Kategoriarkiv: Hållbar framtid

Vill du ha detta samhällsklimat?

Publicerad den av
Svara

Låter mina tankar vandra och krokar fast vid Magdalena Ribbings vett och etikett-råd för julen, där ett stycke sticker ut:

Är det okej att säga ifrån till släktingar med exempelvis kvinnoförnedrande eller smygrasistiska åsikter?
– Om rasistiska och odemokratiska åsikter dras upp ur gyttjan i ljuset, säger man hövligt ”det där är inte okej för min del, du har fel” och då får man mothugg förstås av den som har denna uppfattning, varvid man motfrågar ”vilka belägg har du för det? Statistik? Var har du hittat den informationen?”

– Och till slut kan man säga, om inget annat hjälper, ungefär ”det är obegripligt att en tänkande människa kan inbilla sig att andra är sämre varelser bara för att de har en annan religion/kultur eller ett annat kön; hur korkad får man vara för att tro sådant?”

– Därefter är det förmodligen slut på julstämningen, men det är inte heller okej att någon-några får sitta och säga dessa enfaldiga dumheter utan att någon protesterar.

Drar paralleller med upplevelser jag själv haft, där jag förvånas över hur lite vi alla, lite till mans, faktiskt säger ifrån, när något borde bemötas.20131222-101142.jpgFör det är ju så Med mina dagliga handlingar bidrar jag till den kultur och därmed det samhällsklimat vi lever i. Gör vi alla samma sak som vi gjorde igår så bara återskapar vi kulturen – för att en förändring ska ske måste också jag ändra på mina handlingar och tankar idag, i jämförelse med igår. På det viset kan kulturen omskapas och nyskapas!

Om jag, och du, inte vågar ifrågasätta och bemöta, hur ska utveckling mot ett hållbart lärande samhälle kunna ske?

#skolchatt och den talande tystnaden

Publicerad den av
3

Innan jul handlade #skolchatt om ”håller alla lärare måttet” och det var en diskussion som böljade fram och tillbaka, på det där sättet som jag verkligen uppskattar med Twitter. En av trådarna landade i en diskussion om kompetensutveckling kontra coaching, som jag skrivit om tidigare. I den tråden fick jag följande genmäle:

Jag är säker på att du menar väl
och är uppskattad i rätt sammanhang.

Och vet du. Jag har tänkt lite kring det där. Det där tweetet fick nämligen EN reaktion, och det var från mig själv (jag svarade med ett tack för dagens asgarv, vilket det var). I övrigt har det fått NOLL reaktioner från övriga som deltog i #skolchatt, eller för den delen andra i flödet. Men så kanske jag var den enda som läste i det oskrivna att jag inte befann mig i rätt sammanhang just där och då.

Under årets första #skolchatt, om hur vinstintresset påverkar skolan, var det kört igen. Ska jag generalisera så tolkar jag det som att alla externa parter dras över en kam så som varande giriga och maktlystna Joakim von Anka-typer och utomstående göre sig icke besvär i skoldebatten. Och jag upprörs av det där. Kanske inte helt förvånande så klart, eftersom jag ÄR en extern part som har ett stort intresse för samhälls- och skolutveckling. Medges att jag har svårt att hålla mig objektiv, just för att jag brinner så mycket för ett nytt skol- och samhällsparadigm! Men att jag är en girig maktlysten von Anka-typ, det kan jag med bestämdhet säga att det stämmer inte, säkert är det en stor del i min personliga upprördhet.

Det ledde dock till att jag försökte få svar på huruvida endast ”inom-skol-folk” är välkomna att samtala kring frågeställningarna på #skolchatt, och det var en talande tystnad jag möttes av. Så tolkade jag det i alla fall, för inte fick jag några svar. Inte förrän jag lyfte upp just det faktum att jag inte fått några svar så kom svaren. Och det var svar som jag verkligen uppskattade, inte minst för att de tydligt svarade på att alla med ett skol-intresse är varmt välkomna!

Men det gjorde att jag började fundera på om inte icke-reaktionerna är ett tecken på ett samhällssymtom. Man vågar inte ingripa och säga ”Amen du, hur tänkte du där?” av risk för att man själv hamnar i dåligt läge? Hellre avstår man. Ignorerar. Nollar. Eller ger sitt stöd i det tysta, direkt person till person.

Allt det fyller sin funktion ibland, absolut, men kanske att vi låter för mycket gå obemött?

Upp i ringhörnan!

Publicerad den av
1

Ibland förundras jag över hur gärna vi försöker ställa meningsmotståndare i motsatt ringhörna, för att direkt snöra på oss boxhandskarna och puckla på för fulla muggar. Hur ska jag då kunna dra nytta av allt det som min meningsmotståndare bär med sig, i form av visdom, insikter, erfarenheter och kunskap? Oavsett vem av oss som blir mest gul och blå är det ju onekligen svårt att ta del av allt som döljs bakom blåtiror och fläskläppar.

20140106-162821.jpgJag rör mig mycket i skolutvecklingssammanhang, och fast jag tror vi alla egentligen vill åt samma håll, dvs till ett hållbart lärande samhälle, så hamnar jag och många med mig i ringhörnan där vi pucklar på varandra istället för att mötas på riktigt. De som tycker si kontra de som tycker så. Jag gör vad kan jag för att inte hamna där, men det är svårt ibland!

Jag förstår dock inte hur vi ska kunna komma framåt om vi går i polemik kring saker som vem som har mest rätt/fel, vilka som får vara med på förändringsresan och hur man får uttrycka sig. Begrepp som snömos, flumskola och katederundervisning dyker upp med jämna mellanrum, likväl som traditionalister, progressiva och många fler tillmälen.

Om det verkligen är ett förändrat samhälle vi önskar, så vore ju ett reellt första steg på vägen vara att försöka lyssna för att förstå, och därigenom se vad vi är ense om och vilka likheter vi har – eller?

Fröken Ann skrev om det på #skolvåren:s blogg och det kunde väl vara på sin plats med en påminnelse om vikten av att just lyssna för att förstå. Rekommenderar att du tittar på det TED Talk som lyfts fram, för just ”argument-as-war”-metaforen påverkar onekligen hur vi argumenterar. Och det märks ju också i så många av orden som kringgärdar detta. Ta meningsmotståndare till exempel, för att inte tala om metaforen med boxningsringen, våldsam om nått!

Vi behöver hjälpas åt – dra nytta av varandras engagemang, kunskap, erfarenheter och dådkraft! Jag har mina verktyg, du har några andra. Med tanke på hur stor mångfalden är bland individer och elever (!) så kommer vi garanterat behöva alla verktyg i världen!

Nä minsann, vi behöver snöra av oss boxhandskarna och sluta tänka i termer av MOTstånd. Kroka arm och tillsammans se hur vi kan använda våra olika – och därmed oerhört värdefulla! – insikter och åsikter, och hur dessa kan berika och ta oss framåt, gemensamt. Kanhända via olika vägar, men åtminstone åt samma håll, mot ett hållbart lärande samhälle. Är det någon som inte skriver under på det?

Jag vill gärna förstå, samtala och mötas, med alla möjliga individer och grupper, för det är så jag utvecklas. Jag vill göra det utan att känna att jag hamnar i ringhörnan och inte heller vill jag tvinga någon annan upp i ringhörnan!

Jag hoppas att jag inte är ensam om att önska detta?! Kroka arm någon?

Dronningens nytårstale 2013

Publicerad den av
2

Finaste bonusdottern bor i Danmark och skickade igår en hälsning via Viber att hon bänkat sig tillsammans med sin pojkvän för att lyssna till drottningens nyårstal. Trillade över följande tweet därefter:

https://twitter.com/MattiasStanton/status/418080779676041216

Så idag letade jag nyfiket upp dronning Margrethes nytårstale, som det heter på danska, och det ÄR sevärt. Här kan du titta på det: http://www.dr.dk/Nyheder/Indland/2013/12/31/084743.htm Eller så läser du talet i sin helhet.

När jag lyssnar till detta tar jag framför allt med mig dessa två stycken:

Nok att Danmark er et lille land, men vi skal passe på att vi icke blir ett småligt land.

(Om du har svårt förstå danska, så är andemeningen att ett litet land måste passa sig från att bli ett småaktigt land.)

Danskerne er også idag forskellige. Vi har icke rod i samme religion eller kultur, men lige så lidt som for 70 år siden, må forskelligheden stå i vejen for att vi hjälper vore naboer og landsmänd, menneske til menneske.

(Och detta handlar om att liksom danskarna gick man ur huse för att bistå varandra under andra världskriget, trots stora olikheter mellan människor, så får man inte heller nu låta dessa skillnader stå i vägen för att hjälpa vår nästa.)

Jag skriver ned dessa ord och känner att det är viktigt och relevant, inte på grund av vem som framför dem, utan för att världen och människorna behöver kärlek, generositet, omtanke och värme.

Tar med mig dessa ord in i 2014 och tänker att vi kan göra skillnad, och den skillnaden kan vi göra just nu, just här, idag. Min fina vän Ingela Netz har också skrivit klokt om just detta att bli lite mer människa. Läs det gärna, och fundera över om du vill kroka arm med mig och Ingela. Ingela börjar idag. Och det gör jag med. När börjar du?

Leave my body alone!

Publicerad den av
Svara

It’s not news. It’s not surprising. It’s not something I haven’t heard about and known about since forever. But still, here’s a great reminder that we are going in the wrong direction when it comes to body ideals, and what messages we are sending to our selves and our children:

Jean Kilbourne inspires me to question the way I perceive the world around me. And since I also believe I create the world and the culture I live in, together with everybody else, I will take care of what I help to create, each and every day.

What’s the message you take from this?

Tillvänjning av värsta sorten

Publicerad den av
2

Så här några dagar innan jul har Sydsvenskan en tre-dagars artikelserie om romerna som de tidigare skrivit om (oerhört gripande reportage, läs dem!) som gör allt de kan för att skrapa ihop pengar till sina nära och kära som är kvar i de allra fattigaste delarna av Europa. Nu är de hemma över jul, och maken har just läst del två som rubricerades ”Där nöden är som störst” på Sydsvenskans framsida.

Jag ska läsa. Jag ska låta mig beröras. Men jag ska också agera. En av de mest fantastiska uppmaningarna att agera läste jag på Troed Troedssons FB-profil för ett tag sedan. Tror han lyssnat till en kvinna på radio som sa så här:

Jag skänker alltid en slant till tiggare som sträcker ut en bedjande hand, eftersom jag inte vill vänja mig vid att gå förbi en utsträckt hjälpsökande hand.

Det där gick rakt in i mitt hjärta, och sedan dess har jag burit det med mig. För jag öppnades för en tanke jag inte slagits av tidigare:
Jag vill inte heller vänja mig vid att gå förbi någon som ber mig om hjälp.
Kan jag hjälpa, i stort eller litet, så vill jag göra det. DET vänjer jag mig gärna vid.

Helen Keller

Helen Keller formulerar det väl, och det citatet har helt plötsligt fått en vidare mening i mitt liv. Jag ska göra det jag kan. Vad väljer du?

Inte mitt fel – det är Ditt fel!

Publicerad den av
3

Zarembas senaste artikel snurrar rundor på sociala media. Vissa ser rött och andra vädrar morgonluft.

Själv blir jag mest trött. Så trött att jag inte ens har läst artikeln i fråga ordentligt. Men de reaktioner jag sett på den, kopplat till allt annat jag läser och hör av skoldebatten – och för den delen stora delar av samhällsdebatten – gör att jag börjar surna till ordentligt. Förstår jag det rätt så pekas den (tydligen vedervärdigt dåliga) lärarutbildningen ut som syndabock för att vi fortsätter att rasa i PISA-undersökningarna?!

Se där.

Så kanske det är. Men inte enkom. Du får mig aldrig att tro att vi kan hitta en (1) anledning till varför det ser ut som det gör i svenska skolsystemet. Det finns inte en chans. En ordentlig rotorsaksanalys kommer garanterat ge vid hand att det finns ett flertal anledningar. Och därmed finns det inte en syndabock. Och för den delen, hur intressant är det egentligen att jaga syndabockar? Vad ger det oss? Hur kommer vi framåt? Och det här med att skylla på nån annan. Ä det fler än jag som associerar till sandlådebråk om vem som kastade sand på vem? Jag har svårt att se att nånannanismen gagnar en endaste kotte.

Därför drömmer jag om en tid då vi
1) slutar jaga syndabockar!
2) slutar skylla på nånannan!

För tro’t eller ej, alla har vi del i att skapa det skolsystem vi lever med idag, oavsett om vi är lärare, rektorer, huvudmän, politiker, journalister, företagare, föräldrar, väljare osv. Vi har alla del i samhällsutvecklingen och skolan är ett av de främsta verktygen för att bygga samhället. Skolan är inte fristående samhället i övrigt, utan är en integrerad del (även om det finns mycket övrigt att önska vad gäller samverkan mellan olika parter!), och kanske dessutom i stor del ett symtom på det samhälle vi lever i.

Det betyder att jag som förälder inte kan säga ”Allt är skolans fel”. För det stämmer inte. JAG har en del av ansvaret! Inte ensamt ansvarig, men delansvarig.

20131211-100941.jpg

Någon mer som vågar erkänna sin del i ansvaret?

Vad bidrar jag med?

Publicerad den av
1

Häromdagen la jag upp det här på Twitter:

20131127-144238.jpgJag var lite trött på jargongen och kände för att fräsa ifrån lite grann. För, allvarligt talat, hur ska vi få våra barn att agera vettigt och juste när vi själva är så snara att dissa och göra ner våra medmänniskor?

Jag har tidigare skrivit om att vara en mot-kraft eller en för-kraft och det är ju faktiskt vad det handlar om. Med mina ord bidrar jag till att skapa ett klimat, och därför är det viktigt att tänka på vilket klimat jag samskapar.

Så jag ber dig – istället för att vara en motkraft och dissa någon eller något, utmana dig själv att bli en förkraft och tala FÖR något/någon, istället för MOT något/någon. Våga testa åtminstone!

Är du på?

Mata de hungrande…

Publicerad den av
Svara

… eller se till att stoppa hungern för gott genom att se till att alla får möjlighet att säkra sin egen försörjning?

Hoppas och tror att alla är med på att det inte är ett ‘antingen eller’-förhållande, utan både ock. Dvs, så länge det finns människor som svälter behöver någon ge dem mat så de överlever. Men om alla arbetade för soppkök, hjälpsändningar med näringslösning osv, så skulle tillflödet av nya hungrande fortsätta. För att det ska avstanna och ta slut behöver någon också arbeta för att se till att alla människor, långsiktigt och hållbart, kan försörja sig själva.

Jag tänker ofta i liknelser, och detta är den liknelse som jag ofta återkommer till mentalt, när människor säger att det jag strävar efter vad gäller skolsystemet har fel fokus, eftersom jag tänker på hur det skulle kunna vara för att säkra att det blir långsiktigt och hållbart. Människor säger att skolsystemet är i kris idag och därför borde jag – och andra med mig – lägga fokus på Nuet.

Jag håller inte med. Anledningen till att jag kan säga det, är att det finns massvis med människor som arbetar stenhårt för att göra det bästa för de 1,5 miljonerna elever som befinner sig i det svenska skolsystemet idag. Jag är så tacksam för detta och understödjer deras arbete på alla sätt jag kan!

Men varför ska alla göra dem sällskap? Varför ska jag, som inte går igång på lappa och laga och göra det bästa av det befintliga systemet, ägna mig åt det? Nog är det bättre att jag gör det jag går igång på, nämligen funderar över – och faktiskt tar steg för att förverkliga – något annat, något nytt, ett system som leder till en hållbar lärande värld?

Jag ser ingen konkurrens mellan dessa två spår. Jag ser ingen ranking dem emellan, inget spår är viktigare än det andra. Det är till och med så att båda behövs.

20131117-160038.jpg

Det jag ser är dock att väldigt många avskräcks från att ta tankekliv in i att tänka på vad som skulle kunna vara, inte minst av de som hävdar att det är ett sämre val. Att det är nuet som gäller. Enkom. För alla.

Men – vem ska då se till att hungern och svälten tar slut, för att återgå till liknelsen?

Present vs Future

Publicerad den av
Svara

Stumbled across this quote the other day:

20131108-053543.jpg

As someone deeply engaged in creating a better world, a sustainable learning society, this quote really hit me heard. Because this is exactly what I believe.

It is so vital to take a long good look at what we are doing right now, in the present moment. If it doesn’t resemble the future we dream of – why, then we should stop immediately and ask ourselves Why?

Why doesn’t the present look like what I’m dreaming of?

What I’ve discovered since initiating the #skolvåren-movement (aka the school spring) is that many people actually lack a dream of the future. Their image of the future is simply ‘more of what we have today’, and they cannot fathom something else.

For me – that implies that they have lost the ability to dream.

For me – that implies that we are at our societal peak, i.e. this is as good as it gets, and society cannot become better than its current set up.

For me – that’s not good enough.

However, I don’t have a clear view of what a sustainable learning society looks like, in detail. I cannot predict the future so I have little clue. But what I can do is envision what that future would feel like, to me. When I close
my eyes an think ahead – I can awaken the feeling I want to have, from the settings of a sustainable learning society.

And you know what? I think that’s sufficient in and of itself!

I don’t need to know the What and How of the future, not yet. Because, if my Why if strong enough / the What and How will fall in place. I go one step at a time, and each step will bring me closer to the feeling I am striving towards.

So, look closely at the present you are constructing. It should look like the future you are dreaming.

Is it?