Kategoriarkiv: Lärandeprocess

My greatest fears

Publicerad den av
1
Have joined up for the 30 days of being fearless-Facebook group started by Billie Allen. *And yes, it’s another numbered time-constrained challenge. You know I’m a sucker for these by now!*
One post in the Facebook-group read:
If you could overcome your greatest fears, how would your life be different? How would you be different?

Here’s my reply:

”Greatest fears”. It sounds so grand, so large.

I believe my ”greatest fears” are in reality fairly small… not daring to speak up, to make the most of the gifts I have to bring to the world, to stand up for someone in need for fear of being harassed myself, or ridiculed, etc.
 
FearsI am on a journey to walk thru my fears, not to ”overcome” them as such, but to live life, and pass thru them, not having them be a hindrance, but rather, a possible bump in the road onwards, that gives the journey it’s texture.
 
As I bump thru my fears, I become more me. Less restrictive, less mindful of what other people might or might not think about me, more in tune with my thoughts and emotions, daring to show my feelings, laugh out loud when I feel like laughing, sing to a great song when I hear it, regardless if I’m on a plane or alone at home. Less worried, less concerned with expecting stuff from myself and/or others, more exuberant, living life more fully, with up’s and down, more interested in people. Being less afraid, I’ve gotten to be a much better listener, no longer afraid of what might arise within myself from the stories I’m told.
 
It’s an ongoing journey and I enjoy every twist and turn of the road, being less concerned about what I would have deemed right or wrong, good or bad, in the past.
 
Namaste!
If you could overcome your greatest fears, how would your life be different? How would you be different?

Podcast 35/52 – the big questions

Publicerad den av
Svara

harvestListened to Good Life Project with Jonathan Fields in conversation with Dale Partridge when I was out picking wild plums, blackberries, dewberries and hazelnuts in the recreational area just across the street from my home. Dale and Jonathan proved to be great companions for my harvest walk, and once more, once it finished I had the urge to press play and start all over again.

There are so many questions one can ask oneself, on the life we lead. Questions that Dale and Jonathan ask and talk about in this episode. Big questions, that might actually be the common thread of most of the podcasts I share here. I like listening to podcasts that make me question e-v-e-r-y-t-h-i-n-g about life, in general and specifically about my own life. Questions of happiness, relationships, health, and what is really important to us. Questions that perhaps were impossible for the average Joe and Jane to ask for most of humanity, but that a huge number of people can ask themselves in the times we live right now. Not all, unfortunately, since there are many who suffer from famine, from inequalities, from war and terror. But let’s face it – if you are reading this, you’re almost certainly a part of the millions that can ask these questions. Question is – are you?

The Forecaster

Publicerad den av
Svara

So I watched the DOX documentary ArmstrongThe Forecaster this week (available another 18 days on SVT Play for you swedes out there). First half fairly technical with regards to financial strategies and transactions, zooming way above my understanding of the financial world.

But still. A must-see.
Not because I know what he says is true. Not because I am in any way capable of judging the trustworthiness of his model. I have no clue as to his pi-model and whether or not it really works the way this documentary depicts it…. But it sure makes me think. It’s as if we live false lives. Lives where we have lost all sense of value and worth, and what is really important is so far off into the horizon we cannot even see it. BoldomaticPost_We-are-graced-with-idiots-Mar

It reminds me of the podcast where Dov Seidman, in the final Q&A if my memory serves me right, says that it’s up to us: We, the voters, have to stop listening to politicians that speak in short-term goals, and listen to, and elect, those with a longer vision. His example is JFK with his famous goal of ”we’re gonna put a man on the moon within the next decade”. JFK planned for something to be accomplished after his possible two terms as president of the USA.

When did you last hear a politician, prime minister, president, declare a (worthy) goal 10-20-50-100 years on? How often does it happen? Do they put action to their words? And even more important, because I can do naught but change what I do: Do I put action to my words?

Vi är formäventyr!

Publicerad den av
3

Underbara, uuuuunderbara Stina Wollter som jag följer på Instagram (och Twitter) med stor daglig glädje, pratar i Vardagspuls i TV4 om sina dansvideoklipp som hon lägger ut på Instagram med jämna mellanrum. Skratt och gråt, livsglädje och djupaste allvar, allt möts i denna naturkraft som Stina Wollter är.

Kolla in hennes samtal med Kristin Kaspersen:
http://www.tv4play.se/program/vardagspuls?video_id=3198545&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Jag lyssnar, ser, skrattar igenkännande och sen kommer meningen då jag fullkomligt smälter.

Stina Wollter

Vi är formäventyr. 

Oh.
Vilken mening. Vilken sanning.

Säger som Kristin sa till Stina: Jag är liksom kär i dig!

Tack Stina, för att du finns och verkar i världen, på det vis, det kärleksfulla och glädjefyllda vis som du valt. Där ljus likväl som skugga får finnas, utan dömande, bara varande.

Vi är formäventyr. 

En mening jag suger på. Inser vilken skillnad det gör, när jag tycker om mig, kontra när jag o-gillar mig själv. Mitt fysiska jag. Och så funderar jag. Vilken rotfrukt vore jag? (Mor Roth är jag ju, och jag älskar verkligen morot, men kroppsligt sett, njae…. känns inte riktigt spot on där. Visserligen kommer ju morötter i en uppsjö olika former, så kanske, kanske ändå.)

Vi är formäventyr. 

Upptäckarglädje. Nyfiket utforskande. Acceptans. Vi är. Fantastiska. Runda. Kala. Korta. Långa. Sträva. Bulliga. Lurviga. Smala. Taniga. Svaga. Symmetriska. Gumptunga. Platta. Håriga. Lena. Asymmetriska. Svettiga. Starka. Är vi.

Berörs du, liksom jag, av detta?

 

Lyssna som en sten

Publicerad den av
7

På Supercoach Academy 2014 fick vi, som en av de allra första övningarna, leka med lyssnandets konst. Vi fick i uppgift att dela upp oss två och två. En inledde som lyssnare och efter halva tiden (10 min var tror jag) bytte vi. Berättaren skulle bara berätta (nånting, vad som helst, babbla på bara!) medan lyssnaren hade tre uppdrag att genomföra under total tystnad, och fick hjälp på vägen genom att Michael Neill ringde i en klocka när det var dags att byta uppdrag.

Uppdragen för lyssnaren var följande:

  1. Lyssna bekräftande – nicka, le, uppmuntra, bejaka och bekräfta berättaren på alla sätt och vis utom verbalt.
  2. Lyssna med misstroende – sten på trådvisa på alla sätt och vis för berättaren att du är skeptisk till vad hen berättar, virra på huvudet, rynka på ögonbrynen, ja, gör allt för att indikera att du misstror berättaren.
  3. Lyssna som en sten – var helt neutral. Titta på berättaren, men utöver det, var helt neutral i ansiktsuttryck. Bekräfta inte, misstro inte. Lyssna som en sten skulle lyssna.

När vi allesammans fått öva på att både vara berättare och lyssnare samlades vi åter i stor grupp och delade våra tankar och upplevelser. Det är nu dryga 1,5 år sedan jag deltog i denna övningen men jag minns fortfarande hur det kändes.

Bekräftandet – att lyssna bekräftande är enkelt. Jag (vi?) är så vana vid att vara bekräftande att det gick som på automatik. Känns nästan lite manipulativt, när jag gjorde det så medvetet. Och att bli lyssnad till med en bekräftande lyssnare känns också väldigt normalt, men jag upplevde också att jag tappade fokus på det jag berättade om för jag blev så upptagen med att säkra att lyssnaren fortsätter bekräfta. Ville hålla hen nöjd och bekräftande.

Misstroendet – så svårt. Oerhört svårt, ärligt talat. Jag är ovan vid att med kroppsuttryck vara avvisande, skeptisk, misstroende. Och det var svårt att vidmakthålla inte minst för att berättaren så tydligt landar i något slags förvirring. Uppgiften var ju att bara babbla på, men det är väldigt svårt att göra när någon totalt dissar dig (icke-verbalt). Att vara berättaren var otrevligt, obekvämt, jag började misstro mig själv, svårt att inte bli nedstämd.

Lyssna som en sten – inte så enkelt, till en början. Vanan att bekräfta den jag lyssnar till är så djupt rotad i mig, att jag fick bita mig i läppen ibland för att inte le, nicka, och med ansiktet förmedla bejakande. Men efter en stund vande jag mig och då började jag höra, så mycket mer än innan. När jag kopplade bort mina egna reaktioner (även om de i detta fallet var förbestämda) så fick jag ett mycket större fokus på berättaren, på att verkligen höra det som sades (och det som inte uttalades). Och att bli lyssnad till av en sten var, för mig, väldigt vilsamt. Jag kunde bara berätta rätt upp och ned, utan att uppleva att jag blev dömd eller värderad. Berättelsen kunde stå i fokus.

Lyssna som en stenMärk väl, detta var min upplevelse av denna övningen. Det var flera som tyckte det var oerhört jobbigt att bli lyssnad till som en sten, kanske just för att vi i stort är så inriktade på bekräftelse att avsaknaden av det blir påtaglig och delvis stressande.

Vill du så testar du övningen i en grupp, en klass, på din avdelning. Kan göras med barn likväl som med vuxna. Jag har själv använt mig av övningen sedan jag först fick pröva den, med gott resultat. Det vore intressant att höra om din upplevelse liknar min eller om du upplever något annat. Är du villig att testa?

Podcast 34/52 – The gift of failure

Publicerad den av
1

I am very interested in school development and life long learning, with the firm belief that schools and how they are shaped actually shape the society we live in, to a large extent. Hence I was thrilled to listen to Jessica Lahey on Good Life Project, since she’s a teacher with a passion for learning.

And was I ever rewarded! Jessica and Jonathan had such an interesting conversation that when I was finished, and still had several kilometers left on the bike ride I was on, that I just pressed PLAY and started to listen one more time.

BoldomaticPost_The-gift-of-failures-an-opporJessica Lahey wrote an article in The Atlantic in January 2013 entitled Why parents need to let their children fail and since then, she’s written a book on the subject of failure as well. And she’s telling some fascinating stories in this podcast, around failure (amongst other things), and on the opportunity for growth that most (all?) failures bring with them. I especially like the way she balances her own experience both as a teacher and a parent, demonizing neither party, but totally seeing the pro’s and con’s each role can provide in the development of a child.

So, are you a parent? Listen to this episode.

Or perhaps, you are a teacher or work in schools? Listen to this episode.

Maybe you are lucky enough to be a parent yourself, or have any kind of relationship with children, such as being an aunt, uncle, grandfather, cousin, neighbor, scout leader or anything else where you come in contact with children and young adults? Listen to this episode.

There. I think I covered the lot right then and there, didn’t I? Have I convinced you yet that this is simply a no-miss-podcast that you definitely will listen to?

Hope as a verb

Publicerad den av
Svara

Spent the afternoon yesterday in a Masterclass with Alan Seale of Transformational Presence Leadership and Coaching, and the class centered around hope. How hope in and of itself can both be a passive noun, a wish, but also be an active verb, to have hope.

hope and vision

masterclassI truly enjoyed the conversation around hope, how it can be passive, being something I wish for, but honestly don’t take any steps to making it come true. And how it can be active, when I give it a bit more flesh, if I transform it into a vision, into something more than a simple wish.

For me, the afternoon was the third piece of a puzzle that opened up for me on Monday a week ago, and it kind of felt like I sealed the deal here. There is no way back, I know my vision and I know what it will take to get there. When I build on the hope, enlarging it, turning it into something more concrete, it’s also much easier to ask myself: So, what is my next step?

Podcast 33/52 – On Beauty

Publicerad den av
Svara

Inspired by my coach Carla, I recently bought the book Beauty – the invisible embrace by John O’Donahue. Haven’t started to read it yet, but I will. In the meantime, I’ve listened to the podcast from On Being, where Krista Tippett is in conversation with John just a few month before he died, way to early, at 52 years of age.

This is another one of those podcasts where I, after listening to it, simply press PLAY again, to listen once more. And then once more. And so on. Every time I hear something new, pick up on a different vibe, moved by a phrase, a word, an emotion arising within me.

BoldomaticPost_beauty-is-not-a-luxury-but-IThere is just too much beauty, wonder, insight and laughter in this podcast to even begin to try to characterize or label it. It’s simply too rich, too overwhelming, too beautiful.

I absolutely adore Johns Irish accent so I could re-listen to this podcast many times, solely for the joy of hearing John speak. It’s beautiful, there’s a rhythm and song to it, that gathers me up, holds me, in warm arms. And beauty is, after all, one of the theme this entire conversation centers around. John gives some wonderful suggestions on how to ensure you have beauty in your life, no matter what physical surroundings you live in, suggestions that are profound in their simplicity.

Now, at the end of this interview (which I truly hope you will listen to!), John talks a bit about conversation. He asks a question, which I will leave you with:

And the question is: when is the last time that you had a great conversation, a conversation which wasn’t just two intersecting monologues, which is what passes for conversation a lot in this culture. But when had you last a great conversation, in which you overheard yourself saying things that you never knew you knew?

A threefie and four twofies.

Publicerad den av
1

Was away last week and a young IPhone wiz showed me and the other adults a superduperfun IPhone photo trick. This is how my session turned out, a threefie with myself:

Threefie

Today, what with lovely weather and a car to make the most of (we’re car-sitting), we made a vegan quinoa salad with curry from Veggie Weekend (and it was DELICIOUS!) and packed ourselves and dinner into the car. We ended up at Krankesjön, at the top of the bird tower. And after dinner, I asked if the family wanted to have a bit of fun. Here’s the result, a series of twofies of the Roth family:

Mr B

Anders

Alma

Twofie

Wonder how it’s done? Well, it’s actually really easy. Use Panorama-photo, get the first pose ready, start to panorama (here from right to left, the Panorama can be switched, doesn’t have to be from left to right. Another thing the young wiz taught me!), and once you’ve gotten the first pose, the object runs BEHIND the photographer and gets into a new pose, while the photographer just holds the camera/IPhone still. Once the object is in place again, resume the panoramic movement. At the top, we did three poses (hence a threefie selfie), here, since we only had 4 meters to play with or so, we only did two (a twofie selfie).

I learned something new, and had a blast while doing it. Best kind of learning there is. And if you are anything like me, once you see these shots, you’re eager to try it out yourself. Right?

Det enkla vs det svåra

Publicerad den av
4

Läser Andrev Waldens text med rubriken: Håll ut, det här är viktigare än allting annat och snubblar över två rader som får världen att stanna upp, som för ett ögonblick.

BoldomaticPost_Det-ar-ENKELT-att-locka-fram

Ett ögonblick av tystnad, insikt, klarhet. Av igenkänning. Just så är det ju.

Och det är ju precis det jag strävar efter. Dvs, motsatsen. Det som är så mycket svårare. Att locka fram det bästa i människor. Inklusive mig själv.

Och i ett därpå följande ögonblick av självrannsakan så undrar jag hur väl jag egentligen lyckas, när jag tycker mig möta allt för mycket av det förstnämnda för att det ska kännas riktigt bra.

Jag får fortsätta öva helt enkelt, för min avsikt är solklar: Jag vill bidra till att skapa en bättre värld, för alla. Och det känns så givet att sättet vi kommer dit på är genom att vi blir allt mer av våra bästa Jag. Och det förunderliga med det är att det egentligen inte innebär en massa jobb och ansträngning, snarast tvärt om, för mig handlar det snarast om att hitta hem i mig själv. För mitt bästa Jag finns inom mig, det gäller bara att se, erkänna och våga visa det.

Hur möter du dagen? Vad är ditt val, i detta nu, mellan att locka fram det bästa eller det sämsta i människor, inklusive dig själv? Och Hur går du tillväga? Vilka ord, handlingar, rörelsemönster osv använder du? Och vilka väljer du bort?