Etikettarkiv: den som vandrar om natten

enligt Maria Magdalena (bok 1 av 12)

Publicerad den av
4

”Hon visste att blommorna hade en fundersam läggning och att ingen växt var så oberörd som den låtsades. Hon sa att hon älskade de gamla träden, som stod där i strandkanten och slukade tid. På så sätt fick de tiden att upphöra, ansåg hon.
Och hon fortsatte att ställa frågor så som barn gör, inte som de vuxna som sällan är beredda att höra svaren.”

den som vandrar om natten var den första bok av Marianne Fredriksson som jag läste ut, och det bara för ett par år sedan. Den boken älskade jag så mycket att jag läste om den bara något år senare. När jag snubblade över enligt Maria Magdalena på loppis och läste bakgrundstexten tänkte jag att det här blir nog en bra bok för mig att läsa, för den påminde mig om den som vandrar om natten.

”De hade enats om att livet inte erbjöd några vägar tillbaka.”

Min intuition svek mig inte. enligt Maria Magdalena påminner mycket om den som vandrar om natten, men den kommer inte riktigt lika långt in under skinnet på mig. Men jag tyckte verkligen om den och kommer säkert läsa om den, nångång i livet.

”- Jag har tänkt mycket på din berättelse och vill gärna höra mer om Jesus och hans syn på kvinnorna.
Maria tänkte efter men fann inga svar.
– Han hade ingen åsikt om kvinnor, sa hon till slut. Han såg dem som människor, han smickrade dem aldrig och var inte överbeskyddande mot dem. Han godtog alla människor som han fann dem. Han hade inga fördomar. 
Den gamla skrattade och sa:
– Han saknade den manlighet som ständigt måste försvaras.”

Fredrikssons språk är lågmält, finstämt. Varsamt.
Tycker om. Väldigt mycket.

”Jesus talade om det nya riket som inte var av denna världen. Himmelriket är nära, sa han. Men det missförstods, som så mycket annat. Man glömde att han sa att himmelriket fanns inom oss och det nya riket mellan oss.”

Kanske är det så att det som drar mig till båda dessa böcker är hur de pekar bakom, bortom, mellan det som kristendomen kom att bli. Bakom, bortom, mellan, vilket därmed ger kristendomen, och mig i min förståelse av densamme,  en fullödighet, som omfattar den helt plötsligt mer än det stundom platta jag hör när jag lyssnar till predikan, bön och psalm. Utifrån detta perspektivet: Mångfacetterat. Medmänskligt. Icke-dömande.

”Jag har tänkt många gånger under åren som gått att han var för stor för oss. Vi kommer aldrig att förstå, vi kan bara försöka tolka. Och det gör vi utifrån våra egna fördomar.”

Att jag uppskattade boken The Shack (Ödehuset) av William Paul Young bör alltså inte förvåna.

”Varför lever människorna utanför sitt eget väsen?”

Som alltid när det är en bok jag själv äger läser jag med blyertspenna brevid mig, och jag markerar det jag kittlas av. Sånt som väcker min förvåning och förundran likväl som min fundering. Meningar eller stycken som är så vackert skrivna att det är skönheten jag faller för. Passager som pekar på något jag vill minnas. Sånt som chockar och sånt jag länge tänkt men aldrig formulerat.

”Mänskligheten har genom tidernas lopp haft många stora nytänkare. Och bara till en liten del har folk förstått vad de sa. Det mesta har missförståtts och anpassats till rådande fördomar.”

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Såsom människorna var en

Publicerad den av
4

”I ett svindlande ögonblick fick han erfara att allt som levde hade gemensam kärna och visste att den dag han kände sig själv skulle verkligheten uppenbaras. Inte så att inte alla hade olika roller, skilda uppgifter i det stora dramat. Det fanns svärmare, räknare, återhållare och somliga var som fjärilar under solen, njutare som fann lust i varje blomma.
Andra var sörjare som hans mor, åter andra var klippor som inneslöt elden. Som hans far. Många, många var beställare, andra var beställsamma, andra åter undvikare. Somliga hade som barn besökt underjorden och präglats för alltid av minnena från den resan.
Men skillnaderna var bara livets lek vid ytan, dess ständiga försök att pröva nya uttryck, nya former. Verkligheten, som fanns långt under händelserna och spelet, var en och densamma, såsom människorna var en. Därför räckte det med kunskap om en ende, den enda man kunde veta något om med någon säkerhet.”

Vem är jag?
Det är frågan jag hör när jag läser detta.

Vem är jag?
Vågar jag känna mig själv – fullt ut, på djupet, från topp till tå?
Vågar jag se allt jag är, även det jag skäms över att vara, oroas av att vara, förskräcks av att vara?
Vågar jag se allt jag önskar mig vara, allt tycker mig borde vara, allt jag längtar efter att vara, men inte är?

Oh, denna bok, denna älskade bok, så många frågor du ställer till mig, så mycket funderingar du väcker.

Vem är jag?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av sidan 89 ur boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.

#blogg100 – Livets lek vid ytan

Publicerad den av
4

”I ett svindlande ögonblick fick han erfara att allt som levde hade gemensam kärna och visste att den dag han kände sig själv skulle verkligheten uppenbaras. Inte så att inte alla hade olika roller, skilda uppgifter i det stora dramat. Det fanns smärmare, räknare, återhållare och somliga var som fjärilar under solen, njutare som fann lust i varje blomma.

Andra var sörjare som hans mor, åter andra var klippor som inneslöt elden. Som hans far. Många, många var beställare, andra var beställsamma, andra åter undvikare. Somliga hade som barn besökt underjorden och präglats för alltid av minnet från den resan. Men skillnaderna var bara livets lek vid ytan, dess ständiga försök att pröva nya uttryck, nya former. Verkligheten, som fanns långt under händelserna och spelet, var en och densamma, såsom människorna var en. Därför räckte det med kunskap om en enda, den enda man kunde veta något om med någon säkerhet.”

Så:
Vem är jag?
Vad är jag?

Och om jag finner dagsfärska svar på dessa frågor – dagsfärska, ty sådant är livet beskaffat. Ett svar av idag, är inte ett svar för evigt. Det är ett svar i Nuet och intet mer. – vad finner jag då, som är sant om människan?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 91 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Det vi haft kan aldrig förstöras.

Publicerad den av
6

”Du vill inte lyssna nu och jag förstår det. Ändå vill jag ha sagt att det vi har haft tillsammans aldrig kan förstöras. Våra minnen kommer att leva sitt eget liv i ett stort rum i ditt hjärta och i mitt. Vi kommer alltid att kunna gå tillbaka dit och hämta kraft.”

Låter orden tala för sig själva. Något väcker de inom dig, det är jag övertygad om. Vi har – tror och hoppas jag – minnen av själarnas gemenskap, stunder då närheten är fullkomlig, då tid och rum försvinner, blir oviktiga. Stunder då allt är ett, ljust och lätt och alldeles alldeles underbart, som Askungen så längtansfullt viskar för sig själv.

Att låta dessa stunder få finnas kvar, vad som än händer, vart hän livet än tar oss; få finnas kvar som källor av osinlig energi, av glädje och kärlek, av gemenskap och tillhörighet. Källor att dra nytta av vid stunder av behov, snarast än platser att bosätta sig vid. Det är inte deras syfte. För det som utgör källans kraft är enkom minnet; det är inte här och nu – det enda sättet livet kan Levas. Och i ett liv som Levs, kan minnet berika – om vi låter det. Om vi väver våra berättelser på ett sådant sätt att de gagnar oss.

Medvetet, med varsam och ömsint hand, väver jag ett vackert rum i mitt hjärta, fyllt av alla de minnen jag har från vår tid tillsammans. För jag är berättaren i mitt liv. Liksom du i ditt. Om jag får önska, så önskar jag att även du väver vackert till vårt minne. För det vi har haft tillsammans kan aldrig förstöras.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 89 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Människan är ond.

Publicerad den av
6

– En fred i skydd av vapen, sade Anjalis.
– Ja, naturligtvis, någon annan fred finns inte så länge människan är ond.
– Ond är hon ju för att hon är rädd, sade Anjalis, och ju mer vapen det finns desto räddare blir hon.

*andas in, djupt, och låter blicken löpa fritt, ser ofokuserat mot horisonten så att det jag ser, snarast finns på insidan*

Ond är hon ju för att hon är rädd!

Tänk om vi inte var så rädda för rädslan?
Vad skulle vara möjligt då?
Hur mycket av allt det jag kan bli, allt det jag kan vara, det som är det bästa jag som är möjligt, skulle jag få tillgång till om jag släppte mitt krampaktiga tag kring rädslan; rädslan som fjättrar och fjärmar, förminskar och förhindrar?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 86 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Barnets särart.

Publicerad den av
6

”Det finns en stor kärlek mellan dem, en tät tillgivenhet som alltid är beredd att se till det säregna hos var och en. […] de var också de första som förstod att varje barn som föds är unikt och att de vuxna måste ta till vara barnets särart.”

Hör du? Ser du?
Märker du hur vi tappat bort detta, denna visshet, att varje barn är unikt? Att det är viktigt – livsviktigt! – att vi vuxna tar till vara barnets särart!

Visst. Vi snackar om det, och lägger en fernissa på vår kulturella kontext, låtsas som att vi faktiskt tycker detta, faktiskt ger uttryck för det. Vi pratar om mänskliga rättigheter, men stänger våra gränser. Vi talar om mångkultur, men både anställer och umgås enkom med våra likar. Vi formulerar läroplaner och slår oss på bröstet i vår iver att visa att vi har skapat en skola för var och en, men den eskalerande psykiska ohälsan för våra barn och unga ger svart på vitt att det i stort bara är snack.

För vi må påstå att barn har ett egenvärde oavsett om de passar in i normer och system, eller ej, men det stämmer inte. Det är bara en fernissad yta som krackelerar så fort du granskar den närmre. Under ytan har vi skapat ett allt snävare regelverk, för vad som är ett acceptabelt beteende och vad som inte är det. Tittar på barnen som finns i min närhet och räds dagen då de börjar bli kritiskt självmedvetna med en hård och dömande undertext… dagen de inser att de är tjockare, eller kortare, kanske mörkare i hy och hår än sina kompisar. När de ställer frågan ”varför är det så?” med längtan i rösten att vara så där som vi alla vet man ”ska vara”; ger uttryck för något de tagit till sig, medvetet eller omedvetet, från sin omgivning, från sin livssfär. Man ska vara smal, lång, ljus, utåtriktad, verbal, lydig, snäll… för det är budskapen som samhället – och det är du och jag; det är vi! – skickar. I TV-program och filmer, i musik och böcker, i reklam och artiklar, i hur jag pratar om och med mig själv likväl som vänner och kompletta främlingar.

Jag tittar inåt och lovar mig att inte glömma bort detta. Frågar mig i avsikt att agera: Vad kan jag göra, för att ta till vara särarten hos de barn jag möter?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 84 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

PS – En välfungerande 6-9-grundskola i Malmö Stad, friskolan Humfry, som på många sätt  har en värdegrund som bottnar i att ta till vara varje barns särart, tvingas lägga ner efter snart tio år, då fastighetsbolaget som hyr ut lokalerna inte hade koll på detaljplanen då skolverksamheten drog igång, något som nyligen uppmärksammats.
Humfryskolan bejakar det kreativa inom människan, något vi behöver mer av, inte mindre! Tvingas skolan lägga ner så kommer etthundratolv barn i kläm. Var finns viljan att lösa detta på ett sätt som värnar barnens bästa? Ge skolan dispens att driva verksamheten vidare medan de letar nya lokaler, så en välfungerande verksamhet inte raseras.
Skriv under namninsamlingen för att rädda Humfryskolan du med: https://www.skrivunder.com/radda_humfryskolan#form

#blogg100 – Ljuset kommer inifrån.

Publicerad den av
1

”Anjalis hejdade sig för ett ögonblick, men fortsatte sedan som han tänkt.
Du förstår, ljuset kommer inte bara utifrån. Det kommer också inifrån en själv.
Marcus försökte förstå.
Det måste vara fel, sade han. Inne i mig är det alldeles mörkt.
Nej, sade Anjalis, ta fram din näckros och se på den. Se på öknen som du såg i månljuset den första dagen jag spelade för dig.
Och blommorna, de röda blommorna som lyste i gräset när jag var en fjäril.
Marcus röst var ivrig.
Just det, sa Anjalis långsamt som om han sökte efter orden. Jag har aldrig tänkt på det tidigare men det är nog så att vi har det ljus vi ser med inom oss själva.
Men solen…?
Ja, men för att se ljuset från solen måste vi ha vårt eget ljus. Det är det ljuset som gör seendet möjligt, det som du alltid har med dig och som gör dina visioner tydliga. Förstår du?”

Sitter i trädgården, fåglarna kvittrar, grannar med motorgräsklippare drar runt på gräsmatta efter gräsmatta, björkens stora krona av läv nästan helt stilla, knappt ingen vind alls. Sitter här i solens ljuva kvällssken och läser om ljuset som kommer inifrån, medan barnet som lånat min systemkamera drar runt bland blommor och vårgrönska och tar foto efter foto.

”…det är nog så att vi har det ljus vi ser med inom oss själva.”

Om det är så, känns det just nu som att jag är fylld av ljus.

För jag ser.
Allt.
På djupet.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 79 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – I vila hos sig själv.

Publicerad den av
5

Lånade den som vandrar om natten i höstas. Eller rättare sagt, en vän stack boken i handen på mig och sa att denna skulle jag läsa. Så det gjorde jag. Förundrades. En ofantligt vacker bok. Språket, känslan. Läste ut den… och vägrade lämna tillbaka den. Visste att det fanns mer jag ville med denna boken, eller kanske var det den som ville mer med mig?

Igårkväll plockade jag fram den igen – det är dags nu. Dags att läsa om. Dags att reflektera. Och blogga om den, inom ramen för mitt tema i #blogg100-utmaningen. Hann bara två sidor innan jag såg det. Det första fragmentet av en längre mening, ett fragment som likt nässlans nässelcell exploderade och sköt rakt in i mig.

…i vila hos sig själv…

Min förmåga att uppleva livet, när jag är där, i vila hos mig själv, så mycket större. Ingen känsla förkastad, förringad, bortkörd. Välkomnad, helhjärtat och öppet, nyfiket med en visshet i botten, en visshet som utgår från känslan av att – fullkomligt – vara i vila hos mig själv. I de stunderna är allt som det ska, hur kaotiskt och förvirrande livssituationen än må vara. Det som är, det är, och det är som det ska vara.

I stunderna där jag går vilse i mig själv, där jag snubblar mig fram, slår i tån så det gör ont så ont… då är jag långt från den där vilan, tycks det mig. Och ändå så vet jag, att det är en chimär. Avståndet påhittat, för det enda som egentligen krävs är en endaste tanke som tränger genom (det mentala) bråtet som lagt sig som en barriär mellan mig och välbefinnandet… Och den tanken kan komma när som. Var som. Hur som. Givet att jag förmår hålla en aldrig så snäv springa öppen till mitt innersta jag. Och då det åtgår mer energi att försöka hålla mig sluten, än att hålla en springa öppen, så nås jag, av ljuset, av tanken, som i ett huj för mig tillbaka, till mig, mitt medfödda välbefinnandet. Där jag finner mig, åter, i vila hos mig själv. Hemma.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 69 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.