*Slår på stora trumman*

*Slår på stora trumman…*

Snart nog är det läge att släppa ut mitt nyfödda hjärtebarn synligt för världen.

Pirrigt.
Spännande.
Bubbligt.
Vad ska folk säga! Hur ska mitt hjärtebarn tas emot?

Räddhågsen.
Nervös.
Osäker.
Vad ska folk säga! Hur ska mitt hjärtebarn tas emot?

*Så jag slår lite till på stora trumman av ren och skär trots!*

För vad folk säger spelar inte så stor roll.
Jag är intresserad av vad de har att säga om detta, som faller inom ramen för målgruppen. De som lockas av mitt hjärtebarn – och jag vet att det finns människor som faller inom ramen för den kategorin –, deras väckta tankar tar jag mer än gärna del av!

Vad folk i gemen säger, det gör varken till eller från. För det jag har att erbjuda, detta mitt hjärtebarn, är inte en massproducerad produkt som anses lyckad om den köps av hundratusentals personer. Nej, nej. Långt därifrån! Detta är – som du snart kommer bli varse – en högst specialiserad tjänst riktad till en liten andel människor. Hur just dessa tar emot mitt hjärtebarn – d e t är riktigt spännande, pirrigt och bubbligt!

*Slår lite till på trumman, snart nog går ridån upp!*

Hjärtfladder och hjärnspöken

Upp i luften…
Lite så känns det.
Som om allt jag är helt plötsligt blivit uppkastad i luften – märk väl, av mig själv!

Var är säker mark, för stunden? Vad är säker mark, för den delen?

Vad gör jag? Vad gör jag inte?

Vad vill jag? Vad vill jag inte?

Kommer jag att lyckas? Kan jag? Har jag förmågan? Har jag dugligheten?

Har jag bitit av för stor tugga?
Eller är det bara att ta ett steg i taget, så ordnar det sig, så där som det gör?

Oh så många frågor!

Och vet du – det är en ganska härlig känsla. Trots allt. Mellan hjärtfladder och snabbvisit av ett och annat hjärnspöke så är det fasiken härligt utmanande att vara uppe i luften.

Äsch, du snackar du. Inte fasiken är det härligt att vara i det okända på det där viset?!

Amen.
Jo.
Det är det.
Härligt utmanande. Pirrigt. Nervöst.
Levlar. Ömsar skinn.
Den gamla kostymen har blivit för liten. Får inte plats längre. Vill mer. Annat.

Så när jag läser slutklämmen i en artikel av Ishtar Touailat i Chef, med titeln Håller du på att bli värdelös? inser jag, att mitt svar på hennes fråga är ett högljutt och rungande Jaaa:
”Den stora frågan är om vi har tillräckligt starkt psyke och ihärdighet för att återuppfinna oss själva om och om igen tills vi blir gamla?”