Slentrianmässiga Ja

Publicerad den av
9

Slentrianmässiga Ja, i den fällan faller jag oerhört lätt. Jag har blivit så möjlighetsfokuserad att jag sällan ser problem som något omöjligt, och säger därför Ja…. utan att tänka efter, gå inåt, känna efter, vad vill jag, är det jag som ska göra detta, är jag bäst lämpad, brinner jag för det som ska göras, ja, vad vill jag helt enkelt?

Och så säger jag Ja. Och Ja. Och Ja. Osv.

Och vad händer då?

Jo, värdet av mina Ja sjunker. De devalveras, om jag alltid bara säger Ja, utan reflektion, utan förankring i mig själv. Och där har jag hamnat. Jag säger Ja, för det är klart att det är möjligt, och så tappar mitt Ja lite av sitt värde, det devalveras.

Och ännu en sak händer.

För om jag säger Ja till allt…. ovansett om det är en etta eller en sjua på min tio-gradiga skala av drömuppdrag – kommer jag då att ha möjlighet att säga JA till tian när den väl står vid dörren och vill kliva på?

Om min kalender är fylld av 2:or, 5:or, 7:or och tom 9,9:or, har jag då utrymme för 10:orna? Jag inser att svaret för mig är Nej. Jag vill förankra mina Ja tydligare i mig själv, inte bara svara Ja, för det är så lätt, är det minst besvärliga och därmed enklaste alternativet. Men är det vad som gagnar mig och världen mest? Kanske. Kanske inte. Men om jag slentrianmässigt svarar Ja så vet jag inte. Därför lovar jag mig själv att undvika slentrianmässiga Ja från och med nu, jag lovar att tänka efter och verkligen bli klar om något är ett Ja eller ett Nej. Inga halvmesyrer för mig längre!

Kalender

Vad fyller du din kalender med?

Lyft blicken!

Publicerad den av
4

Det är så lätt att fastna i det gråa, det svåra, omöjliga, trista, slitna, vardagliga. Där gnistan saknas, guldkanten är försvunnen och livet mest går på autopilot.

Det är ok att känna så där, det gör jag med, nu och då. Men livet måste inte fastna där. Det går att komma förbi känslan att livet upplevs som en enda lång raksträcka, med någon enstaka kurva som förhöjer sinnena.

För mig har det inträffat något som gör att även det allra mest vardagliga idag är behäftat med en guldkant. Det gnistrar om tvättbestyr, matlagning, läxläsning och pannrumsröjning. Och det enda sättet jag kan försöka sätta ord på det är att jag ser det som sker i vardagen, som det mirakulösa det är, ett ögonblick av medvetenhet, kring de där pyttesakerna som jag faktiskt är så enormt tacksam för! Att vi har en tvättmaskin, att vi har möjlighet att köpa riktigt fina råvaror, att leva i ett land där det är allmän skolgång för alla och att jag med pannrumsröjningen kan skänka lite lättnad till människor i nöd.

Är det så enkelt att jag numera blivit så pass medveten att jag inte längre förväntar mig det ena och det andra, utan faktiskt _ser_ det som finns mitt framför ögonen på mig? Vad vet jag… oavsett vilket är jag tacksam för att jag idag gläds åt det jag ser, gör, hör, upplever.

Himlen

Vad händer när du lyfter blicken från den vardagliga tristessen och möter himlen?

Giving away control?

Publicerad den av
Svara

Alan Watts speaks about organic leadership with his slightly hypnotic voice, and I freeze. Pause. Listen very intently. Play the clip over and over again, at least four times in a row. Hear new things everytime, am moved by what I hear.

In giving away the control, you’ve got it!

That’s a sentence that rings very true to me today, but just two, three years ago, it would have terrified me. I desperately needed,or thought I needed, to have the type of control Alan refers to here, the one lording over everyone else, fighting hard to get things done my way, not believing anyone else was as capable as me so I’d really better just do it myself from the get go etc.

And now…. who’s to say my way is the best way? Well. I was. Back then. Not so much anymore. Back then I wasn’t great at trusting others, but today, I’ve come to know – fully, in the deepest part of me, soul and all – that the act of trust that Alan speaks about is the way of love and acceptance.

In giving away the control, you’ve got it.

That sentence doesn’t terrify me at all now. How about you? Is there anything you *believe you* have control over that you could not relinquish?

Head count or heart count?

Publicerad den av
1

Talked to a client about leadership, and was reminded of this TED Talk by Simon Sinek:

I have a feeling that leadership today isn’t about asserting my will, fighting to get everyone onboard my ship, but rather to harness the strength and potential of all in my surroundings, to achieve something that also will benefit the world in a broader sense.

Achievement for your company, at the cost of others, isn’t sustainable, and I would argue that it’s not beneficial for anyone, really. Achievement for me at the cost of you, I believe is harmful. To us both. Because when we step on somebody else to get to the top, we are hurting ourselves at the same time, because we are connected.

I look forward to the day when I see more and more proof of the circle of trust that Simon talks about, the one where we count hearts rather than heads. I can actively participate in creating this future. And so can you. How? You tell me! What can you do today to take a step towards this future?

Seen somebody naked?

Publicerad den av
Svara

There is a TEDx Talk by Nic Askew entitled ”How to see somebody naked?” from TEDxHennepinAve that I stumbled upon on Facebook.

I started to watch, and all went quiet. Within. Without. Such is the power of the story being told in this TEDx Talk. It’s a story about the stories that Nic makes, or perhaps the word is that he’s more of a witness and capturer of these stories. Stories of people being naked. Raw. Beyong the words. In the in-between. That which can only be heard once the layers are peeled off, so that nothing else remains, but what must come out. Naked. Raw.

Have you witnessed something like this? And, perhaps even more importantly, have you ever shared yourself like this, naked, raw?

Momos gåva

Publicerad den av
3

När jag skrev om mina läsande barn så spann hjärnan loss på det där med gåvor. Jag mindes min handarbetande momo och hur hon gav mig gåvan att virka och sedermera även att sticka. Som liten, jag gick på förskola, lärde hon mig att virka luftmaskor. Och som jag virkade. Jag kunde virka upp ett helt nystan bara med luftmaskor, vilket gav mig ett helt nystan som jag i sin tur kunde fortsätta virka luftmaskor av. Tjockare och tjockare blev det. Roligt hade jag. Jag har ett svagt minne av ett förskolerum, ganska stort, med gulaktiga väggar, där jag satt i bortre änden – kan det ha funnits lite kuddar och madrasser och annat där (sådana där i galontyger, blåa och röda, minns du?) kanske? – och virkade, och virkade och virkade.

Har också ett mycket distinkt minne av att min mamma försökt lära mig sticka men utan framgång, för jag greppade inte alls hur jag skulle hålla händerna, fingrarnas position i förhållande till garnet och stickorna, och så skulle man vifta garnet fram och tillbaka på något vis. Gick inte alls. Kan min mamma tom ha sagt ”Du är för liten för detta, du får vänta några år, sen går det nog ska du se”. Men jag ville nog inte släppa det där, utan övertalade min momo att visa mig…. och av någon anledning så gick det då.

Min egenhändigt nålbundna sjal

Min egenhändigt nålbundna sjal

Har handarbetat mycket i mina dagar och det är en för liten del av mitt liv i nuet, senaste tio åren har det inte riktigt funnits plats för det. Eller. Det stämmer ju inte så klart. Jag har inte gjort plats åt det, är mer med sanningen överensstämmande. Men så ibland får jag ett ryck, river i förråden och hittar strumpstickor och yllegarn och skapar ett par handledsvärmare eller något annat användbart. Inte utan att det lockar att göra just det, ska nog se vad jag kan hitta i mina gömmor.

garnhärva

Vad har du fått för gåvor av de vuxna i din omgivning, som barn/ungdom? Är det en gåva du fortfarande bär med dig och gläds åt?

Varför då?

Publicerad den av
Svara

Fröken Ann länkade till en krönika av Staffan Forssell, generaldirektör på Kulturrådet, där han berättar om de tre farligaste frågorna i världen:

Varför då?
Varför då?
Varför då?

Länkade artikeln vidare på Facebook och fick medhåll direkt från min vän, tänkar-ninjan Michael Sillion, som kommenterade:

Farliga frågor

I krönikan skriver Staffan följande:

”Det sägs att toleranta, dynamiska samhällen ska klara barnets tre svåra frågor: ”Varför då? Varför då? Varför då?” Barnet ifrågasätter och utforskar. Att kunna ifrågasätta gängse världsbilder och föreställningar är en av konstens uppgifter, att utmana våra invanda tankar, att våga prova och tänka nytt.”

Dessutom påstår han att ”Totalitära styren och ideologier avskyr varför-frågorna”.

Jag har de senaste åren blivit alltmer förtjust i frågan Varför och kommer att fortsätta ställa den frågan, i olika former och sammanhang. När människor vet sitt varför så händer något i dem, och det säger jag av egen erfarenhet.

Simon Sinek on whyNär jag kom på mitt varför så var det lite som att mentalt gå från att vara lite här och där, utan syfte, utan tydlighet, ganska tunnsått liksom, till att helt plötsligt få en extrem klarhet, tydlighet, ett fokus, som en laserstråle.

Jag frågar mig själv varför på daglig basis, på olika vis, och det hjälper mig att hålla mitt fokus tydligt i mitt sinne. Vad skulle hända om du började fråga varför då lite oftare?

The What of a Transformative Coach

Publicerad den av
Svara

The other week my Supercoach Academy-colleague Steve M Nash posted a link explaining what a transformational coach does, and I rejoiced at the simplicity and beauty of it…. while also succumbing to darker thoughts of envy…. because if ever there was a blog post I wished I had written myself, it’s this one!

He starts of with an introduction, about the anguish of trying to explain what a transformative coach does, and knowing him, I can hear his voice speaking these words:

Steves party piece

Alas, much to my regret I didn’t write that article, but luckily enough, I know Steve so at least I got to read it, and I urge you to do so yourself. It’s a great explaination of transformational coaching, and also points at the amazing potential that is within us all, each and every one of us.

All the links I’ve created within this blog post links directly to Steves post, but just to be superclear, click here and read it for yourself, all the way through: http://www.smnash.com/transformative-coach/

answer within

So if that didn’t spark your curiosity to contact Steve, or me, here’s a final question for you:
If everything you need is already within you, what might be possible then?

#innoconference hela dagen lång!

Publicerad den av
1

Har hängt på Malmömässan hela dagen, på #innoconference, som är en konferens om hållbara framtidsperspektiv för en sundare värld, i anslutning till #innocarnival som går fredag och lördag där unga visar upp sina tankar och idéer och faktiskt förslag på hur vissa av morgondagens (och kanske tom dagens) problem skulle kunna mötas.

I princip varit den ende som twittrat (mest som @skolvaren) och det förundrar mig ärligt talat. Inte minst för att det är ett så rysligt smart sätt att sammanfatta de guldkorn jag uppfattar och samtidigt ta del av andras uppsnappade guldkorn…. utom i fall som idag, då jag mer eller mindre själv fyllt flödet. Trist! Och ganska icke-innovativt, eller?

Nåja, en av guldkornen idag kom på efterföljande middagen i Malmö Rådhus, så en av mina bordsgrannar som arbetar med lärarutbildning sa att hens främsta uppgift var ”att se till att lärarstudenterna lär sig pendlingen mellan Vad och Hur, för Varför är så självklar att den bara förutsätter jag alltid finns där i bakgrunden!”.

Tyvärr tror jag det är farligt att förutsätta något sådant, men å andra sidan gjorde det mig riktigt glad att höra hens resonemang, inte minst eftersom jag ju älskar frågan Varför!

Utöver detta har jag lyssnat till Lars Haikola, Leo Razzak, Fredrik Warberg, Astrid Kander, och Johan Söderman, där framför allt Fredriks tidsresa till 2050 var särskilt inspirerande, men även Johan, vars brandtal till hiphopen som folkbildning var riktigt tankeväckande.

Johan Söderman

Johan lyfte bland annat det som han ser är skillnaden mellan utbildning (en linjär process med en början och ett slut) och bildning (en cirkulär process som är ständigt pågående).

Bildningsresan – är det den som alldeles särskilt visar att det är vägen som är mödan värd?