Tyst i matsalen!

Satt och åt middag med hela familjen för ett tag sedan. Diskuterade bordsskick, för sonen var missnöjd med att hans syster satt med kepsen på, något hon gör allt som oftast. Något som vi diskuterat i familjen och tycker är helt ok. Ser lika lite anledning att be henne ta av den, som att jag ska ta av mina örhängen. Men i trean har de diskuterat bordsskick och lär sig då att man inte får ha huvudbonad på sig inomhus, om det inte är av religiösa skäl. Vi fortsatte att diskutera vad vi i familjen tycker är gott bordsskick, och vilka gemensamma förhållningssätt vi har som familj.

Lite nyfiket frågade vi även vad mer som anses vara gott bordsskick enligt diskussionerna i skolan och då sa han:

När vi äter lunch i skolan måste vi sitta tysta i tio minuter.

Jag och maken tappade hakan båda två. Men vi ansträngde oss båda två från att inte visa sonen hur bestörta vi blev av det vi hörde. Lite försiktigt började vi istället fråga honom vad han menade.

Så han förklarade lite mer: Vi måste sitta tysta tio minuter när vi börjar äta mat, för annars blir det så stökigt. Vi sitter tillsammans med en lärare, och om vi inte är tysta i tio minuter måste vi sitta kvar längre. När vi är klara från vi gå på rast. Vi får bara prata om vi vill be om något eller om vi behöver prata med mattanten Pia.

Jag blir så bestört av detta. Jag förstår pedagogernas önskan om att det ska vara lugn och ro, så man kan äta sin mat utan att känna sig stressad. Sonen äter tillsammans med sin klass och parallellklassen, dvs, kanske drygt 50 elever, i en lokal som rymmer minst det dubbla, om jag inte missminner mig.

Men – ett påbud som säger att eleverna måste vara tysta? Är det verkligen rätt väg att gå? Är det det bästa sättet att skapa lugn vid måltiden? Är det tyst för att barnen lyder påbudet, eller för att de önskar ha det tyst när man äter? Vill du ha det tyst när du äter? Själv tycker jag måltider tillsammans med människor kan vara ofantligt givande just för att de möjliggör möten och reflektion, skratt och delande av händelser, nyheter, insikter.

Men nej. Här ska det vara tyst. Och straffet om man inte är tyst är att man ska sitta kvar längre?

20131130-234052.jpg

Frågar igen: Är detta verkligen rätt väg att gå?

Skolsnack lyfter Varför

Cyklade hem med Skolsnack avsnitt 32 i lurarna. Det är ett av AfterSpeech-avsnitten från Almedalen, och just detta avsnittet spelades in på Sverigedemokraternas dag.

20130823-110526.jpgLyssnar med nyfikenhet på kloka människor. Fredrik Svensson lyfter fram bristen på skolpolitik hos SD utifrån att de saknar ett perspektiv på varför vi ska ha skolan och till vad.Just det där tycker ju jag saknas från de flesta, det finns där underförstått, men jag skulle vilja se mer uttalade tankar i frågan!

Mimmi Garpebring som är ordförande i Sveriges Elevråd SVEA slår huvudet på spiken när hon säger följande:

20130823-110539.jpgSamma tanke uttalade Lou Rossling i Skolsnack-avsnittet från Learning is the shit, där hon säger något i stil med att när vi kommer in på de riktigt betydelsefulla sakerna så blir vi ofta anklagade för att vara flummiga. Snarast är det väl så att det börjar brännas, och därför dyker härskartekniker som förlöjligande upp vid sådana tillfällen. Det kan vara ett effektivt sätt att tysta någon genom att avfärda vederbörande med ett förringande svepande ord.

Jag gläds åt alla tecken jag kan snappa upp, att skoldebatten börjar förändras. Våga gå på djupet. Ifrågasätt. Antingen stärks du i dina tankar, eller så förkastar du dem till förmån för något annat. Och ibland kan det till och med vara så att du inser att du aldrig ens tänkt, utan bara gjort.

Jag föreslår att du prenumererar på Skolsnack. Jag har fått mycket tankespjärn från podcast-serien. Inte minst Ante Runnquist öppnar mitt sinne för nya tankar & insikter. Det tackar jag för, och avslutar med att fråga dig varför vi ska ha skola, och till vad?

Gandhi has a question for us

That’s what my US mentor Max told me the other day, over SKYPE. I had to laugh, as this was when I was preparing for my speech at Rotary, and I had witten down a quote by Mahatma Gandhi a few days earlier, thinking that I wanted to use it in my presentation of #skolvåren (aka school spring).

Be the change you want to see in the world. – Gandhi

What Max said was this:

How will you provoke a response from the most powerful leaders in the land? – Gandhi

And in connection with #skolvåren, that sure is a good question to ponder! We have already made good headway, but it’s a long way to go.

So when my husband later that week asked me whether I would like to watch the movie about Gandhi with him, even though we have both seen it many years past, I just had to face that fact that someone’s trying to give me a message, indeed. Third time’s the charm!

So yes, I am listening. I am recalling the insights that came to me while reading a good biography a year or so ago, and also there’s the book ”Mahatma!” by Zac O’Yeah on my bedside table, that is just waiting for me to pick it up and start reading.

20130819-151034.jpgI am picking up several messages. One has to do with going at it a person at a time. Gandhi managed to awaken 350 million Indians, and while it took some time, the goal of India, free from the English, was succeeded in the end. Patience, that’s what Gandhi is telling me. And I feel patient. The rolling stone is moving already, and there’s no stopping it.

I was given a message, and it came to me in many forms.
Have you experienced this? If yes – did you listen to it?

To this day…

I’ve seen this before, as Dan Pearce, aka Single Dad Laughing, posted this spoken word-poem it in a blog post a few months ago.

But here it is, again, or for those who haven’t seen it yet, as a TED Talk.
Watch it.

Watched it?
Then act. Now. Enough is enough! Together we create the world we live in. And I cannot believe that this is the world we want for ourselves, for our children, grandchildren, greatgrandchildren and so on…

20130528-125113.jpgJust because it will be hard to create a better world, doesn’t mean it cannot be done.
Just because the world have never been as good as it might be, doesn’t mean it cannot be done. It just means we have to give it that little bit extra. And perhaps it isn’t hard to do. Perhaps it’s a matter of being ourselves, true and genuine. So let us be all that we are, our beautiful unique selves, sharing our onlyness with the world. And let us not wait for tomorrow, or next year, or in 2020. Let’s start right this second.

I am unique. I am perfect, in all that I am. I am me.

Who are you?

Olika tidsperspektiv?

Hamnade i en mycket spännande och tankeväckande dialog på Twitter, i frågan betyg och urvalsprocesser. Desto djupare vi dök ner i frågan, desto svårare blev det att svara specifikt, framför allt eftersom jag inte tänkt klart (något jag hoppas att jag aldrig gör!). Men där någonstans landade världens insikt i mig!

För jag undrar om vi inte ibland (ofta?) talar förbi varandra, helt enkelt på grund av att vi har olika tidsperspektiv i åtanke när vi svarar?

Just när jag skriver detta minns jag en Twitter-dialog från tidigare i veckan också, som landade i ett svar om att…

… det måste vara som det är, för att omvärlden är sådan.

Hur svarar du på den frågan? Själv svarade jag att det inte räcker för mig. Jag vill mer än att acceptera rådande omständigheter. Jag vill spränga genom den mur som byggts av rådande omständigheter och komma ut på andra sidan där det är fritt fram att skapa nya omständigheter. Från grunden. Jag tror det är möjligt. Inte lätt och enkelt, men möjligt. Och framför allt så förlita jag mig inte enkom på min tro att detta är möjligt, jag testar helt enkelt.

20130606-073227.jpgSå jag återkommer till ovanstående fråga. Kan det vara så att en anledning till att vi ibland talar förbi varandra är att du talar om imorgon, jag talar om tio år framåt, men ingen av oss har de facto uttalat vilket tidsperspektiv vi utgår från?

När jag drömmer mig bort i den framtidsvision jag har om samhället – då är jag långt förbi den där muren. Jag är bortom befintliga system. Rådande omständigheter ser annorlunda ut. Jag kan inte i detalj beskriva hur denna framtida världs system är uppbyggda, men jag kan sätta känslor på min upplevelse av denna framtida värld.

Nästa gång jag upplever att jag talar förbi någon ska jag förtydliga mitt tidsperspektiv. Kanske det kan underlätta förståelse oss emellan. Det är värt ett försök åtminstone.

På vilken sida av muren befinner du dig i dina tankar och drömmar?

Inställning spelar roll

Jasenko Selimovic skriver ett tack till Jonas Hassem Khemiri vars artikel i DN berört så många människor. Jasenko skriver att vi har ett val, och att detta val bidrar till att forma samhället vi lever i. Jasenkos artikel har rört upp mycket tankar och känslor. Även mina.

Om Jonas artikel skrev jag:

Det är en gripande text som så väl belyser det avståndstagande som vi människor är så fantastiskt bra på. Varför är det så viktigt att hitta skillnader? Hur kommer det sig att vi ägnar så mycket tid åt att trumma upp stämningen mot andra?

Åsa Linderborg på Aftonbladet svarar Jasenko, knyter an till offerkoftor och säger att Jasenko målar upp en värld där det inte finns några strukturer, utan de är bara påhitt. Så tolkar inte jag texten. När jag läser Jasenkos artikel dras mina tankar till avståndstagande, precis som när jag läste Jonas artikel.

Både Jonas och Jasenkos artiklar är väl värda att läsa, att reflektera över, och att prata om, med människor runt omkring dig.

Taggtråd som skiljer oss åt

Visst finns strukturer och system som gör skillnad på oss – men jag kan välja vilken inställning jag vill bemöta dem med. Det handlar mycket om min inställning till dem. Om jag väljer offerkoftan eller inte. Om jag accepterar att ta den på mig när någon vill ge den till mig, eller inte. Jag har ett val, och min attityd kan göra stor skillnad. Att hålla fast vid en attityd, ett medvetet val, kan dock vara svårt, för att inte säga omöjligt, inte minst om det stormar friskt under lång tid! Det kan bryta ner och knäcka den starkaste viljan.

För givetvis finns det förtryckande strukturer. Alldeles för många. De är i högsta grad verkliga. Varför accepterar vi sådana strukturer, undrar jag? Mina tankar går till Viktor Frankl som sa:

”allt kan tas ifrån en människa utom friheten att välja sin egen väg”

Att hålla fast vid min inställning är att välja min väg. Det vägvalet kanske kan leda till att jag synliggör en generalisering, ett fack, ett avståndstagande som kanske blivit en allmängiltig sanning, något som befäster förtryckande strukturer.

Synliggörandet kanske leder till att någon börjar reflektera. Och reflektion är aldrig fel. Kanske det i förlängningen leder till att de förtryckande strukturerna bryts?

Själv drömmer jag om ett hållbart lärande samhälle, och i ett sådant hör inte denna typ av strukturer och system hemma. Genom mina vägval bidrar jag, mer eller mindre, till att ta samhället ett kliv närmare mitt önskescenario.

Vad tänker du kring dessa tre artiklar?

REVA

Jag har inte djupdykt ner i polisprojektet REVA med allt vad det har inneburit. Sydsvenskan hade en artikel för några helger sedan som jag läste, och blev oerhört berörd av. Innan dess har det inte riktigt satt sig i mig. Idag flödar Twitter över av hashtaggen #BästaBeatrice efter Jonas Hassem Khemiris artikel i DN där han föreslår att de byter kropp med varandra i 24 timmar.

Det är en gripande text som så väl belyser det avståndstagande som vi människor är så fantastiskt bra på. Varför är det så viktigt att hitta skillnader? Hur kommer det sig att vi ägnar så mycket tid åt att trumma upp stämningen mot andra?

Jag förstår det inte. Inte minst eftersom jag själv blir mer och mer säker på att vi hänger ihop, allihop. Kvantfysik!

20130313-151828.jpg

Igår träffade jag Anna Numell som ritade denna bild, som illustration över just den där samhörigheten. Det är öar, som på ytan ser ut som separata enheter. Men under havsytan så sitter alla öar ihop. Så är det med oss människor också. Vi är alla en. Tack Anna för att jag fick dela bilden vidare!

Läs artikel om du inte gjort det. Diskutera den med dina barn, barnbarn, arbetskamrater och bästa vänner. Öka medvetenheten för att vi alla hänger samman. När vi gör någon annan illa gör vi illa oss själva. Och det gagnar ingen.

Läs!

Livsviktigt

I höstas tittade jag första gången på Tim ‘Mac’ Macartney som berättade om barnens eld, eller The Children’s Fire. Det är en fantastisk berättelse.

Nu utgår jag från att du tittat på ovanstående klipp, för resten av texten blir svårbegriplig om du inte gjort det.

Det är livsviktigt att vi gemensamt tar vårt ansvar. Vi behöver, var och en av oss, hålla fokus på det som är riktigt viktigt, och det är att tänka på att vi i varje tanke, varje ord och varje handling möjliggör att barnens eld kan fortsätta brinna:

The childrens fire must burn

Barnens eld kommer bara kunna fortsätta brinna om vi gemensamt tar vårt ansvar och säkrar det. Ett sätt att göra det är att ställa frågan Var kommer barnen in?
Det är skrämmande så sällan barns perspektiv (dvs, på riktigt, inte hur vi vuxna tycker att det borde vara för att vara bäst för barnen) verkligen lyfts fram. Vi kan göra skillnad, genom att ställa frågan, och dessutom bjuda in barnen och ungdomarna i dialog kring nuet och framtiden.

Om du tittar på ditt arbete, ideella insatser och din personliga sfär, var kommer barnen in? Har du dem i åtanke? Vad skulle hända om du ställde frågan?

#Nätkärlek

Som en konsekvens av människors tankar och känslor efter Uppdrag Gransknings omtalade Män som näthatar kvinnor (även kortversionen ger en bra bild av vad det handlar om) så reagerar bland annat bloggosfären, med en motreaktion som går under benämningen #nätkärlek. Även #Blogg100 skapar en egen tagg för detta, som benämns #Blogg100love. I FB-gruppen för #Blogg100-deltagare kom uppmaningen att sprida nedanstående bild, för att på det viset inspirera till kärlekshandlingen att meddela utsatta att vi är ofantligt många som står på deras sida och vill göra allt för att uppmuntra dem till att fortsätta arbeta, trots sin utsatthet:

Välj kärleken

Charlotte skriver bra om det hela, precis som en hel radänga andra bloggare – stort tack ska ni ha allesammans, för att ni så tydligt säger ifrån! För jag tror det är enda vägen fram om vi tillsammans ska kunna motverka sådana här hat-yttringar. Att vi pratar om det, att vi inte accepterar det, att vi säger ifrån. Och att vi gör det på Facebook, Twitter, i bloggkommentarer, artiklar, insändare, i fikasoffor och kring lunchbufféer, vid fredagsmyset och i skolorna. Överallt. Vi måste, precis som Jakob Mjöbring skriver, lysa upp dunkla gömmor och sprida ljuset, visa att vi inte vill ha en värld där det är ok för någon, oavsett uttrycksform, att hata på det där viset. För det är inte den framtid jag vill ha – och jag tror det är en överväldigande majoritet som håller med mig i det. Vad tror du? Vilken typ av samhälle vill du ha?

Hjärtat

Nu ska jag skriva ett mail till en journalist eller två med lite äkta uppskattning! Gör det du med! Fram för mer kärlek. Punkt.

Kravlöshet?

NEJ!

Jag menar inte så!

När jag snackar om ett samhälle (och därmed också ett skolsystem) där individen utmanar sig själv utifrån sina egna förutsättningar så snackar jag INTE om ett samhälle baserat på kravlöshet. Jag förväntar mig av mig själv och alla andra att vi alla ställer höga krav – på oss själva. Utifrån vår egen utgångspunkt. Jag anser det vara ganska ointressant att jämföra mig med någon annan, för det intressanta är var kom jag in och var går jag ut. Ingångsvärde kontra utgångsvärde. Input kontra output. Eller som Troed Troedsson uttrycker det, fritt ur minnet ”höjd över havet är inte intressant, det är min utgångsvinkel och utgångshastighet som spelar roll för min framtid”.

Kalla det vad du vill – för mig är det individens resa som är av störst intresse. Om du sporras av att jämföra dig med andra, var så god, gör det. Men basera inte systemet på den principen, för det är inte en nödvändighet.

Sikta högt!

Men kan du se att jag inte säger att samhället inte ska ställa krav på varje individ? Eller omskrivet:

Jag tycker samhället ska ställa krav på varje individ!

Men kraven bör inte vara detaljerade till en absurd nivå (läs: kursplaner) utan snarast handla om ganska övergripande och generella krav. På det viset uppmuntrar vi ännu mer den livsnödvändiga olikhet som skapar mångfald.

Till exempel (några att-satser medvetet skrivna i jag-form):

  • Att jag bidrar till samhället
  • Att jag utmanar mig själv
  • Att jag lär dig något nytt varje dag
  • Att jag älskar min nästa såsom mig själv (inte istället för mig själv, märk väl!)

Kan säkert komma på ett par till, om jag tänker efter ordentligt. Du har kanske själv några generella krav du skulle föreslå till listan? Dela gärna med dig av dina tankar i frågan – för det är genom att dela tankar & idéer med andra som jag själv växer och lär mig mer och mer, för varje dag som går. Så snälla – hjälp mig lära mig mer idag!