#blogg100 – Kvällssolens glöd.

”I den där gullvivslyckan jag känner varje vår finns ett stråk av vemod, en aning om livets skörhet och alltings förgänglighet, av människors godhet såväl som ondska. Jag tänker att jag ville, jag önskar jag kunde ge alla människor gullvivans doft och lenhet, äppelträdens blom och kvällssolens glöd.”

Så vackert.
En bok, som i text, i bild (såväl fotografier som teckningar) och inte minst i dess inneboende tyngd (det är en mycket vackert inbunden bok, Picknick – utflykter & inflykter) ger mig frid. Jag förnimmer gullvivans lenhet, värms av kvällssolens kvardröjande glöd, känner hur jag omfamnas av Pia och Dennis, hur de bjuder in mig att – om så bara för ett ögonblick – uppleva världen genom deras ögon. De öppnar dörren och ger mig – helhjärtat och varsamt – möjligheten till upplevelser och reflektioner.

När jag sitter här i kvällssolens glöd och bläddrar varsamt i boken ler jag, nöjd i vissheten att denna bok kommer vara min följeslagare denna sommar; en sommar då utflykt och inflykt är precis vad jag längtar efter!

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 81 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Ljuset kommer inifrån.

”Anjalis hejdade sig för ett ögonblick, men fortsatte sedan som han tänkt.
Du förstår, ljuset kommer inte bara utifrån. Det kommer också inifrån en själv.
Marcus försökte förstå.
Det måste vara fel, sade han. Inne i mig är det alldeles mörkt.
Nej, sade Anjalis, ta fram din näckros och se på den. Se på öknen som du såg i månljuset den första dagen jag spelade för dig.
Och blommorna, de röda blommorna som lyste i gräset när jag var en fjäril.
Marcus röst var ivrig.
Just det, sa Anjalis långsamt som om han sökte efter orden. Jag har aldrig tänkt på det tidigare men det är nog så att vi har det ljus vi ser med inom oss själva.
Men solen…?
Ja, men för att se ljuset från solen måste vi ha vårt eget ljus. Det är det ljuset som gör seendet möjligt, det som du alltid har med dig och som gör dina visioner tydliga. Förstår du?”

Sitter i trädgården, fåglarna kvittrar, grannar med motorgräsklippare drar runt på gräsmatta efter gräsmatta, björkens stora krona av läv nästan helt stilla, knappt ingen vind alls. Sitter här i solens ljuva kvällssken och läser om ljuset som kommer inifrån, medan barnet som lånat min systemkamera drar runt bland blommor och vårgrönska och tar foto efter foto.

”…det är nog så att vi har det ljus vi ser med inom oss själva.”

Om det är så, känns det just nu som att jag är fylld av ljus.

För jag ser.
Allt.
På djupet.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 79 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Ramen kring tavlan vi lever i.

Pia skriver tankeväckande om traditioner. Jag läser hennes tankar, att traditionerna ”…både förankrar oss i verkligheten och sammanlänkar oss med de som funnits före och de som kommer efter oss.

Jag tror jag är dåligt på traditioner, rent generellt.
Eller? Börjar fundera.
Vilka traditioner är jag uppvuxen med? Vilka har jag fört vidare till mina barn?

Storebror som är född på Lucia skapade utrymme för traditionen att lilla syster – som var jag – lussade med ljus i min krona, medan mamma dukade fram frukost med choklad och vispgrädde. Sen flyttade storebror hemifrån…

Julkrubban, den vita kyrkan. Den satte vi upp, under högtidliga former. Mamma har den kvar, men det är flera år sedan den faktiskt blev uppackad ur sin förvaringskartong. Oftast firar vi julen hos henne. Men som skilsmässobarn sedan tidiga barnsben har jag firat jul på många olika ställen, på många olika sätt, genom åren, och har jag aldrig riktigt landat in i ”så här måste det vara för att vara jul”. På gott och ont?

Kass på att pynta hus och hem är jag, vare sig det är till jul eller påsk, för att inte tala om Halloween, det finns inte på kartan.

Kass, kass, kass.
Inga traditioner att tala om…?
Eller? Funderar vidare.

Under många år firade vi nyår hos vänner på Österlen, men sen flyttade de isär, och då föll den traditionen bort.

Fast midsommarfirandet hos vänner i Tygelsjö lever och frodas, något både barn och vuxna uppskattar.

Födelsedagsfirande med sång på morgonkvisten med bricka med tänt ljus, en blomma av något slag och paketöppning (åtminstone för det yngre gardet). Den traditioner finns där. Minner mig om egna födelsedagar som liten, så den har jag både haft med mig och bibehållit.

Och födelsedagsmiddagen, där födelsedagsbarnet bestämmer vad som ska ätas, och var. Hemma eller på restaurang – det varierar. Om vi firar hemma så kommer födelsedagskristallglaset fram, med den silvriga foten med stor blytyngd i botten. Den där foten som skulle må bra av att stifta bekantskap med lite silverputs. Födelsedagsglaset fick flytta hem hit för ett antal år sedan från mamma, och plockas varsamt fram inför firande av detta slag.

”Genom traditioner kan vi ge saker och ting tyngd på ett vackert sätt. Vi kan visa att vi finns och är viktiga för varandra. Vi kan ta saker på allvar och skapa tillfällen till fest. Jag tror vi behöver traditioner. De är som ramen kring tavlan vi lever i.”

Jag tror bestämt att jag ser en stor utvecklingspotential här. Utrymmet att skapa fler tillfällen till fest är stort – vidöppet! Att säkra en vacker, stadig och lätt utsirad ram av traditioner kring tavlan jag – och min familj – lever i. Ja. Så är det.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 77 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – En egen värld.

Läste ut Charmen med tarmen igår. Var glad att jag hade folk i min närhet under tiden jag läste, som fick ta del av små fascinerande utdrag av wow- eller småfnitter-kvalitet: formuleringar som väckte min fantasi till liv; fakta som ger mig än större intresse att titta inåt, på många plan; sådant som fick mig att häpna.

”Om man tittar närmare på oss människor kan man konstatera att var och en av oss är som en egen värld. Pannan är en luftig liten äng, armbågen är en torr ödemark, ögonen är salta sjöar och tarmen är en urhäftig, jättelik skog med sanslösa formationer. Liksom vi människor bebor planeten, är också vi koloniserade.

[…] Den som idag vill upptäcka nya kontinenter och folk måste utforska den lilla värld som finns inuti oss själva. Och då är tarmen den mest fascinerande kontinenten. Ingen annanstans lever det lika många arter och familjer som där.

[…] Av all mikrobiota – alltså alla mikroorganismer som stökar runt i och på oss – befinner sig 99 procent i tarmen. Inte för att det knappt finns några på andra ställen utan därför att de helt enkelt är så ofattbart många i tarmen.”

Samspelet mellan oss som individer och de högst individualiserade kolonierna av mikroorganismer som tagit sitt pick och pack och flyttat in/på mig… så fascinerande. Där kommer förklaringen till varför enäggstvillingar… trots allt inte är identiska – de har sin alldeles egna och unika uppsättning kolonisatörer. Säkerligen liknande, men om den ena tvillingen som bebis pussade grannens hund på nosen vid ett specifikt tillfälle, medan den andra tvillingen låg och sov… ja, mer än så kanske det inte krävdes för att nybyggnarna hos den förstnämnde skulle ta sig ett annat uttryck, en annan väg i livet så att säga, än för den sistnämnde. Och det spelar roll. Exakt hur mycket roll det faktiskt spelar kan ingen säga i klartext just nu, men att det spelar stor roll, den polletten har trillat ner. Det är sannerligen okända kontinenter som upptäcksresande forskare just nu håller på att nyfiket lära sig mer om, och det kommer garanterat att påverka samhällsutvecklingen på sikt.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 75 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – Låta vardagen vara vacker.

”Att våga låta vardagen vara vacker.”

Om du stött på Pia och/eller Dennis Kammeborn och deras rike Kammebornia, så vet du, att här finns två själar som verkligen gör det. Låter vardagen vara vacker. Och skör. Rik på så många vis, utom kanske just pengamässigt, och därmed även tuff. Fylld av ljuv blomsterdoft, rykande varm choklad och sprakande brasa i eldstaden, snötunga skyar såväl som de ljuvaste sommarängarna fyllda av skir grönska bjuder de in mig till Kammebornia, att fundera, reflektera, slå mig ner en stund i samkväm… och bara vara. Att tillåta mig det. Eller kanske än hellre, att unna mig det, ge mig den gåvan!

Mitt liv, min vardag, blev genast lite vackrare i den stund jag trillade över Kammebornia – som i ord och känsla, fotografier och teckningar, stickade sockar, sjalar, mössor och tröjor och katten Watsons öden och äventyr, lever som de lär. Vågar låta vardagen vara precis så där vacker som den är – om vi väl får syn på det. Lite grann som hösten för ett par höstar sedan fullkomligt knockade mig med sin ögonbedövande skönhet. Och insikten jag fick, att hösten alltid, säkert, varit så vacker, färgerna så djupa, höstlöven så eldigt färgsprakande… fast jag helt enkelt aldrig sett det, på det viset.

Tänk – om det är vad det handlar om, när vi vågar låta vår vardag vara vacker?
Att vi låter oss se det vackra? Öppnar våra ögon och hjärtan för det?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 73 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Charmen med tarmen blir uppenbar.

Började läsa Charmen med tarmen igår. Fastnade bums. Tänkte att här har jag en bok jag skumläser på en timme, men ack så jag bedrog mig. Roligt skriven och sprängfylld med fascinerande munsbitar av information och fakta som får mig att ömsom utbrista Aha! eller småfnittra för mig själv.

”Sett på håll är tarmröret en oansenlig, ocharmig och osymmetrisk slang.”

Ja. Det kan jag hålla med om. Men enbart ett tiotal sidor in i boken har jag kommit långt förbi den tanken. Bara det smarta med matstrupens asymmetriska placering på magsäcken, som förhindrar att vi upplever sura uppstätningar vid varje steg vi tar. Eller magsäckens lika asymmetriska form, med en snabbväg rätt ner i tunntarmen för flytande föda, och en längre väg för mer bastant föda, som behöver bearbetas av magsäckens saltsyra innan tunntarmen tar över arbetet.

Eller det faktum att saliven innehåller smärtlindrande medel, och eftersom vi inte producerar så mycket saliv när vi sover (sömndrägglare överallt – var oöndligt tacksamma över detta!) så kan man, om man börjar bli förkyld, ha mer ont i halsen på morgonen när man vaknar, än man har efter hand under dagen. Jamen exakt – det där upplever jag (eller barnen) varje år, men har aldrig satt det i samband med salivens smärtlindrande egenskaper tidigare. Visste du det?

Hade inte en susning! Och då har jag trots allt läst både vertebratmorfologi (så hur embryot växer fram, cell för cell inklusive hur tarmröret ger upphov till hela matsmältningssystemet och merparten av de inre organen, har jag – haft – full koll på!) och humanfysiologi, ämnen som fascinerade mig redan då. Kroppen är v i d u n d e r l i g och det är så oerhört tankeväckande att vi överhuvudtaget existerar med alla dessa sanslöst väl sammansatta processer som möjliggör liv.

Just nu forskas det väldigt mycket på hur mag- och tarmsystemet kan påverka vårt välbefinnande på alla plan; kopplingar mellan störningar i mag- och tarmsystemet och många av de sjukdomar och åkommor som människor världen över lider av blir allt tydligare för var dag som går. Det finns oerhört mycket mer att upptäcka kring hur människan, som helhet, hänger ihop, och hur vi skapar bättre förutsättningar för ett liv i god balans mellan alla olika delar.

Så måhända att Charmen med tarmen inte är en bok fylld av vackert formulerade och filosofiskt uppmanande meningar och stycken som lockar mig att blogga om dem. Måhända blir detta det enda inlägget som pekar på Charmen med tarmen – fast å andra sidan har jag 80% av boken oläst i detta ögonblick, så vem vet… Oavsett vilket så rekommenderar jag dig varmt att plocka upp ett exemplar av denna humoritiska och informativa bok, kring ett av kroppens stora system, som allt för länge varit i skymundan.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 71 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – I vila hos sig själv.

Lånade den som vandrar om natten i höstas. Eller rättare sagt, en vän stack boken i handen på mig och sa att denna skulle jag läsa. Så det gjorde jag. Förundrades. En ofantligt vacker bok. Språket, känslan. Läste ut den… och vägrade lämna tillbaka den. Visste att det fanns mer jag ville med denna boken, eller kanske var det den som ville mer med mig?

Igårkväll plockade jag fram den igen – det är dags nu. Dags att läsa om. Dags att reflektera. Och blogga om den, inom ramen för mitt tema i #blogg100-utmaningen. Hann bara två sidor innan jag såg det. Det första fragmentet av en längre mening, ett fragment som likt nässlans nässelcell exploderade och sköt rakt in i mig.

…i vila hos sig själv…

Min förmåga att uppleva livet, när jag är där, i vila hos mig själv, så mycket större. Ingen känsla förkastad, förringad, bortkörd. Välkomnad, helhjärtat och öppet, nyfiket med en visshet i botten, en visshet som utgår från känslan av att – fullkomligt – vara i vila hos mig själv. I de stunderna är allt som det ska, hur kaotiskt och förvirrande livssituationen än må vara. Det som är, det är, och det är som det ska vara.

I stunderna där jag går vilse i mig själv, där jag snubblar mig fram, slår i tån så det gör ont så ont… då är jag långt från den där vilan, tycks det mig. Och ändå så vet jag, att det är en chimär. Avståndet påhittat, för det enda som egentligen krävs är en endaste tanke som tränger genom (det mentala) bråtet som lagt sig som en barriär mellan mig och välbefinnandet… Och den tanken kan komma när som. Var som. Hur som. Givet att jag förmår hålla en aldrig så snäv springa öppen till mitt innersta jag. Och då det åtgår mer energi att försöka hålla mig sluten, än att hålla en springa öppen, så nås jag, av ljuset, av tanken, som i ett huj för mig tillbaka, till mig, mitt medfödda välbefinnandet. Där jag finner mig, åter, i vila hos mig själv. Hemma.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 69 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com