”Det är angeläget att människan söker ett språk som blir hennes eget. Att erövra ett eget språk är att mer och mer få tillgång till sig själv.”

Ju mer jag skriver, desto mer ser jag sanningen i detta. Jag läser det jag skrivit, och kan se, att det är skrivet av mig. Där är en rytm, ett bruk av ord och mellanrum, av skiljetecken och pauser, som är Mitt.

Ju mer jag skriver, desto mer hittar jag Mig. Jag sätter fingrarna på tangentbordet… och ut kommer det. Ur mitt innersta. Ofta utan att jag har en tydlig riktning, ett mål att nå, en klar bild av vad som komma skall; längd, innehåll, avsikt. Det blir till, när finger möter tangent, bokstav efter bokstav läggs till pärlbandet av meningar, som löper över skärmen. Fyller det tomma vita pappret – om så än digitalt – med små myrspår, bokstäver som i ett kluster helt plötsligt betyder något. Till skillnad från Usdhfkjn er8ujfbnladf ksdfjhwkhrj.

Ju mer jag skriver, desto mer får jag tillgång till. Sådant jag tidigare inte skulle upptäckt, lagt märke till, uppmärksammat, belyses i starkt sken. Som en inre spotlight lyses ord, meningar, tankar, frågor, funderingar, rädslor, förhoppningar upp. Framträder klart och tydligt. Omöjliga att ignorera, att låtsas som om de inte funnes. Självmedvetenheten ökar, och med den, kommer modet att släppa fram allt jag är. Rädslan som gör att jag håller tillbaka – håller tillbaka mig – minskar, krymper, kanske helt enkelt för att det som är Jag tar större plats? Proportionerna har förändrats, där rädslan tidigare tog större del, i förhållande till ett Jag som inte gjorde det, så är måhända rädslan precis lika stor som tidigare, men Jag tar större plats. Jag finns, på ett annat sätt, än tidigare.

Ju mer jag skriver, desto mer medveten blir jag om mitt inre språk. Det jag hör inombords, den inre rösten. Eller kanske snarast, de inre rösterna. Olika ton, beroende på sinnesstämningen i stunden. Ju mer jag skriver, desto mer lika blir dessa olika röster – desto tydligare kan jag se kopplingen, igenkänningen. Jag är jag, oavsett om mitt verktyg för stunden är den inre rösten, ett publicerat blogginlägg eller min fysiska röst framför sextio personer på en utbildning. Likheten mellan dessa olika verktyg, hur rösterna blir allt mer lika oavsett var jag lyssnar, säger mig, att jag är på väg, att jag, för varje dag som går, får mer och mer tillgång till mig själv. Till allt jag är, allt jag kan vara.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 7 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.