Physically home

After 10 days on the road, visiting Santa Monica for Graduation weekend of Supercoach Academy, and then taking a few extra days of leisure in Seattle, meeting up with an old friend from my years as a foreign-exchange student in Lincoln, Nebraska, I am finally physically home. And it feels great.

Nowadays, I am, from a psychological point of view, (almost) always home within myself these days. But it sure does feel good to be physically home within the confines of my house and the loving arms of my familly.

Insights

Summer weather greeted me on return, and I enjoyed a sunny afternoon with the shared Insights from all my classmates of Supercoach Academy. The wisdom and sense of wonder contained within the stories, moves me to tears and laughter. I am filled with love for all of my fellow Supercoaches, but luckily enough, there’s enough to go around, so regardless if you’ve shared this ride with me the past nine months or not, consider yourself loved.

I am truly blessed!

I’m not alone

Supercoach Academy 2014 has ended, and it’s been an amazing journey. During this time so much has shifted for me and one of the more significant shifts took place during the New York-Connection-weekend. The big shift came when a fellow attendee shared a feeling of being ”the only one who feels excluded, and not in connection with the others”.

I was floored.

Not because I have ever believed that this is a feeling unique to me.

And not because I’ve never stared this thought in the eyes before, so to speak. I have.

I even did a drawing over and over again as a child, when I had just started school, of blobs of different colors, all close to each other…. and one black blob, to the side, separate from the others, not connected, not included. Clearly different. Alone. Separated. Over and over I drew the same image. As a child of 7 or maybe 8. Already then I strongly identified with this story I kept telling myself, that I was not connected, that I was alone.

20140806-105648-39408772.jpg

But that story and all the attachment I have had to it for decades all just seemed to fall into small pieces during the Connection weekend, it all crumbled and fell apart.

And this is what I now know:
I am not alone. I am connected. Connection is not something I have to create. It’s already there. IT’S ALREADY THERE!!! Imagine that huh?!

Oysters!

On my very first visit ever to Seattle I also got to taste oysters for the very first time in my life. My friends took me to the Westward, a fairly new restaurant situated beautifully on the waterfront overlooking downtown Seattle and the Space Needle. Wonderful weather, amazing company – including a friend from my year as a foreign exchange student in Lincoln, Nebraska, in 89/90, so time sure has flown! – and the opportunity to try oysters for the first time ever.

Of course I accepted the challenge, and am I ever glad I did! We ordered one each of two kinds, the Wild Cats and the Kumomoto (the smaller black-shelled one), and I was taught the ropes. Spooned a wee bit of vinegar/finely chopped shallots-mixture on top, and down the hatch it went!

Oysters

And you know what? I loved it! Imagine that huh, here I’ve gone 42 years without ever trying, and it turns out I love it. I’ve just never really seen the point to oysters, not really thinking it could be any good. The take-away is definitely not to take my thinking to be the Truth, because you just never know until you try!

You’ve probably got a similar story or two in your life, where you believed something and was proven wrong once you tried it?

Rebirthed from and to love – graduation day of SCA2014

So, it’s time. The nine months of Supercoach Academy are up, and I just woke up to the last and final day of this last weekend, entitled Integration & Expansion. It’s been a journey that has me in awe of the gifts of human beings, because my classmates here – and there’s like 70 plus of us – are just amazing.

Some of them I have barely talked to, this being such a large group, but I love them anyway. Some of them I’ve shared a talk or a break out session with, and I’ve gotten to know a little something of them. Then there’s the rest, that have actually touched my heart, and will forever be held close to it.

But you know what, I love them all, regardless of how close to my heart they have come (I have let them?). In fact, this whole weekend has me feeling like I am being reborn, and this time honey, my heart and my love for all that is is coming out first. This love for all is the outermost part of me, it’s my new skin, it’s the cornea of my eyes. Hence, it’s the filter that will tint the way I perceive the world, putting the rose-tinted sheen of love on my experience of the world, which is how I’m creating my reality.

I love U

Strange. Out there. Nutty.
I know. I could easily label this feeling with words to that effect, and my experience of the world through the filter of love as being insane, as if I’m seriously loosing it, somehow. I could feel that way, if I try to make sense of it, and put a label on it.

But then again, why should I? I don’t have to make sense of this, I can just do what I am doing, and that is to go with it. Going with the sensation of looking at each and everyone of my classmates and just feeling the love of the universe flowing through me, out into the world.

And you know what? This would not be possible if I hadn’t first remembered what it’s like to love myself, something that has gradually awakened within me this past year or two. That process started before Supercoach Academy, but it sure got a kick into overdrive from this experience. I could not extend my love for all, if – at the center of this – I didn’t have my love for me.

I am curious about today, really looking forward to it, but even more so, I’m dying to go home to my family to look at them through my new cornea. I have no idea what difference it will make, I just know it will. I feel it already, and it’s like I’ve gotten a taste of something I know I’m gonna love to have more of.

That said, it’s time to make myself ready for today, and it has the feel of getting ready for my spiritual rebirth! I’m wowed. This is an amazing place to be, and I’m ever so grateful for getting to this state of mind on this particular day. I’m also really curious to know if anyone else has ever had a similar experience. Have you?

Mästerpackaren!

Nja, det kanske är att ta i lite grann, men ärligt talat blev jag nöjd med mig själv när jag checkade in för en 10-dagars resa där jag checkar in ett bagage som väger 7,5 kg. Inklusive väskan. Sen har jag en liten ryggsäck med kamera, puttepadda, en kofta och lite smått och gott, på kanske 3 kg totalt, så jag reser iväg med ca 10 kg packning.

Mästerpackaren

Jag minns första gången jag packade riktigt medvetet, då jag och min då 8 månader gamla dotter skulle till Thailand och besöka hennes morbror i 2 veckors tid. Siffran 13 kg svävar i mitt minne, men det låter nästan lite väl bra, men, det är inte helt omöjligt ärligt talat. Mycket mer var det inte i alla fall, och då inkluderade det dotterns resesäng.

Men sedan dess har jag finslipat min packningsförmåga ytterligare och jag har några tricks som jag tänkte dela med mig av:
1) Bestäm dig för att packa i en liten resväska.

2) Kolla väderprognosen för resmålet så du inte behöver packa en massa bra-att-ha-kläder för ifall-ifall-väder. OBS – att välja bort solskyddsstiftet inför en resa till Sunny California är dock mindre smart…

3) Ta med dig lite tvättmedel (överkurs är en portabel liten tvättlina, har inte tagit klivet hit själv än!) så kan du handtvätta underkläder och plagg efter hand under resan. Detta betyder också att jag bara packar en fyra-fem ombyten av underkläder.

4) Färgkoordinera! Denna vändan blir en vit/blå-resa för min del, där jag har med 3 byxor och 4 toppar, som alla är fullt ut kombinerbara. Och ärligt talat kunde jag gott klarat mig med två byxor och tre toppar, men det kändes som jag behövde fylla ut väskan lite. Jag lägger ut kläderna på sängen när jag planerar min packning och säkerställer att allt kan användas tillsammans.

5) Galaklänningen får stryka på foten. Nu är detta inte en stor grej för mig, eftersom jag rent generellt är ganska ointresserad av kläder och mode, men istället för att ha med nått ”snyggt om jag ska på en lite snofsigare middag” så ser jag till att någon av mina kombinationer är snygg nog för att duga även om jag ska på något lite finare. (Enda undantaget var när vi faktiskt var bjudna just på galamiddag på St Johns College i Cambridge, där bror min numera huserar. Fast min gala-outfit bestod av en indisk salwar kameez som inte tar stor plats ändå så det var lugnt den gången med!)

6) Använd alltid reseförpackningar på hygienartiklar! Det går inte åt så mycket shampoo, balsam och tandkräm under en resa så du behöver ha med dig dina ordinarie förpackningar. Finns ingen anledning att tynga ner ditt bagage (och därmed använda mer flygbränsle t ex, alldeles i onödan) med det! Sen är jag ju behjälpt även här av mitt smink-ointresse, så själv packar jag endast det allra mest nödvändiga i necessären. Ja, necessär har jag mer eller mindre ratat det med, kör med 1 liters ziplock-påsar istället, eftersom jag så ofta undviker att checka in mitt bagage. Så behöver jag aldrig tänka på den saken heller!

7) Lägg ut en sarong i resväskan när du ska börja packa, som du sen sveper om packningen så den ligger innesluten som i en liten inre kokong. Omutifall att olyckan är framme och din resväskas låsanordning går sönder eller nått, så ökar dina chanser att få med dig alla saker hem ändå, om det ligger säkrat av en sarong (eller ett underlakan). För väskan ska verkligen gå sönder rejält för att sarong-kokongen inte ska räcka till att hålla allt samlat.

8) När du väl ska packa så kör flygvärdinnepackning, dvs rulla allting! Det är inte klokt vilken skillnad det gör. Hjälpte svägerskan packa urvuxna barnkläder som skulle till yngre kusiner, och vi vek och vek och fyllde resväskan, modell större. Minst en fjärdedel av allt som skulle med låg kvar på golvet när vi mer än rågat resväskan. Så kom jag att tänka på rull-knepet (som jag inte använt tidigare) och minsann om det inte gjorde susen! Allt åkte ur väskan, rullades och lades ned i väskan igen. Och yup! Allt gick ned, och väskan var ändå inte så rådag som den var när vi vek packningen.

9) Packa ner en sjal! Jag har alltid med mig en sjal, oavsett vilket väder det är på resmålet. En lättare sjal värmer mer än man tror, och ska jag till resmål med icke-sommar-temperaturer så åker min yllesjal med, som är världsbäst och har räddat oss mången gång. Den dubblerar även som täcke/kudde vid behov!

10) Notera när du packar upp vid hemkomst om du har oanvända kläder/saker med dig hem. Detta är en av de främsta metoderna jag har till att kunna fortsätta fintrimma och minimera min packning! För det ger mig svart på vitt på vad som behövs/inte behövs, och så kalibrerar jag liksom om min packningshjärna.

Jag drömmer om den dagen så familjen ger sig iväg på resor med enkom en rygga var, så som Leo Baubata bloggat om att han och hans familj gör. Men vi har en liten bit kvar till dess. Men det är sällan vi checkar bagage längre, när familjen är på flygande fot, oavsett reslängd. Bara det är ganska skönt faktiskt!

Men kanske du har några andra bra packningsknep att dela med dig av till mig, som kan göra att jag närmar mig mitt minimalistiska mål?

Trött

Sitter på planet till Los Angeles och sista helgen av Supercoach Academy 2014. Tänk som tiden går. Utom just när man sitter på ett transatlantiskt flygplan så klart, för det är onekligen något av det segaste som finns. Testar Norwegians Dreamliners som flyger direkt mellan Köpenhamn och Los Angeles, vilket visserligen innebär en låååååång flygtur på dryga elva timmar, men i gengäld gör att jag slapp byta någonstans i Europa för fortsatt flygning över Atlanten. Den kortare totala restiden väger mer än väl upp för obehaget att sitta stilla så här länge i ett svep.

image

I skrivande stund är det 52 minuter kvar till landning och det kryper av trötthet i mina ben. Närmast olidligt. Lite har jag mig själv att skylla för jag har inte sovit alls. Bidde inte så bara. För första gången någonsin flyger jag Premium (och det var ändå bland de absolut billigaste alternativen för överfarten) och har bred stol, som är ganska rejält tippbar, så jag har legat ner och vilat en stund, trots att jag aldrig somnade.

Planet lyfte vid tre-tiden på eftermiddagen och vi landar vid fem/sex-snåret på kvällen, så snart ska jag få gå och lägga mig ändå. Fast det där är bra underligt – här reser jag i ett halvt dygn, och ändå kommer jag fram bara ”någon timme efter jag lyfte” liksom. Nackdelen med det är ju just tidsskillnaden som är hela nio timmar. Det kan bli tufft. Och denna gången har jag bara en dag att acklimatisera mig innan det är dags för kursen, så håll tummarna för att jag lyckas hålla mig klar i knoppen på torsdag!

image

(Lite tillägg: här redo för sängen, igårkväll, och nu när jag publicerar detta har jag sovit gott en hel lång natt! Bra start på min USA-vistelse!)

Har du någon huskur för hur man på bästa sätt klarar av jetlag?

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

Fick en fråga i ett FB-meddelande om jag skrivit något om rädsla, och insåg när jag sniffade runt på min blogg att jag skrivit ganska mycket om det ämnet. Så jag skickade iväg en drös länkar, och fick tillbaka en reflektion i frågeform:

Har rädslan varit en stor faktor i ditt liv?

Det gav mig anledning att reflektera. Och visst är det så. Rädsla har varit en stor del av mitt liv, främst av två skäl:

1) att jag trott att rädslan var Sanning, dvs, att känslan kommer från en tanke som jag måste tror på.

2) att jag haft en grundinställning som ibland viskat i mitt öra och ibland bankat mig i huvudet, skrikandes ”Du är inte ok!”.

Med utgångspunkt i detta, så är det inte konstigt att jag varit rädd för att se mig själv för den jag är. Eftersom min grundton varit – men inte längre är – att jag inte duger så är det mig själv jag varit rädd för. Jag ”visste ju” att jag var kass, och att då se på mig själv ännu mer skulle ju bara ge mig än mer bevis för detta faktum. Inte konstigt att jag varit rädd för att verkligen möta andra, livrädd för vad det skulle kunna väcka i mig, göra att jag tvingades upptäcka än mer i mig själv som jag inte ansåg dög, eller vad ok, eller bra.rädslan

Så är det inte längre. Och jag är så tacksam för att jag kommit över det, men samtidigt så är jag snäll mot mig själv och tänker kärleksfullt på den Helena som jag varit. Jag tänker att jag gjort så gott jag kunnat, hela tiden, och att det inte gagnar mig överhuvudtaget att banka på mig själv för det som varit. För det är förbi. Det hände. Det händer inte.

Fick en liten följdfråga om jag hade några rädslor kvar. Och det har jag så klart, massvis. Men jag tar dem inte på så blodigt allvar längre (och inte mig själv heller) och det gör all skillnad i världen för mig.

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

 

 

Dare to ask!

I’m discovering something new about myself as I’ve begun to play a game in my coaching, which also means I am pushing my edges by asking for things I’ve never even dreamed of daring to ask. And I discover lots of things as I do this.

pushing at the edge

Firstly that the edge (within me, the one saying ”No Helena, you most definitely cannot ask for That!”) I perceive is a figment of my imagination, created by thought, but it is not and will never be the Truth, something real. It’s made up.

Secondly that I don’t die for asking. No matter how much my inner voice tries to tell me I must not ask for outrageous things. On the contrary actually. Asking makes me feel as if I live even more. And it makes me laugh, as the made-up-edge is pushed a bit further within my imaginary world.

Thirdly it’s a great way to collect No’s. That may sound very strange, but listen to this: Yes lives in the land of No. So if I go in search for the No’s, and even cherish them when I meet them, I’ll gladly go in search for more No’s. And you know what? Somewhere within all those No’s there will be a Yes. And the more No’s I collect, the more Yes’es I’ll encounter!

So, here’s to me asking and asking and asking some more, discovering where my edges are and challenging them, cherishing every No I meet along the way!

What are you afraid of asking for?

Ge mig För-politik, tack!

En vän la upp en liten betraktelse kring stundande val på Facebook i morse, och jag blev lite inspirerad och gjorde en liten efterlysning, eller vad man nu ska kalla det:
För-politik tack!Fnittrar lite åt mig själv nu när jag läser det igen, för jag gör ju just som jag skriver. Jag börjar i Mot och landar i ett För. Och jag tror ofta det kan vara en bra väg att gå, men det är inte den enda vägen. Mig händer det ofta att jag helt enkelt bara är För, utan att jag måste ha upplevt en frustrerad, irriterad, missnöjd Mot-känsla först. Och lika ofta är det just där jag börjar. Jag stannar dock sällan kvar länge i Mot-känslor nu för tiden, för jag personligen mår sällan bra av dem, de ger mig inte energi, utan dränerar mig snarast. Och varför ska jag klamra mig fast vid tankar som väcker dylika känslor i mig, det är inte vettigt på något plan alls.

Åter till sakfrågan dock – vad upplever du att de politiska partierna är För? Vilka visioner strävar de till? Vilket samhälle uppfattar du att de önskar se, som bygger på För-krafter, snarare än Mot-krafter?

Who are you?

I’ve been in a weird dream/awake-state during part of the night, and… really, it’s like I’ve been in that hightened awareness state for the past weeks or so. I’m living in a world where something pops now and again, it’s like a new bubble opens up to me, and life expands.

I can see the shift coming, I can hear it, smell it, feel it and almost touch it. Even though it most definitely is not something tangible. But it’s like Prince Ea stated in the video I wrote about, when he asked:

In the deepest sense possible – who are you?

Who are you?

 

That’s where those bubbles reside, within that deepest sense of me, the me that is not solely my Ego, but is also that. The me that is not limited by the physical boundaries that I perceive when I look at my  body, but is also that. The me that is a part of all that is, while at the same time bringing a unique flavour to that oneness. It is all of that and it is still more.

And I have to tell you, it is humbling to sense that larger me. It is not something I boast about, but rather I’d like to share with you, the wonder and marvel I feel about what it is I am experiencing.

A friend wrote about the special times we are living in since 2012, where the connection to ”who we truly are” in that deepest sense possible, is more accessible. As if the veil is thinning, as if the oneness itself is assisting in making a bigger shift possible. Perhaps it’s the shift Prince Ea also talks about, where mankind can finally turn into kind man, looking from the inside out, rather than the outside in.

I’m just gonna sit with that one for a while. Because, I fear I’m not making a whole lot of sense, I’m not even sure I grasp this myself. But I woke up just knowing I had to get this out of my system before going about my business of the day. That way this stepping stone is there, in print, making it possible for me to revisit it, and see what state of mind I was at, at this very moment. Or perhaps I’ll never allude to it again, who knows. And who cares, really?

And yet, the question remains:
In the deepest sense possible – who are you?