Försvarstal?

Varför faller vi in i det? Det där behovet att försvara oss, kanske tom skylla ifrån oss?

Såg du Paolo Robertos uttalande i helgen?

Paolo provocerar

Lisa Silverberg, som är en reflekterande människa och tillika pedagog, gjorde det:

Provocerande frågaDet gläder mig att se att hon tar sig tid att ta in budskapet, fundera över det, reflektera, ifrågasätta, och landa i det. Kanske kommer hon ut på andra sidan av den där tankeprocessen lite mer insiktsfull än minuten tidigare. Det är vad förmågan att verkligen lyssna (eller läsa) kan ge oss.

Skomakare bliv vid din lästMan kan också välja att skjuta budbäraren, för att hen inte har rätt bakgrund. Men, vad vinner vi på det egentligen? Är det inte dags att sluta med silo-tänkande och -organiserande? Gagnar det oss – både individer och samhälle? Faller vi in i strider av gammal vana, som leder till att vi får positioner att försvara, och därmed kommer försvarstalen in?

Nu vet jag att Jonas Rosenkvist, reagerade för Paolos bruk av låtsasstatistik, som Jonas benämnde det. Och det är kanske vad det var. Men budskapet är större än siffrorna som kanske mest används för att du ska haja till. (Å andra sidan finns det faktiskt delvis belägg för det också, men det kan jag återkomma till någon gång i framtiden.)

Göran Hydbom, ofantligt härlig innovationsprocess-expert, berättade på en workshop om ett fiktivt logistikproblem. Han sa ungefär så här:

Har jag ett svårt logistikproblem, så hade den siste jag tagit in varit logistiker! Nä, jag hade mycket hellre plockat in en förskollärare, en snabbköpskassörska, eller en veterinär, ja, allt annat ÄN en logistiker! En logistikexpert är nämligen låst vid vad man kan och inte kan göra inom logistiken. Men det är inte de andra, de som kommer utifrån kan se på problemet med helt fräscha ögon och ställa de där frågorna som kanske leder till lösningen.

Och det är lite min poäng här med. Varför inte lyssna till vad Paolo säger. Om du inte håller med honom, motbevisa honom istället för förringa honom för att han kommer utifrån. Ifrågasätt uttalandet, istället för individen som uttalar det! Om det nu är så att du vet med dig att det han säger inte stämmer – visa det då!

Motbevisa istället för förringa budbäraren

Men betänk att det som är sant för dig, inte måste vara sant för alla andra! Det kan finnas människor som är helt annorlunda funtade än vad du är, och deras sanning kanske ser helt annorlunda ut. Ska du då stånga dig blodig för att motbevisa? Eller ska du vara nöjd med att du själv vet vad som är sant för dig? Oftare och oftare känner jag själv en förnöjdsamhet i att JAG vet vad jag tänker och känner. Det kan räcka.

Detta är vad jag hoppas och tror på att #Skolvåren kan bidra med – att vi vågar titta på våra medmänniskors tankar och idéer utan att förringa dem. Istället kanske vi kan möta människan som tycker helt olikt mig själv, ta och sätta oss med dem och säga det som Anne-Marie Körling säkert hade sagt: ”Berätta! Berätta hur du tänker!”

Så det gör jag nu:
Berätta! Berätta hur du tänker!
Jag är så nyfiken på att höra mer om dina tankar kring det här!

Sportlovsbreak

Idag har varit en mor-son-dag. Far i huset arbetade, storasyster var hos ännu större storasyster och lillebror skulle avlevereras till momo efter kl 15. Så vi hade bestämt sedan ett par veckor att vi skulle ha en dag tillsammans, bara han och jag.20130220-183126.jpg

Vi började i stil, med lyxfrukost på hotell, härlig start på dagen! Rekommenderas varmt som ett enkelt sätt att piffa till vardagen!

Promenerade till biblioteket, där Mr B visade framfötterna, hör bara:
Mr B, 8 år, går fram till bibliotekarien & frågar var en viss bokserie står. Hon visar. Men alla böcker i serien är utlånade. Hon frågar om han vill beställa. Ja, den tredje boken vill jag 20130220-183744.jpgbeställa, säger Mr B, & följer med till disken igen. Har du ett lånekort? Javisst, säger han & tar fram det. När de fixat detta letar Mr B upp mig & skiner som en sol när han säger ‘Nu har jag beställt Den stora striden!’.
Efter en stund säger bibliotekarien till mig att det där klarade han finfint! Jo, säger jag, är stolt över hans tasigförsamhet!

Efter lunch körde vi norrut, destination Dunkers kulturhus. Sportlovspyssel i verkstan resulterade bland annat i dessa pins.

Färdigpysslade gick vi upp en våning till Nick Brandts fantastiska fotoutställning ‘On This Earth, A Shallow Falls’. 3 mars kommer utställningen kompletteras med tredje och sista delen fotografier i hans bokserie om tre och den är tillgänglig fram tom den 19 maj. Måste bara ta med resten av familjen dit också. Det är en utställning du INTE missa om du har möjlighet att se den – helt fantastiska bilder! Både mor & son var ense om detta! Dessutom fick man nedanstående plansch, som Mr B redan paxat till sitt rum.

20130220-183521.jpgMed undersköna bilder på näthinnan, fortsatte färden ytterligare ett par mil norrut. Gossen är nu avlevererad hos momo, där han ska spendera ett par lugna sköna dagar! Även för mig har detta varit en lugn och skön dag, där jag kunnat släppa #Skolvåren under några timmar, i trygg förvissning om att det rullar på alldeles utmärkt. Ibland är ett break precis det som krävs för att jag ska samla kraft att dra ytterligare ett par varv på slipstenen, vilket är vad som väntar imorgon! Vad gör du för att samla kraft?

Samskapande

Hos min coach pratade vi senast om samskapande, som ett sätt att hitta former för ett samarbete mellan en coach och en klient. Samskapande var också det ord som poppade upp i skallen på mig under morgonen då jag läste lite mail som trillat in angående #Skolvåren.

samskapande – skapa något tillsammans

Det är verkligen så jag ser det hela. Jag har en agenda, ja, det kan jag vara ärlig med. Den står t ex att läsa i mitt Föräldratyck. Även i Våryra! beskriver jag detta.

Jag har en dröm, och det är att förskola/skola/fritids är en del av ett samhälle där den unika individen uppmuntras och tillåts att utvecklas till att bli det absolut bästa den kan bli.

Däremot har jag ingen agenda så tillvida att jag vill skapa ett skolsystem på MINA premisser. Det är inte MINA åsikter som ska styra, som är rätta vägen fram osv. Inte heller DINA åsikter. Utan VÅRA. Vi behöver skapa #Skolvåren tillsammans!

Vissa saker/metoder/verktyg/mål/vision kommer vi vara ense om. Andra kommer vi inte kunnas enas kring. Och det du vad? Det är ok. Ja, det är till och med superduperbra! För precis som jag och du och all personal inom svenska barnomsorgs- och utbildningsväsendet har en massa olika idéer och tankar kring vad som passar just oss bäst, lika många barn och ungdomar finns det, som behöver den där mångfalden. Det skrev jag mer om i #Skolvåren, så läs lite där om du inte gjort det än.

Så min vädjan till just dig är:
Tillåt dig att titta i spegeln, känna efter vad som känns bra för dig, vilka metoder, arbetssätt, principer, mål och visioner du känner är rätt för dig. Dela sen med dig av detta. Du kommer att hitta likar, jag lovar! Och du kommer att finna elever och kollegor som är i hejdundrande behov av just en sådan förskollärare/fritidspedagog/lärare/rektor/medmänniska som dig!

Våga titta i spegeln

Håll fokus på det, snarare än på att försöka strida för det du ser anser rätt. Det som du anser vara fel, kanske är helt rätt för just den individen. Låt då den individen få göra samma resa som du, via spegeln till likarna. För det finns elever och kollegor som behöver hen precis lika mycket som du behövs. Men för att samskapa behöver vi definitivt ta tankespjärn mot varandras idéer, och det ska #Skolvåren också bidra till, tillsammans med all övrig skolutveckling som sker runt om på jorden.

Där har du paletten – mångfalden – som kommer att ge varje lärande individ mycket större möjligheter till hållbart lärande, som leder till att individens potential får optimala betingelser för fortsatt växande! Och visst är det ett tydligt tecken på synkronicitet att en ‘arabisk vår’ för skolan påkallas i Lärarnas Nyheter just idag!

Tycker du att #Skolvåren låter spännande? Läs då här lite mer om det rent praktiska vi tänker oss framöver: bit.ly/1534YO5

Oscar Semb om framtidstroVi kommer inte nå fram på en dag, en månad, ett halvår eller ens ett år. Men det viktiga är att vi faktiskt rör oss framåt! Att vi inser att det är möjligt att samskapa framtiden, för det är det. Håller du med? Har du kanske erfarenhet av samskapande? Dela gärna med dig av dina bästa tips och tricks för ett riktigt givande samskapande!

Våryra!

Ja, nog är det vår i luften alltid, #skolvåren närmare bestämt!

Över 80 personer, både innan- och utanför skolsystemet har hittills (på 2,5 dygn) anmält sitt intresse för att i någon form bidra till det paradigmskifte inom skolan som vi nog alla ser måste komma. Det är glädjande att se, inte minst när skriftliga bevis som nedanstående trillar in i Twitter-flödet:

Cecilia Sundh om lärarrollen idag! Susanne Tobiasson om kicken #Skolvåren ger!

Jag vet inte vad du känner, men nog är det vanligare att höra och läsa om utbrända lärare och rektorer, sönderstressade och bullerskadade förskolepedagoger, fritidspedagoger som sliter sitt hår i megastora barngrupper och dessutom inte får fortsatt förtroende utan ska ställas utanför lärarlegitimation, missnöje med löneläget, semester- eller ferietjänst och jag vet inte allt, än sådana här spontana glädjeyttringar?!

Med det inte sagt att jag förringar dessa frågor – sådana där arbetsförhållanden (för både vuxna och barn) är inte acceptabelt, på någon arbetsplats!!! – men nog är det vidunderligt härligt att läsa detta? Det ger mig hopp om framtiden, en tro på att en förändring är möjlig, en vilja att kavla upp ärmarna och verkligen bidra till förändring. Jag har skrivit ett Föräldratyck, där jag just påkallar det som #Skolvåren-initiativet nu möjliggör:

Jag ser framför mig hur föräldrar krokar arm med förskola/skola/fritidspersonal landet (världen!) över och säger ”Nu är det nog! Vi går inte med på detta längre! Våra barn är vår framtid och nu är det dags att ge dem en ärlig chans att bli det bästa de kan bli!”.

Det är just det vi ska göra nu. Kroka arm och tillsammans fundera, diskutera, leka och spåna, agera, lära, reflektera, göra nytt, våga testa osv – allt för att ALLA våra barn och ungdomar verkligen kan bibehålla och utveckla sin inneboende potential. Är du på?

#Skolvåren

Nu har det blivit dags att ta bladet från munnen vad gäller #Skolvåren. Hashtaggen föddes i höstas någon gång, tror jag, och handlar om det paradigmskifte som jag vet vi är mitt uppe i. Ett paradigmskifte som egentligen är två stycken. Både ett för samhället i stort, och ett för skolsystemet. Skolvåren handlar så klart om det sistnämnda.

Paradigmskifte!
Ett av de riktigt stora paradigmskiftena var då mänskligheten gick från tron att jorden är platt till vissheten att jorden är rund. Det förstnämnda var en sanning som folk var villiga att både dö och döda för, så viktig var denna syn för deras världsbild! Paradigmskiften är spännande, omvälvande och omstörtande. De görs inte utan möda, stor ansträngning, personliga uppoffringar, eller utan att vissa känner sig helt vilsna inför en framtid som de inte känner igen sig i alls. Men de uppstår. Och de behövs. Paradigmskiften är de språng som samhället behöver för att fortgå, som jag ser det.

#Skolvåren är inte ETT skolsystem. För det tror jag inte på. Vi har haft ett system alltför länge nu. Det är dags för FLERA skolsystem nu. Ser det som en palett av färger – där individens behov till fullo får vara styrande. Eller som en salladsbuffé. Jag väljer vad jag behöver och tycker om, sådant som gör att jag växer och mår bra. För barn är det kanske inte helt lätt att välja själva, och då måste vuxna ta lite ansvar och hjälpa barnen så att det blir bra, både på kort och lång sikt. Precis som vid salladsbuffén. Men inte ta över helt!

Det är dags att vi slutar tro att ETT skolsystem kan funka för alla – bevisligen funkar det för många, men det räcker inte längre. Det måste funka för alla, som utgångspunkt, eftersom framtidens samhälle behöver hela spannet av kompetenta människor, som blivit så fenomenalt bra på att vara sitt bästa jag! Bara då kan vi på allvar börja ta itu med att lösa dagens (och därmed också morgondagens!) stora problem. Vilken utmaning det är – och det görs bara tillsammans! Så fram med färgtuberna, nu ska vi skapa konstverk!

Katalysator för #Skolvåren
#Skolvåren är, liksom arabiska våren, i hög utsträckning katalyserad via sociala media. Twitter är ett enormt starkt verktyg och skolutvecklingsfrågorna, -tankarna, -idéerna, och -aktiviteterna sprutar ur människor, dagligen och stundligen. Facebook fyller också sin funktion då det möjliggör lite djupare diskussioner och reflektioner.

Vet inte riktigt vilken knapp jag råkade komma åt på Viktoria Struxsjö, men hon tog bollen i flygande fart. Nu har vi en Edcamp-tanke på gång, kryddat med Pecha Kucha, med start i Varberg i juni om allt går som planerat. Vi kopplar oss till #Skollyftet som redan är en etablerad kanal. Viktoria har på två dygn fått in över femtio namn på folk – mest inom skolvärlden – som vill vara med på tåget. Om ni visste vad det gläder mig!! Min tanke har i flera år varit att revolutionen inom skolans värld måste komma också inifrån. När skolpersonal krokar arm med föräldrar och engagerade vuxna, som liksom jag brinner för barn och ungdomars rätt till en fenomenal lärande-resa (kalla den skolgång om du vill, kanske vi ska hitta på ett annat namn?!) – det är då magi kommer att uppstå! Då når vi tipping point och paradigmskiftet blir ett faktum.

Dan Frendin har skapat en metablogg där vi kommer att samla alla de hashtaggar, Facebook-grupper, G+-grupper och bloggar som rör framtidens skola. Helt enkelt fungera som ett paraply som kan bidra till att samla våra något splittrade röster! För endast om vi samlar oss och börjar ropa tillsammans blir rösten så stark att den inte kan ignoreras. Splittringen gynnar enkom sittande etablissemang!

Nu lyfter vi minst två frågor till offentlig och publik dialog:

Vad ska vi med skolan till?
Och var kommer barnen & ungdomarna in?

För det är för deras skull vi måste göra detta, för dem och för vårt framtida samhälle!
Vad svarar du på dessa frågor? Dela gärna dina tankar! Och om du vill bli en aktiv del i den rörelse som vi kallar #Skolvåren så bara hojta, för nu lyfter vi!

#Skolvåren är redo för take off

PS – Längsta inlägget hittills – har medvetet försökt hålla dem kortare, men här har jag så mycket att säga att det inte går! ;-D

Lyckorus

Dygnet mellan fredags- och lördagskväll var oerhört omtumlande. Jag brinner för skolutveckling, och både twittrar och facebookar mycket i syfte att driva fram något som jag på Twitter gett hashtaggen #Skolvåren. Exakt vad jag lägger in i begreppet #Skolvåren lovar jag att berätta mer om i kommande blogginlägg!

Just nu räcker det med att det är en vidunderlig känsla när det helt plötsligt är som om motorn tänker på alla cylindrar samtidigt. På både Twitter och Facebook har två underbara människor tagit fångat en boll som de springer med så svetten lackar. Vilket flow. Vilken synkronicitet. Vilken KRAFT! (Och jodå, det kommer komma mer information och reflektion kring det också, jag lovar!)

Lite grann som vårblommorna – de tittar upp när tiden är inne, oavsett om det ligger lite snö kvar eller ej. De ska bara upp helt enkelt. Ingen pardon där inte. #Skolvåren är lite så. There’s no stopping us now!

SkolvårenSnödroppar, Malmö, 16FEB2013

Känslan när det jag drömt om och jobbat så hårt för verkligen börjar falla på plats är helt magnifik! Det glöder inombords, huvudet är sprängfyllt av möjligheter som ligger framför oss, det spritter i kroppen efter att få hugga i ordentligt och bara rocka loss. Vilket lyckorus! Har du upplevt den där känslan någon gång? Hur skulle du beskriva den?

Kramrepris

FreeHugs! la jag upp första gången den 24 augusti 2012, och det var mitt tredje inlägg på bloggen, totalt sett. Har bara bloggat ett halvår. Har lärt mig mycket bara på den relativt korta stunden, en av dem att det aldrig är fel med mer kärlek. Kramar är ett ofantligt bra sätt att visa uppskattning, att beröra och röra, det kickar igång endorfinsystemet och skapar välmående. Så ut och kramas vet ja!!

Att kramas är ett enkelt och snabbt sätt att sprida både kärlek och glädje:

Är du som jag får du tårar i ögonen och en varm känsla sprider sig inombords, när du tittar på ovanstående klipp!

Free Hugs-rörelsen startade i Australien 2004, och Jesper Lissmark Hult har varit starkt bidragande till att det nu förekommer från norr till söder i Sverige. Ni misade väl inte hans projekt Unicycling4love? Jesper är den förste att cykla enhjuling 6500 km, från norra Sverige till Spanien! Samtidigt höll han och hans cykelkompanjon Elin Free Hugs-event i städerna de passerade under färden. Läs gärna Jespers sanna berättelse om sin bakgrund och tillika drivkraft.

På Facebook kan du hitta FreeHugs-grupper och event lite överallt, och har du möjlighet – gå dit! Och har du inte det – ja, starta ett eget, eller börja kramas spontant. 🙂

Själv har jag gått från att vara ganska restriktiv med kramandet, till att verkligen njuta av det. Jag mår bra av det helt enkelt, och därför ser jag till att kramas så ofta jag bara kan. Mår du bra av att ge och få en kram? Vad kan det innebära för framtidens samhälle om vi börjar kramas mer tror du?

Kram på er!