Etikettarkiv: #Blogg100

#blogg100 – Höra mig själv leva.

Publicerad den av
4

”Jag skulle vilja tillbringa resten av mitt liv på ett tyst ställe där jag skulle arbeta så långsamt att jag skulle kunna höra mig själv leva.” säger Ambrose Pike till Alma Whittaker.

Kunna höra mig själv leva.

Frasen fick mig att pausa läsningen, stanna upp, och lyssna. Inåt.

För det gör jag. Numera. Sedan… tja, det sammanfaller nog med så många andra saker i mitt liv: vårvintern 2013. Då jag hoppade på #blogg100 första gången och äntligen gav mig själv skrivandets välsignelse. Då #skolvåren föddes (och jag fick livsfränder!). Då jag anlitade en coach, och i samma veva blev medlem i en Mastermind-grupp (ja, fortfarande aktiv!). Då när begreppet tankespjärn damp in i min värld, och jag föll pladask! Då jag deltog i ett global summit for transformational leaders och på samma resa besökte ett koncentrationsläger, med allt vad det innefattar.

Ett par månader då jag, bevisligen, var vidöppen för nya intryck, insikter och möten. Även med mig själv. För då började jag, på riktigt, lyssna inåt. Då började jag sakta ned, så att jag faktiskt började uppfatta ljuden från mitt levda liv. Och den där nedsaktningen har även tagit sig fysiska uttryck. Talar långsammare. Rör mig långsammare (har numera svårt att gå så där stressat snabbt som tidigare var default-läget). Märker och tar in så ofantligt mycket mer än någonsin tidigare – observerar, förundras, berörs. Agerar mer medvetet, och inte lika impulsivt, explosivt. Eller… skrattar nog lika mycket, rätt ut, eller möjligen än mer, men attackerar mindre, vid färre tillfällen, och Med mycket större medvetenhet. Väljer.

Kunna höra mig själv leva. 

En förmåga alla har. Eller. Förmåga? Kanske fel begrepp. Snarast en grundförutsättning för livet. Något som alltid finns där – i stillheten bortom det konstanta flödet av röster inombords. Flödet som finns där – men inte måste uppmärksammas. Ju mer jag förstått hur det funkar, alltsammans, tankar, känslor, upplevelsen av världen, desto mindre benägen blir jag att kasta mig i floden som flödar genom mig. Ställer mig på strandkanten och ser den flöda förbi istället. Och där – alltid! – finns stillheten, stillheten som möjliggör för mig att höra mig själv leva. Hör du?

Tankarna är oljefärgen, stillheten själva tavlan, kanvasen som tankarna tar fäste på, emellanåt i så tjocka lager att det är svårt att tro det finns en tavelduk därunder. Men.
Den. Finns. Alltid. Där.

Alltid.

Hör dig själv leva!

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 12 av 100.
Boken ”Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter” av Elizabeth Gilbert.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Livet blir till först när det berättas.

Publicerad den av
2

Livet blir till först när det berättas, säger Kerstin Ekman, citerad i Mot enkelhetens punkt av Pelle Bengtsson. Hur min livsberättelse omfattar allt som är jag, allt jag upplevt, mitt ljus och mitt mörker, mina tårar och mitt skratt, alla åldrar och all strävan. I den kommer också erfarenheter av kärlek och av det som är kärlekens motsats att finnas, skriver Pelle och fortsätter; I och genom sin berättelse träder människan fram inför sig själv och inför andra.

Vikten av att befinna sig i en atmosfär där min berättelse, så som jag förstår den, ser den, upplever den, tas emot, i tillit, är A och O. Om inte så lär jag hålla tyst, eller hur? Modet som krävs för att kliva fram, låta min livsberättelse träda fram, ord efter ord, insikter och lärdomar, paradoxer och motsägelser. Var har jag det modet? Skapar jag sammanhang, där det modet inte bara efterfrågas utan också uppmuntras?

Pelle ställer en viktig fråga: Är det möjligt att ”visa upp” sig utan att bemötas med moralisering, fördömelse och förkastelse? Tittar jag på mitt eget liv, som en slags tidslinje, så är det egentligen först sista fjärdedelen av livet som jag befunnit mig till största delen, i den typen av omgivning. Befunnit mig i… och skapat. Det är ett sam-skapande som tagit plats, något som velat bli till; som, när jag tittar i backspegeln, givit mig, och de andra i dessa konstellationer, just detta. En plats, ett sammanhang, där det är möjligt att visa hela mitt jag, utan att mottas med ett dömande, utan istället i en varm och kärleksfull omfamning. Av allt jag är. Och vet du – jag har inte ett sådant sammanhang. Jag har flera. Flera! En ovärderlig skatt att värna om, utveckla, underhålla, använda mig av. Vilken ynnest, vilken rikedom!

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 9 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Att erövra mitt eget språk.

Publicerad den av
2

”Det är angeläget att människan söker ett språk som blir hennes eget. Att erövra ett eget språk är att mer och mer få tillgång till sig själv.”

Ju mer jag skriver, desto mer ser jag sanningen i detta. Jag läser det jag skrivit, och kan se, att det är skrivet av mig. Där är en rytm, ett bruk av ord och mellanrum, av skiljetecken och pauser, som är Mitt.

Ju mer jag skriver, desto mer hittar jag Mig. Jag sätter fingrarna på tangentbordet… och ut kommer det. Ur mitt innersta. Ofta utan att jag har en tydlig riktning, ett mål att nå, en klar bild av vad som komma skall; längd, innehåll, avsikt. Det blir till, när finger möter tangent, bokstav efter bokstav läggs till pärlbandet av meningar, som löper över skärmen. Fyller det tomma vita pappret – om så än digitalt – med små myrspår, bokstäver som i ett kluster helt plötsligt betyder något. Till skillnad från Usdhfkjn er8ujfbnladf ksdfjhwkhrj.

Ju mer jag skriver, desto mer får jag tillgång till. Sådant jag tidigare inte skulle upptäckt, lagt märke till, uppmärksammat, belyses i starkt sken. Som en inre spotlight lyses ord, meningar, tankar, frågor, funderingar, rädslor, förhoppningar upp. Framträder klart och tydligt. Omöjliga att ignorera, att låtsas som om de inte funnes. Självmedvetenheten ökar, och med den, kommer modet att släppa fram allt jag är. Rädslan som gör att jag håller tillbaka – håller tillbaka mig – minskar, krymper, kanske helt enkelt för att det som är Jag tar större plats? Proportionerna har förändrats, där rädslan tidigare tog större del, i förhållande till ett Jag som inte gjorde det, så är måhända rädslan precis lika stor som tidigare, men Jag tar större plats. Jag finns, på ett annat sätt, än tidigare.

Ju mer jag skriver, desto mer medveten blir jag om mitt inre språk. Det jag hör inombords, den inre rösten. Eller kanske snarast, de inre rösterna. Olika ton, beroende på sinnesstämningen i stunden. Ju mer jag skriver, desto mer lika blir dessa olika röster – desto tydligare kan jag se kopplingen, igenkänningen. Jag är jag, oavsett om mitt verktyg för stunden är den inre rösten, ett publicerat blogginlägg eller min fysiska röst framför sextio personer på en utbildning. Likheten mellan dessa olika verktyg, hur rösterna blir allt mer lika oavsett var jag lyssnar, säger mig, att jag är på väg, att jag, för varje dag som går, får mer och mer tillgång till mig själv. Till allt jag är, allt jag kan vara.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 7 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Säg till om jag stör.

Publicerad den av
6

Mot enkelhetens punktTipsades av en god vän att låna Pelle Bengtssons Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten. Läser den på ett sätt som jag tidigare i livet aldrig hade tillåtit mig att läsa en bok. Inte ord för ord, mening för mening, utan mer tillåtande. Skummar med ögonen över sidorna och gör strandhugg där ögat får syn på något, som om det blänker till i en bit strandglas i strandkanten. Tänk så mycket det går att förändra i livet – mitt gamla jag lät mig inte ens sluta läsa en bok, om jag så upplevde den outsägligt trist, löjlig, ointressant. Ånä, hade jag plockat upp den och börjat läsa så skulle jag minsann läsa klart. Vilken befrielse det innebar i mitt liv den dagen jag insåg att det måste jag ju faktiskt inte alls. Att det inte är ett tecken på svag karaktär att inte läsa klart varenda bok jag satte i händerna på mig själv, utan kanske tom ett tecken på att vara smart, att hushålla med den ändliga resursen tid. Så många fantastiska böcker det finns – varför skulle jag ägna mig åt sådana som inte talar till mig?

Nåväl. Mot enkelhetens punkt talar till mig, men just nu, just här, så läser jag den skummande med strandhugg. Och ganska många sådana blir det, i ärlighetens namn! Inledningsvis dök en dikt upp, en dikt jag föll handlöst för i min ungdom, kärlekstörstande och romantisk. Eeva Kilpis Säg till om jag stör:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Tänk så annorlunda mitt liv kunde varit, om jag i ungdomen hade läst, och sett, att välkomnandet inte enkom kan bjudas till andra, utan även sträcker sig gentemot mig själv, de delar av mig jag *ännu* inte omfamnat. Å andra sidan är jag oändligt glad att jag på senare år till fullo lärt mig just det: att vara välkomnande, gentemot mig, på alla vis jag kan. Nyfiket, utforskande med glädje och lätthet. Det har rubbat hela min existens, på det mest grundläggande vis. Att välkomna sådant som rubbar ens existens kanske är något vi alla kunde behöva lite mer av?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 5 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – inte ens med ögonen.

Publicerad den av
1

En kvinna i Berlin, denna bok som – bland mycket annat – öppnade mina ögon för utsattheten hos kvinnan. Och samtidigt – den enorma styrkan. Hur livsviljan är oändligt svår att släcka, hur våldtäktsskämten blir en del i överlevnadsstrategin, ett sätt att förringa det våld som kvinnorna utsattes för, gång efter gång, ung som gammal. Förödande läsning, och samtidigt, ett så viktigt budskap. Ett rop, till mig, som säger: vi kan inte fortsätta kriga. De kostar för mycket. Alltid!

Men så kommer meningen som gör att jag landar rakt ner i min egen vardag, i nuet:
”Han talade korthugget men inte ovänligt och tafsade inte på något sätt på oss, inte ens med ögonen.”

boldomaticpost_tafsade-inte-pa-nagot-satt-paInte ens med ögonen!
Inte ens med ögonen tafsade ryssen på dem, när Anonym och hennes tvättkamrat, som efter krigsslutet kommenderats att bistå vid förläggningen, stod vid karet och tvättade lass på lass av vita rockförkläden, skjortor och handdukar, åt ryssarna.

Har aldrig uttalat tanken högt på det viset, men igenkänningen är hög. Känslan när någon, med ögonen, är för närgången, klär av, tar sig friheter som inte är hens att ta. Har säkert gjort det själv, så jag ska inte kasta sten i glashus, men detta ger mig utrymme att utforska vad det är att vara människa – vad gör jag, ur egna drifter och begär, som smärtar och sårar, som tafsar otillbörligt på en annan själ? I mellanrummet mellan oss två – vad blir till där, om jag tittar, och du upplever att jag tafsar med ögonen? Vad ger vi upphov till? Hur tar jag ansvar för mig, utan att begå våld gentemot dig, i vilken form det än månde ta?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 4 av 100.
Boken ”En kvinna i Berlin” av Anonym.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

Jag är själv alldeles för fylld av bilder.

Publicerad den av
6

Idag, den första mars tjugohundrasjutton, drar årets #blogg100-utmaning igång, och jag är på. Detta är mitt första inlägg, av etthundra i rad, och för första gången har jag en tydlig tanke vad jag ska skriva om, hur jag ska göra det, och varför, de kommande etthundra dagarna. Årets utmaning har ett tema, en bakomliggande önskan, bär en förhoppning om att göra skillnad:

”Vi deltagare enas i entusiasmen och engagemanget, snarare än det beräknande, dömande och cyniska. Vi tar chansen att manifestera det fria ordet genom vårt bloggande, något som länge setts som självklart, men som i år är viktigare än någonsin. Vi respekterar andras åsikter, men accepterar inte kränkningar eller hot mot någon.”

Jag kommer blogga på två ställen, men håller mig (mestadels) till ett inlägg om dagen. Svenska inlägg här, och engelska på helenaroth.com. Min avsikt är att i text djupdyka i böcker jag läser, eller läst. Böcker som väcker tankar inom mig, meningar, fraser, stycken, som rör runt i mig, lockar till djupare upptäckter, till utforskande och funderingar, och till att bara landa i, sitta, som förblindad, av det oerhört vackra, ord som emellanåt bländar i all sin skönhet och dito skörhet.

Som En kvinna i Berlin, av Anonym. En bok som gav mig en omtumlande läsupplevelse, på ett sätt som stack ut. Jag läser mycket, men detta var något alldeles extraordinärt.En kvinna i Berlin

”Stilla kväll. För första gången på flera veckor har jag slagit upp en bok, Joseph Conrads Skugglinjen. Men det är svårt att komma in i den, jag är själv alldeles för fylld av bilder.”

Där en fras ”…jag är själv alldeles för fylld av bilder” som likt ett spjut tränger rätt in i mig. Sårar inte, men fyller mig, med just bilder. Minnesbilder av den enda gången i mitt liv, då jag inte förmådde läsa, på ett helt år. En omständighet som orsakades av något oändligt mycket härligare än det krigsslut som var Anonyms anledning till ett inre fyllt av bilder. Men likväl, igenkänningen. Och det vackra i frasen, som fyller mig med värme, en värme som berör och omsluter mig.

Att vara så fylld av bilder, att inget mer förmår tränga in. Att leva ett rikt liv, att uppleva, se, uthärda. Anonym släppte också ut de inre bilderna. Hela boken bygger på hastigt nedklottrade dagboksanteckningar i stolpform, nedplitade på varhelst pappersliknande hon fick fatt i. Papperslappar, marginaler i små bokhäften, gamla kvitton. Processen – att ta in, fyllas med bilder, och därefter släppa ut, skriva ned, berätta, drömma, måla, dansa, skapa musik, gå i timmar. Olika sätt att låta bilderna bli mindre akuta inombords, låta dem få finnas, men inte vara i vägen för livet som samtidigt ska levas.

För kvinnan i Berlin handlade det som överlevnad. Efter krigsslutet, när något liknande normalt liv uppstod igen, gick hon igenom sina anteckningar och renskrev dem, utvecklade till löpande text det som endast var fragment av upplevelser och känslor. Genom hennes berättelse hjälper hon mig att leva. Fylld av bilder skriver jag. Släpper ut, en bokstav i taget, så det finns utrymme att ta in mer. En evig dans; Livet.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 1 av 100.
Boken ”En kvinna i Berlin” av Anonym.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

I år lockar det…

Publicerad den av
4
blogg100_2017

Bild av Fredrik Wass: FB-gruppen #Blogg100

Fredrik Wass skrev ett inlägg i #blogg100-Facebook-gruppen att han förbereder starten av årets #blogg100, den sjätte i rad. För egen del har jag hängt med, i en eller annan form, sedan andra året #blogg100-utmaningen gick, som följer:

År 1 (2012) – visste jag inte att #blogg100 fanns. Hörde inget, såg inget.
År 2 (2013) – upptäckte jag #blogg100 precis när det drog igång och utmaningen var precis vad jag behövde för att komma igång med skrivandet på riktigt. Bloggade etthundra dagar i rad och fortsatte därefter bara.
År 3 (2014) – hakade jag på mest för skojs skull.
År 4 (2015) – samma sak där.
År 5 (2016) – valde jag att inte hoppa på #blogg100-utmaningen av två skäl. Inledningsvis för att jag ända sedan första gången jag hoppade på faktiskt lyckats bibehålla en nästintill daglig publicering, men även för att jag lanserat min engelskspråkiga blogg och hade fattat ett beslut att blogga på endera av de två varje dag och hur skulle jag då göra, anmäla båda fast inte blogga dagligen på någon av dem? Äsch, det verkade mer krångligt än nått annat. Valde istället att kommentera och peppa andra deltagare.
År 6 (2017) – det vill säga nu. Ska jag? Ska jag inte?

Magkänslan säger att jag ska. Av flera skäl. Dels så har jag faktiskt börjat glida lite på daglig publicering. Jag började nog glida redan någon gång runt halvårsskiftet förra året, tror jag. Och det har hållit i sig. Jag bloggar… och sen gör jag det inte (fast det är sällan långa gap, men ett par dagar kan det gå emellanåt). Visst, har goda skäl, åtminstone emellanåt, men samtidigt så vet jag hur väl det dagliga skrivandet gagnar mig, så det är något jag inte egentligen vill släppa taget om.

Dessutom kommer kanske årets #blogg100 att vara lite annorlunda, med ett övergripande tema som i någon form fångar vikten av det fria ordet:

”Aldrig tidigare har det känts lika viktigt att stå för det fria ordet, att manifestera kraften i den möjlighet vi har att uttrycka oss kring precis vad vi själva vill. Jag skulle därför vilja att årets Blogg100 har ett tema kopplat till de händelser vi sett i vår omvärld den senaste tiden.”

Det jag själv läser in i Fredrik Wass funderingar handlar om att inspirera fler till att bidra till att skapa det som Martin Luther King beskrev som ”a beloved community”.

”Dr. King’s Beloved Community is a global vision, in which all people can share in the wealth of the earth.”

Att inte drömma om ett mer medmänskligt och helhjärtat samhälle, nån gång i framtiden, utan att leva som om det redan vore så. Att på det viset visa på möjligheten, inspirera och peppa andra att göra detsamma. Ni vet, allt det där med ”du får mer av det du fokuserar på så var noga med vad du lägger din energi och kraft”?

#Blogg100 drar igång… utan mig

Publicerad den av
3

Sara Modig hoppar på årets #blogg100 och gör en fin liknelse att stå på startlinjen till ett mentalt Vasalopp när startskottet går. Första året jag hoppade på #blogg100 (andra året det hölls) var det precis så det kändes för mig. Hade inte en aning om hur det skulle gå, eftersom jag dels var nybliven bloggare (startade denna bloggen i augusti 2012) och dessutom endast hade fått ur mig drygt tjugo inlägg fast min intention var att blogga mycket mer. Jag fick helt enkelt inte tummen loss. Jag trodde att bara det faktum att jag hade startat en blogg skulle vara tillräckligt för att få mig att faktiskt blogga, men det blev väldigt tydligt för mig att så inte var fallet.

#Blogg100 var helt enkelt vad jag behövde för att komma in i rytmen att blogga dagligen och sedan dess gör jag just det. Dryga 1000 blogginlägg senare kan jag verkligen se vilken skillnad detta gjort för mig. Kort sagt bidrog #blogg100 till att förändra mitt liv.

BoldomaticPost_att-sta-bredvid-och-heja-pa-fHar bestämt mig för att inte hoppa på årets utmaning, dels för att jag vet att jag bloggar dagligen ändå, liksom, men också för att jag numera har två bloggar, en på svenska och en på engelska. Jag bloggar fortfarande dagligen, men på endera av dessa två, inte på båda, vilket gör statistiken lite lurigare. (Förra året bloggade jag faktiskt på två bloggar också och båda uppdaterade jag dagligen, så jag vet redan att jag klarar av det. Handlar mer om en känsla nu, att det inte är mängd jag ska satsa på numera.) Så… hur underligt det än känns att i n t e haka på #blogg100 i år, så ska jag stå fast vid det. Får stå bredvid och heja på från sidolinjen istället. En utmaning i sig?

 

Målgång tredje året i rad – #blogg100

Publicerad den av
2

Där är jag i hamn – hundra(ett faktiskt, glömde mig och bloggade två gånger en dag, fast jag normalt bara bloggar en gång/dag) blogginlägg senare på lika många dagar utgör slutet på årets resa av #blogg100.

Första året var det en utmaning. Ojoj, som jag slet. Från att ha bloggat cirka 10-15 inlägg på ett knappt halvår, till att blogga dagligen. En pärs. Åtminstone första månaden kanske, för sen vande jag mig, hittade rutinen, fick upp ögonen för en massa intressanta saker att skriva om. Så är det fortfarande, att jag tycker det finns massa intressanta saker att skriva om. Faktiskt så många att jag samlar på dem i min Evernote under taggen #bloggidé. Ofta sätter jag mig ner utan att egentligen ha en plan för dagens skrivande, men det brukar vakna något inom mig, och ett tu tre finns det ett inlägg att publicera. Andra gånger sätter jag mig ned med en tanke som sedan utvecklas sig själv ner på pränt på något vis, nästan som kommer det genom mig snarare än av mig. Och någon enstaka gång är det stillestånd. Då är Evernote-arkivet guld att ha, och så löser det sig ändå liksom.

BoldomaticPost_Jag-tycker-om-att-skriva-ned-tAndra året var mindre av en press, eftersom jag med några få undantag faktiskt då hade bloggat dagligdags sedan första #blogg100-utmaningen. Likaså i år, där det bara rullar på. Men på ett bra sätt. Jag tycker om att skriva ned tankar och funderingar, jag upptäcker saker om mig själv och världen under de här stunderna vid tangentbordet. Och igår publicerade jag mitt niohundrade blogginlägg. Om man betänker bloggfrekvensen jag hade innan jag upptäckte #blogg100 år 2013 så hade det talet kanske, möjligen, eventuellt, legat runt 50-100 inlägg vid detta laget.

Nu är det inte 900 mästerverk som jag publicerat, men det finns några inlägg som jag tycker är riktigt fina, vissa som slagit an en sträng hos många läsare, och ett par stycken som jag gläder mig alldeles extra åt.

Under årets #blogg100 är de tre mest lästa inläggen på min blogg alla direkt relaterade till skolan. Och det är på sätt och vis roligt, eftersom jag bryr mig ofantligt mycket om skolan, brinner för skolutveckling, och har mycket tankar i fråga om lärande. Samtidigt som jag skulle bli väldigt glad om vissa av inläggen som inte direkt kopplar till skolan lästes av just skolfolk, för det finns mycket att fundera över som knyter an till skola och lärande, om än inte direkt uttalat.

Det allra mest lästa inlägget handlar om mitt besök på Lunds Waldorf-skola. Därefter mina tankar om en lärares vardag, skrivet som en reflektion kring alla de skolmänniskor som jag kommit väldigt nära under årens lopp. Och sist, men definitivt inte minst, inlägget om Barn i Behovs oerhört viktiga föreläsning från Anhörigriksdagen i Varberg i maj.

Tack för denna resan #blogg100 – kanske ses vi 2016 igen?

Podcast 23/52 – the wisdom of tenderness

Publicerad den av
1

I can’t help it. Here’s another On Being-episode that I so hope you will listen to. Krista Tippett in a conversation with Jean Vanier, an episode recorded in 2007 when he was 79 years old. Jean is the founder of L’Arche, just having celebrated it’s 50th anniversary, hence the re-broadcast of the interview. And I am grateful for that, since I might not have discovered this particular episode in the archives of On Being otherwise.

(But there’s a thought – how many other gem’s are hidden in the archives? I might just set my mind to listening through all of On Being, every episode produced…. now there’s a quest!)

Being very interested and involved in the school debate and the educational system, I found this bit especially interesting to listen to:

The balance of our world frequently is seen as a question of power. That if I have more power and more knowledge, more capacity, then I can do more. […] And when you have power, we can very quickly push people down. I’m the one that knows and you don’t know, and I’m strong and I’m powerful, I have the knowledge. And this is the history of humanity. And that is all of what I’d call the whole educational system, is that we must educate people to become capable and to take their place in society. That has value, obviously. But it’s not quite the same thing as to educate people to relate, to listen, to help people to become themselves. 

BoldomaticPost_It-s-the-realization-of-how-t

There’s something to ponder, for me, and others, of whom I ask the question Why school? The reason for asking, for me, is to get people thinking about the society we create, through the whole educational system (as well as other structures, but for me, the educational system and family are the top two factors.), and if we are creating that which we want to see more of. Like Jean Vanier said, capable people taking a place in society is all fine and dandy. But then what? What else is needed/desired?

L’Arche, which centers on sharing the lives of people with intellectual disabilities, is new to me, as Jean Vanier is. I get intrigued, as I listen to what Jean speaks about, which is the thing I dream of. A world of people becoming themselves, relating and listening, sharing tenderness and love. A culture of welcoming. To and of all.

Fascinating to listen to the wisdom of tenderness this old gentleman has, towards life, all of it, regardless. And to hear him speak of growing older, and absolutely loving it. Witnessing the increasing frailty of his own body, being in total acceptance that his mind no longer can keep up as it used to, that his body demands an afternoon nap and so on. It’s just pure love. Magnificent.

What if…. I met the world from the wisdom of tenderness? What if…. we all did?