Day 7 #NaJoWriMoPrompt: Who Inspires You?

Publicerad den av
Svara

For today’s prompt, think about and honor the people (personal friends, family members, writers, singers, artists, spiritual leaders, speakers) who inspire you in any way. Write a list of those people, and if you have time, add a few sentences about how each person inspires you. Happy journaling.

I’ve done this before. Or I do this routinely, would be more correct to say. In the blog Christmas advent calendar counting down to Christmas last year for instance, I showcased many people who inspire me. And I regularly write on the blog, about people that inspire me in some way, both people I know and those I just know of. So perhaps, a challenge for me, would be to try to write about people I haven’t written (much) about before? Or, perhaps, I’ll try to stay close to home instead…

My maternal grandmother, my Momo –  So skilled with her hands, in many ways. Her paintings adorn my walls. She passed away many years ago, but thanks to her art, she’s with me in everyday life.

My niece Sara – Another artist. Yeah. There is something about artists that attract me, people able to create beauty with nothing more than a pen, paper and their own hands. But I can also have very deep conversations with Sara. I am inspired by her wisdom, and honored that she opens up to me, for us to have these conversations.

Malin, my bonus daughter – Curious on life, filled with questions, and often with a huge grin on her face. She is like liquid sunshine, able to light up a room with her mere presence.

Birgers dogMy maternal grandfather Birger – never ”too old to learn”. I remember finding this dog during one of my #cleanse4expansion-sessions. He emailed that drawing to me few years before he died, or wait… No, he painted it using Paint on his computer, printed it and sent it via snail mail, that’s why it’s signed by him! Anyway,  80+ and eager to learn to use his new computer. That’s inspirational to me. And what a gifted story-teller he was! When he got started he had us all in raptures, eager to hear just one more story.

Then there’s Me – I inspire me. Huh. Go figure. Didn’t have that one pegged what I started this journaling session. But it’s true though. I do inspire myself, especially when I notice how far I’ve come towards unveiling the one deep within, the self of pure potential that is there, inside, shining through more and more often. When I see how differently I act Today, compared to Yesterday, it makes me very curious about Tomorrow!

Sitting here, listening to some music, hubby cooking dinner in the kitchen, reminiscing about my grandparents who have long since passed away, but also on the younger ones on this list. And then there is me. In the middle. A bit farther on the Journey we call Life than Malin and Sara, but with a long way to go before hitting old age. Aware of the links between us all, how I am connected to the past and the future, while being in the present.

I close my eyes. Exhale. And relax into gratitude. Gratitude for life, for awareness, for the sense of immense connection to all that is. Realize, there’s inspiration all around and within me. It’s abundant. I just have to look for it!

Ellen Langer talks about mindfulness as the act of noticing new things, and suggested looking at your spouse with the intent to find five things about them that you’ve forgotten about, that have faded into oblivion, into everyday ordinariness, in a way that makes you just not see it anymore. She suggested your spouse would come to life again in front of your eyes, rekindling a bit of the wonder you felt towards them once upon a time.

I just saw that inspiration is the same. As I sit here, I become aware that most people are inspiring to me. There’s always something inspirational. Just as I could probably find something really annoying about most people, I can find something about them that inspires me. *haha* Guess which one will make me feel better? I’ll choose the act of noticing things that inspire me any day, rather than going on a quest for annoyance.

What about you? Inspiration? Where? Who? What?
Do you actively look for and notice it in your life?

 

 

Vad vill du se mer av?

Publicerad den av
Svara

Förståeligt läggs en massa fokus på #Kronan och händelserna där. Gärningsmannens motiv, åsikter, handlingar. Allt nagelfars och släpps ut i etern. Och etern har en större räckvidd idag än någonsin tidigare. Faran ligger i att vårt fokus är på det som inte får ske igen. Det som vi räds. Det hemskheter som gjorts. Och tyvärr, i detta läget, får vi mer av det vi fokuserar på. Så tänk dig för och fundera över om du istället för att fortsätta att sprida hat, skräck, förakt, kanske kan sprida det du vill se mer av? Kärlek? Omsorg?

Sprid berättelser om de som agerade så där som jag önskar och hoppas att jag hade agerat om jag befann mig i en motsvarande situation. De som agerar och kanske gör motstånd, i syfte att förhindra än värre händelser. De som ringer 112. De som låser dörren så alla klasskamraterna är säkra(re), håller någon i handen, lugnar någon skräckslagen. De som försöker stoppa en blödning, värmer en skadad.

Ett val mellan hat och kärlekDe, vars agerande verkligen är något att lyfta fram, agerande som jag, och förhoppningsvis även du, gärna ser upprepas.

De, som agerar utifrån kärlek, omsorg, vilja att hjälpas åt. Att de förmår göra det i en krissituation är stort, men jag tror mig veta att de även agerar så i det vardagligt lilla, vecka ut, vecka in.

De, vars agerande ger hopp om en framtid.

Vill du, liksom jag, se mer av sånt? Sprid då det! Vi får det vi fokuserar på. Så tänk till. För hat föder hat. Och kärlek föder kärlek.

Vad vill du sprida? Vilken värld vill du leva i?

Jag väljer kärlek!
❤

Vad väljer du?

Skriv-retreat inbokat!

Publicerad den av
1

Har under ett år eller så stått i funderingar kring att boka in mig på ett skriv-retreat nånstans. Gärna ett ställe i skön natur och med lite halvkass (eller obefintlig) uppkoppling. Bara vara. Skriva. Med dator och lite juste toner i bakgrunden, och sen… inget mer.

Jag. Datorn.
Ett blankt papper. (Datoriserat dito vill säga.)
Skriva. Skriva lite till. Och kanske ta en promenad runt knuten innan jag sätter mig tillrätta och skriver ytterligare lite till.

Tänker inte så mycket mer än ett dygn. Kanske två.
En får ju börja nånstans, tänker jag.
Har aldrig – jag säger: a l d r i g – åkt iväg på ett skriv-retreat.
Men ju mer jag skriver, desto mer pockar det på att skriva mer.

Innan jag började blogga så skrev jag mycket dokument, kvalificeringsprotokoll och -rapporter, kommunikationsplaner, kravspecifikationer, instruktioner och mycket annat. Har mången gång bortförklarat det där lite grann, då både bror och far min skriver böcker och mycket annat, med att ”jag har kanaliserat min kärlek till orden till mitt dokumentskrivande”.

Men nu, när jag bloggat i dryga tre år, så inser jag vad jag gått miste om under alla år då jag inte skrivit, för mig, utan enkom för jobbets skull (som projektledare och valideringsingenjör inom Life Science är det inte direkt några litterära underverk som författas, det kan jag gå i god för).

Ju mer jag skriver, desto mer älskar jag det.
Ju mer jag skriver, desto mer ser jag hur mitt språk utvecklas, blir allt mer mitt eget, min egen igenkänning i mina texter växer, dag för dag, blogginlägg efter blogginlägg. Och i takt med min växande lust och kärlek till skrivandet, sammanhangen, bilderna som målas i ord och skiljetecken, växer lockelsen att bara få grotta ner mig i skrivandet ett dygn. Eller två.

retreatOch vet du? Jag har tom en plats för en tilltänkt skriv-retreat tillgängligt. Av bästa slag, avskilt, i underskön natur, med skogen runt knuten och utlovat middagssällskap.

Jag menar – vad väntar jag på? Tja. Bra fråga. Har bara inte fått tummarna loss. Men så idag kom frågan: När kommer du? Och istället för att dra på det, så bläddrade jag igenom kalendern. Tjockt fram till nyår. Men vecka 2. Kanske. Kanske!

Så nu är det avsatt ett par dagar för skrivande i januari, och bara att lägga in de preliminära datumen i kalendern gjorde något med mig.
En känsla. Av frid. Av längtan. Av lust.
Snart. Bara jag. Datorn. Ett blankt papper.
Vad månde bli av detta?

Letting go – Letting come

Publicerad den av
Svara

Found this little video snippet in the MITx U.Lab-group on Facebook, about the power in spending more time being, rather than doing. And no. I don’t knock doing. I know we live in a world where we have to do both this and that, to survive. But still. I’d venture a bet that the doing part sort of works itself out, without us fussing so much over it. But the being part. Now, that’s something that it seems we’ve almost forgotten about, how it’s done. *pun intended*

One of the concepts within the #ULab is Letting go – Letting come. And I love that. I’ve let myself sink into that concept, it’s like a soft woolen blanket, wrapped around me, reclining in a comfortable armchair…

Letting go.

When letting go, I open up for new things. If I let them, that is. It can be as hard to let go of my resistance to let go, as it can be to let come. These ladies talk about what they wouldn’t give for a chance to revisit their younger self. Being kinder to themselves, with the ability to let go, spending more time being, not doing.

It’s beautiful this video, I’ve watched it several times now, and causes me to stop.
Pause. Look around me. Inhale and smell my surroundings.
Take in the sounds close and afar, feel my body relax as I exhale. Noticing.

Relax. Breathe.
#LetGo. 

What might come, if you let go?

Dissolving into the infinite

Publicerad den av
4

I sit on the sofa, with D in front of me. He just arrived, as we had agreed the day before. He said ”I noticed a resistance, like my timing was off?” and yes… he was so right. I had four more hazelnuts I wanted to munch down, before we got started. Felt a bit embarrassed at myself, chewing, chewing, chewing. As he raises the slightly off-vibes, immediately I drop into the NOW, and realize, here is a person who sees so much more than that which is visible using only the eyes. An hour long therapeutic process awareness experience commenced, widening me, to the extent that I felt I was close to being without boundaries – so far outside of my own body, it’s almost scary. But just almost. I would not trade that experience for anything in the world.

Being seen. Held. Loved.

Tears and laughter.

Deep anguish, as well as the most divine experience of slowly dissolving into the infinite, that which is me, and outside of me, ‘til the end of spacetime…translucent

I don’t know how to describe what D leads me to experience, but it’s something other than anything I’ve ever experienced before. It’s going within, while simultaneously going out, far and wide, reaching all that is, has been and will be.

When we are done, and I’ve landed again, somewhat at least, within the confines of my own body, there is a translucent feeling to it, to me. I am tired. Like having run a marathon… or so I imagine, since I never have.

Time disappeared as we sat opposite each other on the sofa. All that was, was all that is. All. And nothing. At the same time.

I saw more of me.
Saw those that came before me, the generations upon generations of women who have given birth to babies, who in turn bore babies, and somewhere along the line this resulted in my mother giving birth to me. And me giving birth to my daughter.

About holding it in…. or not.
The pivotal moment in time when the path ahead, for the women stemming from my womb, going back all the way to the womb of my First Mother, shifts, no longer carrying the weight, the burden, of judgement and inner harshness, concealed within. Letting it out into the world. Being, perhaps, created by those who cannot stand to see it, visibly, so used to it being concealed. Cringing from the physical aspects of it, when it is recreated outside, rather than sneakily hidden underneath the skin, the flesh, deep within our soulbodies. So much easier to ignore, pretend it’s not existing, turning it into something that-we-must-not-name…

About the jagged sensation of Worry.
And the much softer and huggable Concern.

Running a gauntlet.
Not because of the session itself, but because that’s what I have been doing, inside myself, for so long. So long I almost cry thinking about it. And cry I did. Oh, how I cried. For what has been. And what might be.

Dream-paralysis.
Lethargy.
Heavy. So heavy I cannot even flutter an eyelid. Impossible to move.
And yet… the ability to move is there. I choose not to. But why? Why?

Tired.
Oh, so tired, from running that gauntlet.
Feeling so alone. Absolutely alone, with no assistance… and then D reaches out his being to me, and hold me with his eyes.

Crying, desperately. But for once, sharing the burden of my pain, not alone in it, not having to carry it all alone. D is there, helping me carry… and I can imagine what it would feel like, to let go of all the responsibility that is not mine to carry, that I have been lugging around, for eons of time… believing that I should? That I would have no value unless I took it all on?

Oh. Be gentle. I am still learning. Stumbling about on earth, doing the best I can, failing miserably at times, exultingly successful other times. And meanwhile, putting myself through that gauntlet, over and over, a never-ending story.

Or? Might my time as a gauntlet-runner be coming to an end? Now that I’ve seen it, experienced it, become aware, so aware, excruciatingly painfully aware of what I’ve been internally putting myself through, out of… what? Fear?

Pure. Innocent.
Might I be? Am I allowed to be? To just Be? Aware?
Letting go of all that has been, being reborn. Like Phoenix, reborn from the fire, rising from the burning embers, flapping it’s wings and flying off… Being, Aware, and only carrying theweight of the responsibility that is Mine to carry. Letting the rest burn off, turn to ashes in that fire.

Liberated.
Jivanmukta.

As I write this, it’s there once more. The sensation. Dissolving into infinity.
At least, I feel it again, I revisit it as I write. I close my eyes, and it is within me. The liberation, experiencing the moment that is what is, all that ever has been, and all that will ever be. In one single point. Now.

Have I ever had an experience as humbling as this?

Är det Bra? Eller Dåligt? Gagnar det?

Publicerad den av
9

Är det Bra? Eller Dåligt? Gagnar det mig?

Tyvärr är det ju så att svaret på ovanstående frågor är det ganska allmängiltiga Det beror på! För det gör ju det. Ibland är något bra, och gagnar. Vid andra stunder är det dåligt och gagnar inte alls.

Så varför kategorisera i Bra och Dåligt? Hur gagnar Det egentligen? För det är som med allt annat: Ibland gagnar det, ibland inte! Finns det nått som alltid gagnar? Tror inte det. Ibland gagnar det mig att lyssna till min kropp och sova, dra mig undan, söka stillhet och ro. Ibland inte. Poängen är ju att ställa frågan och välja i stunden.

Precis som jag brukar säga med regnkläder. Idag skiner solen – gagnar det mig då att dra på regnkläderna om jag ska gå en promenad? Nä, inte direkt. Imorgon – kanske ösregn. Gagnar det då? Jajamensan.

Är regnkläderna då Bra eller Dåliga i stort?

Det. Spelar. Ingen. Roll!

Det går inte att säga att regnkläder är Bra eller Dåliga. För poängen är att ibland gagnar det mig att ha regnkläder på mig, ibland gagnar det mig inte. Regnkläderna i sig bara är! Helt neutrala.

Regnkläder passar ypperligt för en promenad en regnig dag!

Regnkläder passar ypperligt för en promenad en regnig dag!

Det som ställer till det för mig är om jag vill avgöra frågan en gång för alla. Jag gör det till ett hinder om jag fastnar i att regnkläder alltid är bra och därför alltid går klädd i regnkläder, oavsett rådande väderlek…. På en galamiddag kanske det skulle vara en ganska udda outfit, ska jag till simhallen är det rent ut sagt kontraproduktivt, vore det minus 20 grader skulle jag frysa ihjäl för gudarna ska veta att regnkläder inte direkt är varma men en dag i Saharas ökenvärme iklädd regnställ skulle ge mig värmeslag på studs. Eller hur?

Och vet du – ibland kanske det regnar och man Vill dansa runt i regnet och bli alldeles genomblöt! Så det är inte ens så enkelt som att ”om det regnar när jag ska gå ut så gagnar det mig att ta på mig regnkläder”. För. Det. Beror. På.

Det är när vi tror det finns Ett svar som vi gör livet mycket svårare än det behöver vara. Och varför skulle vi göra det? Är inte livet tillräckligt svårt som det är, utan att vi ska sätta fälleben på oss själva?

Podcast 42/52 – to hold the question

Publicerad den av
Svara

Like last weeks tip, here’s another podcast that I’ve been putting off blogging about, because it’s simply so rich that I am at a loss to find the words to write about it. It’s an episode from Good Life Project this time, with Nilofer Merchant, my favorite walk-and-talk-lady!

Nilofer is a woman who’s led a very interesting life, that’s for sure. She shares openly and without a lot of sentiment, but still, there is a vulnerability to it. She talks about her inner tyrant *been there, done that* and then a very interesting piece of conversation follows, on ”sustained uncertainty”. Just listen, and you’ll get what that points at.

Anyway. I’ve listened to this show umpteen times, and the other day I listened again. And guess what! I heard something I hadn’t heard the other times. Isn’t that amazing? How I suddenly got something else, probably because I listened differently this last time.

Joint creation by Vanessa Smith and Helena Roth at Summit of Human Potential Realization.

Joint creation of the global community by Vanessa Smith and Helena Roth at Summit for Human Potential Realization.

The thoughts about community and the epidemic of people feeling alone and cut off from the rest of the world… How we are actually not paying attention to the phenomenal amount of communities we are a part of, and then they give example after example, and I had to stop to take it all in. There are a few communities that I instantly come up with if you’d ask me what I ”am a part of” so to speak. But what Nilofer and Jonathan point to, is a much larger sense of community, that really stopped me in my tracks, this time around. I am very grateful for that!

Oh. And then, the part about questions and answers, close to the end. As a person enamored with questions, this part blew me away:

My job is to hold the question. […] I think most of us were trained with the idea that you needed to know the answer. […] if you actually own the question, other people can help you with the answer […] and more importantly, they can help you make the answer a reality! – Nilofer Merchant

There’s a question that’s been a constant companion of mine these past two and a half, close to three years. And I still haven’t gotten tired of it. What’s the question that lie at the center of your life?

Livet är ett eko

Publicerad den av
Svara

En dag av samkväm. Fiff och don, stora släkt- och vänkalaset, och sedan en improviserad middag med några av gästerna som, glädjande nog, stannade och åt med oss.

En dag fylld av skratt och allvar, minnen och framtid. Huller om buller i nuet.

Sitter allena i soffan, resten av familjen har dragit sig tillbaka till respektive sovrum på ovanvåningen. Ordningen är återställd. Minnesbanken påfylld.

Andas in. Landar i en stund av stillhet. Reflekterar. Andas ut.

Tacksalivetettekom för det jag har, det jag är, och inte minst de sammanhang jag ingår i. Påminns om citatet som Wivan hade på köksbordet då vi sågs för säsongsavslutning med Mastermind-gruppen i juni.

Zig Ziglar, om livet som ett eko:

Det du sänder ut – kommer tillbaka. 
Det du sår – skördar du. 
Det du ger – får du. 
Det du ser i andra – finns i dig.

Tror du på det? Att det vi skickar ut i världen också är det vi får tillbaka?
Det gör jag. Och det får mig att fundera.

Vad skickar jag egentligen ut till världen?

Day 6 #NaJoWriMoPrompt: How colors speak to you

Publicerad den av
Svara

Colors are very much a part of creative expression. For today’s prompt, write each of the following colors (red, blue, green, yellow, purple, pink, black, and white) and explain what each color means to you. Avoid thinking about the stereotypical definition of those colors, and instead think about what the color communicate to you personally. Think about how you use those colors in your personal life. 

Red – love, blood, family. Haha. And off I go, diving headfirst into the stereotypical definitions of the color. Ok. Back on track. What does red convey to me, how to I use it? Well, it’s a color that gets noticed, so I actually have some red clothing that I put on when I want to make an impression. I like red as a color tone, as I sit in my sofa looking out on my  living and dining room, red isn’t a predominant color, but the tone of red is very much present.

Blue – Blue is a color that I really like someplace, and really can’t stand in others. Blue lights for instance, yuk. Bought a blue lamp at IKEA once. Had to return it. Makes that awful blue light, that you can see when you walk past a house at night, when there is a TV on. I really don’t like that, it’s too cold and sterile for me. But besides that, I really like blue. Light sky blue, jeans color, is a favorite. I like wearing that color, it brings out the blue in my eyes, and I feel pretty in it. There is something light about it.

Green – Very important color for me. The color of nature, of life, of growth. Makes me feel grounded. Safety is a feeling that I get when I think green. I love when the garden starts to awaken after the winter sleep, when small green growth starts to rise from the snow or soil. And every spring, I get amazed at the infinite amount of green hues that exist in nature.

Yellow – Yellow is a color that I am not too fond of actually. I basically don’t have any yellow (or orange) clothes, and I don’t feel comfortable wearing it either. I am not a big fan of yellow (or orange, these two colors kind of go together for me) flowers etc, so you won’t find many of those in my garden. But again, sitting here in the sofa at night, my entire home emits a yellow/orange(/red) tone. I don’t feel comfortable with blueish electric light, it has to be yellow. Otherwise I cannot relax, my body tenses up. So even though I don’t favor yellow in stuff, clothes, furniture, accessories etc, my home would be totally horrible to live in without the color yellow providing its warmth.

Purple – Ah. That is a favorite color, and it has been for a long time. I remember a purple cardigan I had in my early teens. I loved that cardigan! Purple draws me in, I can dive into it, somehow. While it is a color I love, it’s also a color that I shy away from a bit. It’s as if I am ashamed of my love for it, and I have no clue why.

Pink – Not my color. I don’t think I have any pink pieces of clothing… oh. Oops. Perhaps I do. I’m actually lying to you right now, as I sit here, in my dusty pink wool sweater. So yeah. I do have one piece of pink clothing. But besides that, there’s not much pink stuff around. Pink flowers though – as well as purple! -, those are plentiful in the garden! Interesting this, that I cannot imagine having (a lot of) pink clothes, while there’s an abundance of pink hues in the flowers in the garden. Why is it like that?

Black – Black isn’t my color, in the sense that it doesn’t bring out the best of me, rather the opposite, it makes me look fairly pale and anemic. Still, black is a convenient color for clothes, and there is a fair amount of black clothes in my wardrobe, making it easy to mix and match. I think convenient is a good word for my relationship with the color black.

White – White. Not my color either, at least not chalk white. But just as with black, it is a convenient color in clothes, at least tops and sweaters. White pants I’ve never really felt very comfortable in though, and I can never seem to keep them clean for more than a few hours anyway. I come from a family of white painted walls though, and that is a tradition that I seem to be sticking to. For me, it’s as if the white walls hold space for the rest of the room, for the furniture, the paintings, and also the people. I feel held, within the arms of the white walls of my home.

I am a bit intrigued that I start to relate to colors from the concept of clothing. But perhaps that’s not so strange…. I mean, the clothes on my back go with me all day, regardless of their color, it stays with me for a long period of time. So maybe it actually makes a lot of sense that I start to relate to colors like that. Do you?

Där och då var jag basketspelare

Publicerad den av
Svara

Lyssnade till Ben Gorhams Sommar i P1. Ett melankoliskt Sommar-program, som öppnade *ännu* en ny värld för mig. Dofter. Som passion. Tänk så många olika saker det finns som jag kan så väldigt lite, eller rent ut sagt, ingenting om!

Men när jag lyssnade så väcktes min frustration då Ben sa något i stil med ”Jag var aldrig bra i skolan, jag la min energi på basketen och såg till att bara få med mig baskunskaperna. Det andra har jag fått lära mig i efterhand, för där och då var jag basketspelare.”

Och genast började det klia på kroppen min, pga min allergi mot resursslöseri!
Tanken som dundrade genom hjärnan i mig löd:
Så j-a korkat att samhället tvingar någon till detta ”Nu ska du gå i skola och lära dig renovera om franska revolutionen för du är x år gammal.” när individen ifråga är BASKET. Just då. Just där.

NU är Ben Gorham redo för franska revolutionen. DÅ när det gällde var han på något annat. Men han var x år gammal och då SKA man vara på franska revolutionen. Eller, skit i om du ÄR där, du SKA befinna dig där oavsett, så att du OM du ÄR där tom kan ha riktigt goda chanser att lära dig allt om just franska revolutionen. Och det är ju suveränt. Men om du inte är där, så ska du åtminstone inte vara där du ÄR (dvs basket) för det funkar ju inte, utan det är var vi bestämt att du ska vara som gäller…

standardÄsch, det där blev nog lite svamligt. Men upprörd över det enorma resursslöseriet blev jag. Är jag. Fortfarande.

Varför möter vi inte människor där de är? Och varför ska man (läs: alla) lära sig vissa saker för att man är x år?