Om detta vore din vardag?

Tänk dig att du går till arbetet en måndagsmorgon. Det är en helt vanlig måndag och du är på väg till jobbet. Du har dock inget personalrum direkt, utan får hålla till på en öppen yta och i korridorerna. Du har ett litet skåp där du kan låsa in din laptop, din mobil och annat arbetsmaterial. Du jobbar i totalt fjorton olika projekt samtidigt, med elva olika projektledare. Alla kräver att just deras område ska ha högsta prioritering och någon samordnande chef som kan prioritera mellan dem finns inte, utan det får du göra själv. Dessutom har inte projekten en given lokal att arbeta i utan det kan variera från gång till gång. Du får inte använda mobilen och ibland inte din laptop heller. Dessutom jobbar du bara fyrtio minuter i varje projekt innan du ska ner till ditt skåp igen och hämta nytt arbetsmaterial för nästa projekt.

Så skriver Björn Flintberg i boken Kraschen, och fortsätter:

Såhär ser få arbetsplatser ut, men ganska många skolor fortfarande. Det finns kanske inget viktigare vi kan göra för vårt lands framtid än att se till att ha en bra, modern skola som tar tillvara digitaliseringens möjligheter, behovet av kreativitet och entreprenöriellt tänkande och hjälper unga människor att bygga sin egen drivkraft.

När jag läste det där så hajade jag till. Björn hjälpte mig få precis det perspektivskifte som kan flippa en tanke, och öppna för en helt ny upplevelse med djupare förståelse. Jag älskar den typen av upplevelser. Jag är långt från en adrenalinjunkie, vilket mina vänner säkert kan bekräfta, men jag är definitivt en tankespjärnsjunkie, så tack Björn för tankespjärnet!

Vad väcker Björns text i dig? För du, liksom jag, ett tankespjärn som heter duga? Om detta vore din vardag, hur hade det varit då? Hade du tyckt om det? Utvecklats optimalt? Uppmuntrats att bli och vara ditt bästa jag?

Kraschen!

KraschenLäste ut den häromkvällen, boken som egentligen skulle hetat Konkursen. Men stigmatiseringen kring konkurser hade kanske gjort att boken därmed blivit osäljbar. Paradoxalt nog är det det som gör boken så värdefull, för detta är en riktigt välskriven bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap. För hur många pratar om den biten av kakan så säga? I princip ingen. Bortsett från Björn Flintberg, författare till Kraschen, så klart.

Det är nästan två år sedan boken släpptes, och den har stått i bokhyllan min sedan dess. Jag är glad att jag äntligen tog fram den, för den ger en välbehövlig pusselbit till bilden av en entreprenör. Det snackas oerhört mycket om friheten, att vara sin egen chef och bestämma över sin tid alldeles själv. Lika mycket lyfts fram om nackdelen med att ständigt jobba, aldrig kunna ta semester, att slita hund för en spottstyver. Men i princip aldrig har jag hört någon berätta om vad som händer när det skiter sig, när företaget går i konkurs. Men det är precis vad Björn gör.

På ett personligt och samtidigt sakligt och matnyttigt vis bjuder han in läsaren till att följa hans företags uppgång och fall. Det är lätt att vara efterklok, säger man ibland, fast jag är inte helt säker på det. Det kräver nämligen att man vågar vara riktigt ärlig och släpper allt behov av att försvara sig själv och sina handlingar. Just det lyckas Björn med. Han verkar se nyktert på det hela, och bjuder på sina lärdomar, både från tiden då det gick bra för företaget (lite för bra, som du kommer förstå när du läst boken) och när det började vända nedåt. Det ska du ha stort tack för!

Bokbloggsjerka 5 – 8 augusti på temat Semester

Inspirerad av Sara som i sin tur inspirerats av Annika att delta i bokbloggsjerka *vilken briljant idé!* gör jag raskt som Sara och funderar lite över det här med semesterläsningen. För vad vore egentligen en semester utan en bok eller två? För egen del vore det något oerhört udda, det kan jag ärligen tillstå, och dessutom inget jag suktar efter. Snarast tvärt om. Jag älskar att läsa, och har dessutom insett att jag favoriserar den fysiska boken framför läsplattan, men just vid längre resor så finns det många fördelar med en ebok, så är det.

När boken jag hade med mig på sommarsemestern till Seattle och Vancouver tog slut, loggade jag raskt in på Malmö Stadsbiblioteks hemsida och laddade ner en riktig tegelsten *även om den inte riktigt får samma tyngd som den fysiska* som jag njutit av ända till inflygningen till Kastrup förra veckan, då jag läste klart den. Det var sista delen i en trilogi av Ken Follett, Evighetens rand, som höll mig sällskap sena nätter och långa tåg- och flygresor.

#glömenbokSedan hemkomsten har semesterläsandet fortsatt. Först idag orkade jag dock plocka upp Krista Tippetts Becoming wise, som jag liksom Sara läser. Den är så rik, i betydelsen mäktig, att jag inte alltid orkar med den. Jag vill vara till fullo närvarande då jag läser den, allt annat gör den inte rättvisa, så under jetlaggens tidevarv har jag förlustat mig med lite mer lättsamma, men ändock läsvärda, böcker, så som Och snön faller på Hester Street av Daisy Waugh samt Fågelburen av Lisa Jewell. Dessa sistnämnda står båda i tur på att bli bortglömda någonstans i stan av mig, med en Var så god och ta med mig hem-hälsning instoppade bland sidorna med en referens till Facebook-gruppen #glömenbok.

Men idag vad det dags för lite vishet igen, efter att jag kärnat ur fyra yoghurtburkar med krikon och länsat både krusbärs-, svarta samt röda vinbärsbuskarna på bär. Så jag la mig på soffan under äppleträdet med blyertspennan i högsta hugg och njöt av att läsa om kärlek, om sammanhang och om relationer. Bläddrar nu igenom de sidor jag läste idag och det finns så många stjärnor, hjärtan, understrykningar, utropstecken och citat-markeringar att det är svårt, näst intill omöjligt, att välja ett enda som jag vill dela med mig av.

Väljer ett. Men nä.
Bläddrar vidare.
Hittar ett annat. Nä. För långt.
Och det där, är för kort utan sitt sammanhang… bläddrar fram och tillbaka innan jag landar i något jag vet är sant. Något jag skrev WOW om i bokmarginalen, för oj så viktigt det är, för mig, att hålla det i minnet:

We’re constantly making each other.

Vi skapar konstant varandra.

Tänk. Vad betyder det, för dig? Att vi konstant skapar varandra (och därmed oss själva)?

Inre kärnan – stark och smidig!

Hur mår du?, frågade en vän.

Mår bra! Jättebra!
Har en starkare inre kärna än tidigare, och den är ständigt i större balans än jag tidigare upplevt. Det gör skillnad i livet!

Jag fascineras faktiskt åt min upplevelse. Känner tydligt hur den där inre kärnan är både större i diameter och starkare. Smidigare. Den parerar, böjer sig, men är samtidigt  rotad i en grundförståelse hur livet fungerar. Hur jag fungerar. En grundförståelse som säger mig varför jag upplever livet som jag gör det. En grundförståelse som innebär att jag idag kan leva ett liv i större välmående än jag tidigare ens trott möjligt.

Samtidigt så tar jag in så oerhört mycket, mina sinnen är som förstärkta. Upplever skönheten, sorgen, glädjen och grumsandet, men går inte vilse i dem, bland dem. Varken i de känslor som jag tycker om, de där som kittlar störtskönt i kistan, eller de andra, de som jag tidigare kämpade emot så fasligt, ville undvika med alla medel.

Har coachsamtal där skiften blir så oerhört framträdande, tydliga. Skiften i perspektiv. I förståelse. Hur ett ord kan ge en insikt som förändrar hela världsbilden, öppna upp för saker och upplevelser som tidigare varit… ja. Ett intet. Som bara inte funnits i sinnevärlden tidigare, inte ens drömda om.

Vill skriva om så mycket av allt jag tar in, förnimmelserna. Ta foton. Förmedla det jag ser, uppfattar, förstår och förnimmer. Och samtidigt – helt lugn och trygg i att det jag får ner på pränt, det får jag ner på pränt. Det andra kanske aldrig kommer dit. Och det är ok. Den inre kärnan står pall, utan tvekan.

Det är ju dessutom så att mer blir nedplitat idag än någonsin tidigare. Jag tar mina skrivardagar. Jag ska boka in fler skrivretreats. Jag samskapar en bok om Medvetna Val och alldeles nu i veckan grodde det frö, som legat i träda ett par veckor, kring nästa samskapande bokprojekt. En liten groddplanta har vi nu att värna om, jag och S.

famlarOch genom allt, finns den inre kärnan där. Som ett ankare, som säkrar att oavsett vad som händer, vad jag än är med om, så är jag fast förankrad. Tappar inte fotfästet. En inre kärna att hysa tillit till. Vet att den är där, alltid. Oavsett hur det stormar runt – eller inom – mig, finns den där. Ger mig styrka och förmåga att med nyfikenhet ta mig an och skapa världen jag lever i.

Sitter här och famlar över tangenterna. Vet inte hur jag ska kunna förmedla – i ord – den oerhörda känsla som byggts upp – lagrats – inombords, som gör att jag under våren tagit mig an livet på ett sätt jag aldrig tidigare erfarit. Så jag släpper det. Antingen går känslan genom, eller inte. Ett är säkert – i mig är den stark. I mig är den ofantligt stark, känslan av välbefinnande, av glädje över att vara levande, att möta stunder av Nu med nyfikenhet.

 

Jonglerar tankar och funderingar

Skriver en bok tillsammans med Stellan Nordahl och en drös andra inspirerande och fantastiska människor. Ett väldigt spännande samarbete, som dessutom ger mig en ny skrivupplevelse. Att skriva ett kapitel om Skola och lärande i en bok om Medvetna val är en utmaning. Det innebär lärande, utveckling, tankespjärn och mycket funderingar kring vad jag egentligen vill förmedla, hur jag ska förmedla det, och vad månde hända när vi skrivit klart?

BoldomaticPost_jonglera-med-tankar-och-fundeJust nu har vi fått lite återkoppling från redaktören och jag har just brottats klart med mitt kapitel. Försöker förtydliga den röda tråden, men tror inte jag är riktigt hemma än.

Hoppas på en vända till – eller två – med redaktören som har bra mycket mer erfarenhet än jag har i att få en text att bli tydlig, läsvärd, inspirerande men samtidigt lite utmanande. Alltför tamt vill jag inte att det ska bli, för vad är poängen med det? Inte ska jag (vi?) bara stryka medhårs inte, lite motstånd tycker jag allt att läsaren ska få uppleva. Att inte köpa allt direkt, utan snarast behöva jonglera med tankar och funderingar, innan saker faller på plats, och läsaren därmed kan fatta ett medvetet val i att antingen förkasta eller bejaka det hen möter i texten. Mmm. Det är min önskan. Så vill jag att texten ska upplevas.

Kanske för att det är så jag upplever att det är att skriva texten? Jag jonglerar många tankar och funderingar och just nu undrar jag om de text-stycken jag förkastat gör att texten tar ett kliv upp? Kill your darlings är ju ett beprövat koncept som jag använder lite för sällan, så jag testar och ser, så får redaktören återkomma med mer återkoppling. För det är lite svårt att kill your darlings, det måste jag erkänna. Å andra sidan kan jag använda de borttagna texterna i något annat sammanhang, så jag har ingen känsla av att ha skrivit förgäves. Frågan är om mitt kapitel om Skola och lärande levlade eller ej?

Bacha posh – tänk om det vore jag?

bacha poshLånade De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg under tågresan norrut. Läste ut den på tågresan söderut. Berörs och blir f r u s t r e r a d! Vilket resursslöseri boken pekar på. Inte bara hur Jenny visar hur hälften av en befolkning inte räknas, och därmed definitivt inte kommer till sin rätt. Men också den enormt inkompetenta välviljan, som slår så fel, så fel. För alla. Alla dessa miljarder som plöjts in i Afghanistan…. Till vilken nytta? Till vems gagn?

Det fascinerande perspektivet som verkar genomsyra så mycket av mänsklig aktivitet – von Oben-attityden, tron att man vet vad någon annan behöver, utan att veta, utan att kunna veta. Och utan att se helheten. Fascinerande… Och f r u s t r e r a n d e som sagt!

Resursslöseri är en av de saker jag har allra svårast att fördra. Så är det, och så har det varit länge. Egentligen så länge jag kan minnas. Och det uppenbara resursslöseriet är kanske det som frustrerar så när jag plöjer kapitel på kapitel av boken.

Men berättelserna om bacha posh, de förklädda flickorna, och deras livsöden. Detta intrikata fenomen som ligger just under ytan, och inte bara förekommer i Afghanistan, utan är något uråldrigt och globalt, vilket Jenny visar med exempel på exempel. Det är där jag berörs till tårar. Det kryper under skinnet på mig, får mig att inse hur människan i sanning formas av sitt arv, sin miljö, sitt sammanhang. Insikten om vem jag är, varför jag är som jag är, och vilken ynnest det är att vara född i ett land som Sverige. Vem vore jag om jag vore född i Afghanistan istället?

Böcker ska läsas!

Rensade bokhyllan i sovrummet idag, och ett antal böcker skickade tydliga signaler till att att det var dags för dem att lämna det Rothska hemmet. Har lagt ut dem på Facebook i hopp om att någon gärna vill ta emot dem.

Desto fler böcker från bokhyllan skickade än tydligare signaler att i år är mitt år. Jag la undan de som ropade särdeles mycket i en egen hög, som jag sedan la ut på sängen:böcker att läsa 2016

36 böcker, varav 12 på svenska. Allsköns blandning av poesi, skolutveckling, filosofi och tankespjärn. Under många år avstod jag från bokköp, men sedan något år tillbaka så lockar böckerna mig, de ropar till mig, och vissa vill bo hos mig, och inte bara komma på tillfälligt besök från biblioteket. Men böcker är till för att läsas, inte bara stå där i hyllan och se fina ut. Även om jag nog tycker att jag tar till mig lite av böckers innehåll även via osmos, så känns det lite tramsigt att fortsätta köpa alla dessa fantastiska böcker om jag inte läser dem. Vissa av dessa har jag dock börjat på, men inte slutfört.

Får se var det hela landar, men min intention är att läsa samtliga dessa 36 böcker under 2016.

2016 böcker på svenskaNär jag gått och lagt mig på kvällen läser jag alltid en stund, men just då lämpar sig skönlitteratur bättre än tankespjärn, det som alla dessa böcker har gemensamt. Så jag behöver hitta en annan rutin, en annan stund för att läsa dessa. Och det lockar. Mycket! Jag älskar böcker, jag älskar att läsa och jag älskar tankespjärn, så med glädje ska jag skapa mig vanan att läsa dagtid.

Jag lär blogga om upplevelsen under året och/eller om åtminstone vissa av böckerna, men är redan nu nyfiken på om du läst någon av dessa? Är det någon av böckerna som du tycker är riktigt läsvärda, eller dess motsats, någon som du tycker jag ska undvika?

Jag och orden

Hade en intention för denna den första dagen av två av mitt skrivretreat. Att skriva 10-15 000 tecken kring ett specifikt ämne, något som kan utgöra stommen till ett kapitel i en bok som jag är delaktig i. En bok där jag ska bidra med just ett, möjligen två kapitel. Men jag hade inga måsten med mig till min småländska gäststuga. Inte ett enda. Utan det var just en intention. Och imorse när jag vaknade hade jag redan ord formade, i kö väntande på att få hamna på pränt.

2034720 347 tecken senare är orden till just boken slut. De har flödat klart. Orden som kommit under dagen, och som fastnat på papper, kommer stuvas om, justeras, tas bort, få nya vänner. Har inte en aning ifall de passar den tänkta boken, men oavsett vilket så finns det nu en stomme, en gedigen sådan. Över 20 000 tecken att använda som byggmaterial för mitt kapitel. Skönt.

Andas ut och njuter. Nöjd. Stolt.

Har tagit det lugnt hela dagen, ingen press, bara glädjefullt utforskande. Samtidigt har jag hunnit med en drös 30-minuters pass av intensivt skrivande. Satte klockan mest för att säkra att jag inte sitter stilla allt för länge utan att ge min kropp en liten bensträckare. Och när den ringde sista gången insåg jag, att de ord som nu köar inom mig hör inte till boken. De hör hemma någon annanstans.

Så jag satte en ny 30-minutrare, och tog upp ett blankt papper.
Låter orden komma till mig.

Jag och orden.
Vår kärlekshistoria fortsätter.

Bruce – more than meets the ear and eye

I love reading. I especially love reading biographies and have done ever since I was a child (or at least a teenager). So when I browsed the local library a few weeks ago, and spotted Bruce, I borrowed it and brought it home to read.Bruce

And what a book! It’s a well written biography, and despite the enormous amount of facts present in the book, it’s a joy to read, and doesn’t feel as information-laden as it actually is. But what really made me enjoy this book was Bruce himself. What a story. What a character. And jeez, what a skilled person, in his craft. Gifted musician, extremely (!!!) productive composer, and a very special singer, with a distinct voice.

Born to run is an album my older brother introduced me to when I was a kid, which was my entryway to Bruce Springsteen, and in a sense, I never got past it. I still think it’s the best he’s done, and Jungleland is, to this day, one of my absolute favorite songs. In my teens I listened to it over and over, drawn to the drama of the story, the varying sounds and atmospheres, and the powerful feeling of the entire song. But it’s been a while since I listened to it, so when I came upon the part of the book telling the story of the creation of that specific album, I immediately found it on Spotify, and started to listen. And did so with a new sensation, a deeper background, an understanding making me hear more in each song, picking up on the feeling behind, that which is sensed rather than heard.

While reading this book, a feeling grew stronger and stronger within me:
People are not what they seem to be. There’s so much more to each and every one of us, than what is apparent on the outside.

Even though this is not an autobiography, I got many glimpses of the person behind the public figure of Bruce Springsteen aka The Boss. And my reverie grew, page after page. For Bruce. His father, mother, grandparents. For people who tries to make the best of what they got, even when their best is far from sufficient… For the talented people walking alongside Bruce throughout his career. And for the audience, the listeners, the fans.

As I read, my reverie grew for human beings. We do try to make the best of what we get, and sometimes, it turns out absolutely magnificent. Sometimes, we end up with total rubbish, disaster, chaos and dread. Sometimes, the distance between a point of magnificence and a point of disaster is mere millimeters or seconds apart. The high’s and low’s of life. That’s what it is to be human. That is the Human Experience. And no one escapes it. Not me. Not you. Not Bruce. There’s no protection from it, thank God. Because without it, life would not be worth living. Life is made up of moments of high’s and low’s. And every single human being on Earth lives life according to this basic premise.

…..
Outside the street’s on fire 

In a real death waltz 
Between what’s flesh and what’s fantasy 
And the poets down here 
Don’t write nothing at all 
They just stand back and let it all be 
And in the quick of the night 
They reach for their moment 
And try to make an honest stand 
But they wind up wounded 
Not even dead 
Tonight in Jungleland