En kvinna i Berlin, denna bok som – bland mycket annat – öppnade mina ögon för utsattheten hos kvinnan. Och samtidigt – den enorma styrkan. Hur livsviljan är oändligt svår att släcka, hur våldtäktsskämten blir en del i överlevnadsstrategin, ett sätt att förringa det våld som kvinnorna utsattes för, gång efter gång, ung som gammal. Förödande läsning, och samtidigt, ett så viktigt budskap. Ett rop, till mig, som säger: vi kan inte fortsätta kriga. De kostar för mycket. Alltid!

Men så kommer meningen som gör att jag landar rakt ner i min egen vardag, i nuet:
”Han talade korthugget men inte ovänligt och tafsade inte på något sätt på oss, inte ens med ögonen.”

Inte ens med ögonen!
Inte ens med ögonen tafsade ryssen på dem, när Anonym och hennes tvättkamrat, som efter krigsslutet kommenderats att bistå vid förläggningen, stod vid karet och tvättade lass på lass av vita rockförkläden, skjortor och handdukar, åt ryssarna.

Har aldrig uttalat tanken högt på det viset, men igenkänningen är hög. Känslan när någon, med ögonen, är för närgången, klär av, tar sig friheter som inte är hens att ta. Har säkert gjort det själv, så jag ska inte kasta sten i glashus, men detta ger mig utrymme att utforska vad det är att vara människa – vad gör jag, ur egna drifter och begär, som smärtar och sårar, som tafsar otillbörligt på en annan själ? I mellanrummet mellan oss två – vad blir till där, om jag tittar, och du upplever att jag tafsar med ögonen? Vad ger vi upphov till? Hur tar jag ansvar för mig, utan att begå våld gentemot dig, i vilken form det än månde ta?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 4 av 100.
Boken ”En kvinna i Berlin” av Anonym.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.