Vad hände där?

Publicerad den av
Svara

Vaknar. Kollar på klockan. Fem. Vänder mig om, borrar ner näsan i sängtygen och ligger där ett par minuter och funderar på om jag ska gå upp och kissa. Men nej, det är så skönt i sängen. Så jag ligger kvar, vrider och vänder mig en smula, för egentligen hade jag behövt gå på toa.

Katten PopSen piper katten Pop, säger att det är dags för mat. Jag tänker att han är helt knäpp som tycker klockan fem är lämplig frukosttid, men visst… kliver ur sängen, går ner för trappan, skopar upp lite knaper till honom, och tittar på klockan: 06:27. Blir helt paff!

Va? 06:27? Vad hände där egentligen?

Jag har ingen känsla över att jag somnade om. Och sov i 1,5 timme till. Men tydligen gjorde jag just det.

Är det inte lite förunderligt? Att det finns saker som sker i och runt mig och mitt liv, helt utan att jag är medveten om dem? Som att jag somnade om och sov ett par timmar till, utan att jag överhuvudtaget var medveten om att tiden gick? Och tänk så mycket annat som bara sker i bakgrunden, helt utan att mitt medvetna jag är inblandat. Merparten av kroppens alla finurliga funktioner är ju sådana. De bara är där, finns och fungerar, arbetar tyst på i bakgrunden och ser till mig och mitt välbefinnandes allra bästa. Andning, blodcirkulation, matsmältning, lappandet och lagandet av små skavanker, skrapsår och blåmärken. Hår och naglar som växer, njurar och lever som renar systemet. Och så mycket mer.

Tänk. Kroppen gör alltid (!) sitt allra bästa för att i varje stund säkra mitt välbefinnande. Den gör alltid vad den förmår för att jag ska må så bra som möjligt. Vilken fantastisk gåva! Har du tänkt på det någon gång, vilken ofantlig gåva det är oss givet?

Välbefinnandet – ett medfött grundläge

Publicerad den av
1

Hur fick du det så tyst där inne, frågade Larry King en swami, berättar Krista Tippett i ett On Being-avsnitt. Swamin (en vis man) svarade: Det är redan tyst. Vi fyller vårt inre med oväsen och en uppsjö tankar som snurrar runt runt och ger upphov till en massa oljud. Men i grunden är stillheten, friden, välbefinnandet.

Om det är vår grundinställning, och det tror jag stämmer, så är inte stillhet något vi behöver skapa. För det finns där. Redan. Alltid.

Tillåter jag mig att följa känslan? Känslan, som jag vill följa, som jag tror livet är skapt för; Välbefinnandet. Detta medfödda grundläge, utgångspunkten för allt mänskligt liv, som vi sen helt i onödan sliter som djur för att komplicera. Som vi tror vi måste skapa. Lugnet. Stillheten. Klarsikten. Som om det kommer utifrån och måste genereras, och hårt jobb ska det dessutom vara, annars är vi inte förtjänta av det. Som om…ytanSå knasigt. Galet. Uppåt väggarna. För det finns där. Grundläget är alltid välbefinnande. Det behöver inte skapas. Vi behöver bara släppa taget om det, för välbefinnandet är som ett flöte i vatten, det tar sig upp till ytan, helt av egen kraft.

 

Det. Finns. Där. Alltid.
Släpp taget och låt det flyta till ytan.

Söderåsens turridning

Publicerad den av
Svara

En dag i gott sällskap, både tvåbent och fyrbent dylikt, och vacker natur. Rekommenderar varmt Söderåsens turridning och låter bilderna tala för sig själva.

Totte

Totte, shettis på Söderåsens turridning.

Kopparhatten

Utsikt från Kopparhatten, i Skäralids nationalpark.

Lotta, haflinger

Lotta, haflinger. Vacker som få!

Höstens guld

Bokar är vackra oavsett årstid. Här står de majestätiskt i ett halv av bronsfärgade löv.

Lotta och jag

Lotta och jag.

naturens skönhet

Efterhand lättade molntäcket upp och sol och blå himmel gjorde oss sällskap i Skäralids nationalpark.

utminutering

Efter turridningen åt vi lunch på Röstånga Gästgiveri, granna med Röstånga Spritförsäljnings AB och deras utminutering. Vet du vad det betyder? Det visste inte jag innan jag frågade vår servitör.

 

Att bringa klarhet i livets nycker

Publicerad den av
Svara

Läser ett par av de texter jag skrivit senaste tiden. Hjärtat kramas om. Jag läser, och känner med mig själv, den Helena som skrev, i stunden, som gav uttryck för oro, frustration, sorg, kärlek, önskan och drömmar, och så mycket annat.

Jag ser fakta och åsikter i en salig blandning. Känslorna växlar, från stund till stund. Emellanåt lägger jag åsikter på det jag upplever. Ibland gagnar det mig, ibland inte. Att jag får syn på det – att jag värderar det jag upplever – underlättar, för det hjälper mig att låta känslorna komma och gå, som en våg som sveper över mig. Det hjälper mig att inte ta mig själv på blodigt allvar. Det gör det enklare att andas igenom känslorna som stundtals är så starka att det är svårt att andas.

Jag ser produktiviteten. Som väcktes igen efter en månad; under den första månaden som separerad blev det mindre skrivet. Gläds åt att jag hittat tillbaka till morgonritualen, där en stunds skrivande ingår innan jag lämnar sängen. Jag samlar texter på hög. Publicerar visst och låter annat ligga till sig. Kanske det är texter som aldrig ser dagens ljus. Kanske blir det en bok någon gång. Tanken finns där. Och texterna. Som idag känns för råa, nakna. Utelämnande. Av mig, det är en sak. Men av andra berörda; det är något att vara vaksam om. Så jag skriver. Och fortsätter samla på hög.

Jag ser hur jag växlar mellan svenska och engelska. Gläds åt att jag har två språk, som ger mig möjlighet att uttrycka mig utifrån det som kommer till mig, som lika ofta är på engelska som på svenska. Blir det en bok kanhända texter får översättas, från det ena till det andra språket, så helheten framkommer.

Jag läser mina texter, och kramar om mig själv. Påminns om att jag i tidigare stunder av kris, uppbrott, omvälvande förändring också har tytt mig till orden, till penna och papper, till skrivandet. Insikten att det är ett verktyg som spelar stor roll för mitt välbefinnande. Att jag ges klarhet när jag släpper ut tankar som annars kunde snurrat rundor i evighet innanför pannbenet. Nu slår de månne en kullerbytta eller två, innan de gör en volt ner på pappret. Där får jag syn på dem, på mig, på sinnesstämning i stunden, på sammanhang.ordenUtan orden, utan förmågan att med ordens hjälp bringa klarhet i livets nycker – var vore jag då? Vem vore jag då? Oändligt mycket mer förvirrad, rädd, ensam och förtvivlad. Tror jag. Vet inte. Och det spelar ingen roll. För skriver gör jag. Och så länge förmågan finns där, kommer den stå vid min sida i mörka, så väl som ljusa stunder. Det är jag innerligt tacksam för. Har du testat? Att få syn på dig själv, i skrivandet?

Under omformning

Publicerad den av
6

Under omformning. Så känner jag mig. Alla delar av mig, uppkastade i luften, och på nervägen finns chansen att välja. Ett medvetet val jag har möjlighet att göra. Byta ut någon del? Möblera om deras inbördes ordning? Ta in något nytt, en joker, esset i rockärmen kanske ska ligga synligt i centrum, istället för att ligga dold i väntan på att användas?

Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara? 

Jag har – inser jag – alltid möjligheten att vara i omformning. Och kanske är jag – människan? – alltid det, men i det lilla. Det lilla som omfamnar vardagslunken och därför knappt syns. Inget jag lägger märke till i alla fall. Men nu. Under denna separation är möjligheten större. Syns mer. Den möjliga omformningen är större, som om vardagslunken är den stilla kvällsbrisen en sommarnatt, och separationen är höststormen, som river och sliter i mig. Som drar bort större sjok och kastar upp dem i luften.

Lite som att det är svårt att se att ens barn växer, men mor- och farföräldrar som träffar dem med lite längre mellanrum ser direkt hur de vuxit.

Lite som skillnaden mellan vardagsstädning och storstädning. Och det som storstädningen ger mig, är inte chansen att rata, döma, föraktfullt kasta åt sidan. Så har jag levt livet och det vill jag inte åter till. Det är viktigt för mig! Varsamheten med mig själv är en del av mig som jag inte släpper taget om. Så storstädningen ger mig snarast chansen att värdera, till fullo, det som är så värdefullt, så givande och viktigt, att jag för att ge det tillräckligt utrymme att växa, med stor omsorg väljer vad annat jag ska släppa taget om. För endast genom att låta något gå, ger jag utrymme för något nytt och annat att växa och ta plats.

Jag har tagit mig hit. Fyrtiofyra år på denna jord, och jag har, under årens lopp, valt att släppa taget om saker, personlighetsdrag, vanor, vänner, arbetsplatser och talesätt. Och mycket mycket mer. Inte för att det är dåligt, undermåligt, odugligt. Utan för att det tagit mig dit det förmådde, och inte längre gagnar mig. För att det krävs utrymme, öppningar, för något nytt. Att testa. Se, om det gagnar det mig mer, att släppa taget, och låta något nytt komma till mig. Något nytt som kan följa med mig, en bit på min färd som människa. Och en dag kanske stunden kommer, då det igen är dags att släppa taget, om det som inte längre är nytt utan invant.

Under omformning. Det är jag. Och det är spännande. Med tacksamhet och den största vördnad tittar jag på den Helena som tagit mig hit, och lyssnar till vad som vill ske.

Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara?

boldomaticpost_fragar-i-syfte-att-slappa-tageStäller inte frågorna för att jag ska besvara dem under idogt slit. Jag avser inte att försöka kreera svar till dessa frågor, genom tankeverksamhet och blod, svett och tårar. Frågar i syfte att släppa taget, kastar ut frågorna i universum, och ser vad som kommer i retur. Svar? Fler frågor? Med nyfikenhet möter jag det som kommer till mig, det som vill hända nu. Njuter av det, nuet. Gläds åt det, nuet. Och är lite pirrigt nyfiken på vad morgondagens nu måhända bär med sig! Kanske – troligen – växlar svaren på frågorna, över tid. Kanske lyser svaren med sin frånvaro, och jag ges än mer möjlighet att öva mig i hur det är – att leva i det okända. Utan svar. Utan säkerhet. I tvivel och tvekan och fullständig tillit. Paradoxalt? Eller kanske bara så som livet är?

För vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara?

Igenkänningen.

Publicerad den av
8

Delar med mig. Av mina känslor, upplevelser, rädslor, farhågor och förhoppningar.
Om relationer. Kärlek. Förhållanden.

Oavsett fas, så är de inte – kan inte vara – statiska. Förhållanden. Relationer. There’s no such thing as a smooth ride. Smooth sailing existerar inte. Mer än korta stunder, ljuvliga stunder, stunder att njuta särdeles av.

Det blir så uppenbart, när jag hör vad andra delar.
När jag omsluts av andras känslor, upplevelser, rädslor, farhågor och förhoppningar. När en hand sträcks ut, i förtvivlan, och jag möter den. Fumlar med orden, räcker inte till. Men backar inte. Viker inte av. Står kvar, oförmögen att avhjälpa smärtan, men villig att hjälpa till att skuldra den, för en stund. Så länge det behövs.
När jag kan falla in i varma starka armar, som stöttar och skyddar. Själar som frågar, stödjer, speglar och ifrågasätter, ger kärlek och tankespjärn, där och när jag behöver det.

livsvalenAtt oavsett vilken fas en relation är i – inledande förälskelse, beslutet att flytta samman, att gifta sig, skaffa barn, separation och skilsmässa – så finns det där. Alltsammans. Känslorna. Upplevelserna. Rädslorna. Farhågorna. Förhoppningarna. Som ett evigt kretslopp, en slumpvalsgenerator som gör att en dag inte är den andra lik.

Och. Kanske är det, varje dags unika tillblivelse, något som möjliggör mer smooth sailing än om vi drar paralleller ständigt och jämnt? Kanske är det än viktigare att låta varje dag få vara sin egen, att inte i sinnet skapa likheter och därmed tappa förmågan att agera från Nuet? Risken i att sluta lyssna, att tro sig redan veta vad den andre säger, tycker, tänker, menar, för det liknar sånt hen sagt, tyckt, tänkt och menat förut, tidigare. Risken i att övertolka, bara för att jag är någon annanstans i mitt sinne. Inte här. Där.

Och. Öppningen som kan leda in ljuset, om jag bara är. Närvarande. Öppen. Mottaglig. Vilken skillnad det kan göra. För känslorna, upplevelserna, rädslorna, farhågorna och förhoppningarna. När jag lyssnar, och gör mitt bästa för att höra, och inte tolka. När jag ställer en kontrollfråga, för att säkra att jag uppfattat rätt. Ställer en till, om jag vacklar i förståelse, om dimman inte skingrats.

Delar och lyssnar till andra som delar. Och nickar igenkännande. Om och om igen.
Att vara människa. Att bli bekräftad i att det kanske egentligen är ganska enkelt, men vi gör det sannerligen inte lätt för oss. Att jag inte är ensam i det. Att det där med att bli människa är något jag kan (ska! vill! behöver!) öva på hela livet, och hur hjälpt jag blir av andras berättelser, erfarenheter och lärdomar.

Jag. En människa.
Du. En människa.

Om vi delar med oss, mer, oftare – öppnar upp och låter oss vara sårbara – så kanske det kan bli och vara lättare att vara människa här på jorden? Om vi är det, tillsammans?

Jag vill separera

Publicerad den av
16

Jag vill separera, sa han.
Det vill inte jag, svarade jag, men vad kan jag göra? Det krävs två för att dansa tango. 

Så han flyttade en månad senare.

Nu har det gått ytterligare en och en halv månad, och livet snurrar på. Lite extra nedstämdhet. Emellanåt känslor som frustration, rädsla, ilska, uppgivenhet, ensamhet och sorg. Men också mycket kärlek. Längtan. Drömmar och önskningar.

Och sorg. Sorg över det som inte blir. Över det som inte gavs en chans. Samtidigt som det finns en nyfikenhet, en pirrande bubblig känsla, kring det som kommer att bli. När framtiden helt plötsligt känns öppen för vad som helst. Den inslagna vägen har helt plötsligt grenat sig, gått från en någorlunda rak landsväg till ett rutnät av gator, där vad som helst kan finnas runt nästa hörn.

ett stegLivet. Precis det här är vad livet innebär. För vet du. Livet var inte en landsväg tidigare heller. Det var bara bilden jag (åtminstone emellanåt) skapat av livet, att allt skulle trilla på i sakta mak, rakt fram, utan större överraskningar. Men livet är inte så. Det finns alltid hörn att runda, nya väderstreck att utforska. Saker och ting händer, förutsedda likväl som oförutsedda. Och jag har inte en susning vad som komma skall, varken gällande vår relation eller allt annat. Vet inte var vår relation tar vägen, hur den utvecklar sig. Om den blommar ut, eller ger vika för något annat?

Det lär visa sig, och under tiden – de där ögonblicken som ett efter ett sammantaget utgör ett liv, mitt liv – så har jag ett val: Var – och hur – ska jag sätta ner foten härnäst?

Ett steg. Mitt nästa steg.
Framåt? Åt sidan? Snurra runt? Sätta mig ned en stund, eller dansa loss?

Lövängel!

Publicerad den av
1

Ett par dagar har jag gått förbi församlingshemmet, vars stora gräsmatta lyst guldigt av gula och orangea löv, stora, vackra, som ligger i högar, drivor, mängder. När solen stått på har jag velat kasta mig på marken, rulla runt, djupdyka ner i lövens guldprakt.lövängel

Och så igår. Ännu en dag, med solstrålar. Ännu en dag, med denna lockande lövbädd. Ännu en dag, då jag inte vill något annat än att göra en lövängel.

Så då gör jag det!
Varför inte, liksom?

Behov av förståelse

Publicerad den av
9

Modern dans. En konstform jag endast upplevt de senaste 10-12 åren. Första gången gick vi efter akt ett, helt enkelt för att vi uppfattade att det var vad alla gjorde, och missade akt två och tre. Där lärde vi oss något och fick ett gott minne på köpet.

De första tre-fyra föreställningarna jag såg, fastnade jag i behovet att förstå. Förstå vad rörelserna betydde, vad de ville förmedla. Fastnade i hjärnans vindlingar, i att logiskt sätta ord på vad jag såg, istället för att bara känna det jag kände.

Förstå hur en uppsättning blir till. Hur tänker koreografen? Hur förmedlar hen sitt verk? Kan man skriva modern-dans-partitur så att en föreställning kan förmedlas vidare, av andra, och bevaras för eftervärlden, likt ett musikstycke kan, med dess partitur? Finns det ett dansspråk liknande musikens språk som uttrycks i noter, tonvärde, olika klaver och försättstecken?

Förstå hur det är meningen att jag ska titta på scenen. Ska jag titta på en enskild dansare, följa hen med blicken och noga se varje rörelse, fast då missa helheten? Eller ska jag titta ett par meter bakom scenen, så att jag i lite ofokuserat läge kan ta in helheten, var och hur dansarna är och rör sig i förhållande till varandra, och då missa detaljerna?

Nu, i den senaste dansförestållningen jag såg, To see the world while the light lasts, så har jag, fullt ut, släppt taget om minsta behov att förstå. Bara tar in. Känner. Ser. Hör. Ryser och berörs. Temat var givet, Förgänglighet, och jag hade läst en recention eller två. Men jag bara följde med utan att försöka förstå. Hjärnans grepp om mig har definitivt minskat, och hjärtat får lov att leda vägen istället. Åtminstone ibland.to see the world while the light lasts

Att då häftigt dra efter andan när det helt plötsligt står en naken kvinna mitt bland dansarna. Var kom hon ifrån? Behöver inte veta. Bara tittar, förundras, människokroppens mod och skönhet och styrka, och samtidigt dess skörhet, som kontrasteras av skelettet som en stund senare dyker upp på scen, lika plötsligt framför mina ögon.

Att se hur dansarna ömsint leder den döda över scenen, att bevittna farvälen, den sista kärleksgåvan som var och en får av henne, Döden. Påminnelsen om livets förgänglighet, att en dag ska vi dö, men givet att det inte ska ske idag så har vi en annan uppgift, att leva och se världen medan vi kan. Idag. Lev. Livet är skapt för att levas. Fullt ut. Känn det du känner, var inte rädd för känslorna, de är bara där som vägledare, för att ge dig vägledning, vart hän du ska rikta näsan, i vilken riktning nästa steg ska sättas ned.

Behovet av förståelse, bleknar sakteliga bort, i takt med att hjärtat tar allt större plats i mina val. Löses upp när hjärnan inte längre per automatik och hävd har tolkningsföreträde i hur jag möter världen, hur jag tar in den, hur jag rör mig i den. När hjärtat och hjärnan istället samarbetar och samverkar, som likar. När jag inte behöver förstå, för att tycka om, för att relatera till, för att ta in. När jag, allt oftare, bara kan vara i det som är, och låta det vara nog.

Behovet av förståelse – vad är din relation till det?

Förgängligheten

Publicerad den av
1

Dagen till ära denna allhelgona, gick jag med svärmor och svägerska på Skånes Dansteaters dansföreställning To see the world while the light lasts på Malmö Opera.

Akt ett – koreografi av Ben Wright till Shaker Loops av John Adams. 
Vacker närmast amishliknande sparsmakad dekor, lugna färger. Scenen intas successivt av musiker och dansare och sen drar det igång. Det böljar av kroppar som sveper fram och tillbaka över scenen. Sitter där och fascineras, förundras, förskräcks emellanåt till och med. Kroppskontrollen överväldigar mig, de gör saker med sina kroppar som jag överhuvudtaget aldrig ens tänkt kan göras med en kropp.akt ett

Och så kommer slutet. Jag hajar till. Tårar ansamlas i ögonvrån och jag drar djupa andetag. Påminns om att något nu håller på att dö, förgängligheten har kommit ikapp det, det är dags för något annat att komma i dess ställe. Oerhört starkt, vackert, sorgligt och varmt.

Paus.

Akt två – koreografi av Ben Wright till Missa Solis: Requiem for Eli av Nigel Westlake. 
Helt annat. Men den vackra, och här skiftande och färgrika dekoren, som med multimediainslag växlar från stycke till stycke, imponerar än en gång. Nu sitter Malmö Operas orkester i orkesterdiket medan operakören står på balkongen över mitt huvud.
Helt annat. Och det som sätter sig är växelverkan, samspelet mellan solstrålar och skuggstrålar. Genom mässans olika delar är det omväxlande solen respektive skuggan som tar mest plats, men hela tiden flödar energin fram och tillbaka mellan de två. Ljuset och mörkret. Och solisten, den 14-åriga Stina Klintman, sjunger rent och klart, höga toner som likt fåglar flyger högt upp till taktiljorna på stora scenen.akt två

Finns mycket mer att säga om To see the world while the light lasts, men där sätter jag punkt. Uppmanar dig, som bor i Malmö och har kvällen den 6 november obokad, att gå och se den sista föreställningen. I övrigt låter jag det insikten om förgängliga i och med livet bli mitt bestående minne av kvällen. Insikten att livet levs, en dag i sänder, ett ögonblick åt gången. Jag väljer vad jag fyller mina dagar med, och tar med mig att ljus och skugga samverkar för att ge livet fler dimensioner.