#Skolvåren

Nu har det blivit dags att ta bladet från munnen vad gäller #Skolvåren. Hashtaggen föddes i höstas någon gång, tror jag, och handlar om det paradigmskifte som jag vet vi är mitt uppe i. Ett paradigmskifte som egentligen är två stycken. Både ett för samhället i stort, och ett för skolsystemet. Skolvåren handlar så klart om det sistnämnda.

Paradigmskifte!
Ett av de riktigt stora paradigmskiftena var då mänskligheten gick från tron att jorden är platt till vissheten att jorden är rund. Det förstnämnda var en sanning som folk var villiga att både dö och döda för, så viktig var denna syn för deras världsbild! Paradigmskiften är spännande, omvälvande och omstörtande. De görs inte utan möda, stor ansträngning, personliga uppoffringar, eller utan att vissa känner sig helt vilsna inför en framtid som de inte känner igen sig i alls. Men de uppstår. Och de behövs. Paradigmskiften är de språng som samhället behöver för att fortgå, som jag ser det.

#Skolvåren är inte ETT skolsystem. För det tror jag inte på. Vi har haft ett system alltför länge nu. Det är dags för FLERA skolsystem nu. Ser det som en palett av färger – där individens behov till fullo får vara styrande. Eller som en salladsbuffé. Jag väljer vad jag behöver och tycker om, sådant som gör att jag växer och mår bra. För barn är det kanske inte helt lätt att välja själva, och då måste vuxna ta lite ansvar och hjälpa barnen så att det blir bra, både på kort och lång sikt. Precis som vid salladsbuffén. Men inte ta över helt!

Det är dags att vi slutar tro att ETT skolsystem kan funka för alla – bevisligen funkar det för många, men det räcker inte längre. Det måste funka för alla, som utgångspunkt, eftersom framtidens samhälle behöver hela spannet av kompetenta människor, som blivit så fenomenalt bra på att vara sitt bästa jag! Bara då kan vi på allvar börja ta itu med att lösa dagens (och därmed också morgondagens!) stora problem. Vilken utmaning det är – och det görs bara tillsammans! Så fram med färgtuberna, nu ska vi skapa konstverk!

Katalysator för #Skolvåren
#Skolvåren är, liksom arabiska våren, i hög utsträckning katalyserad via sociala media. Twitter är ett enormt starkt verktyg och skolutvecklingsfrågorna, -tankarna, -idéerna, och -aktiviteterna sprutar ur människor, dagligen och stundligen. Facebook fyller också sin funktion då det möjliggör lite djupare diskussioner och reflektioner.

Vet inte riktigt vilken knapp jag råkade komma åt på Viktoria Struxsjö, men hon tog bollen i flygande fart. Nu har vi en Edcamp-tanke på gång, kryddat med Pecha Kucha, med start i Varberg i juni om allt går som planerat. Vi kopplar oss till #Skollyftet som redan är en etablerad kanal. Viktoria har på två dygn fått in över femtio namn på folk – mest inom skolvärlden – som vill vara med på tåget. Om ni visste vad det gläder mig!! Min tanke har i flera år varit att revolutionen inom skolans värld måste komma också inifrån. När skolpersonal krokar arm med föräldrar och engagerade vuxna, som liksom jag brinner för barn och ungdomars rätt till en fenomenal lärande-resa (kalla den skolgång om du vill, kanske vi ska hitta på ett annat namn?!) – det är då magi kommer att uppstå! Då når vi tipping point och paradigmskiftet blir ett faktum.

Dan Frendin har skapat en metablogg där vi kommer att samla alla de hashtaggar, Facebook-grupper, G+-grupper och bloggar som rör framtidens skola. Helt enkelt fungera som ett paraply som kan bidra till att samla våra något splittrade röster! För endast om vi samlar oss och börjar ropa tillsammans blir rösten så stark att den inte kan ignoreras. Splittringen gynnar enkom sittande etablissemang!

Nu lyfter vi minst två frågor till offentlig och publik dialog:

Vad ska vi med skolan till?
Och var kommer barnen & ungdomarna in?

För det är för deras skull vi måste göra detta, för dem och för vårt framtida samhälle!
Vad svarar du på dessa frågor? Dela gärna dina tankar! Och om du vill bli en aktiv del i den rörelse som vi kallar #Skolvåren så bara hojta, för nu lyfter vi!

#Skolvåren är redo för take off

PS – Längsta inlägget hittills – har medvetet försökt hålla dem kortare, men här har jag så mycket att säga att det inte går! ;-D

Lyckorus

Dygnet mellan fredags- och lördagskväll var oerhört omtumlande. Jag brinner för skolutveckling, och både twittrar och facebookar mycket i syfte att driva fram något som jag på Twitter gett hashtaggen #Skolvåren. Exakt vad jag lägger in i begreppet #Skolvåren lovar jag att berätta mer om i kommande blogginlägg!

Just nu räcker det med att det är en vidunderlig känsla när det helt plötsligt är som om motorn tänker på alla cylindrar samtidigt. På både Twitter och Facebook har två underbara människor tagit fångat en boll som de springer med så svetten lackar. Vilket flow. Vilken synkronicitet. Vilken KRAFT! (Och jodå, det kommer komma mer information och reflektion kring det också, jag lovar!)

Lite grann som vårblommorna – de tittar upp när tiden är inne, oavsett om det ligger lite snö kvar eller ej. De ska bara upp helt enkelt. Ingen pardon där inte. #Skolvåren är lite så. There’s no stopping us now!

SkolvårenSnödroppar, Malmö, 16FEB2013

Känslan när det jag drömt om och jobbat så hårt för verkligen börjar falla på plats är helt magnifik! Det glöder inombords, huvudet är sprängfyllt av möjligheter som ligger framför oss, det spritter i kroppen efter att få hugga i ordentligt och bara rocka loss. Vilket lyckorus! Har du upplevt den där känslan någon gång? Hur skulle du beskriva den?

V-day

Idag är det Alla Hjärtans dag, eller engelskans Valentine’s Day. Dagen går numera även under benämningen v-day, som förutom Valentine står för både Victory och Vagina day. Jaha, kanske du tänker, det låter lite privat hörrururu. Och det ÄR det. Men kanske inte på det sätt du tänker dig.

Eve Ensler har dragit igång V-day, som arbetar för att få ett slut på våld mot flickor och kvinnor. Så här skriver de om sig själva:

V-Day is a global activist movement to end violence against women and girls. V-Day is a catalyst that promotes creative events to increase awareness, raise money, and revitalize the spirit of existing anti-violence organizations. V-Day generates broader attention for the fight to stop violence against women and girls, including rape, battery, incest, female genital mutilation (FGM), and sex slavery.

V-day firar 15 års jubileum med sin mest ambitiösa kampanj någonsin, One Billion Rising, för att den 14 februari 2013 göra ett massivt globalt avtryck och visa att vi är (minst) en miljard röster som står upp och säger NEJ till våld mot flickor och kvinnor!

Imponerande mål – och så rätt att det läggs just denna kärlekens dag! Här kan du på dryga två minuter höra Eve berätta om dagens alla event världen runt:

I Sverige finns det ett tiotal evenemang. Även i Malmö finns möjligheten att delta i ett arrangemang som bland annat Charlotte varit med om att arrangera. Kl 17:30, samling vid torget på Triangeln – be there or be square, som man säger!

Hjälp till att sprida kärlek – för det behöver vi mer av!
Att delta i One Billion Rising (vilket du även kan göra hemma i vardagsrummet så klart!) är ett sätt att sprida mer kärlek, ett annat är genom Anonym Nätkärlek, som jag skrivit om tidigare. Hur sprider du kärlek?

Sprid mer kärlek!

Amazing

Min vän Karin, som är en av Sveriges främsta inom ämnet flippade klassrum, (om du, liksom jag, är intresserad av skolutveckling, följ hennes blogg!) tweetade ”Obvious to you, amazing to others” av Derek Sivers i höstas. Jag föll pladask och har använt den både för att peppa mig själv, men även i coaching och undervisning.

Jag känner igen mig i tanken ”Attans, varför har inte jag kommit på något så där genialt som hon har, och han, för att inte tala om de där!?”. Har bestämt mig för att sluta med det. För vem gagnar den tanken egentligen?

Om jag fortsätter att göra det jag gör, det jag brinner för, med en iver att lära nytt, utvecklas, njuta av dagen OCH med tillförsikt se morgondagen an – ja, tror du inte det jag skapar kommer att bli amazing då? Jag tror jag ska börja tro på det, till fullo! Vad tror du?

Av ännu större intresse är denna fråga:
Vad skapar du, som jag och alla andra, kommer att tycka är helt fantastiskt?

Känslostormar

Så har hon gjort det igen, Anne-Marie Körling. Hon skriver om känslostormar, och dess eftermäle. Hon lyckas, med så få ord, förmedla faran med att reagera under pågående känslostorm. Oavsett om vi är förälder/barn eller lärare/elev eller chef/medarbetare eller vad vi nu månde vara till varandra. Så viktigt, så klokt och så givande att bara VARA i den stunden istället. Faran ligger ju i att vi inte agerar, utan snarare i att vi reagerar. Liten skillnad rent bokstavsmässigt, men en oerhörd skillnad i uttryck och avsikt.

Efter moln kommer sol

När stormen väl bedarrat kan vi ta hand om eventuella skärvor, konsekvenser, åtgärder och handlingar. Om det behövs. Upplever själv att ofta när jag (eller den jag interagerar med) väl kommit ur känslostormen så ser jag att världen inte alls går under. Kanske behöver jag/vi inte agera överhuvudtaget.

Har själv brottats med detta oerhört mycket. Har en önskan att agera, medvetet och kärleksfullt, snarare än att reagera i affekt. Jag ångrar sällan mina aktiva handlingar, men mina reaktioner kan jag ibland känns att jag ångrar. Känner kanske att det blev fel, på ett sätt som varken gagnar mig eller andra. Dock har jag lärt mig att inte klanka ner på mig själv de gånger jag ångrar vad jag gjort/uttryckt/sagt. Jag tänker istället ”Oj då, nu blev det inte så bra. Det där kunde jag gjort annorlunda, nästa gång ska jag göra det.”. Kanske ska försöka slänga händerna i luften nästa gång och utropa: Så fascinerande!

Hur tänker du? Funderar du över skillnaden mellan att agera och reagera? Har du något tips på hur du klarar av att hantera känslostormar, som kanske kan hjälpa mig eller andra hantera våra?

JA

Att säga ja är ett val, en inställning, en attityd. Det kan bli en del av dig, om du medvetet strävar efter att göra det till ett mönster, som sätter sig i ryggraden på dig. För att det ska fungera måste du dock både vilja det, och vara villig att göra jobbet för att befästa vanan.

Christer Hellberg skriver om viljan att säga ja till framtiden, till nya saker som dyker upp, om att skapa ett samhälle som är hållbart på sikt. Har du inte upptäckt hans blogg än så rekommenderar jag att du kolla in den!

Sen finns det ju Benjamin Zander. Om du inte upptäckt honom än – gör det! Du kommer inte ångra dig. Han är en fantastiskt insiktsfull, och har bland annat insett att det mest givande sättet att hantera misstag, besvikelser, motgångar osv är på följande sätt:
Släng upp händerna i luften samtidigt som du glatt utbrister ”How fascinating!”. Försök ska du se – det är omöjligt att inte börja le, när du gör detta, oavsett om du missat bussen, spillde ut kaffekoppen eller gick miste om en stor order. Du kan ju välja mellan att se det antingen som avslut eller som avstamp. Benjamin är en stor förebild för mig vad gäller lärande, inte minst pga hans tankegångar till betygssystem. Hans grundtes är den här:

We might as well invent something that lights up our life and the life of the people around us! – Benjamin Zander

Det finns flera fantastiska klipp av Benjamin Zander som cirkulerar, just nu upptäckte jag ett nytt. Så jag sätter mig tillrätta och gör mig redo för en halvtimme av skratt, insikter och aha-upplevelser. Du kanske vill göra mig sällskap:

Vem eller vad har du stött på som gett dig nya insikter?
Jag hoppas du skriver en rad om det, eftersom jag så gärna upptäcker fler guldkorn!

Essens

Två email har landat i min inkorg senaste veckan, och deras gemensamma budskap föranleder min reflektion kring Essens. Alan Seales veckobrev handlade om att komma ihåg mitt VARFÖR, under rubriken When the going gets tough, remember your ”Why”. Sen dök följande enneagramtanke upp:

Mitt sanna jag

Jag upplever att det är viktigt att gå tillbaka till essensen, att hitta kärnan, sitt eget privata varför. Det är vackra ord som beskriver essens: Tingets kärna, det avgörande nödvändiga.

Essens (av latinets essentia) avser i talspråk det väsentliga i något, tingets kärna, det avgörande nödvändiga.

– Wikipedia

Varför gör jag vad jag gör? Varför gör du vad du gör? Vad är tingets kärna, i ditt liv?

När livet snurrar på är det lätt att glömma Järnkorsets symbolikbort detta. Och det är då det är desto viktigare. Att komma ihåg sitt varför är ett sätt att förankra att det du Gör är i samklang med det du Är, det du Tror på. Alan Seale pratar och lever utifrån begreppen Doing och Being. Han ritar det som ett kors, där görandet ligger på den horisontella axeln och varandet på den vertikala. Den äkta magin uppstår när du rör dig i gränssnittet mellan de båda axlarna – när ditt görande är starkt förankrat i ditt varande och och ditt varande i sin tur omsätts i verklighet genom dina handlingar.

Om fler människor började fundera över varför de gör det som de gör, dvs, vilket varande är det som de uttrycker med sina handlingar – ja, då tror jag världen (och företag, organisationer, skolor osv) skulle se väldigt annorlunda ut. Jag tror fler människor då skulle våga leva sin dröm.

Vad inspirerar dig att reflektera över din essens? Använder du text, bild, film, stillhet, upplevelser? Tipsa mig gärna, eftersom jag gärna tar tankespjärn mot nya intryck.

AnonymNätkärlek

Som en reaktion på näthatet, som belysts av Uppdrag Granskning, fick ett gäng om fem personer nog. Bestämde sig för att hatet inte ska få sprida sina mörka skuggor (på nätet), utan kärleken ska trumfa allt. Och de är på god väg!

På sidan anonymnatkarlek.se kan du välja mellan ett antal kärleksfulla meddelanden. När du valt en text som slår an en ton hos dig, fyller du i en epost-adress och trycker på SKICKA. Sen tar Anonym Nätkärlek automatiskt över arbetet. 🙂

Så här kan det se ut:

anonymnatkarlek.se

Jag blev väldigt glad över att läsa detta och gick bums in och skickade lite egen kärlek vidare. Testa – kanske du blir lika begiven på det som jag! Givetvis går det lika bra att skicka lite #nätkärlek utan att vara anonym också, du kan ju till exempel skicka ett mail, posta ett brev eller vykort, knappa in ett SMS eller lägga en hälsning på någons Facebooksida. Jag lovar – det gör gott!

Hur sprider du kärlek i världen?

Följsamhet

Jag skrev i helgen om att jag bett mina elever på en yrkeshögskola att skicka mig klipp som de skulle vilja dela, och fick ett fantastiskt dansklipp i mailen.

Detta klipp är från en Jack and Jill-tävling, vilket betyder att paret just lottats att bli danspartners och de vet inte heller vilken låt de ska dansa till. Håller med Karolina i hennes bedömning av det hela:

Lyssna på texten! Här krävs balans, smidighet, snabbtänkthet, uppmärksamhet på den andra. Maxad hjärngympa helt enkelt!

Jag har under mina lektioner haft hjärngympa med 30-40 minuters mellanrum, för att stimulera lärande under en halv dag, och just det snappade Karolina upp. Helt sanslöst att de kan vara så följsamma och samtidigt få det att se så fantastiskt bra ut! Improvisationsdans kan man ju kalla det för (skrev jag innan jag googlade det och insåg att det begreppet faktiskt existerar. Inte säker på att det avser just detta, men tror ni förstår benämningen ändå!).

Att de får det att se så enkelt ut, är för mig ett bevis på att detta är två mycket skickliga dansare, som verkligen behärskar detta område. Inte för inte som man brukar säga att det krävs en riktig expert för att få det att se enkelt ut. Börjar fundera över vad jag behärskar på detta vis, så att jag skulle kunna improvisera med sådan uppenbar lätthet. Får suga på den karamellen.

Inom vilket/vilka områden ser du på dig själv som en mästare?

Glasögon!

Använder mig av det enklaste, men samtidigt svåraste verktyget, för att åstadkomma en förändring, befästa en vana, något som kräver ett nytt beteende hos mig själv. Jag kallar det för glasögonmetoden. (Om du klickar på ordet får du nedanstående bild som en pdf från min publika Dropbox.)

Går i korta ordalag ut på att jag bestämmer mig för vad det är jag vill ändra, förbättra eller fokusera på. Jag sätter på mig ett par mentala glasögon, där mitt fokus finns inristat på glaset (eller kanske är det en färg, eller en form), och går ut i världen. Allt jag då upplever, filtreras genom mina glasögon. Jag ser på mig själv och på andra, på mitt arbete, mina relationer och mina vanor, genom detta filter (beroende på vad det gäller så klart).

GlasögonmetodenSe på det som att köpa ett par nya skor. I början går du in dem, de skaver, känns konstiga, kanske är styvare än föregående par, ger dig skavsår. Det känns jobbigt och tungt. Är du ihärdig vänjer du dig snart. Om du fortsätter använda dem blir de till slut dina favoritskor, som du inte kan tänka dig att göra dig av med. Bekväma skorNär du nått dit har du befäst din nya vana. Då behöver du inte några glasögon längre. Kanske, bara kanske, känner du då för att variera dig och sätta på dig ett par andra glasögon. Vill du ha ytterligare inspiration kring det här med att befästa en vana, så rekommenderar jag att du tittar på Leo Baubatas blogg ZenHabits, t ex hans inlägg om att starta. Leo har inspirerat mig mycket.

Har du testat glasögonmetoden? Funkar det för dig? Eller har du andra idéer om att sätta nya vanor? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar nedan!