Smälter intryck!

Publicerad den 23 april, 2013 av Helena Roth

Skriver detta på tåget på vägen hem, efter 4 intensiva dagar i Stockholm. Många intryck att bearbeta och smälta. Nya bekantskaper att ta tillvara. Insikter att reflektera över.

Fredagen ägnades åt förberedelser inför Barnverkets riksmöte, framför allt tillsammans med Martin. Lördagen och söndagen var det just riksmötet som stod främst på agendan. Och i söndags träffade jag ju @frokenann för första gången in the flesh! Ann är en av de fyra kvinnor som med stor glädje och entusiasm drar runt #skolvåren, bakom scenen, så att säga. Det var första gången någon av oss träffades fysiskt.

Måndag hade jag ynnesten att följa med Ann till hennes arbete, där hon är klasslärare för klass 3A på Edboskolan i Östra Skogås. Fick mycket att tänka på, och en stor dos igenkänning eftersom min son går i årskurs två. En fundering jag fick när jag stod och tittade på skolkomplexet, där dryga 900 elever F-9 går, är:

Är vi människor evolutionärt skapade för att samlas i stor skara med andra i samma ålder i en skolbyggnad? Är det verkligen det bästa sättet till lärande och utveckling?

Eftersom skoldagen slutade runt halvtvå kunde vi ta det lite lugnt ett par timmar innan vi begav oss till Babylon för en miniträff med #skolvårare. Och vilken träff det blev! Vi var totalt 12 #skolvårare som träffades och snackade, pratade, skrattade, tankespjärnade, funderade, reflekterade, fotograferade, spånade, snackade lite till, frågade, svarade och kramades!

Att träffas fysiskt är verkligen en kick, efter att i olika utsträckning ha interagerat över nätet, på Twitter och Facebook. En av insikterna jag fick igår är att det ju inte alls är ett nytt fenomen detta med att knyta vänskaper per distans. Brevvänner är ju ett väldigt gammalt koncept, det enda som skiljer sig åt är ju egentligen att vi kan kommunicera i realtid numera.

Jag upplever en enorm tacksamhet och förundran över att det som jag drömt om, som mynnat ut i #skolvåren-initiativet, uppfattas och uppskattas av olika människor på precis de sätt som jag har fantiserat om. Det ger en enorm kick ska ni veta, att vara en del i detta från allra första början. Dessutom ger det bekräftelse av att vi är många som drömmer om och agerar för att ta oss dit, ett steg i taget. Och det – det är hoppfullt!

Vågar du drömma och vara hoppfull inför framtiden?

Energivåg utan like!

Publicerad den 20 april, 2013 av Helena Roth

Vaknade tidigt igår, eftersom jag skulle ut på resande fot, Barnverkets riksmöte i Stockholm står inför dörren. Kollade Twitter och möttes av följande:

Egentligen skulle den varit med i torsdags, men den blev framskjuten, så det gjorde det mig glad att se att den kom med. Sen blev det bara bättre. Kolla bara vilken våg av underbar energi jag svävat runt i idag:

#ffse betyder ”follow friday”, och är ett sätt att tipsa andra twittrare om bra Twitter-konton att följa. Tillägget ”se” står får Sverige. Robert Klåvus berikar själv mitt flöde, och innan han skrev #ffse till mig hann jag följa flera andra av de han #ffse:ade. Så jag blev lite extra glad att få denna underbara uppskattning! Tackade gjorde jag också, med att ge en #ffse tillbaka:

Bara en kort stund därefter dök nästa underbara #ffse in, från 100% Charlotte:

Sen fick jag äntligen se artikeln i Metro, då min käre make skickade ett foto på den:

Fick veta av Johanna som skrev artikeln att Metro publicerat den i alla tre versioner av Metro, så det har strömmat in nya följare på #skolvåren på Twitter och de sista platserna till sommarens stora händelse, #skolvårens afk i Varberg 18-19 juni är tagna! Även på Facebook har artikeln rönt uppmärksamhet, och jag har fått många glada tillrop även där.

Efter en lång dags arbete i både Malmö och Stockholm, vandrade jag och min Barnverks- och Drömfabrikskollega Martin Fredin mot Odenplan, trillade över Sibiriens Soppkök och bestämde oss för att stilla vår hunger (rekommenderas!). Restaurangen hade Stockholmsversionen av Metro så jag var tvungen att flukta lite på den med:

Vilken dag – en dag då jag, i sanning, varit uppe på bergets topp, och jag har verkligen njutit av vyn!

Jag tänker stanna kvar i den känslan, och njuta rejält. För detta är en energivåg utan like! Tillåter du dig att njuta av vyn då du är uppe på bergets topp?

Strategin Bådeock!

Publicerad den 19 april, 2013 av Helena Roth

Den 19 oktober publicerade jag ett inlägg som hette Bådeock! Eftersom detta ord ständigt dyker upp, så skriver jag om inlägget lite och kör en repris:

Blir så fascinerad av tendensen att tänka antingen eller som jag stöter på lite överallt. Själv har jag mycket större fallenhet åt både ock-tänkande. Nuförtiden, märk väl. Helena för bara fem-tio år sedan var en antingen eller-typ.

För egen del ser jag behovet av både ock-tänkande på alla plan. I hemmet, skolan och på jobbet. Oavsett om det gäller datorer i skolan, kosthållning, vikten av motion och fysisk träning, jobba, spela Wordfeud på telefonen, virka, fågelskåda eller läsa böcker. Alla lockas inte av alla dessa aktiviteter, men oavsett vilket, för mycket av det goda blir alldeles för bra helt enkelt. Lagom är bäst. Det är närmast en universalregel.

Anna Kaya bloggar från #SETT2013, och hänvisar till Ante Runnquist som pratar om just detta. Ante säger:

Vi måste bli bättre på ”både och” i skoldebatten i stället för ”antingen eller”.

Och eftersom jag brinner för just skolutveckling, så håller jag mig kvar i det resonemanget. För jag håller med Ante. Det är för mycket ställningstaganden bland skoltyckare, där man utifrån sin egen ståndpunkt drar slutsatser för resten av Sveriges befolkning. En av #skolvårens grundteser är att det inte finns ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt, som är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för dig.

Låt oss dela våra bilder av det samhälle vi vill ha, och hur ett skolsystem kan vara utformat som leder oss dit. Låt oss lyssna till vad andra tycker och tänker i frågan. Då kommer vi, tror jag, att hitta en gemensam målbild för vad vi ska med skolan till, vilket samhälle vi vill skapa. Kanske multilogen även kan ge oss insikt och acceptans att det går att nå dit med olika färdsätt och på olika vägar?

Vore det möjligt tror du? Själv svarar jag JA på den frågan.

För betänk följande; det handlar inte om antingen eller, utan både ock. För de allra allra flesta av oss är världen inte svart eller vit, utan består av ett myller av gråa nyanser. Grått som dessutom symboliserar vishetens färg.

Våga var lite nyfiken! Både på din egen framtidsvision, och andras. Inled en dialog med de som har en helt annan vision än du. Kanske möts ni på halva vägen och går därifrån med ökad insikt! Båda två!

Bejaka de gråa nyanserna, och vidga din egen färgskala. Ställ frågan, till dig själv eller någon annan, vad du ser i framtiden?

Rädslorna

Publicerad den 19 mars, 2013 av Helena Roth

Ursprungligen publicerades detta inlägg i september under titeln Rädslor. Det ligger så ofantligt mycket i det att jag vill dela det med er igen, i något omskriven form!

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu och jag ser synkroniciteten i att det pratas transformation på många olika arenor. Nedanstående citat delades av Alan Seale i ett nyhetsbrev.

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Förändring börjar i mig, i dig, i hen.

Det är en liten dänga #skolvåren återkommer till gång efter annan. Och det är ju så. Det som hindrar oss från att kliva en tum in i det okända är alltsom oftast just rädslor.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Ett sätt att göra det är att sluta tänka ”Vad kommer jag få?” och istället utgå från ”Vad bidrar jag med?”. Liten men avgörande skillnad i utgångspunkt.

#skolvåren är i stor utsträckning ett sådant här okänt som jag, och många med mig (!!), klivit in i. Utan att riktigt veta vad det innebär, var det kan leda, eller ens vad just jag kan bidra med. Men klivit in har vi gjort, och tillsammans samskapar vi något, som inte låter sig göras om vi fastnar i rädslorna vi alla bär på.

Vissa har redan hunnit klivit av också. Det kanske inte kändes rätt, eller utmanade lite för stora eller många rädslor. Det är ok det med. Jag tror att vi alla kan bidra till allting, men vi behöver också hålla vårt fokus så att vi satsar på de områden vi brinner mest för. På det viset bidrar vi alla till förbättring och förändring där vi kan bidra mest.

Har du gjort det någon gång, klivit en tum in i det okända? Vad ledde det till?

#fskchatt

Publicerad den 18 mars, 2013 av Helena Roth

Svara

Det finns #skolchatt, #fskchatt (förskolechatt alltså) och #fpchatt (fritidspedagogikchatt) på Twitter, och vardera chatt har sin tid och dag. För att det ska ge något så bestäms ämne innan chatten inleds, och häromdagen gick det ut ett upprop om förslag på ämnen till förskolechatt. Jag svarade:

Efter att vi bollat det där fram och tillbaka några gånger så blev det spikat. Så torsdagen den 21 mars kl 21 kommer ämnet på förskolechatt att vara just:

Det ska bli intressant att delta i #fskchatt på torsdag – jag hoppas även du vill delta! Är du intresserad av barn och ungdomars lärande och skolutveckling, så är Twitter ett ypperligt ställe att finnas på.

Jag lovade Fredrik Larsson att skriva några rader om vad jag egentligen menade när jag skrev detta, så här kommer det:

I nuläget ligger #skolvåren ständigt längst fram på hornhinnan för mig, och det är så klart ursprunget även till min fråga till #fskchatt. Tittar jag på förskolan som koncept så ser jag framför mig ett lärande där barns stjärnögon (för att använda Lou Rosslings uttryck) verkligen får gnistra i hög utsträckning. Det syns också i nedanstående klipp från Malmö Stad:

Frågorna i mig är många, bland annat följande:
Hur kan stjärnögonen fortsätta tindra och gnistra upp genom hela skolsystemet, ut i arbetslivet och aldrig släckas?
Hur kan förskolans gnistrande stjärnögon få fortleva och uppmuntras?
Vad är det med förskola som gör att barns nyfikenhet och upptäckarglädje inte bara får fortleva utan i hög grad uppmuntras och frodas?
Vad är den där essensen? Handlar det om att barnet är i fokus?
Och hur kan vi ta med essensen in i resten av skolsystemet?
Tindrande stjärnögon – vad kan de ge i ett högre perspektiv?
Hur kan det bidra till att hållbart lärande samhälle?

Hur tänker du?

Flippen

Publicerad den 5 mars, 2013 av Helena Roth

Gisses, vilken enorm insikt jag slogs av. Det är nästan löjligt för det är en så given grej egentligen. Givetvis twittrade jag raskt ut det också:

Om det inte går att ”lära ut” något, dvs, teaching is not telling – hur i allsin dar kommer det sig att så ofantligt mycket av det som fortfarande försiggår i klassrum runt om i Sverige, på alla nivåer, fortfarande är just detta?

Dan låter dock hälsa att det inte är hans ordval, citatet dök upp på Twitter för ett tag sen och satte sig i honom. Och nu har jag tagit det till mig. Rejält. Massiv insikt. Googlade fram det, och hittade ursprunget:

”Teaching is helping people learn, and you have not taught if people have not learned. Teaching is not telling.”
– Eleanor Duckworth

Det som föranledde diskussionen var #Skolchatt den 28 februari, som hade som ämne ”Föräldrar ska inte känna igen sig i skolan” som Troed Troedsson sa på Vara lyfter skolan i januari. Vi började prata om hur mycket (eller de facto hur lite!) relationsbyggande (här i kontextet bygga relation mellan lärare och förälder) som lärs ut på lärarutbildningen, och det var utifrån det som Dan svarade mig att det inte går att ”lära ut” sånt. Man måste praktiskt få pröva, öva, testa, leka, trilla av hästen och hoppa upp igen, osv.

Exakt. Just det. Så varför görs inte detta överallt, hela tiden? Varför hålls det föreläsningar utan interaktivitet? Varför är föräldramöten så ofta monologer av information som ska delges föräldrarna? Hur kommer det sig att enså stor andel av alla (power-point-)presentationer som skapas på företag föranleder envägsmonologer, där dessutom allt som sägs redan står?

Jag har läst om flippade föräldramöten och fakultetsmöten utöver flippade klassrum och det gläder mig. Eftersom jag INTE befunnit mig i ett klassrum under min yrkesverksamma karriär utan på företag, framför allt inom livs- och läkemedelsbranscherna, så vet jag att här finns enorm potential till förbättringäven utanför skolvärlden. För detta är INTE ett problem för skolan! Detta är ett problem för samhället i stort. Eller rättare sagt – här finns en rejäl utmaning att hugga tag i, som skulle ge minskat resursslöseri!

Därför vill jag ge dig en utmaning att flippa ditt nästa möte – oavsett i vilken bransch just du är yrkesverksam i! Antar du utmaningen?

Komplement

Publicerad den 4 mars, 2013 av Helena Roth

Det finna väldigt många rörelser, initiativ, konferenser, tidskrifter, hemsidor, företag och organisationer, mer eller mindre formella, som alla strävar efter att förbättra skolan och skolsystemet i Sverige. #Skollyftet, #fritidslyft, #skolchatt, Skolvision 2013, EdCamps, #lärartycket osv. För mig är #Skolvåren ett riktigt bra komplement till alla dessa. Inte minst eftersom #Skolvåren syftar till att bjuda in hela samhället i multilogen kring vad vi ska med skolan till. Lisa Carr formulerar det väldigt väl när hon beskriver #Skolvåren.

För mig handlar allt detta om att vi vill något mer. För MIG är detta ”något mer” ett helt annat skolsystem till 2020, och jag satsar globalt, inte bara Sverige. För att nå dit krävs både ett skolparadigmskifte men även ett dito för samhället i stort. Och det är många hållplatser på vägen dit. Det finns till och med många olika vägar dit. En heter #Skolvåren, en Skolvision 2013, en Enhet och en annan Barnpartiet, en Skollyftet osv. Lite olika fokus och innehåll, men allt strävar efter ett hållbart lärande samhälle.

För någon annan kanske ”något mer” har en annan innebörd, uttryckt i andra ord. Men ett hållbart lärande samhälle tror jag vi alla har gemensamt.

Vissa kanske inte ens tänkt tanken att det kan behövas ett helt nytt system, utan ägnar sig mer åt att göra det befintliga skolsystemet så bra som möjligt. Och det är oerhört viktigt, eftersom det finns människor i dagens system som här och nu har behov av dessa förbättringar. Andra vill kasta av sig det gamla och ifrågasätta rubb och stubb (som jag då).

Olika människor kommer delta på olika hållplatser, välja sin/sina vägar, och ingen kan befinna sig överallt. Då blir det rent schizofrent. Men för mig är det viktigt att arbeta för och tro på att vi alla kompletterar varandra, inte motarbetar varandra, inte skapar vi-och-dem-läger.

Just nu så vaknar många inom skolsverige och känner HOPP för första gången på länge, samtidigt som många också tycker det som sker är skrämmande, som blir rädda. Och det behöver vi ta om hand på ett bra sätt. I Robin Sharmas bok ”De hemliga breven från munken som sålde sin Ferrari” skriver han bland annat följande om rädsla:

Det som håller oss tillbaka i livet är rädslans osynliga fängelse. Det håller oss instängda i våra trygghetszoner, som faktiskt är de farligaste platserna att leva på. Den största risken i livet är att inte ta några risker. Men varje gång vi gör något vi är rädda för tar vi tillbaka makten som rädslan stulit från oss – för på andra sidan om rädsla bor vår styrka. Varje gång vi vågar försöka växa och utvecklas blir vi friare. Ju mer rädsla vi tar oss igenom, desto mer makt återtar vi. På det här sättet blir vi både orädda och starka, så att vi kan leva det liv vi drömmer om. – Robin Sharma

Tillsammans kan vi skapa ett hållbart lärande samhälle. Det är vad jag drömmer om. Om vi är lyhörda och mottagliga, vågar ta oss igenom våra rädslor, och släpper prestigen att MITT sätt är RÄTT sätt. Insikten att det finns många olika sätt som alla kan gagna är ofantligt viktig att lyfta fram, gång efter annan. Mångfald berikar.

Vad är din dröm? Vilka vägar tar du för att bidra till att samhället når dit? Vilka rädslor behöver du ta dig igenom på resans gång?

Bidra!

Publicerad den 2 mars, 2013 av Helena Roth

Det finns en tendens att de som är tysta, vars forum varken är det talade eller skrivna ordet, inte tror att deras bidrag skulle vara värdefullt. Och det är synd, för så är det verkligen inte alls. Vi har alla något att bidra till, ibland mer, ibland mindre, men den människa finns inte som inte kan bidra överhuvudtaget.

I samband med att vi sprider #Skolvåren högt som lågt, inom och utanför skolsverige så dyker det upp oroande bevis på att människor inte tror sig om att kunna bidra. Se Therese kvitter nedan:

Det gör mig så ledsen att läsa. Inte minst för att vi här har en lärare som inte tror sig kunna bidra till skolutveckling. Hur är det möjligt? Och hur många fler är det som känner så här?

Lisa Carr har skrivit om det unika med #Skolvåren, som är ett initiativ som riktar sig till alla. Det ställer dock stora krav på alla oss som höjer vår röst både muntligt och skriftligt, i detta och andra sammanhang. Vi behöver vara väldigt nogranna med att göra plats till de tysta, till de som mest tänker, eller känner, eller de som med ton eller färg kan förmedla sitt bidrag.

Där var jag och Cecilia Sjöström eniga, som synes ovan. Och det är verkligen detta som är #Skolvåren – vi vill möjliggöra för alla röster, alla färger, alla former, att ta plats. Att tillsammans klämma och känna på frågor som:

Vad ska vi med skolan till?
Vad är det för samhälle vi vill ha?
Hur bygger vi ett hållbart lärande samhälle?

Och samtidigt som jag tänker och skriver detta snubblar jag över Seth Godin som skriver om att det inte finns någon anledning att vänta på tillåtelse. För så är det ju. Bidra, det är både en rättighet och en skyldighet!

“The woods would be very silent if no birds sang except those that sang best.” ― Henry Van Dyke

Och så kan vi inte ha det! Därför är #Skolvåren öppen för alla, oavsett ålder, bakgrund, yrke, geografisk tillhörighet, antal tatueringar och klädsmak.
Kom, delta i samtalet, för det är du och jag som tillsammans sätter formen på hur samtalet ska växa fram. Och samtalet äger inte bara rum i Varberg 18-19 juni, utan hela tiden, på bloggen, på Twitter, på Facebook och framför allt i soffan, fikarummet, matsalen och kontorslandskapet, i korridorerna, klassrummen, shoppingcentra och lastbilshyttar.
Hur kan du bidra till att göra samtalet så brett som möjligt?

LIVET!!!!!

Publicerad den 1 mars, 2013 av Helena Roth

Är uppfylld, påfylld, energifylld! Vilken förmiddag. Solen skiner, #Skolvåren har ett sanslöst momentum och jag älskar livet. Jag älskar den möjlighet vi alla har att göra det bästa utifrån just våra egna förutsättningar.

För att vi ska växa behöver vi utmana oss själva, och vi behöver få kämpa. Barn, fjärilar, fågelungar och sköldpaddor behöver alla kämpa för att komma ut i livet, och den utmaningen stärker dem. Hjälper du fjärilen ut ur puppan, så den inte själv behöver kämpa för att ta sig ut, så dör den. Vingarna vecklas inte ut och stärks, och i vår strävan att hjälpa den, så har vi de facto dödat den, förstört dess chans att växa och utvecklas på egna premisser. Vi kan mer än vi tror!

Jag behöver knådas av livet,
annars kan jag inte bli
det vackra jag som finns i mig!
– Helena Roth

Tack mina vänner i MasterMind-gruppen för att ni ger mig tankespjärn att komma vidare, för på det viset växer mitt vackra jag, blir starkare och större, vågar ta plats och gör att jag i högre utsträckning låter min eld synas.

Jag ska låta min eld, min passion, synas ännu mer än den gör idag.
Allt som måste göras kommer trilla på plats, för agera gör jag, tillsammans med många andra. (Viktoria, Ann, Therese och många andra gör ett enstående arbete för att skapa #skolvåren!)

Men elden, passionen, den är den som kan tända andras eldar. Jag ska se till att den syns, att det inte ligger en massa saker i vägen. Elden ska fram. Och jag ska rikta den så den förmår tutta fjutt på både en och två andra eldar.

Det är elden som är min framgångsfaktor. Det är med hjälp av min eld jag visar mig själv och min omgivning att det omöjliga är möjligt. För det är det. Det vet jag. Vet du?

3S

Publicerad den 28 februari, 2013 av Helena Roth

Normalt snackar man ju 5S, som är ett tänk för att hålla ordning och reda på en arbetsplats. 5S är en stor del av LEAN. Jag har just avslutat en 2 dagars kurs i Kvalitets- och miljösystem som jag håller på en yrkeshögskola, och där är 5S och LEAN två viktiga komponenter.

Men jag skrev just 3S, högst medvetet. Har laddat ner gamla Skolministeriet-program från UR i min telefon (finns även som podcast) och häromdagen lyssnade jag till programmet från den 16 mars 2010, ämne Genuspedagogerna. Intressant och tankeväckande överlag. Inte minst reportaget från en skolgård, som gjorde att mina ögon var extra nyfikna när jag följde med minstingen till skolan en förmiddag. I stort stämde reportagets beskrivning in på mina egna synintryck på sonens skola. Inte fullt ut, som tur är, men i stort.

Det som verkligen gjorde att jag hajade till var dock avslutningen där Kajsa Svaleryd, jämställdhetsstrategi i Gävle kommun sa:

”I allt förändringsarbete krävs styrning, stöd och störning för att en förändring ska komma till.” – Kajsa Svaleryd

Och jag tänkte: JA, där satt den! Som förändringsagent är det precis dessa processer som jag måste arbeta med. Så från och med nu ska jag använda 3S som står för styrning, stöd och störning, jämte de vanliga 5S (sortera, systematisera, städa, standardisera, sköta om).

Jag brinner för #Skolvåren, som jag tror kan fylla en stor funktion vad gäller att skapa en hållbar lärande framtid. Och det förhoppningsvis riktigt riktigt snabbt, så alla barn och ungdomar som befinner sig i dagens skolsystem också får del av det.

Anser du att #skolvåren ska ägna sig mest åt styrning, stöd eller störning?
Dela gärna med dig av dina tankar, så att vi tillsammans kan samskapa både #Skolvåren och framtiden!

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Etikettarkiv: skolutveckling