Månadsarkiv: januari 2016

Välkommen till familjen Roth!

Publicerad den av
2

Vi har fått tillökning. Katten Pop flyttar in, permanent. Vi har kattvaktat honom lite nu och då under ett par tre års tid och redan från första början smög han in i mitt hjärta. Skulle egentligen lämnat tillbaka honom imorgon, men av rutiga och randiga skäl så blir det inte så. Istället ska han stanna hos oss. Och det känns förunderligt bra!pop collage

Att vara kattlös passar mig dåligt. Har vuxit upp med katt och gjorde ett grovt överslag härförleden. Skulle tro att jag levt kattlös mindre än 15% av mitt liv, mestadels omställningstid då katter av en eller annan anledning försvunnit från mitt hem. Under 2015 förlorade vi båda våra katter, både Oliver och Samifix, och det blir tomt.

Mindre katthår och ingen potta att rensa, förvisso, men också väldigt väldigt tomt och trist. Ingen som möter upp i hallen när man kommer hem, ingen som hoppar upp i knät när man sitter och läser en bok, ingen som stryker sig längs benen på en när man lagar mat i köket.

Älskar sällskap i soffhörnet, när jag gräver i trädgården eller hänger tvätt. Någon som stryker längs benen, jamar lite försynt, krafsar på dörren till badrummet, draperar sig på fåtöljens stolsrygg. Någon som älskar och älskar att bli älskad.

Utan en katt i mitt hem blir det tomt. Trist. Något saknas.

Samtidigt har jag sällan rusat åstad och skaffat ny katt, utan snarast låtit det ske organiskt. Så ock denna gången. När familjen är redo dyker katten upp. Och nu är det läge.pop och jag

*småfnittrar för mig själv*
Lite orationellt är jag extra glad åt en röd/vit-katt, eftersom de är så mycket enklare att fotografera än svarta katter, särskilt i en svart soffa!

Vackra Pop. Varmt välkommen till familjen Roth!

Varför gråter du mamma?

Publicerad den av
Svara

Varför gråter du mamma?, frågade lillgrabben.
För jag blir så rörd!, svarade jag.

Sitter med make och lillgrabben (som inte är så liten längre, för den delen) i soffan och tittar på film. McFarland. Based on a true story, som det så fint heter, om en gymnastiklärare som hamnade i en liten håla i södra Kalifornien. Skavde lite i samarbetet med amerikanska fotbolls-coachen på McFarland High School, så istället drog han igång ett lag för terränglöpning.JoseSka inte dra hela storyn. Se den själv. Söt är den. Och oj vad rörd jag blev sen. Näsduken helt blöt av torkade tårar, av den där alldeles speciella sorten. De tårar som kommer för att jag rörs i hjärta och själ. För att jag tillåter mig att bli rörd, i hjärta och själ. Låter tårarna flöda. Värmen, kärleken, smärtan, samhörigheten. Allt känner jag.

Fylls av tacksamhet. Så privilegierad jag är. Vi. Och samtidigt. Vad kostar det? Vad har vi gått miste om, och kanske just för att vi är så privilegierade? Samhörigheten, känslan och vikten av gemenskap, i grannskapet, lokalsamfundet, samhället. Är den kanske mindre just pga vårt privilegium?

2016 – my year to Ship!

Publicerad den av
Svara

For the past few years I’ve set an intention for each upcoming year. Like turning a new leaf, blank, crisp, open to possibilities. Ready for me to fill it with just about anything.

2013 was about School development.
2014 I focused on Transformation.
2015 was my year of Expansion.

As I look back over these years, I can see my expansion. That is a word with a great deal of significance to me. It’s become a part of my life, on a daily basis. As I do my morning Headspace, I am reminded by each intake of breath of the importance of expansion. And each time I breathe out, I am reminded that in order to expand, some things have to go. Those that no longer serve me. That which I am done with. The memory of it, and the learnings, remain. But the thing or action or habit itself has passed its due date and it’s time to let it go.

2016 will be my year to Ship.2016

My Advent Calendar theme of #SethinLondon has certainly inspired me to set this intention, but it’s not been an active process to find it. I woke up, early in the wee morning hours on the 30th of December. And there it was. Ship. That’s what 2016 will be about.

Like being given a gift from the Universal Mind.

Ship it.

Shimmering in the horizon.
No specifics. There doesn’t have to be. It’s not the details of what I ship that is at hand here. It’s the habit of shipping. Of creating, and letting it out into the world. In a bang, loud and clear, so no one can escape knowing something big has just been released. Or very very gently. Like a whisper, a soft breeze, nudging your cheek, so faint, you can hardly tell there was a movement of the air, at all.

How I ship, is of lesser importance, than That I ship.
Can you see the difference? Do you understand why?

2016 – mitt år att skeppa!

Publicerad den av
1

De senaste åren har jag satt en intention för det kommande året. Som att vända blad, blankt, vitt papper, helt öppet för nya möjligheter. Oändliga potential att fylla det med precis vad som helst.

2013 handlade om Skolutveckling.
2014 fokuserade jag på Transformation.
2015 var mitt år av Expansion.

När jag tittar tillbaka på dessa år, så kan jag se hur jag expanderat. Expansion är ett ord som för mig har stor betydelse. Det har blivit en del av mitt liv, på daglig basis. Varje morgon, när jag gör min Headspace, påminns jag om expansion, för varje andetag jag tar. Varje gång jag andas ut, påminns jag att för att kunna expandera, måste jag släppa taget om visst. Sådant som inte längre gagnar mig. Sådant jag är klar med. Minnena består, och lärdomarna. Med saken, handlingen, vanan har passerat bäst-före datum och det är tid att släppa taget.

2016 kommer vara mitt år att Skeppa.2016

Julkalendern på temat #SethinLondon har med all säkerhet inspirerat mig att formulera just den här intensionen, men det har inte varit en aktiv process. Jag vaknade, arla morgonstund, den 30 december. Och där var det. Att skeppa. Det är vad 2016 ska handla om.

Som att räckas en gåva från Universum.

Skeppa.

Det är som en hägring på horisonten, glimrar och vibrerar.
Inga detaljer. Det behövs inte. Det är inte detaljerna i vad jag ska skeppa under 2016 som spelar roll. Det är vanan att skeppa. Att skapa, och släppa lös i världen. Högt och tydligt, med en rejäl smäll, så ingen kan undgå att märka att något just har tagit plats i världen. Eller väldigt väldigt tyst. Som en viskning, en ljuv bris, som smeker kinden din så mjukt och försiktigt att du inte riktigt vet om luften faktiskt rörde sig.

Hur jag skeppar spelar mindre roll, än Att jag skeppar.
Kan du se skillnaden? Kan du förstå varför?