Stillhetens natt

Trettondagsmusik idag i Södra Sallerups kyrka med Södra Sallerups kyrkokör, vår körledare Jens Eriksson och en stråkkvartett. Vackert. Stämningsfullt. Mycket folk.Många musikstycken antingen skrivna eller arrangerade av Jens, vilket jag uppskattar som körsångare (inte bara ”samma gamla vanliga” jullåtar) och vilket jag också tror uppskattas av publiken (av samma skäl).

En av bitarna vi sjöng heter Stillhetens natt, en visa Jens skrev i höstas inspirerad av Julfreden 1914. Jens frågade mig igår under repetitionen om jag kunde tänka mig att presentera stycket och rama in det innan framförandet. Självklart! Så jag satt igårkväll och läste på om Julfreden 1914, och lyckades ganska väl att förmedla känslan, stämningen, det smått surrealistiska när striderna la sig och en ensam tyst stämma började sjunga Stille Nacht, heilige Nacht.

Stillhetens natt är oerhört vacker, något jag tyckt ända sedan första genomsjungningen. Ensam sjöng jag överstämman i styckets allra sista passage. Solo. Pirrigt, ja, klart! Så där som det ska vara. Men nästan än värre efteråt, när jag väl satt alla toner där de skulle sitta, när de sista tonerna klingar ut och de där sekunderna av rik tystnad inleds…. innan vi alla kollektivt andas ut och gör oss redo för nästa sång. När anspänningen släpper och hela blodomloppet översvämmas av signalsubstanser. En bit in i nästa låt kom min själ till ro. Så där som den gör, när jag – när vi – sjunger. Tacksam!