Sandra Christiansen skriver och gör slut med Herr Birro i Dalarnas Tidningar: http://www.dt.se/allmant/dalarna/hej-da-herr-birro-nu-ar-det-slut
[Tillägg: Det är INTE Premiuminnehåll, utan scrolla ner så kommer du till texten!]
Jag läser, känner innerligheten i Sandras önskan och berörs framför allt av detta:
”Det är så lätt att glömma att varje människohand styrs av en vilja, av en person, att det jag gör i livet mot mina medmänniskor, det är sådant jag gör av egen vilja. Jag väljer, oavsett vad jag läser, hör eller tänker, om jag vill göra gott mot andra, eller om jag vill göra dem illa. Det är mitt ansvar.”
För så är det. I varje enskild stund, varje sekund, har jag ett val. Valet att sprida Kärlek eller Hat?
Det är inte ett val jag gör En gång, och sen är det klart. Det finns sådana val också i livet, men detta är inte ett av dem. Detta är ett val jag gör om och om och om igen. I varje interaktion, med mig själv eller med min omgivning, har jag följande ställningstagande att fatta beslut kring: Ska jag välja Kärlek eller ska jag välja Hat?
Just för att detta inte är ett ”once in a lifetime”-val jag gör, utan ett ständigt återkommande dito, så kan jag hela tiden påverka hur fördelningen mellan vald Kärlek/Hat ser ut för mig. Andelen val av Kärlek i förhållande till val av Hat är i ständig förändring.
När jag är låg till sinne, är det för mig enklare att glömma bort att aktivt välja Kärlek. Då kan det lätt bli att jag reagerar och väljer Hat (som ju är ett grymt starkt uttryck, men som jag här menar innefattar allt som inte är kärleksfullt). Och sen kommer jag på mig själv, och vet du: just där och då har jag ett av de allra viktigaste valen! Under merparten av mitt liv valde jag i ett sådant tillfälle att svara mig själv med Hat (”Meh, Helena, hur kan du vara så korkad?”, ”Varför i allsindar skrek du på ungarna när de välte ut hela Lego-samlingen på golvet just när det är dags att dammsuga?” osv. Ja, ni kan säkert förstå och stoppa in er egen form av denna inre dialog som vi alla besitter.) men numera händer det allt mer sällan. Och vilken skillnad det gör i mitt liv. När jag väljer att svara mig själv utifrån Kärlek så växer jag och min förmåga att välja Kärlek allt oftare i alla andra sammanhang också.
Och vet du? Jag tror *naivt måhända* att vi alla innerst inne eg vill Kärlek. Alltid. Och så vet jag inte om det egentligen är så naivt? Hur tänker du?
Oavsett om man tycker det är en tradition värd att upprätthållas eller ej, så finns ett budskap som jag uppskattar med den. Att bära fram ljuset, att komma som en LJUSBÄRARE. Och kanske är det så enkelt, att eftersom jag kommit med ljus i min krona så många gånger, så är det där inte något jag letar efter hos någon annan. Jag ser hur jag, och alla och envar, själv kan vara en LJUSBÄRARE. Jag kan vara ljuset i mitt liv, likväl som du kan vara ljuset i ditt. Men för den händelse att min låga är svag och ostadig vid tillfälle, kanske jag kan få lite extra ljus från dig, så lovar jag att lysa upp din väg genom livet, när du behöver det.
Gick en CoachWalk i veckan, och gjorde reflektionen att det är ganska vanligt att fastna i invanda spår. Inget fel i det, men med jämna mellanrum tror jag det gagnar att få syn på dem, titta på dem, vrida och vända på dem, och säkerställa att dessa spår fortfarande ger ett värde, att det finns en relevant anledning att köra på, fortsätta framåt, i samma spår. För ibland är svaret att det inte är så. Värdet är överspelat, och att fortsätta i samma spår skulle snarast innebära en långsam stagnation, att du begränsar dig och din potential.
HERO - the coach 