Kategoriarkiv: Personligt

Utflykt: Salzburg dag två

Publicerad den av
3

Ojoj, trötta fötter, men vilken dag! Sommarvärme (22-23 grader lätt och gassande sol merparten av dagen) och mestadels vindstilla, en dag då vi varit i rörelse utomhus mest hela dagen. Ljuvligt!

Guidad rundvandring i Salzburg

Vi har guidats runt i Salzburg, och fått ta del av mer eller mindre matnyttig information om saltet som till stor del byggt och format Salzburg till den stad det är, om Mozart och hans syster Nannerl, om var olika Sound of Music-scener spelats in, med mycket mycket mera.

Detta var dagens lunchutsikt – helt fantastiskt!

Vi har åkt Festungsbahn upp ocn ned från Hohensalzburg-fästningen, där många av oss också inmundigade lunch, med en alldeles hänförande utsikt! Många foton blev det, något som i sin tur blev förevigat.

Förevigad fotograf

Från fästningen Hohensalzburg är utsikten över gamla och nya delarna av staden magnifik!

Dessutom har eftermiddagen och kvällen även omfamnat en Residenzkonzert, The Swedish Candy Store, salsbutik, joddelskola och Augustinerbräü Kloster Mülln biergarten. Tyvärr visade det sig att vi förgäves gick på jakt efter en karaokebar, något som inte erbjuds just fredagskvällar i Salzburg, men lika glad för det är jag! (Fast gladast är nog räven?)

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!

 

Utflykt: Salzburg dag ett

Publicerad den av
6

Körresa till Salzburg med Södra Sallerups kyrkokör i dagarna fyra, där merparten av dagen gått åt till transport, med mellanlandning på Fraport (Frankfurt Airport) innan vi landade på W. A. Mozart Airport och möttes av självaste mannen himself i entren, eller ja, en byst av honom i alla fall.

Mozart i entren till W. A. Mozart Airport, och sen trillade vi av en slump förbi huset där han föddes, på väg till kvällens restaurangbesök.

Vi har dessutom klarat av vår konsert, i Evangelishe Christuskirche här i Salzburg, och det gick finfint, om än att det inte var den mest välbesökta av konserter. Vi sjöng lite blandat från vår repertoar, med Jens Erikssons (vår körledare) egenkomponerade Stabat Mater som huvudnummer – och det är, utan tvekan, det mest fantastiska stycke musik jag någonsin tagit del av att framföra. Älskar det!

Evangelische Christuskirche – Salzburg

Efter konserten knatade vi genom gamla Salzburg till kvällens restaurang Sarastro där middag intogs under muntra former innan vi styrde kosan åter till Hotel Adlerhof. Nu lockar horisontalläge och nattsömn, det vill jag lova!

Högt och vackert belägen kyrka ovanför floden Salzach som löper genom Salzburg.

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!

Vikten av tystnad

Publicerad den av
8

”Jag blir mållös och inser att samtalet inte kan hitta någon väg vidare. Istället tystnad vi, något som väldigt sällan händer i min familj. Vi har glömt hur viktig tystnad kan vara. Andrummet att låta tankarna landa. Vi liksom pratar oss fram till allt. Sedan tänker vi efteråt. Kanske är det därför vi ofta säger saker som vi ångrar.”

Tystnaden, denna gåva, som följt mig hela mitt liv, men i synnerhet blivit en kär och omhuldad vän de senaste åren. Minnen av långa självsamma promenader – längs järnvägsspåren i Limhamn som barn, ända ut till Ingesundsudden som tonåring i Arvika, långa vändor runt Malmös parker med barnvagn på släp, barfotavandring backe upp och backe ned på Bulltofta – där tankar får möjligheten att löpa fritt.

Ju mer bekväm jag blir med tystnaden, i och runt mig, desto lättare är det att låta tystnaden omfamna mig även i sällskap, omfamna ett oss, oavsett dess beståndsdelar. Med vissa är det enklare (Sus och jag uppkrupna i vars ett soffhörn) och med andra upplever jag det svårare… men jag låter den allt oftare göra mig sällskap, tystnaden, även i de stunderna.

Värdet av att inte fylla varje möjlig minut med ord har landat djupt i mig. Jag tystnar allt oftare även i konversationer, just för att ge mig själv (och dig) andrum att låta tanken landa. Ibland kommer helt nya tankar till mig i sådana stunder, möjliggjort av ett öppet sinne, ett sinne som släppt taget, som inte klamrar sig fast vid en specifik tanke eller idé, utan är öppet, nyfiket, på huppegupptäcksfärd.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Handledarutbildning – check!

Publicerad den av
6

Ikväll har jag varit på stå-upp-show… eller, nej, visst ja, det var ju handledarutbildning med Micke på Mårtenssons trafikskola, inför att jag ska övningsköra med äldsta barnet som slutligen fått tummen loss att skaffa sig ett övningskörningstillstånd.

Och ärligt talat, jag skämtar inte. Micke var en riktig lustigkurre som dessutom kunde sina grejer, en riktigt bra kombination. Jag är villig att slå vad om att det finns handledarutbildningar som känns som tre timmar i en kinesisk tortyrkammare – men det var verkligen inte min upplevelse, utan det var mer a la Släng dig i brunnen. 

Nu vill det till att fundera lite över konceptet ”Berättande körning” vilket i sanning känns som en liten utmaning – och sådana älskar jag ju, så detta ser jag verkligen fram emot!

Kalkbrottsloppet 2017

Publicerad den av
9

Före loppet:
Så sitter jag här, dagen D då jag ska springa mitt första lopp någonsin. Min före-racet-förberedelseplan har helt gått i stöpet. Planen var att springa 2-3 ånger per vecka under september månad, med minst en fem-kilometers-runda per vecka. Så har det inte blivit. Senaste gången jag var ute och sprang en runda på Bulltofta var den 27 augusti, sen hoppade förkylningarna på mig. Å andra sidan har jag cyklat väldigt mycket senaste månaden, och jag är inte orolig för att jag inte ska mäkta med det. I värsta fall får jag gå helt enkelt, och eftersom jag inte har några krav på mig själv inför loppet bortom att ta mig i mål, så är det lugna puckar.

Kul ska det bli i alla fall, det är ett som är säkert. Inte minst att få chansen att vara nere i Kalkbrottet – att se detta stora människoskapade hål på nära håll, ett hål som jag förundrats över som barn, då jag bodde nere i Limhamn. Så taggad – ja, det är jag!

Efter loppet:
Jag överlevde! Med stumma lårmuskler och insikten att det finns uppförsbackar och sen finns det Uppförsbackar. Ojoj, 117 meters höjdskillnad och inte bara en gång utan två, det tar verkligen hårdare än mjuka uppförslöpor på Bulltofta, det är ett som är säkert.

När jag gick uppför den andra uppförsbacken kom en man ikapp mig, och började gå bredvid mig en bit. Han tittade plågat på mig och sa ”Detta är den tuffaste fem-kilometernsrundan jag nånsin sprungit. Uppförsbackarna tar kål på mig!” och jag kunde inte annat än instämma. När vi gått bredvid varandra, pustande och flämtandes, så började han springa igen och sprang raskt ifrån mig… 🙂

Lite roligt är det att jag stötte på en handfull bekanta som alla anmälde sig efter att de sett min anmälan; sociala medier vet ni – betyder det att jag är en Influencer? *haha*

Skämt å sido, jag är stolt över att jag deltog och genomförde det. Kan inte säga att jag fått blodad tand, men kanske är det som med barnafödande, att det krävs lite distans innan man glömt bort hur jävligt det var, och då kan man börja fundera på att göra om det!?

Därför fortsätter jag

Publicerad den av
8

Sitter här i sängen och skriver. Små utkast, en paragraf eller två, embryon av texter kring budskap jag inte riktigt är redo att skicka ut i världen. I sinom tid. Till dess kanske denna förunderliga limbo bibehålls, känslan av att jag inte riktigt har något att säga, hur det inte finns något som riktigt griper tag, varken i mig eller dig som läsare.

Och ändå så fortsätter jag.
Skrivandet alltså.

Jag vill ju skriva, jag älskar att skriva, även om jag stundtals känner mig helt tom på ord att få ned på pränt. Den enklaste vägen hade varit att sluta, att släppa taget om intentionen att blogga dagligen. Och det är en möjlighet. Men det är inte mitt val, av så många skäl.

Dels för att jag vet, djupt inom mig, hur stor hjälp mitt skrivande är för mig. Det är verkligen självcoaching, det ger vägledning och klarsyn, visar på svårigheter och möjligheter. Skrivandet ger oerhört hög avkastning i form av självinsikt och själslig expansion. Bara ett par paragrafer, ett blogginlägg, två, tre, kan göra världen förståelig, hanterbar, lättare att navigera.

Också för att jag vet att vanans makt är stor. Om jag slutar skriva dagligen kommer tidpunkten förr eller senare då jag kommit så långt bort från denna vana, att den inte längre föresvävar mig. Och så har det gått en månad eller två, kanske till och med ett halvår, ett eller flera år – utan att jag skrivit. Utan att jag gett mig själv gåvan som skrivandet är för mig.

För dig kanske det är något annat än skrivande som ger motsvarande gåva: sprickan i skalet som gör att ljus både kommer in och ut, livgivande och skapande. För mig är det skrivande. Därför förtsätter jag.

Minnen för livet

Publicerad den av
3

Har just plöjt igenom knappa fyratusen foton från USA/Canada-resan förra sommaren, i sällskap med min förstfödda. Ja, det har tagit oss ett par veckor, då vi tagit hundra foton i stöten. Nu har jag 1780 foton kvar, som jag tänker använda till en fotobok. Minnen för livet, som förtjänar att flytta från datorns inre till ett mer lättillgängligt format som är enklare för fler att bläddra i.

Jag brukar använda Önskefoto eller Blurb, och oddsen lutar nog åt Blurb för just denna fotoboken – det går att göra lite mer i deras verktyg. Om det nu är sig likt, det var ett tag sedan jag senast använde det. Finns säkert bättre sajter än dessa två, så har du ett guldtips till mig, så tjoa!

Jag älskar nämligen att skapa fotoböcker, och det är samtidigt mitt största problem! Jag vill verkligen att de ska bli bra – både i text och bild – och då tar det sin tid. Jag lägger lätt fyrtio timmar på själva skapandet, bygger sida för sida, med foton och text, både mina egna minnen, men också fakta – nätet är ju en fantastisk resurs som gör att jag enkelt kan bygga på mina (våra) minnen med lokal fägnad.

Och just därför ligger jag back. Har flera fina resor som verkligen förtjänar vars en fotobok:
Indien 2013, Spanien och Frankrike 2015, och så USA/Canada 2016. Kanske borde jag börjat bakifrån med Indien, men nä, nu valde jag USA/Canada – och härmed lovar jag att den ska vara klar innan höstlovet!

 

… och grått däremellan

Publicerad den av
5

Det finns svart.
Och så finns det vitt.
Och däremellan grått, i hur många olika nyanser som helst.

Liza skrev en kommentar på gårdagens inlägg Människan har behov av tydliga svar:
Spännande funderingar. Jag tror vi drivs av svart och vitt. Men jag vill ju tro vi ser allt det grå däremellan med. Det finns ju inte svart och vitt. Det mesta är en mix av det mesta.

Jag har många tankar ibland om att: om inte…
Hur skulle jag då göra/bo/tänka osv?
Är det värt att ändra på ditt och datt för att testa annat?

Lizas kommentar gav mig tankespjärn, varför jag svarade:
Jag ä l s k a r det gråa, vishetens färg! Bloggat mycket om det också i mina dagar. Och jag fick den ultimata komplimangen av en av mina nära vänner för ett år sedan eller så, när hon sa (känt mig sedan sjätte klass) ”Du brukade vara så svart/vit, men du är så långt från det idag. Du ser inte varken svart eller vitt i någon eller något, du ser gråskalan i oss alla.” och jag fullkomligt smälte, eftersom hon SÅG det jag KÄNNER.

Och JA, det är värt att ändra på ditt och datt för att testa annat, för att få nya perspektiv. Inom rimlighetens gränser, på något vis. Det finns ju ”enklare” och ”svårare” sätt att få nya perspektiv. Samtal, böcker, filmer, podcasts osv är ju alla förhållandevis enkla och tillgängliga vis, att faktiskt själv gå genom en skilsmässa eller bli arbetslös osv, är ju helt andra sätt att få nya perspektiv. Visst väljer vi, visst händer ändå, men att våga söka nya perspektiv tror jag är oerhört viktigt för människans personliga utveckling och expansion.

Och sen gick Stella också igång:
Jag håller med! Tror också det är viktigt att själva VÅGA, att ta sig ut på eget initiativ, inte bara låta livet kasta omkring mig och så måste jag handskas med konsekvenserna. Nyfikenhet driver mig i mycket och det gör resan roligare. Jag söker inte, jag finner!

Precis som Stella har jag de senaste åren börjat se skillnaden i att vara en sökare respektive en finnare, och identifierar mig mer med det sistnämnda, som den upptäcktsresande jag upplever mig vara – i mig, i världen, i mellanrummen.

Där finns det svarta, det vita, och däremellan grått, i hur många olika nyanser som helst att finna!

Att våga göra, med gitarren i knät

Publicerad den av
12

För ett år sedan började jag spela gitarr, varannan måndag fyrtio minuter. Så mycket mer blev det inte, trots målbilden att kunna sitta runt en lägereld på stranden och plinkeplonka och sjunga. Det ser så himla härligt ut. Som barn spelade jag piano, men ett är säkert: pianot tar man inte med sig ner till lägerelden på stranden.

I somras bestämde jag mig för att lägga tjugo minuter per dag i sextio dagar på gitarrspelande, och det gav ganska snabbt resultat. Så pass att jag, när jag hörde Mandy Harvey sjunga Try på America’s got talent, googlade upp nötterna online och skrev ut dem. Klurade ut ett enkelt gitarrkomp och började traggla.

I ensamhet – inga problem. Då sjunger och spelar jag av hjärtats fulla lust. Men så fort jag skulle köra mina tjugo dagliga minuter i sällskap (närmsta familjen typ) så kände jag mig antingen extremt självmedveten – så pass att jag liksom bara försökte sjunga och spela, istället för att faktiskt bara spela och sjunga – eller så bangade jag helt enkelt från dagens övning.

Men när vi fick tillfällig vardagsrumsgäst en vecka i väntan på nyckelöverlämning till studentlägenhet så bestämde jag mig för att sluta med det där ”försökandet”. Så jag satte mig resolut med gitarr och nötter och började spela och sjunga. På riktigt. (Och jodå, fick allt ett omdöme i stil med ”Du är ju inte helt oäven på det där, asså!” dessutom.)

Samma vecka hade vi yngsta brorsdottern på besök dessutom, så när de tre ynglingarna var upptagna med att kolla YouTube, spela spel och gosa med katten Pop, så drog jag fram gitarren och körde mina dagliga tjugo. När jag satte undan gitarren igen vände sig brorsdottern till mig och sa ”Oh så mysigt det där var!”, och gav mig lite lägereld-vid-stranden-vibbar för framtiden.

Så i torsdags kom jag på det: Den ultimata utmaningen för mig! Satte larmet med en påminnelse att ta med gitarren på fredagsmorgon. Så när Pernilla Tillander kom körande för att plocka upp mig för dagens två (likadana) workshops i Skurups kommun, för förskolepersonalen, så öppnade jag bakdörren och hivade in gitarren. Pernilla vände sig om och sa ”En gitarr? Spännande!” varpå jag drog min plan:

Vi pratar ju om mod, och att agera förebild, och tom att våga göra fast man inte är fullfjädrat proffs, så jag tänkte att jag ska sjunga och spela låten Try, vad tror du om det? 

Pernilla är ju som Pernilla är, så hon var så klart helt med på noterna!

Så i fredags satt jag båd’ förmiddag och eftermiddag framför dryga fyrtio respektive femtio personer, och sjöng, efter att jag dragit denna berättelsen. Och vet du? Jag dog inte, inte en enda gång. Och inte trillade himlen ner, för den delen. Och inget av det inträffade idag heller, då jag körde en repeat performance inför den sista gruppen – om dryga sjuttio personer!

Om jag både sjöng och spelade fel?
Jajamensan, flera gånger. Det bjuder jag på!
Om det kände mindre och mindre nervöst för varje gång?
Jajamensan, idag var rösten väsentligt mer stadig än i fredags. 
Om jag nu har sjungit och spelat gitarr inför ganska stora grupper?
Jajamensan. Sanslöst!
Om jag kan tänka mig att göra det igen?
Jajamensan!

En kväll på temat Naturens guld

Publicerad den av
8

I tisdags var det så äntligen dags, mitt första ChattyMeals-evenemang som värdinna. Temat hade jag satt till Naturens guld och med tanke på kvällens meny tog jag plockarkorgen under armen och gick ut på lång-plockar-promenad på Bulltofta. Kirskål, nässlor och krikon/mirabeller/vildplommon (eller heter de körsbärsplommon egentligen?) hade jag bespetsat mig på, men lyckligtvis fann jag dessutom både björnbär och lite hallon, rödklöverblomster och en handfull svartkämpe – som jag kastade in som kvällens joker.

Promenaden tog längre tid än planerat, i en och en halv timme var jag ute på plockarstråt, så när jag väl kom hem fick jag eld i baken. Det föll sig så att huvudrätten fortfarande stod i ugnen när första gästen klev in genom min uppställda dörr. Hon fick bistå mig med det sista av dukningen…

Så kvällens lärdom för mig var att planera lite bättre, så allt är klart tills gästerna anländer. En lärdom jag kan ha nytta av i andra sammanhang också. Sällan har jag hunnit byta om innan gäster anländer då jag har kalas eller andra tillställningar. Utom på årets födelsedag då jag bjudit in till knytkalas – en briljant idé för övrigt – då rullade jag tummarna innan gästerna dök upp, eftersom det var de som stod för förtäringen.

Nåväl, när väl gäst nummer ett anlänt och satts i arbete så trillade övriga gäster in i rask takt, ja, alla utom en gäst som inte dök upp alls. Antar hon fick förhinder. Sånt händer, så vi plockade undan en uppsättning tallrikar, glas och bestick och körde vidare helt enkelt.

Till förrätt serverade jag två olika gröna smoothies, på nässla respektive kirskål, i övrigt identiska ingredienser, och det gör förbluffande stor skillnad på smaken. Smarrigt vilket som, tycker jag själv så klart, storfantast som jag är av både nässla och kirskål.

Sen satte vi i oss ogräspaj på nässla och kirskål, med en vild och blommig sallad till innan vi klev ut i trädgården för att plocka blad till kvällsteet som serverades med en fruktsallad och lite rysk yoghurt.

Jaha, och kvällens tema då? Jo, det pratade vi om under hela tiden, med smärre avvikelser. Att fransa ut i kanten lite här (yoga och holistiskt tänkande) och där (Bokashikompostering, kan det vara något?) ger bara lite extra krydda till upplevelsen i mina ögon. I övrigt pratade vi nässlor och kirskål, torkade äppleringar och äppelsvarvar, ätbara perenner och läkeörter, Fruktförmedlingen och Fruktkartan, hållbarhet och resiliens och den sköna känslan det ger att kunna ta tillvara lite av all den överflöd som naturen omger oss med. Och mycket mycket annat så klart. Skickar härmed ett riktigt stort tack till mina gäster på detta mitt allra första och egna ChattyMeals!

Kvällen gav definitivt mersmak, vilket är tur eftersom jag redan innan det gick av stapel hade skapat mitt nästa ChattyMeals på temat Älskade böcker. Kommer du?

PS – Och om du undrar varför ChattyMeals inte finns i din stad ännu – så är det helt enkelt för att du inte bjudit in till ett ChattyMeals ännu. För det är det som är poängen, att du bjuder in till en kväll kring ett tema som lockar dig, med en meny du bestämmer helt själv, och sen har ChattyMeals etablerat sig i ännu en svensk (fast varför begränsa det geografiskt till Sverige för den delen?) stad! Så testa, om det lockar ens det minsta lilla. Och har du frågor så lovar jag att Slobodan, som är pappa till konceptet, är en fena på att både besvara alla frågor du kan tänkas ha likväl som att peppa och vägleda dig genom ditt första egna evenemang!