Podcast 13/52 – tossed in a tumbler for 3 hours!

black tumblerPodcast tip number 13 and I thank Michael Sillion and his PodOfTheDay-blog for this episode, which had me feel like I’ve just been through a 3 hour ride in a tumbler. Sometimes exhilarating and sometimes just really confusing. (Maybe actually being tossed in a tumbler would only be sheer hell, but work with me here, please.)

The podcast I’m talking about is London real with Tai Lopez, and once I’d finished the 3 hour long episode I actually pressed play once again. Am now almost two hours done second time round, and I’m vacillating between nodding vigorously, totally agreeing, and then once in a while I shake my head, get a sceptic look on my face and absolutely disagree with some things.

And you know what? I love that. I love the perplexity of the grey scale, of not saying ”I absolutely agree with 100% of everything Tai says” but not going ”I don’t believe a word this dude is saying” either. I like that, because it pushes my boundaries, expands and challenges my understanding of the way of the world, and gives me something to take a closer look at.

I almost get short of breath when listening because Tai speaks so much and fast, and Brian Rose of London Real does nothing to slow him down. London Real somehow very macho, and I haven’t listened to a lot of London Real episodes for that reason, but this one. Yeah. It works. For me. Somehow, despite the length, the tempo, and all the parts I disagree with. Funny that. Does it work for you?

Varför ekologiskt?

Förbluffas och förundras av hur olika vi tänker, vi människor. Inom ramen för allt, egentligen, men det exempel som kommer till mig handlar om ekologisk mat, närmare bestämt bananer. Mötte nämligen en människa som ansåg att det var helt meningslöst att köpa ekologiska bananer. Hens argument för påståendet var att skalet är så tjockt så det spelar ingen roll när du äter dem. Det vill säga, oavsett om en banan odlas ekologiskt eller konventionellt, så spelade det ingen roll då eventuella gifter och bekämpningsmedel tränger inte in i själva bananens fruktkött pga skalets tjocklek.

Men gud så dumt!

Ursäkta mitt utbrott, men ärligt….

Jag slog mig för pannan, och kunde inte hejda mig, utan kläckte ur mig:
Men det handlar väl inte bara om dig? Det handlar ju om de som arbetar på bananplantagen, med odling och skörd av bananerna. Tror du inte det spelar roll för dem?

Var i sällskap med en person som likt mig slog sig för pannan, och uttryckte samma förundrade tankegång som min.

Och det är nu jag skulle vilja förvåna er alla med att säga att det var den unga, välutbildade och karriärsdrivna kvinnan som uttryckte sig så klumpigt, och den äldre vite mannen, i slutskedet av sin yrkeskarriär som, likt mig, slog sig för pannan. Tyvärr kan jag inte det. För då hade jag ljugit. Jag hoppas dock att det faktiskt skulle ha kunnat vara så. Jag vet faktiskt att det kunde ha varit så, för det finns äldre herrar som tänker mindre utifrån sitt eget ego och sin egen bekvämlighet, och yngre kvinnor som överhuvudtaget inte bryr sig om något annat än sig själva och sin egen vinning. Så klart. Hela spektrat finns, även i min bekantskapskrets, och därför skiter jag i vem som sa vad, och släpper den tankebanan. Den leder bara in mig i en återvändsgränd.

Men grundfrågan kvarstår – varför ska jag välja ekologiskt odlad mat? 

BoldomaticPost_Varfor-valja-ekologiskt-odladFör mig är det ganska tydligt att det är en oerhört mångfacetterad fråga, som det inte finns ett svar på (vilket det väldigt sällan finns, för den delen). Jag kan rabbla upp en rad aspekter, som jag valt att lägga vikt vid, relevanta och betydelsefulla för mig som gör att jag, i görligaste mån, väljer att köpa ekologiskt odlad mat (och kläder, skor, möbler osv), och gärna Fair Trade-märkt och/eller närproducerat på det.

Aspekter som arbetsförhållande för lantbrukarna (Big boys gone Bananas!), transportväg och -sätt (närproducerat? Flyg- eller båttransport? Skeppat till ett centrallager, eller möjligt att köpa tre meter från växthuset i gårdsbutiken?), energiåtgång vid odling (växthusodling i ett nordligt liggande land, eller längre söderut, så växthuset kräver mindre/ingen uppvärmning eller extra belysning?), mängd och typ av bekämpningsmedel under odling, näringsinnehåll och eventuella rester av bekämpningsmedel eller tungmetaller i matvaran, anrikning av eventuella gifter i naturen, typ av emballage (gärna så lite som möjligt, för är det nått jag ogillar är det att se två ekologiska äpplen nogsamt invirade i lite silkespapper, lagda i ett formgjutet plasttråg och sedan förseglade i cellofan/plast!), är varan i säsong just nu eller ej, osv osv osv.

Är det per automatik så att en ekologisk vara är bäst på alla dessa aspekter? Säkerligen inte. Men jag tror *min utgångspunkt är ju att tro gott om mina medmänniskor* att många som valt att satsa på ekologiska grödor har tänkt till, kring dessa och närliggande frågor, både en och två gånger. Och det blir avgörande för mig.

Är jag slaviskt trogen detta då? Nä, så klart inte. Jag gör undantag. Ibland. Men finns valet, så väljer jag oftast ekologiskt.

Hur går dina tankar i frågan om ekologisk mat eller inte?

Min dröm om dig

Vilken vacker berättelse i bokform. Som den berörde mig. En vackert varvad historia, nutid samsas med irländska landsbygden under den stora svälten, orsakad av potatispesten, gav mig en inblick i en period som jag inser jag inte stött på mer än högst rudimentärt i historieböckerna under grundskola och (eller kanske bara?) gymnasietiden. Nu levandegjord, med ett språk som flera gånger fick mig att stanna upp, för att bara njuta av de vackert sammansatta meningarna med en högst påtaglig förnimmelse av en djupare betydelse.

min dröm om dig

En av meningarna var alldeles särskilt vacker, och ovanligt nog skrev jag inte ser sidnumret utan la in en liten lapp vid sidan. Några dagar senare berättade jag för maken om boken och gav den till honom för att han skulle få läsa baksidestexten. Då han bläddrade i den föll lappen bort… och sen har jag bläddrat och sökt efter den där vidunderligt vackra meningen men utan att lyckas. Tänker att det kanske var en sån där upplevelse som endast ska finnas kvar i minnet, lite lätt diffus, eftersom jag inte minns meningen i fråga längre.

Boken heter Min dröm om dig, av Nuala O’Faolain, och är garanterat en av böckerna jag fått med mig hem från min pocketsbokslukande mamma. Eftersom jag kör #cleanse4expansion-projektet fullt ut just nu försöker jag läsa böcker jag har hemma så jag kan skänka bort eller glömma dem (stolt medlem av Facebook-gruppen #glömenbok – bli medlem du med!) nånstans. Kanske finns det någon som läser detta som skulle vilja ha just denna boken? Jag skänker den gärna vidare till någon av er, för den var verkligen läsvärd. Och dessutom är den tydligen slutsåld och slut på förlaget.

Är det månne du som vill ta över denna fina berättelse?

 

 

Välj med omsorg

Har en trave med Good News Magazine som jag inte kommit mig för med att läsa. Än. Nu läser jag en artikel eller två vid lunchen, och lämnar därefter dem vidare till min bonusson, som bett mig samla tidskrifter som han tar med till lunchrummet på jobbet. En god idé tycker jag, och drömmer om att det blir vältummade exemplar av Good News Magazine innan de till slut, sönderlästa, hamnar i pappersåterminningen.

Läser nummer 13/2014 och kommer till sista artikeln, många sidor lång, om Daniel Mendoza och hans egen berättelse. Daniel är mannen bakom Good News Magazine, och som läsare är jag ofantligt tacksam över att han fattade beslutet att låta publicera sin egen berättelse, trots sin tveksamhet till det.Danielito

Nadia Dyberg som intervjuar Daniel och skriver artikeln gör ett bra jobb med att beskriva Daniels upplevelser, men också sina egna. Hennes reflektioner berikar texten om Daniel.

Och jag påminns om flera saker, där de främsta är ynnesten att vara född i Sverige, till föräldrar som är mänskliga och långt från perfekta, men som definitivt inte har brottats med samma typ av demoner som Daniels föräldrar. Att min uppväxt varit en trygg uppväxt, med upprivande händelser så som skilsmässor och flyttar, men likväl, alltid en varm säng att krypa ner i, mat på bordet och rena kläder i garderoben, med föräldrar och andra viktiga vuxna runt mig.

Och så slås jag av det allra mest fantastiska av allt: att människan inte definieras av sin berättelse. Utan människan definieras av sina handlingar. Och det finns alltid ett val. Daniels tatuering lyder Välj med omsorg. Sällan har väl tretton bokstäver sammanstrålat till något så betydelsefullt: I varje stund har jag ett val, vem jag vill vara, hur jag vill vara, vad jag vill säga, vad jag vill göra. Använd ditt val, det är ditt, och ingen annans. 

Välj. Med omsorg. 

På det viset kan vi förändra världen och sprida gott. Good news, right?

Boys and girls

Boys and girls. Blue versus pink. Cars against dolls. Rowdy or mild-tempered. How we almost expect a teenage boy to have scruffy clothes and stink of sweat, while we would be horrified if it was a teenage girl. Excusing certain behavior with ”boys will be boys”, while expecting girls to help fellow boys in Kindergarten put on gloves, tie their shoes and zip up jackets.

I could go on forever, listing things, habits, colors and much more, that for some reason have been deemed either to be for boys. Or for girls. Men and women too, of course.

I don’t want to do that though.

What I want to do is have you read this article: 10 Words Every Girl Should Learn. And once you’ve done that, you read this article as well: Beating the Toy Aisle Blues (and Pinks).

Read them?

I read them, and went bonkers. Then I stumbled upon this as well:

iwrotehtearticle

Oh. I just remembered another example of the absurd world we live in, as well. I read another article (or a Facebook-update?) the other day, about a lady who had stopped moving over whenever she came upon people when walking, to see what would happen. Guess what she found out? Women move over. Men do to. But not all of them. I think she was up to a count of having collided with 26 men (and zero women), when she shared her observation with the world. And you know what? I actually tried it out the other day, when I was talking a walk in the park close to home. I was walking along, came upon a man coming at me, and I suddenly got it into my head to try it out for myself! We would have collided if he hadn’t moved, which he did, in the last instant. I am grateful for him for moving over, but what I found most interesting was how uncomfortable it felt NOT to move over. Extremely uncomfortable.

So. There I go. I am a person who moves over. Which in itself is not a bad trait, not at all. But it’s interesting, the feeling I got when I didn’t. When I was hell bound on standing my ground so to speak. Makes me think about my own behavior, how much of it which is truly Me, and how much is culturally accepted behaviors I’ve learnt the hard way, which might, or might not, serve me, but which I perform automatically, without giving it any thought. Makes me think of the way of the world, and the culture I am a part of co-creating on a daily basis, moment by moment.

Oh well. There’s plenty do to in the world, to make it a better place, a place where I can be me. Regardless of what that means (within moral and legal constraints of course – unless the law is discriminating itself, which unfortunately is the case in many places where for instance homosexuality is outlawed, just to name but one absurd example). Being me. And a place where you can be you. Period.

So. Here’s a challenge (or rather, many!). For me. Definitely. But perhaps also for you? I’m gonna observe my surroundings for a few days, to see if I can spot this:

BoldomaticPost_Socialized-male-speech-dominan

 

Moderation or All-or-Nothing?

Today I pushed myself beyond my normal routine of doing a #Seven in the morning (Seven is an app – using the hashtag #SevenApp – which gives me 12 exercises to do, 30 seconds each, with 10 seconds of rest in between each), and did Seven times five instead of just one time around.

I did the workouts that have unlocked in my app (every second month of daily Sevens, a new workout with 12 new exercises gets unlocked):Seven times five
Full body
Upper body
Lower body
Random (random picks of the unlocked exercises, my favorite workout!)
Stretch

And I have to tell you – that was really nice. I’m gonna try to do a round of Seven times five on a weekly basis, if nothing else for the wonderful feeling I have in my body right now. Arms, legs, chest, stomach and back, well, really my entire body has that heavy feel to it, from being utilized and stretched a bit beyond its normal use.

Doing a little bit of exercise on a daily habit works really well for me. And after 219 days of daily Seven’s I can feel the difference. So much so that today, I was able to do Seven times five, which I would have been hard pressed to accomplish 220 days ago.

Goes to show that a little bit, done in moderation, really does make a difference in the long run. Even though we often fool ourselves into thinking it’s All or Nothing. And I know for myself, that when I set very ambitious goals, and then one day fall through, based on my belief in the All or nothing-scenario, I usually become a drop out from my own goal. And doing these smaller, more moderate habits, have really helped me come to terms with my faulty thinking around All or Nothing, which generally, doesn’t serve me. So, I simply shrug my shoulders at those thoughts, when they come sneaking in, which they do from time to time. But I generally don’t entertain them.

What about you? Moderation rings a bell, or you’re an All or Nothing-kind of person? What usually serves you better?

Podcast 12/52 – why we are here!

Yesterday I had another one of those ”Wow, this podcast is so good, I want to listen to it again, as soon as I’m done listening to it the first time around”-moments, and the podcast that made me all excited was the One You feed-episode with Glennon Doyle Melton.

I found a lot of really significant passages in the conversation in this podcast, and a few of them went straight to my heart. One of them centers on the habit we have of not sharing our vulnerability with each other. Glennon tells a story of when she wrote a post on Facebook, sharing her vulnerability in 25 bullets. The response was amazing and supportive, but also, people dared to show their vulnerability with her, after she had shown her. And she was struck by the fact that people she knew, she only really thought she knew, because there was so much pain and hard experiences in their life, that they had never shared with her. She shares her reaction to this, in the podcast:

I was pissed! Because what are we doing? Why are we even calling each other friends? We sit together and we’re talking about things that do not matter, and you’re in so much pain, and I have the same pain. This just gotta be what we’re here for: to talk about this stuff! 

hold backNow, why is it like that? Why do we barely go skin-deep? Why is it so hard to be vulnerable? Why do we hold back, from sharing our pains, losses, grievances, but also our joys, tender moments and highest wishes and dreams? And why do we believe the mind-made monsters about what will happen if we are wholehearted and vulnerable, when  in my experience, usually it’s the opposite. Yes, there will be haters, but haters will be haters, to quote Taylor Swift, and why should we (or I) let that stop me? And what I have received in love and connection on account of opening up and being vulnerable, far surpasses the ”hate-responses”.

And still. I hold back. I shy away. I hold my tongue, for fear of the reaction, even though I know that if someone came to me with what I am dying to share, I would open my arms and heart and just hold a space for whomever it was who shared their vulnerability. Why don’t I think others would do the same for me? Isn’t that why we are here?

 

Möt varje handling som vore den ny

Inflygning Kastrup

Inflygning till Kastrup – bälte, stol, bord: Check!

När jag skriver detta sitter jag på flyget på väg hem från Hamburg. Småskrattar för mig själv när den manliga flygvärdinnan ber oss spänna fast säkerhetsbältena, resa stolsryggarna och fälla upp borden.

Han lyckas få med hela radängan – som ändock är ganska många ord, du har säkert hört den själv – i en enda utandning, åtminstone är det så jag upplever det. Först drog han harangen på engelska, varpå jag småfnittrade. Sen kom den på svenska, och jag fnittrade än mer, eftersom det lät likadant.

Och så slog det mig – vissa saker har jag svårt att ta till mig, när de uttalas på det där sättet, som om han sagt det sjuhundramiljarder gånger förut. Vilket han säkert har. Men det låter nästan som vitt brus. Jag lyssnade visserligen denna gången, men tror egentligen jag hörde vad han sa mer utifrån mitt eget minne av alla gånger jag flugit, snarare än att jag hörde vad han specifikt sa, just i stunden.

Och jag vet inte jag, jag vill nog inte gå så långt som till att säga ”Möt varje sak/handling som vore den ny för dig” för det vette hundan om jag vill möta en kirurg som verkar vara gröngöling på jobbet…. men samtidigt vill jag definitivt inte möta en kirurg som är så luttrad att hen inte ser mig, utan bara de tidigare tretusen patienterna hen mött under sin yrkeskarriär. Så kanske det ändå ligger något i det?

Jag vet åtminstone att det hade låtit väldigt mycket proffsigare om flygvärdinnan uttalat den där harangen med lite inlevelse, snarare än närmast automatiserat, som något som bara ska göras. Frågan som väcks i mig är följande:

Finns det egentligen något ställe eller något tillfälle, där inlevelse och en känsla av nyfikenhet/glädje/iver hade varit till nackdel?

Three things I know to be true

Michael Neill shared a TED Talk in his newsletter the other day, and it’s a TED Talk to watch. More than once. It’s rich.

It inspired Michael to share three things he know’s to be true in his newsletter. I was inspired to share the newsletter with a friend, asking for his three true things, and whaddayaknow, I got the question back:

What are three things you know to be true?

It sat in my email inbox for a few days, but at this very minute (which was at 10 pm Thursday evening of March 19th, 2015, when I replied to the email), this is what I know to be true:

1) That the shortcomings of human beings is our greatest gift, because when paired with awareness and consciousness, the shortcomings carry a message, a loving message.
2) That I absolutely love the silence that occurs during deep connection, the silence that is so rich it can be touched. It can occur when I meet myself, and when I meet others. In any instance, it’s like touching wonder and magic.
3) Spring is on it’s way, my face is still tingling from the heat of the spring sun, which I spent a marvelous four hours in, earlier today.
What are three things you know to be true?
This blog post, number 20 of 100, is a part of the #blogg100 challenge currently running in Sweden