Gör din grej – din!

Sitter på Malmö Opera i pausen mellan akt ett och akt två på premiären av Billy Elliot.  

Musikalen bygger på filmen och om du inte har möjlighet att komma till Malmö Opera och se musikalen så rekommenderar jag varmt filmen.  

Där drog andra akten igång…och nu är premiären över. Andra aktens vinter/snö-scen var särdeles underbar och Billy Elliot är verkligen en fin föreställning med ett fantastiskt budskap: Gör din grej – men se till att den är just Din!

Skapande händer

Stickar.
Skapar eget mönster. Blir för litet. Drar ut strumpstickorna och repar upp garnet.
Börjar om, fyra maskor fler än första försöket. Omskapar mönstret.

Maska för maska, varv efter varv.
Åtta varv in tar jag fram hjälpstickan och skapar ett flätmönster.
Stickar vidare.

Maska för maska.
Varv efter varv.

Fascineras.
Rytmen, fingerfärdigheten.
Hålla strumpstickorna på plats, räta, aviga.
Garnet lagom spänt, ju jämnare desto bättre resultat.skapande händerSå växer arbetet fram, skapat, av mina händer.
Dessa händer. Allt de gjort för mig.
Arbete. Lek. Nytta och lust.

Dessa händer.
Dessa skapande händer.
Med förmåga att skapa ur kärlek, likväl som ur hat.
Ur livslust, såväl som rädsla.
Valet – är mitt. Och ditt.handledsvärmareVi kan skapa det som gör nytta, gläder, värmer, berikar. Det vackra.
Handledsvärmare blir en symbol. För värme, nytta, skönhet.
Det skapade.
Sprunget ur kärlek, omsorg och ljus.
Mina händer. Mitt val.
Dina händer. Ditt val.

Varför välja något annat än kärlek?

Varför gråter du mamma?

Varför gråter du mamma?, frågade lillgrabben.
För jag blir så rörd!, svarade jag.

Sitter med make och lillgrabben (som inte är så liten längre, för den delen) i soffan och tittar på film. McFarland. Based on a true story, som det så fint heter, om en gymnastiklärare som hamnade i en liten håla i södra Kalifornien. Skavde lite i samarbetet med amerikanska fotbolls-coachen på McFarland High School, så istället drog han igång ett lag för terränglöpning.JoseSka inte dra hela storyn. Se den själv. Söt är den. Och oj vad rörd jag blev sen. Näsduken helt blöt av torkade tårar, av den där alldeles speciella sorten. De tårar som kommer för att jag rörs i hjärta och själ. För att jag tillåter mig att bli rörd, i hjärta och själ. Låter tårarna flöda. Värmen, kärleken, smärtan, samhörigheten. Allt känner jag.

Fylls av tacksamhet. Så privilegierad jag är. Vi. Och samtidigt. Vad kostar det? Vad har vi gått miste om, och kanske just för att vi är så privilegierade? Samhörigheten, känslan och vikten av gemenskap, i grannskapet, lokalsamfundet, samhället. Är den kanske mindre just pga vårt privilegium?

Podcast 52/52 – Love your soul

Suddenly. It struck me.

Hey. It was Sunday the other day. And I didn’t post a podcast-tip on my blog. I did the Sunday before, I know I did. But I must have forgotten this past Sunday. Or didn’t I?

So I had to check it out. And whaddayaknow? I was right. I did forget. So here it comes, a few days late, but better late than never, as the saying goes. Podcast tip 52 out of 52 for 2015. And you know what? I have enough to have a go at another 52 weeks of tips without even listening to a single new podcast, there are so many good podcasts out there!

Martin Sheen on On Being will be be featured on this my last podcast recommendation of the 2015.

About 18-19 minutes in (in the edited version at least) Martin talks about love. About finding it, deep within ourselves, and how often we forget to look just there.

We have to look in the spot where we’re least likely to look, and that is within ourselves. And when we find that love, that presence, deep within our own personal being — and it’s not something that you can earn, or something that you can work towards. It’s just a realization of being human, of being alive, of being conscious. And that love is overwhelming. And that is the basic foundation of joy. 

Listening to this podcast… I shiver, experience a sharp intake of breath, of having my eyes opened, realizing that here is a person, a full person, with so much more depth to him than I ever imagined in my restricted and prejudiced mind. Amazing.I love it. I love having my eyes opened to the extraordinary ordinariness of another human being, and slowly, slowly, I notice I look at my fellow human beings, those around me, with a more open heart, open mind, and I know. I know there is more to this person – to every person – than meets the eye. Because there always is. It is wonderful. Imagine the marvel of it, the joy of glimpsing the soul, the onlyness, and it will never end. There are more souls out there for me to glimpse than I will ever be able to actually experience.

I close my eyes.
Feel myself twirling around and around.
On an old-fashined merry-go-round, round and round.
Knowing whenever I open my eyes, there will be a completely unique human being there to meet, to get a soul-glimpse of, to befriend and love.love your soul

Knowing I am also one.
A complete human being.
With more to me than meets the eye.
Someone for me to meet, to get a soul-glimpse of, to befriend and love.

Opening my eyes.
Look around me.
Look within me.
There’s love. All over.
Inside me. Outside of me.
Overwhelming.
Absolute joy.

We look high, we look low, we look afar and we – might – look close.
But how often do we actually look within ourselves for Love?

20 förslag i flyktingkrisens tidevarv

Vargatimmen är slagen, och jag, jag ligger vaken. Tankarna spinner, spinner, spinner, i frustration, i förtvivlan och med en rejäl dos amendetvarvälfanockså!

I en tråd på Facebook igårkväll landade jag i ett samtal om att nått måste ske, konkreta förslag måste fram, och även om jag inte tror att jag är den som kan komma på dem, så tänker jag samtidigt Amenalltså, varför inte?

För det finns idéer. Och det finns, än viktigare, människor med förmåga att tänka fritt och brett och vida utanför ramarna av befintliga system. För ett ger jag regeringen och alla olyckskorpar rätt i och det är De befintliga systemen klarar inte mer.

För mig är dock svaret på det konstaterandet inte Så därför stänger vi Sveriges gränser utan snarast Så därför behöver vi tänka bortom befintliga system. Om system vi skapat för att tjäna oss inte längre tjänar oss ska vi inte låta systembegränsningarna begränsa oss, utan tvärt om. Då är det läge att göra om, göra rätt, för en stund, tills ramen för det nya systemet inte längre funkar, och vet du – då gör vi om och gör rätt, igen. Om och om igen!

Där var jag när jag gick och la mig. Så när jag vaknade efter att ha sovit ett par timmar, så gick hjärnan igång, och började spinna på vad som kanske kan vara konstruktiva idéer, något att bygga vidare på. Klev upp eftersom jag vet att när hjärnan väl går i spinn är det lönlöst att tro att den kommer ur det läget om jag inte gör en fysisk förändring. Ibland tänder jag bara lampan och plockar upp en bok. Men idag klev jag ur sängen, drog på mig morgonrocken och kurade upp mig i soffan, insvept i ett par filtar, med laptopen i knät.

Så här kommer det. Tjugo klivstenar för ett Sverige som inte går vilse bland systemkramare och mörkermänniskor, som en kvinna uttryckte sig i ett förtvivlat inlägg på FB igår. Tjugo förslag i denna flyktingkrisens (Oh vad jag avskyr det ordet!) tidevarv. Långt ifrån alla dessa är mina egna förslag, snarast tvärt om, här samlar jag också de få befintliga förslag jag sett från politikerhåll, men också förslag och goda exempel från kreativa och innovativa gemene man.

  1. Låt Migrationsverkets befintliga personal ansvara för vars tio (fler? färre?) personer som talar de språk de asylsökande talar, och låt dem utföra registreringen av nyanlända under befintlig personals överseende och ansvar.
  2. IBO – ett förslag från Miljöpartiet för att möjliggöra statligt stöd för andrahandsuthyrning till nyanlända, som ett sätt att öka möjligheten till att få ett boende.
  3. Ge asylsökande ansvar att hitta boende på egen hand – ett förslag från Centerpartiet.
  4. Attefallshus finansierade av förskottshyror – ett förslag av en kvinna som vägrade låta sig nedslås av fakta som säger ”det finns inte boende, alltså kan vi inte ta emot flyktingar i Sverige” och istället började fundera och tänka på hur bristen på bostäder åtminstone delvis skulle kunna hanteras. Och vet du, på köpet kanske nyanlända snickare, elektriker, rörmokare osv skulle kunna få praktik och komma ut i arbete, för så visst jag vet brukar det vara brist på skickligt yrkesfolk.
  5. Initiativet ett tak – två generationer är härligt tycker jag, varför inte göra en motsvarighet för två kulturer under ett tak? Mathias Eriksson i Nykvarn är ett riktigt gott exempel på detta.
  6. Fast om våra äldre inte vill ha folk boende hos sig, kanske de mer än gärna skulle vilja ha sällskap en timme eller två per dag. Någon att ta en kopp kaffe eller en promenad med, en levande själ som kan injicera lite liv och värme i en ensam tillvaro? Och för den delen, det gäller kanske inte bara äldre, utan sjukskrivna, långtidsarbetslösa, föräldralediga också?
  7. De boenden av olika slag som nu skakas fram i parti och minut för att svälja de nyanlända är ju ett ypperligt instegsjobb för tidigare nyanlända som talar många språk.
  8. Ge asylsökande rätt att arbeta – ännu ett förslag från Centerpartiet. Idag har asylsökanden inte rätt att arbeta förrän man fått uppehållstillstånd, om man inte begär och får det, som ett särskilt undantag.
  9. I Uddevalla finns ett specialspår inom SFI bland annat för läkare och sjuksköterskor, som möjliggjort att nyanlända läkare inom så kort tid som ett år kommit ut på arbetsmarknaden. Hur många bristyrken har vi i Sverige idag? Vidga detta bevisat goda exempel att omfatta andra bristyrken, så som vård- och skolpersonal, hantverkare av alla slag och många många fler. Stockholm är faktiskt inne på samma spår gällande nyanlända lärare.
  10. Alla våra anorektiskt lean:a arbetsplatser – ge dem lite kött på benen under en period. Släpp in folk på arbetsplatser, alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Så också asylsökande som kommer hit. Om inget annat kanske nyanlända kan gå bredvid på arbetsplatser och växa in i arbete och samhälle på det viset? En kvinna jag träffade nyligen sa att på 70-talet var inte språket ett hinder. Folk som kom hit från Jugoslavien slussades ut på arbetsplatser omgående och lärde sig språket efterhand.
  11. Om vi sätter 12-åringar att med en lapp i handen på tåg, och ber tågpersonal och/eller medpassagerare ”Se till att hen kommer dit, och kanske du kan hjälpa hen ringa ankomstboendets personal också när ni närmar er?” så kanske vi kunde hantera just transporter bättre? Anlita guider som vägleder och bistår folk från ankomstkommun till anvisningskommun på våra tåg och bussar.
  12. Eller kanske det tom finns nyanlända med eller utan uppehållstillstånd som har busskörkort? Fyll bussar specifikt i detta avseende och åk på turné till anvisningskommuner i samma område.
  13. Lyssna till all den innovativa kraft som finns i landet! Ta Refugees Welcome to Malmö till exempel. När inflödet av folk som flyr för sitt liv drog igång på allvar i höstas, tog det inte många dagar innan driftigt folk skapat en ideell förening, och på ett mycket kompetent och proffsigt sätt hanterat klädinsamling och -utdelning, bistått med ett mål mal, en varm dryck, vatten och frukt, visat folk vägen till Migrationsverket för att söka asyl, hjälpt folk på tåg och bussar för vidare transport till andra städer/länder osv. Utan de ideella organisationerna som mötte upp kring situationen på Malmö Central tidigt i höstas hade det verkligen blivit kaos. Om myndighetssverige ensam hade behövt hantera situationen hade det inte gått så bra som det faktiskt gjort. Vad har dessa driftiga individer och organisationer för tankar krign de andra utmaningarna vi står inför, så som registrering och handhavande hos Migrationsverket, anvisning av bostad, möjlighet till SFI och tillgång till praktik och/eller arbete?
  14. Sluta vingklipp nyanlända. Den svenska modellen verkar gå ut på att ”Så så, det är bra nu, nu ska vi ta hand om dig/er”. Och i vissa fall är det påkallat. Absolut. Men som grundprincip? Är det verkligen så att människor som lyckats ta sig och sina familjer från krigszoner eller andra katastrofala situationer i sina hemländer helt plötsligt tappar sin förmåga att faktiskt rå om sig själva när de väl kommer hit? Igen, för vissa ja. Vissa har varit igenom så traumatiserande upplevelser att jag skulle tro att det faktiskt är vad som behövs. Men igen, för väldigt många tror jag det passiverar snarare än underlättar. Låt människor som kommer hit, som har förmåga, faktiskt få använda den för att börja bygga sig en framtid i sitt nya land.
  15. Använd modern teknik till att underlätta för nyanlända att lära sig svenska. Ta initiativet Språkkraft till exempel, som handlar om att med modern teknik möjliggöra snabbare integrering i svenska samhället, genom att undanröja språket som främsta barriär.
  16. Hej Främling, detta glädjande Goda Exempel från Östersundstrakten, där hela samhället sluter upp kring nyanlända och verkligen möjliggör möten mellan individer, och det med de allra mest enkla saker. Som brödbakning. Körsång. Fotbollsträning och fjällvandring. Hur sprider vi exempel som detta till kommuner runt om i hela landet?
  17. Snabbutbilda tolkar – det kommer mycket högutbildat folk just nu, #samtalflyktdäribland människor som redan talar ett antal språk. Som kvinnan som under Malmö Högskolas #samtalflykt häromveckan frustrerat sa att hon talade sju språk men inte hittar en plats här. Skulle tro att dessa individer har fallenhet för språk och kanske skulle kunna lära sig svenska snabbt, och därefter bistå som tolkar? I den situation vi är i nu kanske det finns behov av ”enklare tolkning” som kan hanteras av dessa individer, så att de med större erfarenhet som tolk kan ta sig av de uppgifter som kräver större vana?
  18. Starta än fler språkcaféer – på det viset kanske folk med god kännedom om svenska språket, som antingen är arbetslösa själva, eller som lämnat arbetsmarknaden och pensionerat sig, kan få en meningsfull sysselsättning några timmar om dagen/veckan?
  19. Ta chansen att med ett kritiskt öga granska våra samhällssystem. Skapta av oss. Skapta för oss. Men tjänar de oss på samma sätt idag som de gjorde när vi satte upp strukturerna? Har behoven förändrats? Har omvärlden förändrats så att våra system dukar under? I så fall är inte lösningen att trycka på PAUS och tro att det faktiskt kommer hjälpa så som det ser ut just nu. Nej. Världen snurrar på, vad vi än gör, och att sticka huvudet i sanden och säga ”Nu klarar vi inte mer” är en passiv och reaktiv åtgärd, som faktiskt är förlamande i all sin ryggradslöshet. Ta upp luppen istället. Titta med ett kritiskt öga på alla våra samhällsbyggande system. Migrationsverket. Arbetsförmedlingen. Socialtjänsten. Vårdapparaten. Polisen. Militären. Skolan. MSB. Ad infinitum.
    Designa mer för det okända, för behov som kommer, som vi inte kan veta exakt hur de kommer se ut, men vi vet kommer.
  20. Ta tillfället i akt att sprida historier och livsöden, från andra kulturer och andra geografiska  miljöer. Berika svenskars förståelse för hur livet ser ut, på andra delar av jorden. Låt nyanlända som vill och kan få berätta och samtala med människor av alla åldrar, i skolor, på arbetsplatser, genom föreläsningar, seminarier och webinarier, i antologier och på bloggar, i podcasts och dokumentärer. Skapa möjlighet till kontakter mellan folk. Kanske väcks samarbeten till liv? Kanske uppstår nya kulturella yttringar ur sammanstötningen mellan två kulturer – böcker, bilder, filmer, målningar, konstverk, teaterverk, musik – och kanske, kanske, vi där möjliggör en bättre värld, för oss alla?

Ta detta för vad det är. Två timmar av nattligt spånande. Inte vidare värst genomarbetat. Men alltjämt: Tjugo klivstenar att spåna vidare kring. Vissa av förslagen kanske är högst realistiska och genomförbara på kort sikt. Andra kanske hårresande verklighetsfrämmande och totalt omöjliga. Jag vet inte. Och jag bryr mig faktiskt inte. Ser det som viktigare att vi allesammans klev in i en spånskiva av sällan skådat slag just nu, där vi alla, ensam på kammaren eller tillsammans, med tekniken som hjälpmedel eller på fysiska träffar, tar klivet in i idé-generering. Vi behöver komma framåt, konstruktivt komma på och genomföra saker som gör gott just nu. Både för de som anländer till Sverige, utmattade och traumatiserade, men också för oss som redan finns i landet.

Kanske just du, när du läste mina tjugo förslag, kom på en egen idé som skulle kunna göra gott just nu? BoldomaticPost_Gor-din-rost-hord-och-satt-diEller så påmindes du om ett annat gott exempel du läst eller hört talas om? Kanske väcks ett engagemang i dig, en vilja att bidra?

Snälla. Håll inte inne på dina goda idéer och exempel. Sitt inte på ditt engagemang, utan agera på det. Gör något, vad som helst, så länge det är konstruktivt och uppbyggande. Gör din röst hörd och sätt din hjärna, ditt hjärta, och dina händer i arbete! Själv har jag just fått mitt första förordnande som god man för ensamkommande flyktingbarn. Det är ett sätt jag avser att göra skillnad, ett sätt av många, där jag tar mig an utmaningen att vara en god människa, en medmänniska. Vad är ditt/dina sätt?

Bruce – more than meets the ear and eye

I love reading. I especially love reading biographies and have done ever since I was a child (or at least a teenager). So when I browsed the local library a few weeks ago, and spotted Bruce, I borrowed it and brought it home to read.Bruce

And what a book! It’s a well written biography, and despite the enormous amount of facts present in the book, it’s a joy to read, and doesn’t feel as information-laden as it actually is. But what really made me enjoy this book was Bruce himself. What a story. What a character. And jeez, what a skilled person, in his craft. Gifted musician, extremely (!!!) productive composer, and a very special singer, with a distinct voice.

Born to run is an album my older brother introduced me to when I was a kid, which was my entryway to Bruce Springsteen, and in a sense, I never got past it. I still think it’s the best he’s done, and Jungleland is, to this day, one of my absolute favorite songs. In my teens I listened to it over and over, drawn to the drama of the story, the varying sounds and atmospheres, and the powerful feeling of the entire song. But it’s been a while since I listened to it, so when I came upon the part of the book telling the story of the creation of that specific album, I immediately found it on Spotify, and started to listen. And did so with a new sensation, a deeper background, an understanding making me hear more in each song, picking up on the feeling behind, that which is sensed rather than heard.

While reading this book, a feeling grew stronger and stronger within me:
People are not what they seem to be. There’s so much more to each and every one of us, than what is apparent on the outside.

Even though this is not an autobiography, I got many glimpses of the person behind the public figure of Bruce Springsteen aka The Boss. And my reverie grew, page after page. For Bruce. His father, mother, grandparents. For people who tries to make the best of what they got, even when their best is far from sufficient… For the talented people walking alongside Bruce throughout his career. And for the audience, the listeners, the fans.

As I read, my reverie grew for human beings. We do try to make the best of what we get, and sometimes, it turns out absolutely magnificent. Sometimes, we end up with total rubbish, disaster, chaos and dread. Sometimes, the distance between a point of magnificence and a point of disaster is mere millimeters or seconds apart. The high’s and low’s of life. That’s what it is to be human. That is the Human Experience. And no one escapes it. Not me. Not you. Not Bruce. There’s no protection from it, thank God. Because without it, life would not be worth living. Life is made up of moments of high’s and low’s. And every single human being on Earth lives life according to this basic premise.

…..
Outside the street’s on fire 

In a real death waltz 
Between what’s flesh and what’s fantasy 
And the poets down here 
Don’t write nothing at all 
They just stand back and let it all be 
And in the quick of the night 
They reach for their moment 
And try to make an honest stand 
But they wind up wounded 
Not even dead 
Tonight in Jungleland

 

Americanah!

Har du läst den?
Jag har.

americanahAmericanah är en sån där bok som leder mig in i en ny värld, ger mig en upplevelse jag aldrig personligt erfarit, öppnar vyer, möjliggör helt nya tankar, flippar upp och ned på mina ignoranta blinda fläckar, som när de landar är något lite mindre blinda. En förståelse, eller, åtminstone en glimt av förståelse, jag ser och erkänner att jag inte vet, att det finns saker jag aldrig kommer få uppleva själv, aldrig kan säga att jag till fullo förstår hur det känns.

Tänk så fantastiskt det är att jag kan få knapra min ignorans i kanten, ta små myrsteg in i de sfärer som jag aldrig kommer befinna mig i, för att jag är den jag är, född där jag är född, med allt som följer med det privilegium jag bara tar för givet så som medborgare i ett av de – på många sätt, åtminstone statistiskt – mest välmående länderna på jorden.

Böcker.
Älskar dem.
Älskar berättelserna, orden, bilderna som målas upp för mitt inre, känslan som förmedlas. Hur jag inte kan få nog av vissa, medan andra förblir olästa, eller stängs igen efter 10 – 20 – 30 sidor. Fångar mig inte. Nått som stör. För min del är det oftast berättelsens rytm, ordens sammansättning, anslaget, hur boken pratar med mig. Ibland känns det som jag och en tilltänkt bok är som två likadana magneter. Ni vet, det går inte att få ihop dem, hur man än försöker. De är inte menade att sättas ihop. Så är det med mig och vissa böcker. Och idag har jag inga problem med det. Som yngre hade jag svårt att acceptera det. Såg det som att jag fallerade på något vis, så jag hade en stentuff inre regel som sa att om jag började på en bok så slutförde jag den. Den regeln har jag fimpat sedan en 10-15 år, men den hängde i länge. För länge.

Americanah var inte en av de böckerna dock. Snarast tvärt om. Vi klickade direkt, jag och Americanah. Språket. Humorn. Klimatet, dofterna, synerna. Allt ovant, annorlunda, och därför lockande, nyfikenheten väcktes omgående. Läs den. Och du – har du inte sett Chimamandas TED Talk om The danger of a single story så gör du det med!

Satte den i händerna på maken när jag läst klart den, och även han gav uttryck för samma upplevelse som jag. Fascinerande bok. Nu ska den tillbaka till biblioteket så någon annan kan få glädjen att läsa den! Men kanske du kan ge mig tips om någon annan bok att lägga händerna på när jag ändå tar mig till bibblan? Gärna en som, likt Americanah, ger mig tankespjärn. Har du någon sådan på lut?

 

Där och då var jag basketspelare

Lyssnade till Ben Gorhams Sommar i P1. Ett melankoliskt Sommar-program, som öppnade *ännu* en ny värld för mig. Dofter. Som passion. Tänk så många olika saker det finns som jag kan så väldigt lite, eller rent ut sagt, ingenting om!

Men när jag lyssnade så väcktes min frustration då Ben sa något i stil med ”Jag var aldrig bra i skolan, jag la min energi på basketen och såg till att bara få med mig baskunskaperna. Det andra har jag fått lära mig i efterhand, för där och då var jag basketspelare.

Och genast började det klia på kroppen min, pga min allergi mot resursslöseri!
Tanken som dundrade genom hjärnan i mig löd:
Så j-a korkat att samhället tvingar någon till detta ”Nu ska du gå i skola och lära dig renovera om franska revolutionen för du är x år gammal.” när individen ifråga är BASKET. Just då. Just där.

NU är Ben Gorham redo för franska revolutionen. DÅ när det gällde var han på något annat. Men han var x år gammal och då SKA man vara på franska revolutionen. Eller, skit i om du ÄR där, du SKA befinna dig där oavsett, så att du OM du ÄR där tom kan ha riktigt goda chanser att lära dig allt om just franska revolutionen. Och det är ju suveränt. Men om du inte är där, så ska du åtminstone inte vara där du ÄR (dvs basket) för det funkar ju inte, utan det är var vi bestämt att du ska vara som gäller…

standardÄsch, det där blev nog lite svamligt. Men upprörd över det enorma resursslöseriet blev jag. Är jag. Fortfarande.

Varför möter vi inte människor där de är? Och varför ska man (läs: alla) lära sig vissa saker för att man är x år?

Podcast 40/52 – the act of noticing things

My friend Laura told me she’d listened to Ellen Langer on On Being, and suggested I check it out. So I did (and would have anyway, since On Being is a favorite show of mine. But I am so happy for the suggestion!), and once finished, pressed Play immediately, to listen yet another time. And actually, I’ve listened to the episode more than three times by now! It’s definitely a very good show to listen to, at least if you are in any way interested in mindfulness, or mindlessness, for that matter. Ellen Langer has a purely scientific take on it, and I really like her definition of mindfulness: “the simple act of actively noticing things”

Because that is really what it is all about. And she does have a point. I mean, how do I DO ”being in the present”? How do I know I am ”being in the now”? And she is spot on with her definition. You are present when you notice things. That is how you know you are in the present moment, and not off on a mental tangent somewhere or other.

Now that’s just one of many precious gems in this episode of On Being, and I will just pinpoint one more, before letting you head on over to On Being to listen for yourself.

Fairly early on in the show Ellen speaks about perspectives, and what she said really got me thinking. She points out how nobody truly believes there is just one way to look at the world at large or a specific detail (unless they are a fundamentalist, my addition), and yet, we so often go through life doing just that. And she gave me a much needed nudge, to look at a specific person in a fairly periferal position of my life, who still somehow seem to take up more energy and space than I want. And wham. All of a sudden, I could see what for me seems like very petty and begrudging behavior, in a totally new light. I all of a sudden developed a lot of empathy for said person, because I realized that a likely cause for the behavior is loneliness and a fear of not having any friends.

noticing things

It’s so amazing when those shifts occur, it’s as if a door opens that I had no clue was there in the first place. And that my friends, is definitely an example of the simple act of noticing things.

So. Stop. Pause. Look around you.
Notice five new things about the space you are in?

DAY 1 #NAJOWRIMOPROMPT: Describe your creative side

So. On a whim (why do I do these things on a whim so often?) I signed up for National Journal Writing Month or #NaJoWriMo as the hashtag reads. I do journal as well as blog, but I honestly thought more of blogging these entries than anything else. And I might not respond to them all, but this prompt sounds a bit fun actually:

Describe your creative side. When I refer to creative expression, it can range from doodling in your journal, home decorating, creating a presentation for your job or organization, to singing, painting, or playing a sport.

Write as much as you can about the forms of creative expression that you regularly engage in. Go on to describe the history of your creative expression(s), and how you think your creative side is a part of your personality and outlook on life.

If you absolutely don’t think you have a creative side, write about how you would like to be creative, and what do you think is keeping you from being able to express yourself in creative ways.

So. My creative side. Writing, for one. Doodling. I do love to do knit, embroider, crochet and the likes, but I very seldom do any more. I’ve enjoyed quite a lot of handicrafts over the decades, I’ve made ”sameslöjd” i.e. the leather and tin-thread jewelry traditionally made my the Lapp people of the north, weaved baskets, took over the production of santa’s (knitted and mounted on a frame made by newspaper, they are quite special) from my paternal grandmother, actually made a shawl using needle binding (a technique that really only works rounds and round, not back and forth, but I sort of worked around that minor obstacle).

I sit here with a smile on my face, recollecting everything I’ve done over the years, using my hands. I do love to work with my hands, I must say.

But, lest I forget, I sing! I used to play the piano as well, but that’s something I’ve basically have forgotten. But sing, that I do. And have done, for as long as I can remember almost. Last weekend the choir I sing with went to UK for a small tour, and did our best-ever performance, in my mind. Tomorrow in the church in Husie we’re performing the same concert and I hope we will shine again!

Oh, and the photo books! And taking photos, of course. It would be really hard to make beautiful photo books without the photos to work with. I was just thinking that I would like to get started on the photo book from the summer vacation in France, on the Riviera.

So – what’s the story behind all these creative expressions of mine? 

Well, there’s a lot of heritage here. My father (and brother) is a journalist and a writer. My mother is a great doodler, even though she denies it. Her mother was a skilled painter (and more at that!), and I love to have her paintings of me as a child up on the walls. My paternal grandmother have been prolific at handiwork, weaving, knitting, embroidering and so on. My father used to be quite an avid photographer, and my elder brother as well.

But the music… I really don’t know if there’s any heritage to speak of there. Hm. I cannot remember if anyone of my older relatives have sung in choirs or played an instrument. So whether or not they did, I guess it hasn’t really been a huge part of my upbringing. Except for my bonus father (for most of my childhood) and his mother, come to think of it, both of them playing the piano and singing. With his entry into my life when I was four, along came  a piano for me to clonk on, and I think I started taking piano lessons around the age of 8 or so. I think I started taking solo singing lessons when we moved to Arvika in 8th grade, and I’ve sung in choirs since an even earlier age.

marmeladAnd there is one more thing, which for me is a creative expression even though it might not be what most people think of, and that is the art of preserving fruits and berries. Making jams and marmalades, jelly and saft (a Swedish type of berry/fruit drink, possibly most resembling the English term squash), and generally taking care of the bountiful gifts of nature is an art and a craft I love, and have loved since I was a teenager. And here I have both my grand mother’s as wonderful role models, and also my mother, since she retired.

And how is this a part of my personality and outlook on life?

dancewalkWell. I never really thought about it in those terms. But of course it’s part of making me me. What I come to think of is my love for dance walking (I was one of the initiators of Dance Walk in Malmö in 2012, where we got hundreds of people to dance along the streets of our town. You can find me dancing away for a few seconds starting at 3:48 here and I still take solitary dance walks now and then when the urge overcomes me!). Perhaps that’s a good way to describe how my creativity is a part of me and how it forms my outlook on life?