Det finns något segt i mig för tillfället. Får inte riktigt ur mig allt jag tycker jag borde… Och samtidigt, det som verkligen behöver göras, görs. Så kanske det bara handlar om prioriteringar? Kanske det handlar om att tidslinjen dras ut, lite mer än vanligt, lite större mellanrum mellan saker, lite längre mellanrum där jag samlar kraft, energi, inre resurser. Mellanrum som ger mig styrka att leverera nästa sak högst upp på listan. En efter en bockas de av, trots allt, och livet går vidare. Ja, någon kanske får vänta lite längre på en offert. Ja, dokumentet som ska skrivas kanske inte blir klart innan jul som jag avsåg initialt. Ja, dammråttorna frodas och förökar sig hej vilt.
Spelar det någon roll?
I det stora hela?
Nej. Jag tror inte det i alla fall. Hade jag trott det, så hade jag levererat. På min egen bekostnad, eftersom resurserna just nu är lite låga. Så istället för att lite i förtid leverera sånt som kommer bli klart när det verkligen behövs, så ger jag mig själv gåvan som finns i mellanrummen. Bankar inte på mig heller. Varför ödsla energi på det? Det gör varken att mellanrummen ger mig den välbehövliga uppladdning jag önskar, eller att jag levererar snabbare. Snarast tvärt om.
Resurshushållning. Så enkelt är det. Jag har en viss mängd inre resurser just nu att använda mig av, och det gör jag, där de gör som mest nytta och glädje. Resten av tiden tar jag till att fylla på förrådet. Så att jag kan leverera nästa grej. Och sen fyller jag på igen.
Och ett tu tre, så kommer dagen komma när jag vaknar med helt fulladdade batterier, där segheten är ett minne blott och jag kör på i den där farten som jag brukar. Den dagen är välkommen. Men dagen som är idag, den sega och lite låga dagen, den är lika välkommen. Det finns ingen konflikt där i mig. Jag är ok i det som är, för det som är är. Om jag inte vore i acceptans, så skulle jag bråka med mig själv, och slösa resurser helt i onödan. Känner stor tacksamhet för att jag lärt mig hur denna eviga vågrörelse fungerar, för mig. Det gör att livet blir enklare att leva, och ger mig bättre förmåga att hushålla med mina resurser. Hållbart, helt enkelt, både kortsiktigt och långsiktigt!
Just idag, när jag vaknar med lite känning av halsont så känns det lite likadant som det gjorde när jag skrev texten ovan, den 16e december. Dessutom känns det extra bra att jag, när jag vaknade igår gjorde det fylld av energi, för oj så mycket jag fick gjort då åt en av mina uppdragsgivare. Dagen är uppbokad med möten, som inte tar så mycket på min energi, så jag kommer se till att göra mig en bra dag även idag!
Är siffrorna egentligen något att ha, alla siffror som utgör statistik för bloggen?
Det spelar mindre roll, egentligen. Det som är viktigt är att min inre dialog numera låter mer så här: Bra jobbat. Ojsan, som det kan gå. Bättre lycka nästa gång. Olyckor i arbetet händer den bästa. Du har gjort ditt bästa, det vet jag. Upp på hästen igen. 
Vi gör en sista posering, Ingela skissar vidare, och sen klär jag på mig. Nöjd. Glad. Tacksam för erbjudandet och att jag tog tillfället i akt. Jag har haft som tanke att kontakta studieförbunden och se om de har behov av en krokimodell, länge länge. Har aldrig gjort något av den tanken, men Ingela ger mig en boost och säger att det tycker hon bestämt att jag ska.
Så sitter jag här. Igen. Har gjort merparten av morgonrutinen, med undantag för dagens sjua och den gröna smoothies. Det kommer, när jag väl lämnat sängen. Sängen ja, denna min borg! Jag älskar att dra mig på morgonen, ligga och läsa, skriva, meditera. Föresatsen för dagen är 30 burpees insprängt i dagens sjua, en fem-kilometerspromenad och att installera min transkriptionspedal, inköpt i höstas, men ännu inte testad. Idag ska det bli av. Under januari månad har jag lovat 
2017 – mitt år för att – fullt ut – leva med hela hjärtat.
Suttit i ett par timmar och bläddrat genom det gångna årets foton på jakt efter foton på kidsen. Dags för den årliga traditionen – att välja foton till, skapa och beställa kalendrar för 2017 till nära och kära. Hela nitton stycken blev det i år.
som jag inte skapat med någon större tankemöda direkt, men som ändock ville formuleras. Har bockat av familjesemester i Seattle (2016 – check på den!) och projektet lära mig plinkeplonka på gitarr är pågående sedan i höstas (tar lektioner i liten grupp varannan måndagkväll efter kören!). Och på tisdag kommer jag kunna bocka av ”Stå krokimodell” minsann. Och vem vet – kanske får jag blodad tand?
Ja. Jag vill upptäcka dem, syna dem, sätta dem under lupp och se, om de är något att lägga krut på eller ej. Om det finns något i dem som jag verkligen vill. Om de är något att bygga en 
Som jag slet och stod i. Och det mest radikala av allt, att kasta ner en deg i en bytta varmt vatten! Stod där redo att fiska upp den när den väl flöt till ytan.
Sen började det riktiga slitet, att knåda in smör och mer mjöl i degen, något som visst kallas bortgöring, om mina hastigt nedplitade anteckningar stämmer? ett rejält träningspass fick jag!
HERO - the coach 