En vecka då jag kanske mer än nånsin hade behövt att sitta ner och bara låta fingrarna löpa över tangentbordet, i syfte att hjälpa mig få syn på det som pågår inombords.

En vecka då så mycket hänt, på så många plan, att det finns oändligt med tankar och känslor inombords, som snurrar rundor… i väntan på att få dyka ner i armarna, ut via fingrarna och trilla in på pappret.

En vecka, av tidiga morgnar, långa fullspäckade dagar och kvällar.

En vecka, då jag inte lyckats ge mig själv den tid till reflektion som jag så väl behöver. Den tid, som jag vet gör mig bättre, ger mig respit, får mig att se klarare på det som sker, snarare än fastna i virvelvinden av alla pågående aktiviteter.

Så nu. Äntligen. Första morgonen på länge, som bara är min. Där jag, till slut, utan tidspress, sätter mig, med paddan i knät, och låter fingrarna löpa… utan censur, utan några färdiga idéer för vad som ska sättas på pränt, utan mål. En morgon då jag ger mig själv gåvan av att skriva. Rakt upp och ner. Känslorna trillar ner på pappret, en efter en.

Känslan av otillräcklighet och min förtvivlan över den fullkomligt oundvikliga och totalt onödiga psykiska ohälsa, av total uppgiven hopplöshet, som jag möter hos Gott Barn. Av frustration för ett system som av en slump informerar mig om sådant jag behövt veta, tidigare, innan. Smärtan i att banka huvudet i väggen i försök att ta reda på annat, som jag också behöver veta. Myndigheter som ger olika besked, vilket ökar osäkerheten, tjänstemän som inte kan skicka mig vidare till den som ska veta, för att systemet är så överhopat, bristerna så uppenbara. Otillräckligheten, på individ- likväl som systemnivå.

Hur sjukvården – tyvärr – visar gång på gång, att enda sättet att få den hjälp som behövs, är genom att bråka sig till den, kräva, sätta press, trycka på. Ihärdigt, om och om igen. Vad händer då med den som är svag? Som inte själv förmår? Och som ingen annan har, som kan bistå?

Och samtidigt. En vecka av samtal, av nyfiket lyssnande och tittande, av att sätta ner på pränt svar på frågor jag ställt, observationer och reflektioner, tankar och idéer om sånt som funkar, inte funkar och rent ut av saknas. Viljan till förändring, förbättring, likväl som den livräddas rädsla för detsamma. Att hålla fast vid berättelserna vi skapat oss, fast de inte gör oss något gott (längre… om nånsin?).

Hur människan är en så fascinerande varelse, som i allt, hela tiden, gör det allra bästa hen förmår. Det ger mig, trots allt, hopp. Hopp om människan, om medmänsklighet, om allt fler juveler som framträder i all sin prakt och i sin tur sprider hoppet vidare.

En vecka.
Och oj vilken vecka!
Lärdomen för mig uppenbar: Mina dagliga ritualer – meditationen, sjuan, den gröna smoothien och skrivandet – gör mig gott. De bär (minst) vars en gåva, för både kropp och själ, och ger mig det mellanrum jag behöver, för att kunna möta dagen som mitt bästa jag. Emellanåt kan jag tulla på dem, som den gångna veckan, men inte för länge, och aldrig alla. Hittills har jag aldrig schackrat bort de två första. De finns alltid med mig, varje dag, meditationen och sjuan, och kanske borde skrivandet gör dem sällskap en vecka som denna?