes clearer, more well-defined, with a heightened awareness. Hence, the sense of calm.

What do you associate with being aware?
Hm.
Let’s see…
Wisdom. Clarity. A greater presence in the world – seeing it for what it is. Not placing a lot of extra stuff on top, but rather stripping down to what is.
A gentleness towards oneself, as well as to all other sentient beings, but also to everything else, non-sentient as well as sentient.

being aware reflection 1

Do you think of yourself as being aware? Or not?
Yes. I do. Now. Before, not so much. For me, it’s very much linked to the fact that I’ve learned how to be gentle with myself, which means I am curious about myself. Curiosity and awareness go very well hand in hand, because unless you are curious, and gentle with yourself, what you might discover about yourself through an increased awareness will get you in trouble. With yourself, no less.
What I mean is, before, I was afraid to see me. Because when I found something within that I didn’t like, didn’t approve of, wasn’t proud of…. I beat myself up over it. And that really isn’t a very good way to encourage more awareness and discovery. Nowadays, when I find something within that I previously would have labeled as something not likable, something to disapprove of etc, I see it. That’s all. I can embrace it for what it is, a part of me. Not judging it. And definitely not beating myself up over it. Makes me much more prone to being even more aware.

Do you have a role model, someone who personifies being aware for you?
There are quite a few people that I look up to when it comes to being aware. People who model it for me, simply by being. And I’ve been smart enough to make these people an integral part of my life. Friends, partners in various endeavors, coaches. So yes. I definitely have role models, and by hanging out with them, my own awareness get’s a boost. It’s a good trick, I definitely recommend it.

What, or who, boosts your awareness?

Intresseanmälan God Man

Publicerad den av
4

Fick äntligen tummen ur förförra helgen att inleda processen för att bli god man för ensamkommande flyktingbarn. Eller åtminstone att skicka in en intresseanmälan för detsamma. Sen är det ju upp till Avdelningen för Överförmyndarärenden att ta ställning till om jag är lämplig eller ej och om det finns ett behov. Men har en känsla att behovet finns, så nu hoppas jag bara att jag passerar nålsögat!

god man

Själva intresseanmälan fyllde jag i online förra veckan, och nu har jag till slut fått hem samtliga bilagor från polis, skattemyndighet osv, så idag läggs kuvertet på lådan. Känns bra att ta detta steg. Jag tror jag skulle vara en bra god man och har dessutom stor flexibilitet vad gäller möjlighet att komma loss dagtid osv, tack vare att jag är egenföretagare. Men viktigast av allt är att jag hoppas kunna bistå en ung människa i ett utsatt läge, och förhoppningsvis kunna göra skillnad för hen.

Har stärkts av senaste tidens engagemang. Det gjorde att jag tog klivet själv, från att dela vidare uppmaningar och goda exempel, från att bidra med pengar, till att nu vilja göra en mer personlig insats som kräver mer av min tid och mer av mig som medmänniska.

Nu återstår att se vad som händer – jag har inte en susning om hur processen går vidare härifrån. Hur lång tid tar det innan man får besked, blir man tilldelad som God Man omedelbart, eller försöker Överförmyndaren göra någon typ av matchning, eller… Jag har verkligen inte en susning. Men kanske du vet?

Skördetid för Bulltoftas guld!

Publicerad den av
3

Ja, det är det verkligen. EttanOch just det var rubriken i Lokaltidningen Kirseberg/Husie/Oxie i onsdags, featuring yours truly! Vill du läsa det fulla reportaget om Parken som skafferi från sidan fyra i Lokaltidningen så hittar du det här: Bulltofta

Lite roligt var det också att Mr B kom hem från skolan i torsdags och sa ”Alla mina kompisar sa till mig idag att min mamma var i tidningen!”. 😀

Bor du i närheten av Bulltofta så hoppas jag verkligen att du tar dig en tur eller två och ser vad du hittar. Tog just en promenad med skördekorgen på armen. Hittade äpplen, plommon, päron, valnötter, hasselnötter och kirskål samt några blåhallon som slank rätt ner i magen. Och en liten kompis – kan du se den nedan? Har aldrig sett en så stor i Sverige!

plockartagen

Vad jag gör med det jag plockar? Bakar, syltar, saftar, gör smoothies och kräm, torkar, fryser in och inte minst, äter precis som det är! Rekommenderar varmt Sara Bäckmos recept på plommonsylt som finns återgivet i reportaget Bulltofta, taget från inspirerande Skillnadens Trädgård. Funkar finfint även med de små körsbärsplommonen, även om det blir bra många kärnor att fånga in, men trägen vinner.

Nå, har jag lyckats övertygat dig att det är läge att ta en plockarvända än?

 

… och där far hon iväg igen!

Publicerad den av
Svara

Ja, sån tur att cykelmakaren är snabbare än blixten och samtidigt skicklig som få. Hade sådan tur att maken cyklade iväg med cykeln till cykelmakaren när jag själv satt upptagen i möte. (Ja, har sån tur att jag har en make som kan cykla på sin cykel och samtidigt ”leda” min cykel med ena handen… själv hade jag fått gå och leda cykeln oavsett om jag haft en annan cykel att låna.)

ohojI tisdagskväll fick han den, och om inte belysningen och växeln hade behövt fixas utöver vevaxeln hade maken fått cykeln med sig hem direkt. Snacka om service. Istället blev det så att den var fit for fight och redo för hämtning i onsdags förmiddag.

När man som vi har sålt bilen och använder fötter, cykel och kollektivtrafik som transportmedel, då blir det lite skakigt när man helt plötsligt bara har två valmöjligheter. Det känns riktigt bra att vara cykelburen igen!

Och bara för att vara riktigt tydlig huruvida jag är snett på det vad gäller att ”trampan borde ha en mycket längre livslängd än 12 år” så sa cykelmakarn själv att det är väldigt sällan han får in cyklar där trampan gått sönder. Materialfel, förklarade han det hela med. När jag sa att maken råkat ut för exakt detsamma, himlade han lite med ögonen och sa att vi är en högst ovanlig familj. 🙂

Vill du se ett proffs in action, så lämna in din cykel på HM Cykelservice på Lundavägen 75 i Malmö nästa gång den behöver lite professionellt omhändertagande.

 

Yet another farewell

Publicerad den av
1

And so it was time for yet another farewell. This time a planned one, as opposed to the chock of having to part with Oliver the cat earlier this year.

rip samiSamifix, our sweet little Samifix, with failing kidneys and a birth defect in his hip bone (causing his hind legs to hang on via muscles only, the sockets and thigh bones were not connected) starting to cause him trouble, so I googled and found a local veterinarian who makes house calls. I made the appointment last weekend, and today was the day.

It felt good, even though it was sad, to have him fall asleep, lying in my lap surrounded by loved ones, in a safe environment. But oh, how I miss him, already!

Now he rests underneath the red currant bush, which is a spot he chose himself. This past month, that’s where we’ve often found him, making a little nest for himself in the tall grass. That’s where he was lying this morning after hubby let him out, resting comfortably in the garden. When I got up from bed, I spotted him and snapped the image below. This is the spot where he will rest, eternally.

vinbärsbusken

Thank you for choosing us as your human family.
You will be missed and remembered, forever in our hearts.
Rest in peace, sweet Samifix.
❤

 

Det vänder. Nu.

Publicerad den av
6

Det vänder.
Människor kommer till insikt, medmänskligheten väcks ur sin dvala.

Vågar jag drömma?BoldomaticPost_Vagar-jag-dromma-Vagar-jag-tr
Vågar jag tro?

Hoppet börjar skimra och växa framför mina ögon.
Med varje artikel, Facebook-status, videoklipp, tweet som visar på ett engagemang, en medmänsklig kärlek, #jagdelar, #jagvillhjälpa, #refugeeswelcome och mycket mycket mer, går vanmakten och frustrationen över i förhoppning.

Det är dags nu.
Medmänskligheten vaknar ur sin alltför långa dvala. Nu. Nu vänder det.

Alternativet vore att gå under, som civilisation, som art. När vi fastnar i Vi mot Dem, hot, hat och andra -ismer, så faller vi, gå under, splittras. Även det gör vi tillsammans, paradoxalt nog.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Människans främsta tillgång är det faktum att vi gör varandra bättre, ensam är inte stark. Tillsammans kan vi mer, tillsammans blir vi mer än summan av de enskilda individerna.

Nu levlar mänskligheten, gränser faller, vi ser att vi finns här tillsammans, att vi behöver varandra, vi är Ett med En jord att leva på. Ihop. Tillsammans.

Det vänder. Nu.

Gräsrötterna agerar, kraftfullt, röster lyfts, med händer och fötter börjar vi säkerställa att de som är i behov kan bli mötta i kärlek och omtanke, med generositet och respekt.

Samtidigt som vi hjälper de som behöver hjälp, måste vi arbeta på att få slut på hjälpbehovet, att behöva fly från sitt land, av rädsla för livet. Vi behöver arbeta på flera fronter, samtidigt. Men alla behöver inte göra allt, var och en kan bidra där de gör allra mest nytta.

Nu är det dags för politiken att kliva fram, för politikerna att våga. Vi behöver agera på statsnivå, över gränser, Inspireras av Angela Merkel som inser att an bank aldrig kan vara lika viktig som en människa, hör vad påven har att säga om att öppna våra hem, lyssna till samhällets mångfacetterade röster, som allt starkare på alla sätt visar att vi förstår. Vi förstår att vi är alla beroende av varandra, att vi inte kan göra ont mot någon annan, utan att göra ont mot oss själva.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Ja. Jag vågar. Ja, jag drömmer, ja, jag tror på en värld där vi tar hand om varandra och jorden vi alla är beroende av. Vi kan. Tillsammans.

Så ja. Jag vågar.
Jag drömmer.
Jag tror.
Gör du?

Oops, det kunde gått illa…

Publicerad den av
1

Igår cyklade jag hem från en hel dag av möten i ett av de uppdrag jag arbetar med. Kom inte så långt dock innan benen plötsligt försvann under mig… mitt i en korsning. Jag fattade först inte vad som hände, kände mest bara att det gjorde lite ont på vänster vad. Tog mig raskt till mittcentrifugen så jag kom ur vägen för bilarna. Fortfarande lite förundrad och villrådig. Men sen förstod jag. Tittade ned, jo då, borta var den. Tittade bak och där låg den.

Vilken den?

Jo. Trampan. Högertrampan på cykeln min, låg, avbruten, mitt i vägbanan. Plockade upp den och ledde cykeln över gatan till trottoaren. Och började knata hem, för vad annars skulle jag göra?

Messade familjen och berättade. Maken svarade bums, orolig, ville veta att jag inte var skadad. Kunde lugna honom, men när jag sa att trampan bröts av mitt i en korsning kom raskt ett svar att det var detsamma för honom. För han har upplevt precis det samma, med en avbruten trampa, mitt i en korsning.

Hans cykel var 18 år gammal och väl använd och det gick inte att byta trampa för cykeln hade utgått ur sortimentet. Min cykel är ca 12 år gammal och också ganska väl använd. Min går dock att rädda, och är i detta nu hos bästa cykelmakaren i stan (på Lundavägen, nära restaurang Kina Floden). Håll tummarna för att jag kan hämta den, fit for fight och redo för nya tramptag, redan imorgon, för snacka om att jag känner mig begränsad utan cykel! Inte minst senaste året som billös har cykeln blivit mitt främsta transportmedel.

Oavsett vilket – känns det inte som en cykeltrampa ska hålla bra mycket längre än 12 år så säg? Eller är det bara jag som är lite kinkig och har högre krav på livslängden?

Ett gott hjärta ursäktar inget

Publicerad den av
4

Uppfattar mig själv med att tänka ”Jamen, jag vet ju att hen har ett gott hjärta, innerst inne” när jag ser bekanta dela rasistiska och/eller sexistiska bilder, länkar, texter på (först och främst) Facebook.

Kommer jag på mig själv.
Känner mig påkommen till och med, av ett flertal anledningar.
Till exempel dessa:

  • Jag har hyfsat lätt att undvika att kliva in i dömandet. Tankar som ”Jamen hen e ju bara dum i skallen, fattar inte bättre” och dylikt, dyker sällan upp hos mig. För jag vet att hen inte är dum i skallen.
  • Däremot så har jag svårare att undvika att hitta på en ursäkt för hens beteende, vill ha en förklaring, vill bortförklara tom. ”Jamen, hen har ju ett gott hjärta, egentligen.” Gud så tamt. Varför behöver jag hitta en förklaring till hens beteende och tankar? Varför är det viktigt för mig med en bortförklaring? Något som gör att jag kan sätta en etikett på beteendet, som om det därmed vore enklare att förstå, att fördra?
  • Har jag hamnat i något slags medberoende? Tankarna går till berättelser jag hört om alkoholiserade män som slår sina hustrur och andra situationer av medberoende.
    ”Hen är snäll innerst inne, faktiskt.”
    ”Hen menar inte att slå mig, faktiskt!”
    ”Jag vet att hen älskar mig, faktiskt.”
    ”Hen mobbar bara för att hen själv blev utsatt som barn, hen menar inget illa, egentligen.”

Och så landar jag i följande:

svart hjärtaVilken j-a dålig ursäkt ”ett gott hjärta innerst inne” är.

Det ursäktar ingenting. Det är en flykt. En utväg, från att se, och stå för, det som jag upplever i stunden, nämligen:

Jag tycker inte det är ok. Jag vill inte leva i en värld av vi mot dem, av rasistiska, sexistiska, fascistiska strömningar, ja, jag vill bli kvitt alla -istiska strömningar!

Jag har, i varje stund, ett val. Jag kan välja att späda på hat, förakt och -ismer. Eller så kan jag välja något annat. Vänlighet. Medmänsklighet. Kärlek och samförstånd. 

Och vet du. Det är där jag snubblar. Ett av de krux jag står inför är att jag inte vet hur jag bemöter någon som delar rasistiska bilder, länkar, texter. Vad ska jag göra? Ignorera? Hur vänligt är det? Dölja/Blockera/Säga upp bekantskapen? Är det medmänskligt så säg? Ge svar på tal? Hur gör jag det utifrån kärlek?

Hur gör jag för att välja vänlighet, medmänsklighet, kärlek och samförstånd när jag ser något som är o-vänligt, o-medmänskligt, icke-kärleksfullt och definitivt o-samförståndigt?

Och så faller sista kulissen.
Påkommen. Av mig själv. Igen.
*ridå*
Icke-dömande, jo men tjena. Jag dömer ju så det stänker om det! Och hur bidrar det till samförstånd?

*Faller hårt. Rycker sen upp mig en smula för om inget annat så är det jag tänker och upplever just nu väldigt mänskligt, och garanterat inte unikt för mig… hoppas jag!*

Så hur gör jag då, i denna och liknande situationer, för att agera utifrån de värden som innebär att jag är i världen som den människa jag vill vara? Hur tänker du?

Där skulle inlägget publicerats. Med den frågan som slutpunkt. Jag hade nämligen tidssatt inlägget för publikation den 5 september 2015. Men jag gjorde inlägget till utkast igen, för jag velade i huruvida det var rätt läge för publikation, eller ej.velade

Men så såg jag Karin Adelskölds tweet, och insåg att jo, det är läge. Det är en fråga att fundera över. Och jag är inte den enda som funderar. Artikeln om hur kollegan blir ett internettroll som jag läste i helgen gav mig dessutom ännu mer vatten på min kvarn.

(Märk väl – begreppet trollande börjar missbrukas, allt som sker i syfte att hota och hata på nätet är inte synonymt med trollande, som är en mycket specifik typ av handling utfört av internettroll. Och jag vill inte påstå att de som väckte denna min fundering från början är troll.)

Därför kommer den så, frågan som jag inte har något riktigt bra svar på (och kanske det är för det inte finns ett sätt att agera? Behöver jag ta ställning i varje enskild situation? Fast nog kan jag väl hitta en grundläggande strategi att följa, som jag dock kan avvika från, om jag bedömer att ett annat agerande vore på sin plats?):

Så hur gör jag då, i denna och liknande situationer, för att agera utifrån de värden som innebär att jag är i världen som den människa jag vill vara? Hur tänker du?