Delar med mig. Av mina känslor, upplevelser, rädslor, farhågor och förhoppningar.
Om relationer. Kärlek. Förhållanden.

Oavsett fas, så är de inte – kan inte vara – statiska. Förhållanden. Relationer. There’s no such thing as a smooth ride. Smooth sailing existerar inte. Mer än korta stunder, ljuvliga stunder, stunder att njuta särdeles av.

Det blir så uppenbart, när jag hör vad andra delar.
När jag omsluts av andras känslor, upplevelser, rädslor, farhågor och förhoppningar. När en hand sträcks ut, i förtvivlan, och jag möter den. Fumlar med orden, räcker inte till. Men backar inte. Viker inte av. Står kvar, oförmögen att avhjälpa smärtan, men villig att hjälpa till att skuldra den, för en stund. Så länge det behövs.
När jag kan falla in i varma starka armar, som stöttar och skyddar. Själar som frågar, stödjer, speglar och ifrågasätter, ger kärlek och tankespjärn, där och när jag behöver det.

Att oavsett vilken fas en relation är i – inledande förälskelse, beslutet att flytta samman, att gifta sig, skaffa barn, separation och skilsmässa – så finns det där. Alltsammans. Känslorna. Upplevelserna. Rädslorna. Farhågorna. Förhoppningarna. Som ett evigt kretslopp, en slumpvalsgenerator som gör att en dag inte är den andra lik.

Och. Kanske är det, varje dags unika tillblivelse, något som möjliggör mer smooth sailing än om vi drar paralleller ständigt och jämnt? Kanske är det än viktigare att låta varje dag få vara sin egen, att inte i sinnet skapa likheter och därmed tappa förmågan att agera från Nuet? Risken i att sluta lyssna, att tro sig redan veta vad den andre säger, tycker, tänker, menar, för det liknar sånt hen sagt, tyckt, tänkt och menat förut, tidigare. Risken i att övertolka, bara för att jag är någon annanstans i mitt sinne. Inte här. Där.

Och. Öppningen som kan leda in ljuset, om jag bara är. Närvarande. Öppen. Mottaglig. Vilken skillnad det kan göra. För känslorna, upplevelserna, rädslorna, farhågorna och förhoppningarna. När jag lyssnar, och gör mitt bästa för att höra, och inte tolka. När jag ställer en kontrollfråga, för att säkra att jag uppfattat rätt. Ställer en till, om jag vacklar i förståelse, om dimman inte skingrats.

Delar och lyssnar till andra som delar. Och nickar igenkännande. Om och om igen.
Att vara människa. Att bli bekräftad i att det kanske egentligen är ganska enkelt, men vi gör det sannerligen inte lätt för oss. Att jag inte är ensam i det. Att det där med att bli människa är något jag kan (ska! vill! behöver!) öva på hela livet, och hur hjälpt jag blir av andras berättelser, erfarenheter och lärdomar.

Jag. En människa.
Du. En människa.

Om vi delar med oss, mer, oftare – öppnar upp och låter oss vara sårbara – så kanske det kan bli och vara lättare att vara människa här på jorden? Om vi är det, tillsammans?