Skolvision akt ett

Imorgon gäller det, då är det dags för det första av tre konvent som Skolvision håller under våren 2014 för eldsjälar inom skolans värld.

20140204-172936.jpg

Med anledning av detta har jag tagit mig upp till Stockholm idag. Passade på att sammanstråla med Fröken Ann och titta på lokalerna för #skolvåren #afkHuddinge som går av stapeln nästa vecka. Så då ska jag till Stockholm igen. Tur det finns tåg, och faktiskt funkade det väldigt smidigt idag. Skönt.

Har just sagt hej då till Ann och sitter på pendeln på väg till Tensta Träff där vi ska sammanstråla, alla skolvisionärer, för att lägga sista handen vid alla detaljer inför morgondagen. Ser fram emot att träffa alla, både skolvisionärer och deltagare! Förväntar mig en härlig upplevelse imorgon, med mycket lärande.

20140204-174539.jpg

Ses vi?

Jag deltar i LifeRadio Göteborg!

Tänk, tack vare att jag blev ordförande i Föräldraföreningen i Husie (som då enbart omfattade Videdals- och Risebergaskolorna) för 5,5 år sedan så är jag med i radio idag. Ja, så är det faktiskt, för mitt skolintresse väcktes på riktigt i föräldraföreningen. Tänk att ett sånt beslut kan få så stor effekt. Underbart är det!

Idag är jag nämligen med i LifeRadio Göteborg, mellan kl 17-18. Om du befinner dig i Göteborg kan du lyssna på 103,1 MHz. Om du däremot liksom jag befinner dig lite för långt från Göteborg så kan du lyssna live (eller i efterskott) på www.liferadio.seLifeRadioJag fick en möjlighet att spela in detta programmet samtidigt som jag var i Göteborg i #skolvåren-ärende i december, och det känns väldigt passande att det sänds just nu. Den 5 februari är det nämligen dags för det första av tre konvent med Skolvision, det går av stapeln i Stockholm och du kan fortfarande anmäla dig! Är du en eldsjäl som arbetar inom skolans värld och vill få lite inspiration från namn som Lou Rossling, Micke Gunnarsson och John Steinberg, eller från kombinationen av oss tretton skolvisionärer, så tycker jag verkligen du ska anmäla dig. Om du är lyckosam kan du dessutom vinna en biljett till ett av konventen, kolla in LifeRadios Facebook-sida för mer information.

Detsamma gäller #afkHuddinge med #skolvåren som äger rum veckan efter, den 14-15 februari, då #skolvåren också firar ett år! Även där kan du fortfarande anmäla dig, så är du pedagog, entreprenör, förälder, banktjänsteman, journalist, busschaufför, elev eller varför inte politiker, så tycker jag du anmäler dig och hjälper oss samskapa en skola för hjärtat.

Jag hoppas du lyssnar till kvällens program på LifeRadio Göteborg där jag samtalar med Hillevi Sjögren om både det ena och det andra. Med lite tur så kanske vi ses snart också?

Kritisk lyssnare

Som en reaktion på mitt inlägg om Coaching och skolintresset – en kombo? fick jag ett svar som både gläder mig, men också ger stor igenkänning:20140121-181718.jpg

Har ofta, inom min egen yrkeskarriär, tänkt samma tanke. Just att få bolla en fråga, stor som liten, med någon som aktivt lyssnar och med frågor möjliggör nya öppningar i mitt eget tänkande kring situationen. Har ofta lyckats skaffa mig de där bollplanken, men det har nästan alltid (kanske tom alltid) varit på eget initiativ. Det vill säga, jag har aldrig jobbat i en organisation där detta fullt ut varit en integrerad del i det gängse arbetet. Men jag antar att det finns arbetsplatser som lyckats med detta. Och jag har själv försökt att implementera det på ett flertal ställen.

Jag har författat många kvalitetsdokument under mina år inom läkemedelsbranschen till exempel, och ska ett dokument bli bra krävs mer än författarens ögon på dem. Och där har jag ibland haft tur och arbetat med kunniga och ifrågasättande människor, som kunnat ge mig kommentarer och input som lett framåt. Finns få saker som är så tråkiga som att inte få återkoppling på ett dokument jag skrivit.

Då vanan för denna typ av återkoppling inte funnits har jag försökt skapa rutiner för detta. Med lite envishet och trägen-vinner-attityd så har det lett till att just förmågan att ge återkoppling och ställa kluriga frågor blivit en mer naturligt förekommande del av arbetsplatsens/projektgruppens arbetskultur.

Vad gör du om du inte får det tankespjärn du behöver för att klättra i tankarna?

Thanks for the visit, Serrano Cougars!

My high school friend Julie, from Lincoln, Nebraska, is someone I got to know 20+ years ago, and lost touch with a handfull of years after that. However, thanks to Facebook, we connected again a few years ago, and since she lives within driving distance of Santa Monica where I will be attending Supercoach Academy, I asked if I could come visit. I have been, since Sunday, and it’s been great!

IMG_5860Julie is a teacher at a 7th and 8th grade school called Serrano middle school, in San Bernardino, and since I am so interested in school development, I asked if I could join her for a day at work. She asked the principal, who approved it, so that’s where I spent all day Tuesday.Serrano Cougars

I see many similarities between the Swedish and US school system – and a whole bunch of differences as well, of course. The conversations I’ve had with Julie and her colleagues makes me even more determined to continue my quest for a globally changed school system though! But right now is not the time to dig into that. But more reflections will surely come.

As I write this, it’s still ”yesterday” where I am at, i.e. Tuesday, and I will just post this (on Wednesday, no less!) before going to bed. Tomorrow Julie will drive me down to Santa Monica where the real adventure starts on Thursday – Supercoach Academy here I come!

Are you gearing up for any adventures this year?

#skolchatt och den talande tystnaden

Innan jul handlade #skolchatt om ”håller alla lärare måttet” och det var en diskussion som böljade fram och tillbaka, på det där sättet som jag verkligen uppskattar med Twitter. En av trådarna landade i en diskussion om kompetensutveckling kontra coaching, som jag skrivit om tidigare. I den tråden fick jag följande genmäle:

Jag är säker på att du menar väl
och är uppskattad i rätt sammanhang.

Och vet du. Jag har tänkt lite kring det där. Det där tweetet fick nämligen EN reaktion, och det var från mig själv (jag svarade med ett tack för dagens asgarv, vilket det var). I övrigt har det fått NOLL reaktioner från övriga som deltog i #skolchatt, eller för den delen andra i flödet. Men så kanske jag var den enda som läste i det oskrivna att jag inte befann mig i rätt sammanhang just där och då.

Under årets första #skolchatt, om hur vinstintresset påverkar skolan, var det kört igen. Ska jag generalisera så tolkar jag det som att alla externa parter dras över en kam så som varande giriga och maktlystna Joakim von Anka-typer och utomstående göre sig icke besvär i skoldebatten. Och jag upprörs av det där. Kanske inte helt förvånande så klart, eftersom jag ÄR en extern part som har ett stort intresse för samhälls- och skolutveckling. Medges att jag har svårt att hålla mig objektiv, just för att jag brinner så mycket för ett nytt skol- och samhällsparadigm! Men att jag är en girig maktlysten von Anka-typ, det kan jag med bestämdhet säga att det stämmer inte, säkert är det en stor del i min personliga upprördhet.

Det ledde dock till att jag försökte få svar på huruvida endast ”inom-skol-folk” är välkomna att samtala kring frågeställningarna på #skolchatt, och det var en talande tystnad jag möttes av. Så tolkade jag det i alla fall, för inte fick jag några svar. Inte förrän jag lyfte upp just det faktum att jag inte fått några svar så kom svaren. Och det var svar som jag verkligen uppskattade, inte minst för att de tydligt svarade på att alla med ett skol-intresse är varmt välkomna!

Men det gjorde att jag började fundera på om inte icke-reaktionerna är ett tecken på ett samhällssymtom. Man vågar inte ingripa och säga ”Amen du, hur tänkte du där?” av risk för att man själv hamnar i dåligt läge? Hellre avstår man. Ignorerar. Nollar. Eller ger sitt stöd i det tysta, direkt person till person.

Allt det fyller sin funktion ibland, absolut, men kanske att vi låter för mycket gå obemött?

Upp i ringhörnan!

Ibland förundras jag över hur gärna vi försöker ställa meningsmotståndare i motsatt ringhörna, för att direkt snöra på oss boxhandskarna och puckla på för fulla muggar. Hur ska jag då kunna dra nytta av allt det som min meningsmotståndare bär med sig, i form av visdom, insikter, erfarenheter och kunskap? Oavsett vem av oss som blir mest gul och blå är det ju onekligen svårt att ta del av allt som döljs bakom blåtiror och fläskläppar.

20140106-162821.jpgJag rör mig mycket i skolutvecklingssammanhang, och fast jag tror vi alla egentligen vill åt samma håll, dvs till ett hållbart lärande samhälle, så hamnar jag och många med mig i ringhörnan där vi pucklar på varandra istället för att mötas på riktigt. De som tycker si kontra de som tycker så. Jag gör vad kan jag för att inte hamna där, men det är svårt ibland!

Jag förstår dock inte hur vi ska kunna komma framåt om vi går i polemik kring saker som vem som har mest rätt/fel, vilka som får vara med på förändringsresan och hur man får uttrycka sig. Begrepp som snömos, flumskola och katederundervisning dyker upp med jämna mellanrum, likväl som traditionalister, progressiva och många fler tillmälen.

Om det verkligen är ett förändrat samhälle vi önskar, så vore ju ett reellt första steg på vägen vara att försöka lyssna för att förstå, och därigenom se vad vi är ense om och vilka likheter vi har – eller?

Fröken Ann skrev om det på #skolvåren:s blogg och det kunde väl vara på sin plats med en påminnelse om vikten av att just lyssna för att förstå. Rekommenderar att du tittar på det TED Talk som lyfts fram, för just ”argument-as-war”-metaforen påverkar onekligen hur vi argumenterar. Och det märks ju också i så många av orden som kringgärdar detta. Ta meningsmotståndare till exempel, för att inte tala om metaforen med boxningsringen, våldsam om nått!

Vi behöver hjälpas åt – dra nytta av varandras engagemang, kunskap, erfarenheter och dådkraft! Jag har mina verktyg, du har några andra. Med tanke på hur stor mångfalden är bland individer och elever (!) så kommer vi garanterat behöva alla verktyg i världen!

Nä minsann, vi behöver snöra av oss boxhandskarna och sluta tänka i termer av MOTstånd. Kroka arm och tillsammans se hur vi kan använda våra olika – och därmed oerhört värdefulla! – insikter och åsikter, och hur dessa kan berika och ta oss framåt, gemensamt. Kanhända via olika vägar, men åtminstone åt samma håll, mot ett hållbart lärande samhälle. Är det någon som inte skriver under på det?

Jag vill gärna förstå, samtala och mötas, med alla möjliga individer och grupper, för det är så jag utvecklas. Jag vill göra det utan att känna att jag hamnar i ringhörnan och inte heller vill jag tvinga någon annan upp i ringhörnan!

Jag hoppas att jag inte är ensam om att önska detta?! Kroka arm någon?

Coaching och skolintresset – en kombo?

Jag är förändringsagent och coach, med ett brinnande intresse för samhällsutveckling med skola och lärande som främsta verktyg. Och ja, jag vill hemskt gärna kombinera dessa två saker! Men inte på vilket sätt som helst. Och gång på gång landar jag i förvirring för att jag tror att jag är tydlig, men det är jag bevisligen inte. De som inte vill lyssna eller förstå kan jag inte göra något åt, men för de som verkligen vill försöka kommer här ett försök till klargörande.

Så här är det:
Jag har inget intresse att coacha lärare & pedagoger
inom sitt ämne eller yrkesutövande.

Det kan andra göra mycket bättre än jag! Det är inte här mitt intresse ligger, överhuvudtaget. Vad är jag intresserad av då? Jo:
Jag är intresserad av människan bakom ämnet och yrkesutövandet.

Jag är nyfiken på vilka mänskliga hinder du fastnat i, som gör det svårt för dig att ta plats, fullt ut, i ditt klassrum, bakom ditt tangentbord, snabbköpskassan eller bakom bussens ratt! För ovsett var du arbetar och hur du utövar din profession, så är det Du, människan, som är utövaren.

Och Du kan öva dig på det professionella, lära dig mer om ditt ämne och bli en expert, utmanas, växa och utvecklas yrkesmässigt, men om du inte gör detsamma med dig själv som människa – ja, då påstår jag att du förnekar världen något unikt. Du förnekar världen Dig. I din fulla kraft.

Det fascineras jag av. Jag vet vad som kan hända när en människa verkligen kliver fram och tar sin plats. Jag lockas av att få människor att våga skala sig själva som en lök, tills juvelen som gömmer sig bakom alla dessa lager av mönster och rädslor, blir synlig och börjar gnistra. Det är vad jag vill katalysera! Det betyder inte att jag vill coacha alla jag möter. Det betyder inte att jag är rätt coach för alla jag möter. Långt ifrån. Jag är intresserad av de som verkligen är beredda att titta på sitt eget mänskliga jag och där min coachingstil klaffar med klientens behov.

Så mitt intresse i skolvärlden, som förändringsagent och professionell coach, handlar om människan, snarare än om professionen och dess utövande. Kanske det inte har framgått tidigare. Eller så har det det. Oavsett vilket så tydliggör jag det nu, igen, i klartext.

Vad har detta med skolan att göra då? Jo, jag råkar tro på förebilder. Och säga vad ni säga vill, alla barn möter en sjuherrans massa vuxna under sina år inom skolväsendet och det obligatorium som kallas skolplikt. Och här är kruxet:
Jag vet att barn gör som vi gör och inte som vi säger.

Så om en vuxen, låt oss säga en anställd på en skola, säger åt ett barn att lita på sig själv, våga testa något nytt och nyfiket kasta sig över ett outforskat ämne, men inte själv gör något av detta, ja, då tror jag inte det funkar. Barnet/eleven kommer genomskåda den vuxne och se att det bara är snack. Men om samme vuxne förutom att berätta om detta för barnen även gör det själv, ja, då tror jag vi kommer få se något helt annat (både hos barnet och den vuxne, märk väl!).

20140103-093015.jpgJag tror en anledning till att man som vuxen inte vågar GÖRA det man SÄGER, i mångt och mycket ligger i fasaden man döljer sig bakom. Lagren som hindrar människan från att gnistra. Mönstren och rädslorna. Skammen och skulden. Minnena från tidigare oförrätter, misstag, hånskratt. Allt det där som kan skymma Dig från att synas, hindra Dig från att ta plats. Fasaden måste rämna för att Du ska kunna kliva fram.

Jag vet att det finns många gnistrande juveler i skol-Sverige – jag har mött tonvis av dem! Men det finns allt för många som snarast fortsätter att dölja sig bakom fasader och lager. Det betyder tyvärr att barn och elever – tack vare skolplikten – möter en massa vuxna som säger en sak men gör något helt annat. Och vad gör barnen och eleverna då?

På detta vis önskar jag kombinera min passion för coaching med den för skola och lärande. Kanske framgår det tydligare nu?

Fysiska mötesplatser

Satt och diskuterade med en ny bekantskap, och vi kom in på vikten av det fysiska rummet. Vikten av att det fysiska rummet möjliggör och hjälper till att skapa möten mellan människor.

I det sammanhanget kan jag tycka att det är fascinerande, och faktiskt en smula nedslående, hur lite vi drar nytta av forskning och kunnande kring hur fysiska miljöer kan utformas för att främja möten.

Titta på skolor – det finns skolor som är sprillans nybyggda som är mer eller mindre identiska med skolor jag gått i som har både femtio och etthundra år på nacken (nedan Videdalsskolan i Malmö, fotograferat under en ballongfärd).20131130-181249.jpgHur kommer det sig? Och vad är det som gör att jag läser om enstaka skolor som byggs utifrån en mycket medveten tanke kring det fysiska rummet, där man inte bara kör på med korridorer, klassrum, grupprum i traditionell stil. Läste för nått år sedan om en dövskola som skapat runda rum, vilket påverkade lärandemiljön och atmosfären enormt, i positiv bemärkelse.

Jag är säker på att det finns en enorm rikedom att ta av, för att kunna skapa fysiska mötesplatser som verkligen gynnar möten, oavsett om de är planerade eller spontana. Varför tar inte fler till sig dessa tankar? Vad är vi rädda för?

Tyst i matsalen!

Satt och åt middag med hela familjen för ett tag sedan. Diskuterade bordsskick, för sonen var missnöjd med att hans syster satt med kepsen på, något hon gör allt som oftast. Något som vi diskuterat i familjen och tycker är helt ok. Ser lika lite anledning att be henne ta av den, som att jag ska ta av mina örhängen. Men i trean har de diskuterat bordsskick och lär sig då att man inte får ha huvudbonad på sig inomhus, om det inte är av religiösa skäl. Vi fortsatte att diskutera vad vi i familjen tycker är gott bordsskick, och vilka gemensamma förhållningssätt vi har som familj.

Lite nyfiket frågade vi även vad mer som anses vara gott bordsskick enligt diskussionerna i skolan och då sa han:

När vi äter lunch i skolan måste vi sitta tysta i tio minuter.

Jag och maken tappade hakan båda två. Men vi ansträngde oss båda två från att inte visa sonen hur bestörta vi blev av det vi hörde. Lite försiktigt började vi istället fråga honom vad han menade.

Så han förklarade lite mer: Vi måste sitta tysta tio minuter när vi börjar äta mat, för annars blir det så stökigt. Vi sitter tillsammans med en lärare, och om vi inte är tysta i tio minuter måste vi sitta kvar längre. När vi är klara från vi gå på rast. Vi får bara prata om vi vill be om något eller om vi behöver prata med mattanten Pia.

Jag blir så bestört av detta. Jag förstår pedagogernas önskan om att det ska vara lugn och ro, så man kan äta sin mat utan att känna sig stressad. Sonen äter tillsammans med sin klass och parallellklassen, dvs, kanske drygt 50 elever, i en lokal som rymmer minst det dubbla, om jag inte missminner mig.

Men – ett påbud som säger att eleverna måste vara tysta? Är det verkligen rätt väg att gå? Är det det bästa sättet att skapa lugn vid måltiden? Är det tyst för att barnen lyder påbudet, eller för att de önskar ha det tyst när man äter? Vill du ha det tyst när du äter? Själv tycker jag måltider tillsammans med människor kan vara ofantligt givande just för att de möjliggör möten och reflektion, skratt och delande av händelser, nyheter, insikter.

Men nej. Här ska det vara tyst. Och straffet om man inte är tyst är att man ska sitta kvar längre?

20131130-234052.jpg

Frågar igen: Är detta verkligen rätt väg att gå?

Jag glömde…

Varit ute hos kund hela dagen idag och när jag kom hem la jag mig på sängen och vilade lite. Maken och dottern pep iväg på bio och jag och ynglingen såg fram emot en stillsam kväll tillsammans….. 20131126-215235.jpgdå tittade jag på Facebook och såg att jag – yikes – lovat bort mig till ett iScafé i Lund kl 19 för att prata Varför skola och #skolvåren. Med 50 minuter till godo, och varken jag eller sonen hade ätit. Rusade ner i köket, värmde två skålar soppa som vi kastade i oss och sen packade jag in gosse och mig själv i bilen och stack iväg.

Och det blev faktiskt himla bra. Spännande frågeställning att dryfta med tänkande människor, med olika bakgrund och därmed olika ingång till frågan. Mycket givande. Så trots att det kom hastigt på så är jag väldigt nöjd med kvällen. Sonen klarade det dessutom briljant, så jag kunde delta under hela mötet och fick med mig värdefulla tankar och insikter, och nya kontakter. Ser med spänning fram emot nästa iScafé i Lund, den 10 december, på temat Personlig utveckling. Kom du med – eller upptäck de andra iScaféer som hålls i andra städer.

Att möta människor och vara öppen för deras tankar ger mig väldigt mycket. Det öppnar nya dörrar i mitt inre, som jag med glädje och nyfikenhet utforskar. Utforskar du ditt inre med glädje och nyfikenhet?