Etikettarkiv: nyfikenhet

Nöjd – därför förändras jag!

Publicerad den av
1

Paradoxalt.BoldomaticPost_Ju-nojdare-jag-ar-med-den-och

Insikten att ju mer nöjd jag är med den och det jag är och gör, desto enklare är det att förändra, både i mitt varande och mitt görande. Som om jag är mindre beroende av att fortsätta vara så som jag kommit att känna mig själv, mindre fäst vid de etiketter och epitet som ålagts, av mig själv, av andra.

Kanske är det enklare för att jag inte strävar bort, för att jag verkligen är nöjd med det som är? Kanske för att jag inte drivs av tron att gräset är grönare på andra sidan staketet, utan snarast av upptäckslusta och nyfikenhet? Nya epitet kanske smakar bra? Andra etiketter kanske ger upphov till nya erfarenheter? För vem vet vad som väntar bakom nästa krök, innanför den stängda dörren som plötsligt uppenbarar sig, bortom nästa möte?

Möt varje handling som vore den ny

Publicerad den av
Svara
Inflygning Kastrup

Inflygning till Kastrup – bälte, stol, bord: Check!

När jag skriver detta sitter jag på flyget på väg hem från Hamburg. Småskrattar för mig själv när den manliga flygvärdinnan ber oss spänna fast säkerhetsbältena, resa stolsryggarna och fälla upp borden.

Han lyckas få med hela radängan – som ändock är ganska många ord, du har säkert hört den själv – i en enda utandning, åtminstone är det så jag upplever det. Först drog han harangen på engelska, varpå jag småfnittrade. Sen kom den på svenska, och jag fnittrade än mer, eftersom det lät likadant.

Och så slog det mig – vissa saker har jag svårt att ta till mig, när de uttalas på det där sättet, som om han sagt det sjuhundramiljarder gånger förut. Vilket han säkert har. Men det låter nästan som vitt brus. Jag lyssnade visserligen denna gången, men tror egentligen jag hörde vad han sa mer utifrån mitt eget minne av alla gånger jag flugit, snarare än att jag hörde vad han specifikt sa, just i stunden.

Och jag vet inte jag, jag vill nog inte gå så långt som till att säga ”Möt varje sak/handling som vore den ny för dig” för det vette hundan om jag vill möta en kirurg som verkar vara gröngöling på jobbet…. men samtidigt vill jag definitivt inte möta en kirurg som är så luttrad att hen inte ser mig, utan bara de tidigare tretusen patienterna hen mött under sin yrkeskarriär. Så kanske det ändå ligger något i det?

Jag vet åtminstone att det hade låtit väldigt mycket proffsigare om flygvärdinnan uttalat den där harangen med lite inlevelse, snarare än närmast automatiserat, som något som bara ska göras. Frågan som väcks i mig är följande:

Finns det egentligen något ställe eller något tillfälle, där inlevelse och en känsla av nyfikenhet/glädje/iver hade varit till nackdel?

Nätverkande

Publicerad den av
2

För ett bra tag sedan så ställde Charlotte Rudenstam frågan: Vilken slags nätverkande tycker du fungerar? på Facebook, och jag gick igång direkt. Jag svarade på hennes fråga så här:

Jag insåg när jag la ut min 100-coachkonversationer-utmaning via blogg, Facebook & Twitter att jag skapat ett nätverk som är fantastiskt, som kunde svälja det jag bad om hjälp med. Och då insåg jag att jag HAR ett fantastiskt nätverk, som jag inte skapat ”för att skapa ett nätverk”. Utan det har växt fram organiskt, för att jag följt mitt hjärta, möter världenengagerat mig i frågor/saker/personer/rörelser som jag vurmar för, och på det viset varit öppen för att bygga broar och skapa kontakter.

Och då har jag ändå varit väldigt restriktiv själv med att skicka vänförfrågningar här på FB t ex. Älskar att få, skickar sällan.

Så, mitt korta svar blir: det som inte ”är nätverkande” utan är du som möter världen, med nyfikenhet och intresse. Det nätverkandet fungerar!

De senaste dagarna har jag funderat på min närvaro på Twitter, och övervägt att lämna det. Har fattat beslutet att att fortsätta twittra, men att städa i mitt flöde och också vara tydligare med vem och hur jag interagerar. Och därför kändes det extra värdefullt att trilla över detta mitt svar om nätverkande som jag lagt som ett utkast på WordPress.

För detta är precis vad jag önskar göra – möta världen med nyfikenhet och intresse. Det ska jag hålla i fokus än mer framöver. Jag är tacksam för påminnelsen, för jag har snöat in på de negativa ankdammsaktiga sidorna av Twitter ett tag, och det ger mig inget gott.

Skickar därför frågan vidare till dig, för kanske även du får syn på något du glömt bort, eller tappat sikte om: Vilken slags nätverkande tycker du funkar?

Labba med Beppe

Publicerad den av
Svara

Benjamin ”Beppe” Singer har skrivit två böcker om sina 40 favoritexperiment, Labba i förskolan samt Labba i skolan, upptäckte jag då det kom ett tjockt kuvert adresserat till mig och #skolvåren, med hälsning från Beppe och förlaget:

Beppe labbar i skolan

Labba med Beppe i förskolan

Böckerna ser väldigt fina ut, med tydligt beskrivna experiment, med koppling till läroplan angiven. De känns på alla sätt och vis oerhört inbjudande. Skänker dem vidare till Fröken Ann som med iver har tänkt utforska världen tillsammans med sina elever. För det är verkligen det som Beppe bjuder upp till – nyfikenhet och upptäckarlusta. Och det, mina vänner, kan vi helt enkelt inte få för mycket av, eller hur?

Bemöt eller tystna?

Publicerad den av
2

Får syn på en artikel på Svenska Dagbladets opinionssida där jag läser:

”Avvikelser från det som för tillfället utgör normen möts ofta av oproportionerligt hårda ord, kanske näthat. Ibland skulle man kunna tala om ett slags nutidens häxbränning på Twitter. Inte alla orkar stå emot, trots att magkänslan uppmanar till att protestera och resonera. Resultatet blir tystnad.”

Hummar, känner igen mig, och hukar lite av skam, eftersom jag vet att jag gör just det. Skräms till tystnad. Velar inför att våga sticka fram huvudet, när jag vet att så många står redo att sätta eld på häxbålet under mina fötter… Vore det medeltid tvivlar jag inte en sekund på att jag hade kategoriserats som häxa – kanske även idag? Känns onekligen som det flammar upp runt omkring mig med jämna mellanrum, det erkänner jag.

Nåja, huruvida jag är häxa eller ej är kanske ointressant, jag läser vidare i artikeln:

”Men verkligt civilkurage visar den som står stark och lugn gentemot den som inte delar ens åsikter. Civilkurage uttrycks inte genom knytnävar eller tändstickor.

Sverige behöver de kavata. Visselblåsarna, motståndarna, kämparna i vardagen. De som samtalar i stället för att riva ner affischer eller överrösta sina motståndare.”

Just det. Att samtala. Att lyssna. Att våga möta, mig själv och andra. Att lyssna, inte bara prata. Jag har en lång väg att gå här, men tittar jag tillbaka på mig själv så lyssnar jag så ofantligt mycket mer idag än bara för ett par år sedan. Och den gordiska knuten upplöstes den dag jag vågade börja möta mig själv. För jag tror det är ett av de största hindren till att våga öppna sig för verkligt lyssnande. Är jag rädd för vad som kan väckas i mig, så kommer jag definitivt vara sluten, det är en full naturlig psykologisk försvarsmekanism, som jag ser det. Men när jag inte längre räds mig själv, öppnar det för så ofantligt många fler spännande möten.

Och så kommer då slutklämmen:

”Och Sverige behöver därtill starka politiska ledare som vågar tala om visioner i stället för att fegt böja sig för minsta rynka i pannan hos opinionen.”

Vad ska jag säga annat än word, inte minst med tanke på mina funderingar kring att det inte finns någon vision i det negativa, i det vi är mot.

Repar mod, sträcker lite på mig, och beslutar mig för att fortsätta försöka bemöta. Ibland tystnar jag, och jag tänker lite snällt om mig själv att det måste få vara ok det med. Så länge jag inte tystnar permanent. Emellanåt behöver jag omgruppera, mentalt om inget annat, för att orka och våga fortsätta att lyssna och bemöta. Med kärlek. För det är mitt val. Jag väljer att bemöta med kärlek, nyfikenhet, öppenhet.

20140605-095840-35920503.jpg

Vad väljer du oftast, bemötandet eller tystnaden?

Jag glömde…

Publicerad den av
Svara

Varit ute hos kund hela dagen idag och när jag kom hem la jag mig på sängen och vilade lite. Maken och dottern pep iväg på bio och jag och ynglingen såg fram emot en stillsam kväll tillsammans….. 20131126-215235.jpgdå tittade jag på Facebook och såg att jag – yikes – lovat bort mig till ett iScafé i Lund kl 19 för att prata Varför skola och #skolvåren. Med 50 minuter till godo, och varken jag eller sonen hade ätit. Rusade ner i köket, värmde två skålar soppa som vi kastade i oss och sen packade jag in gosse och mig själv i bilen och stack iväg.

Och det blev faktiskt himla bra. Spännande frågeställning att dryfta med tänkande människor, med olika bakgrund och därmed olika ingång till frågan. Mycket givande. Så trots att det kom hastigt på så är jag väldigt nöjd med kvällen. Sonen klarade det dessutom briljant, så jag kunde delta under hela mötet och fick med mig värdefulla tankar och insikter, och nya kontakter. Ser med spänning fram emot nästa iScafé i Lund, den 10 december, på temat Personlig utveckling. Kom du med – eller upptäck de andra iScaféer som hålls i andra städer.

Att möta människor och vara öppen för deras tankar ger mig väldigt mycket. Det öppnar nya dörrar i mitt inre, som jag med glädje och nyfikenhet utforskar. Utforskar du ditt inre med glädje och nyfikenhet?