Kategoriarkiv: Kultur

Trotjänaren och brytpunkten

Publicerad den av
1

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden, #vågapratapodden och Ledarkanalen hittills, alla tre är nya poddar skapade av vänner till mig. Men nu så går jag på en gammal trotjänare. För det kan inte vara många svenskar som missat Värvet med Kristoffer Triumf. Jag skulle säkert kunna hitta något annat svenskt podprogram att tipsa om, men så lyssnade jag till avsnittet med Seinabo Sey och blev så förtjust. Inte minst pga hennes rekommendation i slutet. Stämmer på pricken in på hur min personliga utvecklingsresa kunnat ta fart, när jag började göra som Seinabo rekommenderar dig att göra – då du! Då fick min personliga utvecklingsprofil en närmast exponentiell profil.

inre dialog

Ju mer jag reflekterar kring detta, ju tydligare framgår det för mig just vilken enorm brytpunkt det var för mig, den gången jag för första gången förstod att jag inte måste vara hård mot mig själv. Att det fanns ett val. Att jag kunde välja att vara varsam i min inre dialog. Därmed fick mitt liv en helt annan inriktning och en väldigt annorlunda ton.

Har du upplevt något liknande i ditt liv?

Podcast 28/52 – Stewardship, not disruption

Publicerad den av
1

I’ve not followed Brain Pickings a lot, but now and again I stumble upon something coming from that site, and it’s almost always magnificent. Making me wonder, kick-starting my curiosity and often being very inspirational. Then I listened to Maria Popova of Brain Pickings in a conversation with Krista Tippett from On Being.

Guess what happened after I was finished listening? I pressed PLAY once more, and took in the entire episode once more. I believe I’ll listen to it over and over again. Because there’s so much interesting stuff in this podcast, beautiful sentences, phrases, stories about Marias grandparents, and much else. It’s hard to pick out one or two things, because it’s truly an episode worth listening to in full.

But the sentence below, which is a quote by a friend of Marias, really hit home. Perhaps because I’ve been talking about the need for personal stewardship with a friend of mine. How it’s a word, and an activity, that we seem to have forgotten, I believe.

BoldomaticPost_Culture-needs-stewardship-not

Sitting here looking at that quote ”Culture needs stewardship, not disruption”, my mind took a leap. To cultivation itself. To the no-dig no-till practice of cultivation put in use by Paul and Elizabeth Kaiser, that I got so enthralled by in the Peak Prosperity podcast. They explained how disruptive it is for soil structure, and hence, for soil-living creatures such as a majority of all wild pollinators, when we dig, till and uproot plants from the ground. They work with nature, rather than against it, and boy, are they rewarded!

There’s more for me to discover here, I can sense it lurking just beneath the surface. So I’ll sit with it, letting it take its time. Sooner or later it will emerge. I won’t try to dig for it, because that would likely just disrupt the process.

Does this quote evoke anything in you?

What’s your big job?

Publicerad den av
Svara

I listened to Parker Palmer giving this commencement address to the graduating class at Naropa University, and several times I got goose bumps and shivers. For me, those have become telltale signs that there’s something important and/or very true being shared.


The six suggestions Parker provides on living a life worth exploring are simple. And powerful. So powerful I followed my urge to split this recommendation into six consecutive blog posts. You can read my thoughts on the first, second and third suggestion here.

BoldomaticPost_Take-on-big-jobs-worth-doingThe fourth suggestion is: Take on big jobs worth doing. Jobs like the spread of love, peace and justice. 

Dare to dream, go for the seemingly impossible. I know I have these past 3-4 years. But I don’t even want to go there right now. If you’re interested you’l be able to find out what my goal for 2020 is.

The important thing for me is that we avoid playing small. Belittling ourselves. Yeah sure, maybe I can’t make a huge shift to society…. but maybe I can! Right? I mean, how would you know? If you don’t go for it – how would you ever know what might have been?

And don’t get me wrong, playing big doesn’t mean setting a big goal to change society, starting revolution, inventing something extraordinarily magnificent and winning the Nobel Price for it. It can just as well be about becoming the best parent around or spreading love and warmth where ever you go or volunteering at a local shelter…. or anything really. As long as you really have the feeling it’s worth doing. That’s what to look for!

Playing big, for me, is therefore more about stretching myself, growing, expanding. You know, like a balloon. When you first try to inflate it, it’s hard. You have to blow hard on it to make anything happen. And then – all of a sudden, it starts to expand, and finally – you’re there, with a beautiful ballon in your hands. Now. If you deflate it, and then inflate it again – it’s much easier the second time around, isn’t it? And possibly you can get a few more breaths of air in it. Just don’t blow so hard it explodes.

You know where that boundary is within you. I am certain of it. Just make sure you listen for the proper voice though! It’s not the harsh voice telling you ”You’re pushing it too far”, ”Don’t even bother to try it, you’ll fail!”, ”Who are you thinking you could do something like that?”… that you should listen to. No. Listen for the silent knowing, the kind that fills your entire body. Wordlessly it let’s you know, what the right amount of air is to stretch the balloon just a tiny bit further. That’s what you should listen for when you go for the big jobs.

So. I’m curious to know. What’s your big job?

Ledarkanalen – tredje nya bekantskapen!

Publicerad den av
Svara

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden och #vågapratapodden hittills, vilka är två nya poddar skapade av vänner till mig. Tror du mig om jag säger att jag har ytterligare bekanta som börjat podda? Så är det i alla fall. Ninni Udén och Karin Ulfhielm är bekanta som jag aldrig träffat i 3D men som jag likväl tycker att jag känner. Sociala media när det är som bäst helt enkelt!

Nåväl, dessa två kvinnor har också börjat podda, och deras podcast heter Ledarkanalen.

Ta senaste avsnittet med Sara Sadik som var en sån kick! Jag blir så glad när jag hör unga modiga ta-sig-för-samma själar dela med sig av sina erfarenheter, och Sara känns verkligen som någon jag kommer höra talas om mer. Och du med för den delen.

BoldomaticPost_Jag-kan-kanna-kaoset-inombordAvsnittet om krishantering med Jeanette Fors-Andrée var också väldigt intressant. Och samtidigt, nästan lite tragiskt. Både för att jag skulle kunna rabbla upp så många exempel på onödiga lögner som lämnats av individer i trångmål. Samtidigt. När jag skriver detta så vurmar mitt hjärta för dem. Jag kan känna kaoset inombords, som gör att man inte längre tänker klart, som ett sårat djur gör vad som helst för att försöka skydda sig.

Men också för att jag önskar att ingen tvingades genomleva ett drev. Som en lavin…. när snömassan väl satts i rörelse så är den i det närmaste ostoppbar.

Frågorna jag sitter med är bland annat dessa:

Är det värt det att kasta iväg snöbollen som kanske – kanske inte sätter igång en lavin?

Vem är jag att kasta första stenen?

Vem är jag att döma?

Och glömmer jag att det finns individer inblandade?

Hur bra är jag på att skilja på sak och person?

Och nej, givetvis säger jag inte att granskning är fel, att avslöjanden inte ska göras. Självklart ska maktförhållanden nagelfaras, maktmissbruk belysas och lyftas fram i det publika. Absolut.

Jag säger inte ens att du ska tycka eller tänka eller agera på något visst sätt i förhållande till detta. Nä, när jag sitter här och reflekterar så är det till mig själv jag tittar. Jag ställer mig själv frågorna ovan. För mina svar och efterföljande handlingar är mitt sätt att föra mig i världen. Och det vill jag ska vara väl grundat i min egen värdegrund, i mina livsval, i de värden jag sätter högt.

Men vill du, så kanske du kan lära dig något om och av dig själv genom att ställa dig själv frågor likt dessa?

#vågapratapodden – ännu en ny bekantskap!

Publicerad den av
Svara

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Inga-Lill & Alexandra Lellky ingår båda i samma Mastermind-grupp som jag och Charlotte (och icke att förglömma den unika Wivan som senaste året kastat loss i livet på ett sätt som inspirerar mig enormt!) och dessa två kvinnor är grundare till Cancerkompisar.se som jag skrivit om tidigare.

Cancerkompisar.se finns till för anhöriga till cancer-drabbade. Att det finns ett behov för anhöriga att ha ett öra som lyssnar, utan dömande, där tom förbjudna tankar kan yppas, någon som vet vad det innebär, som själv varit med, det har jag aldrig tvivlat till. Snarast är det väl förvånande att ingen tagit itu med att skapa ett Cancerkompisar för länge sen!

Nu har även Cancerkompisar lanserat en podcast, en serie om (initialt åtminstone) tio avsnitt där anhörigperspektivet lyfts upp. Anna Bystedt från Guldkanalen intervjuar 10 cancerkompisar, dvs människor vars närstående drabbats av cancer och som bland annat genom Cancerkompisar fått hjälp att hantera sina tuffa situationer. Podden är döpt till #vågapratapodden.

cancerkompisarJag har bara lyssnat till det första avsnittet ännu, via Soundcloud, och jag grät när jag lyssnade. Människoöden berör, inte minst när de berättas av den som genomlevt det. Ingela är öppenhjärtig och modigt sårbar, och jag kan bara tacka för att hon väljer att #vågaprata öppet om hur det är att förlora inte bara en utan båda föräldrar till cancer på kort tid.

Jag tror det var i denna podden som jag hörde något som jag direkt tog till mig. Oavsett vilket så känns det högst relevant, så även om det möjligen var någon annanstans så passar det väldigt väl in här. Att fråga ”Hur mår du?” kontra ”Hur mår du idag?” kan göra så oerhört stor skillnad för en person som befinner sig i en tuff situation av något slag, som t ex att ha anhöriga som är döende i cancer. Frågan hur mår du är för generell, hur fasiken tror du man mår om ens närstående ligger för döden liksom. Men när man lägger till det lilla försynta idag till den där meningen kan man svar för nuet. Behöver inte svara övergripande, utan kan kanske svara utifrån där man befinner sig just nu. Trött, i behov av en kram, njuter av en stunds vila i solskenet, eller vad det nu kan vara som nuet bjuder på.

Det där tyckte jag var så himla smart. Och kanske kanske det kan göra det enklare för mig att bemöta en människa i kris framöver. Kanske det gör det enklare för någon att #vågaprata med mig till och med?

#100procentpodden – en ny bekantskap!

Publicerad den av
1

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag börjar med ett helt fantastiskt avsnitt av 100%-podden med min goda vän Charlotte Rudenstam. #100procentpodden är en ny bekantskap för världen, även om jag, som känner Charlotte sedan ett par år tillbaka, har iakttagit hennes resa från tankefrö till verklighet, fram till sjösättandet av 100%-podden i början av juni. Jag tycker absolut att du ska kolla in den. Prenumerera gärna på den, och när du lyssnat till ett avsnitt eller två, så hjälper du Charlotte väldigt mycket genom att skriva en recension av podden inne på iTunes. Och missa inte specialavsnittet där Charlotte själv berättar en story som är värd att berättas – och därmed, väldigt hörvärd!

Viss charm finns det ju i att börja lyssna på en pod från avsnitt ett, och det kan du absolut göra, men det allra bästa avsnittet hittills är avsnitt nummer fyra, med Therese Mabon. Har lyssnat till det flera gånger och varje gång så fylls jag av en underbart pirrig livsbejakande känsla. Och så är jag allt lite extra nöjd och stolt, för jag kopplade samman Charlotte och Therese på Twitter, efter att jag träffade Therese för första gången i 3D tidigare i vår.

Och eftersom Charlotte är en sån doer (något Fredrik Svahn också snappat upp, lyssna till avsnitt 2 vettja!) så tog det inte många dagar förrän dessa två vackra själar sammanstrålade och spelade in sitt eget första möte, vilket alltså är avsnitt 4 av 100%-podden.

Mötet dem emellan inger mig med hopp om framtiden. Och kanske det inte är någon överraskning direkt att jag är inne på precis samma tankegång som dessa två kloka kvinnor – snöbollen är i rullning och det kommer inte dröja så himla länge förrän samhället som vi lever i ser annorlunda ut. Bättre, för alla, mer kärleksfullt, med omtänksamhet som flödar både inom och mellan individer och framför allt, människor som vågar vara sina jag, till 100%.

Så tack Charlotte och tack Therese för att ni visar mig vägen, hjälper mig framåt i min egen upptäcksfärd inom och utom mig själv. Successivt blir stunderna då jag själv upplever mig vara en 100%-are blir fler och fler. Är du en 100%-are? Eller kanske jag ska ställa frågan så här istället: När är du en 100%-are, i vilka sammanhang, stunder, platser?

En riktig feelgood-serie…

Publicerad den av
Svara

Nä. Det är den inte. En feelgood-serie alltså. Pratar om The Honourable Woman med Maggie Gyllenhaal, som jag och maken just såg sista avsnittet av. Och många saker kan jag säga om denna TV-serien, men feelgood är den definitivt inte.

När sluttexten rullade efter tittade maken på mig och yppade följande fundering:

När har hat nånsin varit lösningen? 

Jag kunde inte annat än kontra med:

Kan hat nånsin vara lösningen? 

Det är en serie som jag definitivt tycker är sevärd, absolut. Välgjord, om än kanske lite stolpigt skådespel emellanåt. Mycket tankespjärn, men lite för många tillfällen då jag blundat och hållit för öronen och bett maken klappa mig på handen när det var fritt fram att titta igen. Jag blir mer och mer känslig för våld och otäckheter (behöver inte vara övervåld för att jag ska vilja stänga det ute från minna sinnen), och jag skulle så gärna ha sluppit de delarna. Men resten har varit tankeväckande. Inte minst pga de där slutliga funderingarna kring hat, hämnd, hopplöshet.

För jag kan förstå det. Tror jag. Hatet alltså. Önskan om hämnd. Öga för ett öga och allt det där. Jag kan förstå det. Och vid tillfällen i mitt liv har jag, åtminstone i drömmarnas värld, agerat dömande ärkeängel må du tro, utdömt det ena straffet värre än det andra, för upplevda oförrätter. Men där har jag låtit det förbli, något som sker i drömmarnas värld. Längre än så har jag inte gått, och jag ber till gudarna att jag gör det.

Men även om man gjort det, börjat agera på hatet, utdelat hämnd, så kan man sluta. Det är möjligt att förändra framåt, även om man aldrig kan ta tillbaka något som sagts eller gjorts. Men det är möjligt att avstå ytterligare handling. BoldomaticPost_Enda-sattet-att-stoppa-hat-arFörhoppningsvis även avstå hat, för det står bortom allt tvivel, i mig, att den som skadas allra mest av hat är hataren själv drar det kortaste strået.

Men ärligt. Kan hat vara en lösning? Kan hat nånsin leda till kärlek, frid, harmoni, tillhörighet och gemenskap? Eller föder det bara än mer hat?

Enda sättet att stoppa hat, är ju att den möter en mottagare som tackar nej, som nekar hatet inträde till sitt hjärta och sin hjärna, som gör ett val, bort från hat, till…. nånting annat. Kärlek? Acceptans? Förlåtelse? Eller kanske bara personlig frid? Spelar kanske mindre roll, under förutsättning att hatet ger vika för något som kan leda till kärlek, frid, harmoni, tillhörighet och gemenskap?

Podcast 21/52 – Failure is your friend

Publicerad den av
Svara

I’ve had a lot of thoughts and conversations centered around the concept of failures, what it is, what it isn’t, why it affects us so much, and how we should look at it in order not to let fear of failure paralyze us. Hence, when I stumbled upon a new (for me) podcast, Freakonomics Radio, featuring an episode entitled Failure is your friend, they had me hooked already.

BoldomaticPost_The-quicker-you-fail-the-moreI haven’t even read the Freakonomics books, but I think there’s one in the book shelf upstairs. After having listened to this episode and one more, I’m definitely picking up the books as well. Because I really like this. They had a fun and kindhearted questioning take on the subject, and seem to be like that overall, which I find very refreshing.

So, not only do I here give you a new podcast, which makes me very happy, since I’ve been a bit introverted lately, listening to the same-old-same-old, but also a subject that I really care a lot for. I also give you an episode which I think is a valuable listen for most everyone.

The fear of failure can be paralyzing, and it has certainly affected me (more in the past than now, luckily!) and many I see around me as well. And I have yet to see that fear of failure serve individuals or humanity at large. On the contrary, many are the things without which our society would not be the same, that are a direct result of people failing well, failing fast, and failing productively.

Are you served by how you relate to failure?

Podcast 20/52 – total flip!

Publicerad den av
1

Today I’ve listened two times to a podcast that flipped my world. I had no idea. There’s so much in this episode of The One You Feed that poked at what I have previously known to be true, and now feel might not be. I am definitely eager to check out what Portugal has been doing, for instance, that’s for sure. And if what they seem to have done has been so radical, and successful, why haven’t I heard more about it?

Ok. By now you might be thinking, what has she meen smoking to get all woozy like this?

Well. Nothing. I swear. But interestingly enough, the episode is actually centered around the war on drugs. Check it out for yourselves, the episode is The One You Feed with Johann Hari, on the demons we face, and why waging war on them might only have gotten them to grow ever stronger… I for one am definitely gonna check out his book Chasing the scream, that’s for sure!

I also wonder if your guess on the percentage of people who use any type of drugs (legal or illegal) who ever have a problem with it is as off target as mine was?

Normalitet?

Publicerad den av
Svara

Normalitet. Vad är det egentligen?
Nemi har ett svar. Eller egentligen kommer svaret från Morticia Addams:

morticia

Normalitet är en illusion. Det som är normalt för en spindel betyder kaos för en fluga. – Morticia Addams

Jag kastar in ännu en parameter i detta och det är skillnaden mellan normalt och naturligt. Det finns mycket som är normalt som definitivt inte är bra för oss, och som är långt från naturligt för oss/mänskligheten.

Titta på lärarkåren, det är högst normalt att vara sönderstressad och känna att väggen är bra nära, det är bara att titta på statistiken. Men är det naturligt? Tror inte det nä.

Eller ta gemene mans kosthållning, med snabbmat, väldigt lite grönsaker och frukt, läsk, chips och godis osv. Högst normalt. Men naturligt? Tror inte det heller nä.

Eller ta för delen att sitta framför datorn åtta timmar/dag på jobb. Stillasittandet. Högst normalt vill jag påstå, men definitivt inte naturligt för människan, snarast enormt skadligt.

Normalitet. Är det verkligen något att sträva efter?