Kategoriarkiv: Personligt

Dooify – en ny bekantskap!

Publicerad den av
3

Dooify dök upp i flödet. Nyfiken som jag är klickade jag mig vidare, registrerade mig genast i denna svenska version av en tidsbank, och la raskt upp två egna erbjudanden. CoachWalk och CoachTalk. Kan nog komma på bra många andra saker också, men de kändes enkla att få till.

Och sen funderade jag. För som ny medlem får man två timmar i tidsbanken, så frågan var ju – vad skulle jag försöka mig på? Sökte på Malmö för att hitta något i närheten, men sen slog det mig: Gitarrlektion!

Jag hade ju föresatsen förra året att lära mig plinkeplonka på gitarr så jag kunde kompa mig själv (sång), men jag fick aldrig riktigt till det. Gjorde ett halvhjärtat försök under vintermånaderna, men sen rann det ut i sanden.

Så jag sökte på ”gitarrlektion” och fick upp ett par alternativ. Valde den som kändes bäst och skickade en fråga om det var möjligt köra online, eftersom gitarristen i fråga befann sig i hufvudstaden vår. ”Vi testar!” blev svaret jag fick tillbaka, och sen hittade vi ett datum och en tid som passade oss båda. Då fick jag den första gåvan: www.appear.in
En videochattfunktion som funkar helsmidigt! Definitivt värd att testa – så gör det, ok?Dooify

Sen visade det sig att gitarristen i fråga också var pappa till Dooify och då blev det ju riktigt spännande. Vi hade ganska intressant samtal under lektionstimmen, vilket än en gång gav en guldkant på upplevelsen. Dessutom lärde jag mig 4 + 2 ackord och fingerfärdiga fingrar lyckades ganska snabbt få in vanan att ta olika ackordfattningar och hoppa däremellan. Vi plinkade och sjöng No woman no cry och sen fick jag nästa riktigt stora gåva. Carl, Dooifys pappa alltså, berättade att med dessa fyra grundackord (C, Em, D, G) kan sjunga och spela i princip vad jag vill.

Så här löd min recension av Gitarr för nybörjare med Carl Svahnström:
Härligare online-gitarrlektion får man leta efter. Med värme och uppmuntran ledde Carl mig genom en handfull ackord och än viktigare, gav mig tillstånd att släppa mitt eget ”så här måste man göra för att lära sig spela gitarr”-tankar, vilket gjorde att jag kände att jag kom längre på denna timmen än jag gjorde förra året då jag gjorde en föresats att lära mig spela gitarr, men inget lossnade för det var för styrt och strikt på något vis. Carl sa ”Med dessa fyra ackord kan du spela precis vad du vill, vilken låt som helst, bara börja i G så blir låten i G helt enkelt, och det funkar för det mesta. Testa och lek!” och DET var precis vad jag behövde höra. Så om du – liksom jag – haft den där drömmen om att kunna sitta på stranden, plinkeplonka lite på gitarren och sjunga av hjärtats lust, så tycker jag definitivt du ska testa en timme med Carl och hans gitarrlektion. Och det funkade finfint online!

Och Carl kontrade med detta om mig:
Helena är en underbar person som är lätt att gilla. Gitarrlektionen var grym då vi kunde fokusera på lärandet och ha kul under tiden. Kan verkligen rekommendera framtida möten med denna härliga individ!

Dagen efter så satt jag och plinkeplonkade i trädgården och hittade en låt. Tonerna ur Adeles Someone like you lockades fram där jag satt. Googlade upp texten och körde på. Tragglar, glömmer texten emellanåt och det är inte direkt finstämt, men vad tusan. Det var jätteroligt! Och, jo, jag har en bit kvar innan jag blir strandens gitarrdrottning, så snacka om att jag ska öva, för det här är ju kul! Till dess så kör jag vidare på hellre än bra helt enkelt, och bjuder på det dessutom. Mycket nöje (mer det är njutning, jag lovar!).

Och du – du testar Dooify va?

 

Rosenørn-Gyllenstierns hyllesaft

Publicerad den av
1

Ja, det pampiga namnet står som rubrik i receptboken, på hylleblomssaftreceptet som jag fått av min fina farmor, vår oldemor. Igår plockade jag och maken blomsterklasar och sen satte jag en sats saft. Tänkte jag skulle dela med mig av receptet, eftersom ”moderna recept” har löjligt få blommor i förhållande till mängden socker och ska det vara hyllesaft ska det vara rejält med hyllesmak!

Rosenørn-Gyllenstierns hyllesafthylleblom
Ett par hundra hylleblomsklasar
3 liter kokande vatten
1,5 kg socker
80 g citronsyra (kan använda vinsyra också, eller skippa detta helt!)
4 skivade citroner
(natriumbensoat)

Varva klasar och citronskivor (välj ekologiska citroner så klart och skrubba skalet noga med varmt vatten innan du skivar dem!) i ett stort krus. Häll över en blandning av kokande vatten och socker (och citronsyra). Låt stå svalt i 5 dagar. Sila av.

Så kortfattad är beskrivningen i min receptbok, men om du inte gjort hyllesaft tidigare kan jag ge dig ytterligare några tips. När du har hällt över sockerlagen, så är det bra om du ser till att blommor och citronskivor inte sticker ut. Du kan ta en tallrik och lägga över och tynga ned så den håller blommorna nere, eller så gör du som jag precis testade för första gången, fyller ett par plastpåsar med vatten, knyter åt ordentligt och lägger dem över blommorna. Då tyngs de ned och risken för mögel osv minskar.

Jag fryser alltid in saften och har därför inte i natriumbensoat, men om du vill det kan du säkert googla dig fram till hur mycket du behöver, och lösa det när du är redo att tappa upp saften på flaskor. Och ska du frysa in – tänk på att lämna några cm så du inte fyller på ända upp i förpackningen eftersom vätskan utvidgas i fryst tillstånd. Och du – sen njuter du av den godaste hyllesaften i världen!

Och hylle förresten, det är det skånska (och danska!) ordet för fläder. Så hylleblomssaft är helt enkelt fläderblomssaft. Farmor sa alltid hyllesaft, så det gör jag med. Vill du kan du faktiskt göra rabarbersaft på precis samma sätt – fast den brukar jag oftast bara låta stå tre dagar.

Njut!

 

Fylld av energi!

Publicerad den av
Svara

Ja, idag har varit en sån där dag då jag varit alldeles fylld av energi. Har fått så ofantligt mycket gjort att jag skulle tro jag glömt bort hälften!

  • Headspace och daglig sjua – inklusive 20 tuffa burpees tack vare Mauris challenge
  • Bäddat rent sängen och satt på en tvätt
  • Skurat vask, badkar, toalett i badrummet och tvättstugevasken (Tillägg 7JUN2016)
  • Plockat hylleblom och nässlor
  • Hängt upp nässlor att torka på vinden
  • Har förvällt nässlor och lagt i frysen (till vinterns nässel- & fetaostpaj samt gröna smoothies)
  • Har satt en rejäl sats hyllesaft
  • Gjort mitt livs första grönsakssalt (på gräslök, piplök, ramslök, kungsmynta och timjan)
  • Sått bönorna vi fick av grannpojken som tyckte vi skulle ha dem
  • Sått mispelfröerna som legat i blöt lite för länge
  • Satt tre Yellow Crookneck-plantor
  • Rensat ogräs
  • Vattnat grönsakslanden
  • Vattnat trätunnornas växter med det avsvalnade nässelvattnet
  • Läst ett antal kapitel av Brené Browns Rising Strong (bra bok – rekommenderas!)
  • Ätit smarrig middag tillsammans med familjen
  • Skapat ett Slack-rum för en digital bokklubb om The O Manuscript (hojta om du vill vara med!)
  • Sett ett avsnitt Bloodlines med maken
  • Swishat deltagaravgift till onsdagens Örtvandring på Bulltofta
  • Publicerat ett inlägg om #skolvårens fjärde Almedalsvecka
  • Tidssatt ett annat inlägg om årets Walk n Talk
  • Fått iväg en massa inviter till årets Walk n Talk

grönsakssaltOch helt plötsligt sitter jag här, klockan är efter elva och jag har inte fått iväg mitt eget blogginlägg än. Hade för avsikt att ligga till sängs för en timme sen. Men ibland blir det  inte som man tänkte – och tur är väl det! Inte minst en dag som denna, då jag egentligen tänkte jag skulle ta det riktigt lugnt. Men på något vis så är det precis det jag gjort – fast det har blivit mycket gjort under tiden jag tagit det (mentalt) lugnt.

oemotståndliga Pop

Och vet du – även om det kanske inte framgår i listan ovan, så har jag njutit hela dagen. Av små stunder av ömhet (som när katten Pop ligger så oemotståndligt söt på köksstolen att jag bara måste fotografera honom innan jag varsamt pussar på honom, eller när sonen pussar mig godnatt sjuttioelva gånger, eller när jag och maken sitter hopslingrade framför Netflix), skönhet (Bulltofta dessa dagar – magiskt -, alla våra översvallande jättevallmo-blommor i trädgården – detta överdåd!) och glädje (att läsa Rezas resa från Afghanistan på #skola365 till exempel, att sjunga och plinkeplonka refrängen till Adele’s Someone like you på gitarren tillsammans med dottern som kör komp på pianot).

Imorgon är en ny dag. Får se vad min energi – och min förmåga att glädjas åt det vardagliga – räcker till då?

Återbruk i bästa Roth-stil

Publicerad den av
1

Störbönorna som jag sådde i en liten plantkuvös eftersom jag inte fått upp några störar växte raketfort, så idag hade jag och maken ett mission att sätta upp störar och få bönorna i jorden. Jag visade möjliga stör-placeringar i trädgården när maken kom med förslaget att vi skulle ta resterna av det stora parasollet som blåste sönder i en av vinterstormarna. Hm. Jamen du, vilken idé, varför inte? Sagt och gjort.

störbönor

Runt det återbrukade parasollskelettet är det nu planerat 21 störbönor och (hittills) tre slingerkrasse. Även om det definitivt inte ser mycket ut för världen just nu, så kan det nog bli riktigt grant när det väl täcks av slingrande växter, tror du inte?

Dessutom satte jag ytterligare nio störbönor i en bädd med bredsådd dill och persilja, mot en trefot av störar (noggrant utvalda från vårt stör- och pinnförråd – man vet aldrig när en bra pinne/stör kan komma till användning!). Och det finns dessutom fler störbönor i kuvösen så nånstans ska jag hitta ytterligare något bra ställe att sätta plantera ut dem på.

pop vaktar blåmesar

Katten Pop har haft en tuff dag idag. Ansträngningen att vilja nosa riktigt nära på de små blåmesungarna samtidigt som matte ryter på en och sprutar vilt med vattensprutan tröttar ut den bäste. Han övergav ”TV”n vid sälgen (dvs ampeln dit vi flyttade blåmesungarna i morse – förtjusta och smått förbluffade över att de överlevt natten – vilket gjorde att mor och far Blåmes faktiskt har vågat flyga i skytteltrafik för att mata sina småttingar) för trätunnan (sitter jag där så ryter inte matte på mig och inte tar hon fram vattensprutan heller). Man vet ju aldrig om det skulle kunna trilla mer manna från himlen.

Och helt otippat så gjorde det faktiskt just det. När vi ätit upp kvällens middag såg maken hur det kom ännu en unge dunsande ner vid trätunnan. Mr B sprang genast dit, och förflyttade den några dagar äldre kusinen till syskontrion i ampeln. (Katten Pop låg utslagen på yttertrappan två meter bort, sov lyckligtvis genom hela detta sista äventyr!)

Så nu sjungs det fyrstämmigt i ampeln. Låt oss hoppas att det går vägen ytterligare några dagar, för då kan de nog vara flygfärdiga de små liven. Men många faror lurar, både grannskapets alla katter och slagregn (åskmolnet som drog över gav endast ett väldigt fint sommarregn en kort stund, så där andades vi alla ut! Ampeln hänger i ett träd som inte har tillräckligt tät krona för att hålla dem torra om det skulle regna rejält.) så håll tummarna, ok?

Stora flygaredagen?

Publicerad den av
Svara

Oh vad jag hoppas att det är just det, stora flygaredagen! Du förstår, vi hade just ätit klart middagen i lindbersån när katten – som vi satt i koppel för att en grenhåla i grannarnas äppelträd just blivit BB åt dygnsgamla blåmesungar och Pop just upptäckt dem – rörde sig så underligt vid vår trätunna med vissnade tulpaner och knastertorrt elefantgräs. Mr B gick för att kolla vad Pop sysslade med, och utbrister: Nej men, åhhhh!

Resten av familjen blev raskt på alerten och vansinnigt nyfikna på vad det egentligen är Pop hittat. Så B kommer och visar upp en yttepytteliten blåmesunge som ligger i hans handflata, innan den raskt kravlar sig upp och sätter sig på pekfingret.blåmesOch där sitter hen. Så rysligt söt. Men på helt fel plats liksom.

Det prasslar lite mer i tunnan så vi tittar vidare och hittar ytterligare två små blåmes-syskon som rafsar runt bland vissna blad.blåmes i tunna

Troligen är boet på husgaveln, under en av de där vindskivorna som löper längs hela taket, fem-sex meter upp och så där otillgängligt så bara små fåglar kan ta sig in och ut. Att lägga tillbaka dem känns därför uteslutet.

Mor och far Blåmes surrade runt i trädtopparna och pratade vilt, men när vi slutligen begav oss in efter en närmast tropisk kväll i trädgården, så låg de tre små syskonen fortfarande i tunnan.

Så, därav att jag innerligen hoppas att dessa små faktiskt är mer flygfärdiga än de ser ut, att de klarar natten och på något vis imorgonbitti lyckats ta sig iväg till säkrare omgivningar! Men utan tvekan snurrar tankar på om det finns något annat som vi kan göra för att göra livet säkrare för de små?

Inre kärnan – stark och smidig!

Publicerad den av
11

Hur mår du?, frågade en vän.

Mår bra! Jättebra!
Har en starkare inre kärna än tidigare, och den är ständigt i större balans än jag tidigare upplevt. Det gör skillnad i livet!

Jag fascineras faktiskt åt min upplevelse. Känner tydligt hur den där inre kärnan är både större i diameter och starkare. Smidigare. Den parerar, böjer sig, men är samtidigt  rotad i en grundförståelse hur livet fungerar. Hur jag fungerar. En grundförståelse som säger mig varför jag upplever livet som jag gör det. En grundförståelse som innebär att jag idag kan leva ett liv i större välmående än jag tidigare ens trott möjligt.

Samtidigt så tar jag in så oerhört mycket, mina sinnen är som förstärkta. Upplever skönheten, sorgen, glädjen och grumsandet, men går inte vilse i dem, bland dem. Varken i de känslor som jag tycker om, de där som kittlar störtskönt i kistan, eller de andra, de som jag tidigare kämpade emot så fasligt, ville undvika med alla medel.

Har coachsamtal där skiften blir så oerhört framträdande, tydliga. Skiften i perspektiv. I förståelse. Hur ett ord kan ge en insikt som förändrar hela världsbilden, öppna upp för saker och upplevelser som tidigare varit… ja. Ett intet. Som bara inte funnits i sinnevärlden tidigare, inte ens drömda om.

Vill skriva om så mycket av allt jag tar in, förnimmelserna. Ta foton. Förmedla det jag ser, uppfattar, förstår och förnimmer. Och samtidigt – helt lugn och trygg i att det jag får ner på pränt, det får jag ner på pränt. Det andra kanske aldrig kommer dit. Och det är ok. Den inre kärnan står pall, utan tvekan.

Det är ju dessutom så att mer blir nedplitat idag än någonsin tidigare. Jag tar mina skrivardagar. Jag ska boka in fler skrivretreats. Jag samskapar en bok om Medvetna Val och alldeles nu i veckan grodde det frö, som legat i träda ett par veckor, kring nästa samskapande bokprojekt. En liten groddplanta har vi nu att värna om, jag och S.

famlarOch genom allt, finns den inre kärnan där. Som ett ankare, som säkrar att oavsett vad som händer, vad jag än är med om, så är jag fast förankrad. Tappar inte fotfästet. En inre kärna att hysa tillit till. Vet att den är där, alltid. Oavsett hur det stormar runt – eller inom – mig, finns den där. Ger mig styrka och förmåga att med nyfikenhet ta mig an och skapa världen jag lever i.

Sitter här och famlar över tangenterna. Vet inte hur jag ska kunna förmedla – i ord – den oerhörda känsla som byggts upp – lagrats – inombords, som gör att jag under våren tagit mig an livet på ett sätt jag aldrig tidigare erfarit. Så jag släpper det. Antingen går känslan genom, eller inte. Ett är säkert – i mig är den stark. I mig är den ofantligt stark, känslan av välbefinnande, av glädje över att vara levande, att möta stunder av Nu med nyfikenhet.

 

Blåser i mitt hår

Publicerad den av
Svara

blåser i håretSitter i gräset. Vinden kyler en smula. Sätter på mig koftan.

Vinden tar fatt i mitt hår. Smeker lite varsamt mina kinder, påminner mig om livet, om kraften, om rörelsen.

Om livet. Om allt som pågår, hela tiden, inom mig, likväl som utanför mig. Jag lever.

Jag lever. Jag känner det, när jag känner hur vinden buffar försynt på kinden min, låter håret flyga på vindens vägar.

Att leva. Eller att överleva.
Skillnaden, enorm.

Att överleva, det är det allra mest basala. Idag, här, just nu, är det inte överlevnad det handlar om. Inte för mig., För många, ja, men inte för mig, och många, många fler. Vi är fler som inte längre behöver kämpa för vår dagliga överlevnad, än de som fortfarande, idag, där, nånstans, kämpar dagligdags för överlevnad. Och visst. Det finns några få även här, idag, nu, som kämpar för att överleva. Så är det. Marginaliserade, utstötta. Hemlösa. Psykiskt sjuka. Fattiga. Men få, tack gode Gud, oerhört få sett ur ett större perspektiv.

Men samtidigt som vi bekämpar den extrema världsfattigdomen – varje dag lyckas någon eller några som lever under en dollar om dagen-strecket, kliva upp ett steg från identifikationen med de fattigaste av de fattiga – samtidigt så sjunker allt fler allt längre ned, välstånd blir allt mer snedfördelat. De rika blir rikare, de som är fattiga, blir, förhoppningsvis något mindre fattiga, men däremellan finns en glidning nedåt.

Så tokigt. Här sitter jag. Vinden blåser i mitt hår, och jag tänker på världsfattigdomen och ekonomiskt välfärd. Som det kan blir, när hjärnan och fingrarna får friheten att ta sig precis dithän de vill. Så jag tackar gud, universum, slumpen, karma eller ödet, eller helt enkelt bara mina föräldrar, för att jag föddes i ett land, där det handlar om att leva. Och just nu, just här, så lever jag livet. I tacksamhet.

Katten Pops öden och äventyr

Publicerad den av
Svara

katten Pop

Har foto-följt katten Pops öden och äventyr under dagen. Förutom att agera bordskatt och slagga bekymmerslöst i soffan har han även hjälpt mig vattna mina sådder. Just nu sitter han bakom ryggen på mig (jag sitter vid trädgårdsbordet och arbetar) i lindbersån, uppe på fågelholken. Just i år har vi inga bofasta i holken, som tur är, annars hade jag nog försökt hindra honom. Som det är kommer jag inte ens åt honom, väl kamouflerad bland lindgrenarna är han, den busen.

Han är kärlek, glädje och gos på fyra ben (med en himla massa hår, det får tillstyrkas!) och jag är oerhört tacksam för att han är en medlem av rötternas familj. Och ärligt talat är det ganska enkelt att förstå varför just katter blivit Internets gunstlingar, eller hur?

Blott en dag, ett ögonblick i sänder!

Publicerad den av
2

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, nynnar jag tyst på, när jag gör mig redo för morgonens meditationsstund. Den trehundrasextiofemte i rad. Ett helt år. Första gången jag siktade på året tappade jag bort mig efter tvåhundrasjuttioåtta dagar, och fick börja om från noll.

365

Och så var det det där med vem det är som räknar egentligen? Varför är det viktigt? Är det viktigt? Eller bara roligt? Eftersom att jag faktiskt tappade min runstreak dvs min obrutna svit av daglig meditation med hjälp av Headspace, för ett år sedan och inget hände, mer än att jag fick börja om från noll, så känner jag inte att det är viktigt. Siffran i sig är mest bara en grej, lite kul liksom. Det som känns viktigt för mig är att jag gör det. Att jag viker en stund för mig själv, varje dag. Det är poängen. Jag får lite tankar för dagen kring ett fokusområde (just nu kör jag tio dagar Appreciation, efter trettio dagar Self-esteem) men än viktigare är att jag tar mig tid till mig, till tystnad, vila, en stund att bara vara. Och det älskar jag!

Blott en dag, ett ögonblick i sänder. I varje ögonblick har jag ett val. Valet att bestämma vad vill jag göra av dagen. Valet att avgöra hur jag ger mig själv tid att bara vara. Och valet att jag är viktig, att jag vill ge mig själv tid, ge tid till mig själv, är ett grundläggande beslut som bland annat tar sig uttryck så här.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, så skapar vi livet. Vilka grundläggande beslut har du fattat i ditt liv som skapar ditt liv, precis så som du vill att det ska vara?

 

 

 

Amen, sluta!

Publicerad den av
5

Ja. Det var vad jag sa, till honom, där han stod, vänd mot mig.

Amen, sluta! 

Jag var ute på en promenad, mitt på blanka dagen, och blev passerad av en medelålders man på cykel. Fortsatte bara gå, och ett tiotal meter längre fram stod han vid en korsande grusgång, lite i skydd av träd och buskar, men vänd mot mig.

BoldomaticPost_Insag-att-jag-faktiskt-inte-vMen, sluta, ska han ställa sig och pissa där, varför vänder han sig inte in mot träden åtminstone?, var tanken som flög genom huvudet, tills jag såg vad det var han faktiskt höll på med.

Men, gud, han står ju och onanerar!, tänkte jag innan jag brast ut i ett högljutt:

Amen, sluta!

Fortsatte bara gå, skakandes på huvudet, och sen insåg jag att jag faktiskt inte visste hur jag skulle bete mig i den situationen. Jag menar – vad gör man? Ringer polisen? Skulle jag slitit upp telefonen och tagit ett foto på karln?

Jag valde att avreagera mig genom att messa några vänner och maken, och sen var det liksom inte mer med det. Jag skrev medvetet inget i de lokala FB-grupperna, för jag bävar ärligt talat lite för vilka reaktioner det skulle kunna gett upphov till. Så i slutänden gjorde jag liksom inte ett dugg. Och det gnager, nånstans i bakhuvudet. Finns det något jag borde gjort som jag undlät att göra, både med tanke på mannen själv men också min/vår omgivning?

Jag menar. Jag kände mig inte hotad. Inte alls. Och jag är inte rädd för mina barns skull. Jag berättade för dem vad som hänt, mest så de ska veta att sånt här faktiskt händer. Fast det var första gången jag var med om det på snart fyrtiofyra år. Levt ett skyddat liv, bevisligen. Ganska skönt ärligt talat.

Men det som skaver allra mest är egentligen att jag inte fick ett val. Att jag blev indragen i någon annans utlevda sexualitet utan att jag var med på det. För bevisligen var det ju hela poängen, att jag skulle gå förbi där och kolla på honom. Eller? Jag har ju som sagt inte så mycket erfarenhet av blottare (korrekt term?), men varför skulle man annars göra som han gjorde? Och jo. Det stör mig faktiskt. Han fattade ett beslut, som rimligtvis borde varit mitt. Eller? Tänker jag snett? Vad hade du gjort i motsvarande situation?