”Du vill inte lyssna nu och jag förstår det. Ändå vill jag ha sagt att det vi har haft tillsammans aldrig kan förstöras. Våra minnen kommer att leva sitt eget liv i ett stort rum i ditt hjärta och i mitt. Vi kommer alltid att kunna gå tillbaka dit och hämta kraft.”
Låter orden tala för sig själva. Något väcker de inom dig, det är jag övertygad om. Vi har – tror och hoppas jag – minnen av själarnas gemenskap, stunder då närheten är fullkomlig, då tid och rum försvinner, blir oviktiga. Stunder då allt är ett, ljust och lätt och alldeles alldeles underbart, som Askungen så längtansfullt viskar för sig själv.
Att låta dessa stunder få finnas kvar, vad som än händer, vart hän livet än tar oss; få finnas kvar som källor av osinlig energi, av glädje och kärlek, av gemenskap och tillhörighet. Källor att dra nytta av vid stunder av behov, snarast än platser att bosätta sig vid. Det är inte deras syfte. För det som utgör källans kraft är enkom minnet; det är inte här och nu – det enda sättet livet kan Levas. Och i ett liv som Levs, kan minnet berika – om vi låter det. Om vi väver våra berättelser på ett sådant sätt att de gagnar oss.
Medvetet, med varsam och ömsint hand, väver jag ett vackert rum i mitt hjärta, fyllt av alla de minnen jag har från vår tid tillsammans. För jag är berättaren i mitt liv. Liksom du i ditt. Om jag får önska, så önskar jag att även du väver vackert till vårt minne. För det vi har haft tillsammans kan aldrig förstöras.
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 89 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
730 dagar daglig meditation på raken – det ska firas det! Bestämde jag mig för. Så sagt och gjort; jag bjöd barnen på trerättersmiddag. Tog med vördnad fram tre av de tolv tallriksmellanlägg som 
Gott.
Hör du? Ser du?
För vi må påstå att barn har ett egenvärde oavsett om de passar in i normer och system, eller ej, men det stämmer inte. Det är bara en fernissad yta som krackelerar så fort du granskar den närmre. Under ytan har vi skapat ett allt snävare regelverk, för vad som är ett acceptabelt beteende och vad som inte är det. Tittar på barnen som finns i min närhet och räds dagen då de börjar bli kritiskt självmedvetna med en hård och dömande undertext… dagen de inser att de är tjockare, eller kortare, kanske mörkare i hy och hår än sina kompisar. När de ställer frågan ”varför är det så?” med längtan i rösten att vara så där som vi alla vet man ”ska vara”; ger uttryck för något de tagit till sig, medvetet eller omedvetet, från sin omgivning, från sin livssfär. Man ska vara smal, lång, ljus, utåtriktad, verbal, lydig, snäll… för det är budskapen som samhället – och det är du och jag; det är vi! – skickar. I TV-program och filmer, i musik och böcker, i reklam och artiklar, i hur jag pratar om och med mig själv likväl som vänner och kompletta främlingar.
Uppenbart för mig blir det de gånger jag kommer på något som jag behöver göra, går för att göra det, och undertiden inte ägnat tanken tillräcklig uppmärksamhet för att den ska hålla kvar, utan den går mig förbi, så att jag, när jag väl är på plats… inte har en blekaste aning om vad det var jag skulle göra (hänga tvätt, dricka ett glas vatten, skicka ett mail…). Ibland kan jag locka fram den igen om jag gå tillbaka i mina egna fotspår; ibland är det bara att inse att vad det än var så blev det inte gjort.
När jag sitter här i kvällssolens glöd och bläddrar varsamt i boken ler jag, nöjd i vissheten att denna bok kommer vara min följeslagare denna sommar; en sommar då utflykt och inflykt är precis vad jag längtar efter!
Sitter i trädgården, fåglarna kvittrar, grannar med motorgräsklippare drar runt på gräsmatta efter gräsmatta, björkens stora krona av läv nästan helt stilla, knappt ingen vind alls. Sitter här i solens ljuva kvällssken och läser om ljuset som kommer inifrån, medan barnet som lånat min systemkamera drar runt bland blommor och vårgrönska och tar foto efter foto.
Och födelsedagsmiddagen, där födelsedagsbarnet bestämmer vad som ska ätas, och var. Hemma eller på restaurang – det varierar. Om vi firar hemma så kommer födelsedagskristallglaset fram, med den silvriga foten med stor blytyngd i botten. Den där foten som skulle må bra av att stifta bekantskap med lite silverputs. Födelsedagsglaset fick flytta hem hit för ett antal år sedan från mamma, och plockas varsamt fram inför firande av detta slag.
Läste ut Charmen med tarmen igår. Var glad att jag hade folk i min närhet under tiden jag läste, som fick ta del av små fascinerande utdrag av wow- eller småfnitter-kvalitet: formuleringar som väckte min fantasi till liv; fakta som ger mig än större intresse att titta inåt, på många plan; sådant som fick mig att häpna.
”Att våga låta vardagen vara vacker.”
Mitt liv, min vardag, blev genast lite vackrare i den stund jag trillade över 
HERO - the coach 