Däckades av influensa i fredags och först idag har jag märkt av någon bättring. Innan dess har jag mått så här:
Med bara en grads feber i kroppen märks stor skillnad i välbefinnande, kontra dagar med två-tre graders feber. Dock märker jag att det gäller att fortsätta lyssna till kroppen – flunsan ska jagas bort ordentligt innan jag kastar mig ut i världen igen. Ingen anledning smitta omgivningen i onödan.
Tänker du på hur du bidrar till – eller undviker att – sprida smitta när du är sjuk?
Att få en stund att tänka över och landa i mina varför.
Att ta sig den tiden. Det bidrar till min livskvalitet.
Under höstlovet var jag i Kerala med familjen, och höll mig från sociala media i stor utsträckning. Men ibland föll lusten på och så skedde då jag läste ett tweet från #skolvåren:
Att skapa denna vana att reflektera, från ung ålder, det vore en ofantlig vinst – för oss alla. Vi skulle se ett ökat välbefinnande, en ökad livskvalitet och mental hälsa. Men, vi vet alla att barn gör som vi gör och inte som vi säger. Hur kan vi lära barnen detta om vi inte aktivt själva utövar reflektion, såväl hemma som i skolan?
Reflekterar du?
Att reflektera.
Det är det mest värdefulla jag kan göra, att ge mig själv en stund att fundera över, och landa i, mina varför. För mig är detta inte en vana jag fick med mig under min uppväxt. Det är inte heller något jag fick lära mig i skolan. Och inte har någon chef bistått mig till insikt om värdet av reflektion.
Nä, för egen del är detta en vana som kommit till mig under de senaste åren. Successivt började jag göra olika saker som gav reflektionstid:
Och så utbildade jag mig till coach. Började coacha. Blev själv coachad, och utbildade mig ännu mer. Läste ännu mer. Då tog det fart på riktigt, mitt reflekterande. Jag lärde känna mig själv mer och mer.
Nu bloggar jag dagligen, och det är i sanning ett av mina främsta reflektionsverktyg. Jag vet sällan vad jag kommer att skriva om, och under resans gång när jag skriver, så tar jag mig tid att gå på upptäcksfärd bland upplevelser, tankar och känslor.
Hur ofta tar du dig tiden till reflektion?
Vykortslös, det är vad resan till Kerala, Indien, blev. Högst ovanligt, jag brukar alltid skicka åtminstone ett tiotal vykort. Men denna gången blev det inte så. Visserligen så fanns det faktiskt ett något bättre vykortsutbud här i Kerala än jag upplevt i Mumbai, där vykort är sällsynta – åtminstone om du vill ha några snygga som inte är solblekta.
Men, det går ju att skicka vykort på mer än ett sätt, så här kommer en variant:
Hej,
Kerala är varmt och skönt, grönt och frodigt! Efter två nätter i Kochi har vi nu förflyttat oss till Munnar, en stad i bergen, Western Ghats, känd för alla kringliggande teplantager. Vi bor faktiskt mitt i en teplantage, vilket onekligen känns ganska så exotiskt!
Vi har åkt på snirkliga bergsvägar till Top Station, som är en utsiktspunkt där man ser in till grannstaten Tamil Nadu. Fantastisk utsikt!
Vi ägnade en dag åt att knata omkring i staden Munnar, där vi också gick på temuseeum och fick lära oss lite om historiken kring teodlandet. Tebuskarna är överallt! Var man än tittar sig omkring, växer tebuskar i vackra rader. Shiva, vår chaufför, berättade mycket för oss om teodling, bland annat att en tebuske (egentligen ett träd, som kan bli 10 m högt!) kan skördas var tjugonde dag i hundra år. Wow!
Stor kram från AHABG
Skickar du vykort?
Under höstlovet var jag med make, två barn och mor i Kerala i Indien. Vi fördelade tiden på tre städer, med start i Kochi, vidare till Munnar uppe i bergen och slutligen Varkkala. Har aldrig varit i Kerala förrut, men i Mumbai-området har jag varit mer än en handfull gånger, då jag arbetade för ett företag som byggde en fabrik där. Anders arbetade i samma projekt och var i Mumbai en gång, medan resten av ressällskapet aldrig varit i Indien. Indienprojektet, som jag kallar det, höll framför allt mig sysselsatt i över tre år, och därför har barnen hört mycket om Indien. Det är nog främsta anledningen att vi åkte: att möjliggöra för dem att få en egen bild av landet som mamma och pappa pratat så mycket om!
Gick en kvällspromenad i Kochi
Utsikt över en Tata-ägd teplantage, från Hotel Gruenberg utanför Munnar
Vid Indiska Oceanen, Varkkala South Cliff
Att ta sig från Sverige, till Kerala, och tillbaka till Sverige ger verkligen möjlighet att uppleva kontraster. Tyckte om Kerala, och läste innan resan om någon som rekommenderade det som första besök i Indien – och det kan jag bara hålla med om. Kerala är en välmående stat i Indien, inte minst med tanke på att i princip alla går i skola och kan läsa och skriva. Det gör stor skillnad!
Dock är det en enorm kontrast mellan Skåne (Sverige) och Kerala – något som vi faktiskt lyckades ta reda på mer om av chauffören som körde oss sista resan från Varkkala till flygplatsen i Trivandrum. Han visade sig vara en mycket intressant karl och under bilfärden hade vi en lång intressant diskussion om Indien, Kerala, valdeltagande, miljö, elefanter på gatan, Indiens historia (han hade studerat historia, och det märktes) och mycket annat.
Kontraster möjliggör ögonöppnare – om jag tar mig tid att reflektera över mina upplevelser. Det väcker tankar hos mig. Jag funderar över likheter och skillnader i samhället, hur det kommer sig att utbudet av bananer är så erbarmligt litet i Sverige och hur olika människoöden kan se ut. Även barnen har tagit sig tid att fundera över kontrasterna som de la märke till. Och det gläder mig, eftersom det var precis det jag hoppades att de skulle uppmärksamma.
Kontraster möjliggör ögonöppnare – reflekterar du över kontraster du upplever?
Vaknade imorse och slogs av insikten att det inte blev något blogginlägg igår. Har bloggat dagligen sedan mitten av januari, men nu blev det alltså ett glapp.
Mitt gamla Jag hade slagit på mig själv för detta, argt frågat hur jag kunde vara så korkad att jag missade detta, surt konstaterat att den perfekta sviten av dagliga blogginlägg nu var till ända, bara för att jag slarvade bort gårdagen.
Mitt nuvarande Jag säger, se där, som det kan bli. Ett glapp, ja, det är bara ett glapp det. Jag lägger alltså ingen vikt vid det, men ville ändå blogga om det idag, just för att jag kan se skillnaden i mitt agerande idag jämfört med hur jag hade reagerat för ett par år sedan. Då hade jag säkert skapat ett blogginlägg illa kvickt, bakdaterat det, publicerat och låtsat som om inget hade hänt. Nu finns inte den tanken överhuvudtaget – för vems skull skulle jag göra det? Den enda som verkligen spelar roll i detta är ju jag, och så lättlurad är jag inte minsann.
Nej, istället så njuter jag av att jag tar detta med en klackspark! Tänker dock fortsätta ha ambitionen att blogga dagligen – för oj vad jag lär mig saker om mig själv på kuppen. Som idag till exempel!
Kan du känna igen dig i tankegångarna?
How good are you at acceptance? I have, historically, not been good at it at all, but I’m getting there. I got this EnneaThought yesterday though, and it sparked some thoughts:
I have gotten really good at accepting myself as I am. But also at loving myself, a step up from acceptance in my view. The same goes for other people. But the world. Hm. That’s a trickier issue I must say.
And I guess it really is the same process in work here. You see, when it comes to myself, I no longer believe I have to ”better myself”. I don’t see me as a self-improvement project, the Do-It-Yourself variety. Rather, all the changes that I go through, are me becoming more me. It’s be allowing myself to be me, fully. It’s me, shedding the layers of stuff, issues, constraints, patterns that I have put on myself, or had put on me by society because I thought that was ”the way it’s supposed to be”.
The same goes for the world I just realized. I accept the world as it is, but want to assist in letting the world shed all the stuff, issues, constraints and patterns that we – society – place upon the world, letting the world be more itself. Because I believe those patterns aren’t serving us or the world. And they are not natural laws or musts. They are mostly made up of beliefs and systems.
Interesting this. When I first read that statement, I felt a huge resistance to it. How to accept the world as it is, when I don’t think it is perfect and at the peak of what we can achieve, as mankind.
But during the time it’s taken me to write this blog post, I have let go of the resistance, the acceptance has grown, and I see that the world is perfect – it’s just that there’s a lot of stuff in the way of that perfectness shining through.
Far out? Yeah, likely. I’m ok with that. Are you? Do you accept yourself, others and the world just as they are?
… gjorde jag mig redo för den dittills största händelsen i mitt liv!
Den 22 oktober har föräldraföreningen i Husie årsmöte, mitt fjärde och sista årsmöte i egenskap av ordförande. Har suttit som ordförande i fem år totalt nu.
Det har varit ofantligt givande och helt klart språngbrädan för mitt engagemang för skolutveckling. Hade jag inte klivit in i denna rollen hade jag troligen varken suttit ett år i Barnverkets samordningsgrupp, eller varit initiativtagare till #skolvåren. Hade inte upplevt Almedalen de senaste två åren heller.
Jag har verkligen föräldraföreningen att tacka för mycket – dock är det dags att lämna stafettpinnen till någon annan nu. Min egen eld brinner för skolutveckling på nationellt (ärligt talat: internationellt!) plan och därför hoppas jag någon kliver fram som vill ta över ordförandeskapet. Själv kommer jag att fortsätta vara engagerad förälder för mina barn, men på ett lite annat sätt.
Jag tror det upplevs som att jag gjort oerhört mycket i min roll i föräldraföreningen, men det där är så relativt på något vis. Jag har bara varit mig själv. Därför hoppas jag innerligt att min efterföljare, vem det än månde bliva, inte känner att jobbet ska göras på mitt sätt. Nä, det blir aldrig bra. Det ska göras på ditt sätt – det är verkligen det viktigaste. Vi gör var och en på vårt vis, och i samråd med kvarvarande styrelsemedlemmar finns det en enorm kunskapsbank att använda på bästa sätt.
Vill slå ett slag för att engagera sig 
– det kan öppna så ofantligt många nya dörrar som du inte har en aning om, så ta chansen, engagera dig! På något vis. På ditt vis. Kanske innebär det att kliva in i en ideell föreningsstyrelse, kanske visa din uppskattning genom att delta på årsmötet, eller dela vidare ett event inom sociala media. Det finns många sätt och alla behövs – det enda jag ber om är att du faktiskt gör något. Nånannanismen är en farlig spelare vad gäller engagemang, och den kan även innebära nedsläckta eldsjälar.
Själv tar jag ansvar för min eld och ser till att jag använder den där den kommer till bäst nytta. Var och hur engagerar du dig?
Har du balanserat på en knivsegg någon gång? Jag arbetade för många år sedan tillsammans med en kollega. Jag upplevde min relation med hen just så, jag balanserade på en knivsegg av den enkla anledningen att jag aldrig visste hur min kollega skulle reagera (eller agera, för den delen). Oförutsägbar, helt enkelt.
Jag visste att sa jag A, skulle jag få skit för det. Om jag istället valt att säga B, ja, då hade det gett samma resultat. Likväl som om jag varit tyst. Det spelade liksom ingen roll om jag var glad eller ledsen, allvarlig eller humoristisk, munter eller seriös, jag upplevde att oavsett vad jag sa eller hur jag sa det, så fanns det en stor chans att jag utan avsikt var den tändande gnistan i en explosion.
Oj, vad det var obehagligt. Jag fick magknip inför tanken att gå in på ett kontor där min kollega befann sig. Jag kände det som att jag tassade på tå, och blev osäker på vem jag själv var. Jag tappade bort mig själv i processen, av rädslan för påhopp. Detta gjorde att jag till slut inte visste hur JAG skulle ha agerat i en viss situation, jag kunde liksom bara förhålla mig till hur jag borde/skulle/kunde agera för att försöka minimera min egen utsatthet inför kollegan.
Nuförtiden försöker jag hantera liknande situationer annorlunda, i de udda tillfällen då de dyker upp – framför allt så håller jag fast vid mig själv och agerar utifrån det. Lättare sagt än gjort ibland, men det ger mig väsentligt mycket mindre magknip åtminstone.
Har du balanserat på en knivsegg någongång?
HERO - the coach 