Kategoriarkiv: Personligt

Tack för tacket!

Publicerad den av
Svara

Jag har själv drivit gräsrotskampanjer för att skaffa finansiering, och givetvis har jag självfallet även stött andra. T ex stöttade jag, via mitt företag Respondi AB, Skjutsgruppens kampanj för att bygga en webbtjänst för samåkning. Härom dagen fick jag ett brev där det med lila krita var textat TACK HELENA i ena hörnet. Mycket nyfiken slet jag upp kuvertet och hittade följande fina tack från just Skjutsgruppen:

20131219-190433.jpgSå glad jag blev. Stort tack Skjutsgruppen för det fina tacket – och jag önskar er ett riktigt bra skjutsår under 2014!

Tänk vad något oväntat kan betyda. Ett brev. En kram. Ett telefonsamtal. En slant i hatten på marken framför gatumusikanten. En fråga om jag kan hjälpa till med nånting. Ett brev med ett tack och en fin pin. Det finns många sätt att dela med dig av dig själv, och väldigt många av dem behöver inte kosta så mycket, om ens nånting alls.

När gjorde du senast något oväntat för någon?

Dåligt. Jag har cancer.

Publicerad den av
2

Gästbloggade på Inga-Lill Lellkys blogg Jag sticker upp huvudet den 23 augusti med följande inlägg:

Träffade en vän som jag inte sett på fyra fem månader. Frågade ”Hur är läget?” så där som man brukade. Förväntade mig svaret ”Allt väl!” så där som man brukar får höra. Så när svaret blev ”Dåligt. Jag har 20131215-224822.jpgcancer.” så hajjade jag till. För det där hör trots allt inte till vanligheterna. Och är det något jag inte var beredd på, eller ville höra för den delen, så är det just något sådant. Det är inte lätt att veta hur man ska tänka och känna kring ett sådant svar.

Jag ville så klart veta vad som hänt, och vi hamnade i en lång och bra diskussion kring cancerdiagnosen, status just nu, framtidsscenario osv.

Min vän sa ”Det märks att du är läkardotter, du kan hantera detta. Till skillnad från alla andra jag berättat det för. De har samtliga fallit i gråt, och så har jag fått trösta. Det har varit lite jobbigt.”

I den stunden kände jag mig väldigt glad som kunde ge min vän ett alternativ. Jag sa nämligen ”Men du, då tycker jag du ska tipsa dina nära och kära om Cancerkompisar.se så de kan få det stöd de behöver från en cancerkompis istället. För du ska inte behöva hålla alla andra uppe just nu, du har nog med dig själv.”

Min vän skrev genast upp Cancerkompisar.se på en lapp och jag har en känsla av att det var en lättnad för hen att få något konkret att kunna ge nära och kära, som så klart blir ledsna och bestörta över beskedet. Samtidigt väcker ju besked som dessa individens egna tankar kring döden. Fullt naturligt, men nog blir det lite bakvänt ändå? Att vi alla behöver stöd är självklart, men vem stödet kommer från, kanske vi behöver fundera mer kring.

Så tack Inga-Lill och Alexandra för att ni startat Cancerkompisar.se! Det var som att jag kunde ge min vän en gåva i denna svåra stund, när jag kunde presentera Cancerkompisar.se för hen. Att som sjuk få släppa lite grann på ansvaret för nära och käras välbefinnande, och därmed få lite mer kraft och energi kvar att bekämpa sjukdomen, det är mycket värt! Själv hyser jag inget tvivel på att min envise vän kommer gå hel ur det här, ännu ett snäpp klokare och visare än idag.

Finns det någon som du kan tipsa om Cancerkompisar.se?

Vill du mötas?

Publicerad den av
9

Detta är mötas. Vad underbart det är, när jag möter en människa som gör att jag kan växa och utvecklas. Och insikten att alla människor jag möter har den potentialen. Det finns ingen människa jag inte kan lära mig något av, ingen!

Jag tänker därför tillbaka på mitt liv, och inser, med ett litet styng i hjärtat av förlorade möjligheter, att jag allt för sällan varit mottaglig för människor och deras resa. Jag har varit så upptagen av att hävda mitt eget värde, att jag inte kunnat öppna upp för lärandet i mötet. Jag har inte vågat vara mig själv, fullt ut, utan har känt ett behov att hålla uppe en 20131130-170611.jpgfasad, en yta, som sköld. Av rädsla för att bli bedömd och värderad som sämre än andra.

Nu möter jag – oftast – människor fullt ut, äkta, ärligt, öppet, och det är med ett leende på läpparna jag skriver detta. För jag lär mig, jag vågar vara mig själv, fasaderna rämnar och kvar står jag, den äkta Helena, i all min kraft och svaghet. Som jag är.

En människa. Fullt ut.

Vill du mötas?

24 plus 10

Publicerad den av
Svara

Julkalendern är i full gång när detta publiceras, men när jag skriver det har den inte börjat än. Men idag har jag verkligen haft en skrivardag, alldeles fantastiskt! Har, med detta inlägg, skapat 24 julkalender-inlägg likväl som ytterligare tio andra blogginlägg. Det är rekort så det visslar om det för min del ska du veta.

Jag började visserligen igår eftermiddag, då jag satt på Raw Food House i Malmö och väntade på att min fina vän Matilda skulle dyka upp. Där blev det tre-fyra utkast skapade, men eftersom internetdelningen på mobilen inte ville fungera och jag inte brydde mig om att fråga om de hade wifi, så blev det först idag som jag tog itu med dessa utkast. Och alltså även lyckats med konststycket att skapa ytterligare sex-sju stycken.

Detta är dock ett exempel på vad jag menar med att det slår gnistor när mitt görande och mitt varande är tätt sammankopplade. När mitt görande är synkat med mitt varandra, då kan jag rida min energivåg (som är det jag har fokus på) och så är det precis som det skapas leverabler (i detta fallet blogginlägg) utan ansträngning. De bara blir till.20131130-235811.jpg

Så Filippa, här kom ett exempel på när jag gnistrar till. Det var dock inte det exempel jag tänkte på när du bad om ett exempel, så kanske kommer det ytterligare ett vad det lider.

Vad har du upplevt när ditt varande och görande är i balans med varandra?

Allt detta görande

Publicerad den av
6

Duktig Flicka-mönstret är väldigt starkt hos många, och det finns inga som är så bra på att agera och handla som duktiga flickor och pojkar.

(När jag skriver Duktig Flicka så tänker jag på båda könen, för det är ett mönster som alla kan anamma. Jag tror det har varit mest flickor historiskt som skaffat sig detta mönster, därav uttrycket, men jag ser fler och fler pojkar som dras in i det, tyvärr.)

Problemet är att Duktiga Flickor gör, utan att förankra görandet i sitt varande. Som Alan Seale uttrycker det, med ett kors där det vertikala handlar om varandet och det horisontella om görandet. När vi bara gör, utan att förankra det i varandet, så tappar vi bort oss själva.

När jag ska beskriva detta för människor jag möter så brukar jag sträcka ut händerna rätt ut i luften, utåt sidorna, och vifta hej vilt med händerna. Händerna symboliserar görandet. Och oj vad mina händer har gjort saker, under årens lopp. Varandet sker från mitt center, mitt huvud, min bål, mitt jag. När mina händer gör, utan att ha kontakt med mitt center, så kan det bli vad som helst av det. Och likadant funkar det på andra hållet, om jag bara är, och inte är i kontakt med görandet, ja, då blir det inte mycket gjort om ens något. Extremen här är kanske eremiten som sitter på en bergstopp och bara är i sitt center. För mig ligger magin i korset där de två axlarna möts. När mitt görande är nära förankrat mitt varande, då kan det slå gnistor må du tro!20131130-130249.jpg

Så, tillåt dig att reflektera kring varför du gör det du gör. Vad gör du som du inte alls kan förankra i den du är? Kanske kan du skala bort lite görande? Allt det där görandet du bara gör, utan att veta varför. Försök fokusera på att knyta ditt görande till ditt varande, ditt syfte, så att det du ägnar sig åt verkligen är förankrat i hela dig.

Av allt ditt görande, vilket är förankrat i hela ditt jag?

Förbättringsprojektet som var jag

Publicerad den av
8

Tänk om vi föds med en personlighet, mer eller mindre en kärna. Och att när man påverkas av sin uppväxt är det mer en bur som personen innesluts i, som hindrar kärnan från att vara sig själv. – Sigge Eklund

Jag höll på att cykla omkull när jag hörde Sigge säga det där i Värvet, avsnitt 25. För precis det där tänker jag mycket på nuförtiden. Jag har under många herrans år tänkt på mig själv som ett förbättringsprojekt. Ständigt jagat efter att bli bättre, mer värd, duktigare, mer duglig. Men jag har slutat tänka så, att jag måste utvecklas och bli nått annat, någon annan. Under alla dessa år som jag ägnat mig åt att vara projektledare för detta förbättringsprojekt, är det som om en massa lager lagts utanpå mitt jag, den jag verkligen är.

Men inte längre. Jag har slutat lägga på nya lager, snarast skalar jag bort dem, ett i taget. Och ju mer jag skalar bort dessa utanpåliggande lagren, desto mer mig blir jag. Mer och mer av mitt äkta jag träder fram. Det är precis som om mitt jag lyser igenom kvarvarande lager mycket starkare än någonsin tidigare.

Helena Roth by Alma Roth

Dessutom är det så att ju mer jag vågar vara mig själv, desto mer lär jag känna mig själv. Det är som en fantastisk upptäcktsfärd och jag är så tacksam för att jag vågat mig ut på resan. Belöningen är enorm, inte minst för att jag verkligen tycker om mitt jag. Och det, det gjorde jag inte innan. Alla de där lagren jag omslöts av, de gav en besk eftersmak på något vis. Känslan att jag behövde lägga på nya lager för att bli en bättre människa gav en ständig känsla av att inte duga.

Men det gör jag. Jag duger. Som jag är. För att jag är, inte för att jag gör. Och du, du duger du med, precis som du är. Vet du det?

Julen nalkas

Publicerad den av
Svara

Tiden går, och helt i enlighet med relativitetsteorin så blir ju varje år en allt mindre del av den totala tid jag levt på denna jord. Jag kan förbluffas ibland när jag tänker på hur många jular mina barn upplevt. För egen del är det främst i förhållande till mina barn som jag noterar tidens gång nämligen.

#skolvåren kommer att ha en julkalender, och jag hoppas att ni kommer att följa den. Jag lovar er hjärtevärmande historier, likväl som avslöjanden och tankespjärn. Följ den med start på söndag den 1 december, på skolvåren.se.

Jag kommer också ha en liten julkalender här på bloggen, som ett litet bonusinslag – det kommer ett dagligt blogginlägg utöver kalendern.

Julstämning

Hur gör du för att försätta dig i en lagom skön julstämning? En julstämning som premierar något annat än hets och jäkt, konsumtionshysteri, omgivningens outtalade – och kanske inte ens reella – förväntningar på att julbordet ska vara fullsmockat av allsköns julmat, hemmagjord och tjusigt pyntad.

Måste det vara så där? Eller kan du bidra till att skapa en julstämning som snarast handlar om gemenskap, öppenhet, omtanke, närhet, och om att göra gott snarare än köpa det?

Ta inte åt dig!

Publicerad den av
2

Ta inte åt dig, sa någon till mig. Och jag blev ilsk, arg, upprörd, irriterad. Tyckte hen hade sagt något så urbota dumt, att det var fullt förståeligt och närmast logiskt att jag tog illa vid mig.

Nu, många år och erfarenheter senare, tänker jag att hen hade rätt.

Ja, jag tycker fortfarande att det var himla onödigt att säga det där som hen sa åt mig. Det fanns ingen anledning. Men nu sa hen det, och i den situationen har jag ett val. Jag valde att ta illa vid mig, att bli ledsen och stött.

Och det hade jag inte behövt välja! Jag hade kunnat välja att tänka helt annorlunda. Kanske kunde jag tänkt ”Det handlar inte om mig, utan om dig.”. Eller ”Jag vet mitt värde, och det kan inte förringas av något du säger.”.

Jag säger inte att det är lätt. Men likväl som jag tänker tanken som gör att jag känner mig sårad, kan jag tänka en annan tanke som gör att jag inte känner mig sårad. Valet är mitt. Och ansvaret. Ibland undrar jag om det inte är det som är kruxet – det är nästan enklare att skylla ifrån sig på någon annan, än att fullt ut ta eget ansvar för mina känslor.

20131125-212742.jpgNär lyckas du med konststycket att inte ta åt dig?

Omskapande!

Publicerad den av
3

I förmiddags var det dags för workshoppen kring Duktig Flicka-skap som jag bjudit in till.

20131124-162006.jpg

Kloka Agneta deltog och summerade förmiddagens samtal så här:

20131124-162251.jpg

Väldigt fint summerat tänker jag. Just det där med att skapa om är viktigt. Ty allt är energi. Energi kan ej förstöras. Det kan bara omskapas/omvandlas. Så ock våra mönster. De består – precis som allt annat – av energi.

Jag tänker mig att vi kastar upp våra mönster i luften för att splittra dem. När de faller neråt igen så kommer de, helt automatiskt, att återgå till sitt gamla mönstret. Om vi vill att något nytt skall ta det gamla mönstrets plats så gäller det att skapa något nytt av energin när den faller nedåt, ty endast så kan vi säkra att det gamla mönstret inte längre existerar.

Känner du någon som försökt sluta röka till exempel? Hur många lyckas? Hur många byter bara ut föremålet för sitt beroende mot något annat (snus, mat, godis, träning)?

För att bryta ett mönster behöver tanken gå längre, det behöver omskapas – och först då befäster du en ny vana! Därför försöker jag undvika att tala om att bryta mönster, för det är bara en del av arbetet som krävs. Det är omskapandet som avgör om du lyckas eller ej.

Har du något mönster som inte längre gagnar dig, som du funderat över att omskapa?

Valet att kroka fast eller ej!

Publicerad den av
4

Under hösten har jag använt begreppet ”kroka fast” på många olika sätt i ett flertal sammanhang. Inte minst vad gäller min egen förmåga att tjäna pengar eller ej.

Du förstår – jag fattade ett beslut för ett år sedan, att ägna 2013 åt skolutveckling, utan att veta i vilken form det skulle ske. Jag har varit egenföretagare i sex år nu, och hade lite sparat som jag avsåg att använda upp under året. Båda två har inträffat. Jag har ägnat mig åt skolutveckling – framför allt genom mitt engagemang i #skolvåren, som föddes på twitter i februari – men jag har också använt upp sparkapitalet. Så nu står jag här, en ofantlig upplevelse rikare, men rent konkret rejält barskrapad, vad gäller pengar.

Och det är nu jag har ett val! Jag ser en tankebubbla flyta förbi, innehållande ”Jag måste tjäna pengar så jag har råd att föda familjen!” och kan välja att kroka fast i den bubblan, eller inte. För bara ett par år sedan hade jag garanterat valt att kroka fast, och hade då landat i en massa oro och ångest, till exempel:

– Ojojoj, hur i allsindar ska jag kunna hitta något uppdrag?

– Kanske jag ska sluta med det här skoltjafset och gå tillbaka till att bara hålla på med projektledning och kvalificering inom läkemedelsbranschen?

– Vem skulle vilja anlita mig som förändringsagent och varför skulle de välja just mig?

Bara att skriva detta gör mig medveten om vilka ofantliga mängder energi jag slösat genom åren, när jag valt att kroka fast vid tankebubblor som visat sig bli som infekterade oroshärdar!

Just nu väljer jag att undvika att kroka fast i dessa tankebubblor. Jag låter tankebubblan komma…. och sen ser jag den åka förbi, och tänker att det ordnar sig. Och det gör det. Det är jag säker på. Vet du varför jag är så säker på det? Jo, för att jag inte enkom tänker. Utan jag agerar också! Jag kombinerar därmed två naturlagar, som min coach Rasmus gjort mig medveten om:

The law of attraction och The law of action

Med ett steg i taget så kommer man hur långt som helst. För trägen vinner! Så istället för att ägna mig åt oro och ångest, så använder jag energin till att skapa förutsättningar för att fortsätta göra det jag brinner för och älskar att göra, nämligen att möta människor och se hur jag kan hjälpa dem att få syn på och därefter förverkliga sina drömmar! 20131122-131315.jpgHar du något exempel på en tankebubbla du valde att krokat fast i fast det gagnat dig bättre om du bara låtit den flyta förbi?