Låt mig välja hatt!

Publicerad den av
3

Jag lär känna mig själv,
och jag är inte den
jag trodde jag var.

Den frasen kom ur min mun under dagens coachsamtal med min coach. Det är en förunderlig upptäcksfärd jag är på just nu, och jag gläder mig åt alla nya dörrar jag upptäcker i mitt inre. Han ställer frågor som gör att jag ifrågasätter sanningar om mig själv, och det är ofantligt värdefullt.

Vi talade också om att tvingas välja, något jag varit obekväm med ända sedan barnsben. För mig har denna ovilja att välja inte inneburit stillestående paralysering, utan oftare att jag valt flera saker, istället för bara en. Just nu så håller jag dock på att bli bra på att säga nej till saker, som inte längre gagnar mig. Och det är ju också ett sätt att välja. Men det är många som gett mig rådet att jag måste fokusera, inte minst som företagare.

Under samtalet blev jag mer och mer klar över hur dessa två saker hänger ihop.

Jag protesterar nämligen mot att tvingas på en etikett. Det kryper i kroppen på mig. Jag vill kunna vara allt jag är, och det varierar, för varje stund. När jag tvingas sätta en titel på mig själv, känns det som en begränsning. För jag är ju så mycket mer. Jag varken kan eller vill välja ett epitet.

Jag vill möta varje dag med mitt väsens skål tom, som Dag Hammarskjöld sa.

Säg att det skulle handla om en hatt istället för en titel.

20130514-181615.jpg

Jag vill inte välja en enda hatt, att bära dag ut och dag in. Jag vill kunna välja, precis som jag väljer vilka skor som lämpar sig bäst för dagens aktiviteter. Kanske är det inte ens så att jag väljer en hatt på morgonen, utan den kommer till mig under dagen.

Har du en titel du känner dig bekväm med, som omfamnar allt du är?

Räcka fram sitt väsens skål

Publicerad den av
9

Vid det senaste framträdandet med min kör hörde jag en rad som berörde mig. Jag blev så tagen att jag skrev ned det så gott jag mindes det, vilket var följande:

20130513-173658.jpg

Var morgon räcka fram sitt väsens skål tom

Jag googlade det och upptäckte att det var en rad ur Dag Hammarskjölds bok Vägmärken. Boken publicerades efter hans död, sedan manuskriptet, eller rättare sagt dagboken, upptäckts i hans lägenhet efter hans död. Så här lyder raden i original:

”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”
– Dag Hammarskjöld

Den gav stort genklang i mig. Att varje morgon börja dagen ånyo, redo att ta emot, att bära under dagen och att ge tillbaka, där jag kan. Om jag börjar min dag med en fylld skål, då blir det svårt att ta emot nytt. Och jag älskar att ta emot nytt – det är i det jag kan lära mig, kan få tankespjärn, kan få teser bekräftade eller förkastade.

Börjar du dagen med att räcka fram ditt väsens skål tom?

Jag är en förebild, och du med

Publicerad den av
6

Skrev ett blogginlägg i höstas på Föräldraföreningen i Husies blogg Husieföräldrar, som handlar om modet att våga vara en förebild. Ibland kan det kännas betungande, framför allt med barn i sin omgivning. Jag bara vet att de snappar upp och känner in allt jag gör och säger (och ofta det jag inte säger också!).

Här kommer inlägget i sin helhet:
—————————————————————————————————————————

Barn gör som vi gör, och inte som vi säger. Ett gammalt ordspråk som det ligger mycket sanning i tycker jag. Håller du med?

OM du håller med, tänker du på vad du gör och hur du gör det?

För det är ju det som är det intressanta med denna frågeställning – det är vad just jag gör, som är av intresse. Jag är en förebild. Inte nånannan. Eller, jo, nånannan är också en förebild, men jag kan inte lägga över ansvaret att vara en förebild på nånannan, utan jag får ta mitt ansvar. Alldeles själv!

Tanken väcktes i morse när jag cyklade med min 8-åring till skolan i mörkret, och vi mötte vuxna cyklister. Vissa hade cykellyse, reflexväst och cykelhjälm. Andra cyklade utan vare sig lyse, reflexväst eller hjälm. Jag är säker på att alla bilförare stött på sistnämnda kategorin på vägarna och hoppat till vid ratten, när cyklisterna dyker upp inom synhåll väldigt nära. Jag vet själv att jag reagerat många gånger på detta. Lika många gånger har jag blivit glad att som bilist möta cyklister som har lyse och reflexväst – det gör sån enormt stor skillnad!

Våga vara förebild

När jag stöter på ungar, i olika åldrar, som cyklar utan lyse, väst och hjälm, så tänker jag att det ju inte kan vara lätt för dem. Ska de göra som de vuxna säger eller som de vuxna gör?

Skriver inte mer om just det, men tänker att använda cykelhjälm eller ej bara är en av alla de saker som vi vuxna gör, kanske utan att tänka efter vilka signaler vi förmedlar. Utan att tänka på att det vi gör, uppmärksammas av de yngre i vår omgivning. Vårt förhållande till alkohol och droger, kost, motion, mobbing, skvaller, återvinning, konsumtion, ömhet och kärleksbetygelser, böcker, natur, lokalsamfund, demokratiska val, ideellt arbete osv – ja, till allt egentligen. Vi är ju faktiskt förebilder. På ett eller annat sätt.

Jag predikar absolut inte för att vi alla ska bli helgon som ”gör allt rätt” för det tror jag varken är möjligt eller ens önskvärt! Jag tycker dock att det är viktigt med medvetna val, och för att nå dit måste vi diskuterar dessa saker. Med oss själva, våra barn, släkt och vänner, andra föräldrar osv.

Tror också att det är viktigt för barnen att se att vi vuxna ibland gör mindre kloka val. Världen går (oftast) inte under om jag agerar lite tokigt och gör ett val som kanske inte var så genomtänkt. Men om jag vågar stå för det, så visar jag barnen att det är ok att det blir fel ibland.

Våga vara en förebild, som gör både goda och mindre goda val, och stå för de val du gör, oavsett slutresultat.

—————————————————————————————————————————

Tänker du på att du är en förebild?

Who would I be…

Publicerad den av
3

Alexandra Rydholm posted a poem on her Facebook profile that was so wonderful I immediately asked her if I could credit her in this blog post. Here it is, the most lovely poem, by sculptor Paige Bradley, who makes amazing bronze sculptures as well:

”From the moment we are born, the world tends to have a container already built for us to fit inside: A social security number, a gender, a race, a profession or an I.Q. I ponder if we are more defined by the container we are in, rather than what we are inside. Would we recognize ourselves if we could expand beyond our bodies? Would we still be able to exist if we were authentically un-contained?”
-Paige Bradley

I think a lot about containers, boxes, labels and classifications. I understand the need for them on one hand, not least because they make it easier to talk to each other. They provide a short cut, in a way, which save us from having to explain in more words, what can be summarized in just one. But on the other hand, they put up barriers, limits, restrictions and boundaries that, in many ways I believe, stop us from being all that I am, or at least all I can be.

All these definitions I can attribute to myself: woman, mother, wife, biologist, coach, book reader, blogger, project manager, change agent, caucasian, cat lover, amateur gardener, entrepreneur. And I am sure I can come up with many more.

With this list of attributes, I am assuming you are painting a picture of me in your head? Drawing conclusions as to who and how I am, as a person?

I mean, that’s what I do. But should I? Am I not restricting my ability to see the other person for who he/she truly is? And even worse – am I not restricting myself as well, by adding labels to me? I can honestly say I am more authentic and much more myself now, than I was 15 years ago. But the great thing is I am finding out more and more of myself with each passing day.

20130503-212823.jpgWho would I be to you, if I hadn’t provided you with these labels?

Who would I be to you, if you only saw 100% Helena?

Who would you be, if you strip off your own labels?

Velar, vacklar, väntar…

Publicerad den av
Svara

Sitter här vid datorn och får inget gjort… Eller, tja, jag twittrar för #skolvåren denna veckan, så jag kollar Tweetdeck nu och då. Har ett fönster öppet med Facebook, kollar mailen, både den privata och företaget, och svarar på något enstaka. Läser lite ur Gränsbrytnings fantastiska specialnummer om skola samtidigt som jag pratar med barnbarnet som sitter i soffan med farfar och tittar på Bamse.

Hela tiden med den diffusa känslan att det vore skönt att få dagens bloggande gjort, så att resten av dagen kan få gå i umgängets tecken.

20130510-114849.jpg

Men jag kommer liksom inte riktigt loss. Velar, vacklar, väntar på inspiration. Tänker att om jag bara skriver, ord efter ord, så kanske det blir något av det. Frågan är om det blir något som går att publicera. Känner mig lite som rödkålen nedan – snacka om invecklad. Frågan är vilken väg som leder framåt?

Invecklad!

Fastnar du någonsin på detta vis? Vad gör du för att ta dig ur det? Har du något riktigt bra tips så dela gärna med dig!

Fotografierna då?

Publicerad den av
2

Rent textbaserade blogginlägg är inget för mig. En anledning är att jag tycker det är så spännande med andra uttryckssätt än det ordbaserade. Hittills har jag bara publicerat blogginlägg med minst ett foto, en bild av något slag eller åtminstone en inbäddad video.

Samtliga foton och bilder jag använder på min blogg är tagna av mig. Många tagna med, eller skapade med min IPhone, men lika många med min Nikon D5100 som jag haft i knappt ett år. Många bilder blir det!

Valnöt i kvällsljus

Jag gillar att fotografera och har gjort det så länge jag kan minnas. Men det medvetna fotograferandet, drivet att skapa en bra bild, att fånga något speciellt, började när jag blev mamma för dryga 13 år sedan. Dels för att jag var ensamstående förälder och ville dela med mig av alla de magiska första-tillfällen som uppstår i varje barns liv, men även för att jag från början skapade en fotokalender som jag gav till nära och kära. Traditionen med en fotokalender med barnen som motiv har jag fortsatt med sedan dess, och den uppgiften bär jag med mig hela året, inför själva kalenderskapandet i november/december.

Men så nådde jag en brytpunkt där jag blev irriterad på att den vanliga lilla digitalkameran var för begränsad. Jag kunde inte ta de bilder jag ville ta, de som jag kunde se för mitt inre öga men inte kunde återskapa. Så jag önskade mig en systemkamera i present, och fick det!

Kråka på en pinne

Stor lycka – och jag fortsätter glädjas åt den. Det gör att jag ser världen lite annorlunda – jag är hela tiden mottaglig för ett fototillfälle, ser färger, former, nyanser, både i det stora och det lilla. Fast jag inte tar foton alla gånger jag tänker ”Detta kunde bli ett snyggt foto” så bär jag med mig de där ögonblicken. Jag njuter lite extra av min omgivning helt enkelt. Och det – det gillar jag.

Hur ser du på din omgivning? Ser du den? På riktigt?

Välkommen hit, Kotte!

Publicerad den av
Svara

Stod i fönstret på ovanvåningen och tittade ut tillsammans med maken som berättade om kvällens trädgårdsbestyr (själv höll jag i medlemsmöte för föräldraföreningen i Husie) då jag fick syn på liten kotte vid en av odlingsbäddarna. Ett vårtecken så sant som något och därmed varmt välkommet!

Kotte nyfikenHögg kameran och smög sakta ut för att föreviga den lille. Kotte höll till vid några knoppande tulpaner och jag trodde det var tulpanblad han smaskade på, men det krasade lite för mycket för det. Det var så klart en liten trädgårdssnäcka som kotte satte i sig under ljudlig njutning.

Kotte smaskar på

Sonen smög ut i pyjamasbyxor och kom riktigt nära. Men när han upptäckte en fästing bakom örat på kotte och ryckte fram för att plocka bort den blev Kotte rädd. Vi backade undan (fästing intakt bakom örat) och efter en ganska lång stund vågade kotte sig på att börja smaska igen.

Tycker det är så fantastiskt att få uppleva naturen så nära inpå! Under lunchen, som intogs i trädgården, hade jag sällskap av en fågel som ivrigt hackade i fågelholken för att trimma öppningen till perfektion.

Kotte tar en tur

Tar du tillfället i akt att njuta av stunder som denna?

Hönan och ägget

Publicerad den av
Svara

Snubblade över en debatt på Twitter som lite kortfattat handlade om kunskaper vs demokratiskt elevinflytande. Vilket som är viktigast. Om man inte behöver ha kunskaper först för att kunna utöva demokrati. Och därför är alltså kunskaper viktigast. Eller tvärt om.

Kloka Klas Lindelöf, Twitteralias @Samtider, skrev följande innan jag själv hann skriva ett tweet i frågan:

Kunskap och demokrati är som olja och vatten, man får helt enkelt välja (not).

Mina egna tankar gick så här:
Diskussionen om vilket som är viktigast av kunskap och demokrati, och därmed bör prioriteras och/eller sättas i främsta rummet, är ungefär lika intressant som den om hönan och ägget. För vem bryr sig egentligen – förutom evolutionsforskare och möjligen någon enstaka vertebratmorfolog eller så – om det var hönan eller ägget som kom först?

Hönan eller ägget?

Kunskap behövs för att kunna utöva sitt demokratiska inflytande, absolut, men betyder det att vi diktatoriskt ska tvångsmata elever med kunskap för det? Nä, varför skulle det vara så? Och i rättvisans namn var det ingen som förespråkade det heller! Men varför inte möjliggöra kunskapslínlärning samtidigt som praktiskt demokratiinflytande utövas?

Tycker de tär förunderligt att antingen-eller som debattform lockar så. Eller rättare sagt, det är väl nästan definitionen av debatt, men att man väljer den formen. Vari ligger lockelsen? Och varför har vi som individer ett så stort behov av att få rätt? Hur kommer det sig att det inte räcker med att du, för ditt inre jag, vet att du har rätt? Spelar det andra någon roll egentligen?

Magiska miniatyrer

Publicerad den av
Svara

Har du sett Willard Wigans TED Talk där han berättar om sina mikroskopiskt små skulpturer? Om inte så har du chansen nu:

Det är ett helt fantastiskt arbete Willard genomför. Han är tvungen att utföra själva arbetet i mellanrummet mellan dina hjärtslag, för annars stör du arbetet för mycket.

The little things can be the biggest things. – Willard Wigan

Jag rekommenderar dig verkligen att titta på denna lilla pärla bland TED-pärlor, för här har vi i sanning en viskande talang. Det värsta är anledningen till att han initialt flydde in i denna mikroskopiska värld, nämligen hans upplevelser i skolan som ung pojke.

The teachers were ridiculing me, using me as an example of failure. – Willard Wigan

Sådant där gör mig ledsen. Jag vill inte tro att någon, lärare, förälder, fotbollstränare eller kompis, medvetet gör så här mot någon annan. Men ibland undrar jag.

Det är så viktigt vilka ord vi använder, och även vad vår avsikt är, med de ord vi väljer. Tänker du ibland på det ansvar vi alla har? Hur ett enda förfluget ord, kan spela så stor roll?

Nässlans dag!

Publicerad den av
Svara

Visste du att det är Nässlans dag idag?

Ja, kanske inte helt officiellt, men Sällskapet Nellorna bjuder in oss att hylla och värna denna mångfacetterade växt, som kan användas till så mycket! Te, gödning, soppa, paj, garn och mjöl till exempel.

20130505-185703.jpg

Jag och dottern har varit ute och plockat nässlor på Bulltofta. Under eftermiddagen spred sig dofterna av en nässelpaj från ugnen. Det blev en hitte-på-paj, med basen i pajdegen ur Annas mat. Nässlor, lite broccoli och halloumi, tillsammans med en äggstanning med timjan. Smarrigt värre!

20130505-185716.jpg

Tycker om tanken på att kunna gå ut i naturen och plocka ätliga delikatesser, och har turen att vara gift med en likasinnad. Nässlor, vildplommon, äpplen, plommon, bär, hylleblommor och mycket annat skördar vi med nöje och glädje

Har du tänkt på vilken rikedom det finns att nyttja och glädjas åt i naturen?