Ett par dagar har jag gått förbi församlingshemmet, vars stora gräsmatta lyst guldigt av gula och orangea löv, stora, vackra, som ligger i högar, drivor, mängder. När solen stått på har jag velat kasta mig på marken, rulla runt, djupdyka ner i lövens guldprakt.

Och så igår. Ännu en dag, med solstrålar. Ännu en dag, med denna lockande lövbädd. Ännu en dag, då jag inte vill något annat än att göra en lövängel.

Så då gör jag det!
Varför inte, liksom?