Be creative versus Take action

Publicerad den av
Svara

On one of the first weeks of the Create the impossible-course the theme was Be creative. Michael Neill spoke in the daily audio on creativity, giving different assignments, one of which was to create something from nothing. Overall, the entire week centered around creativity.

And you cannot imagine the magnificent examples of creativity that my fellow classmates birthed and shared with the rest of us. There were songs, blog posts, paintings, elaborate meals, and also a lot of headway of the various create-the-impossible-projects of people in the group. The energy was mostly light, bright, bouncy and joyful, with a lot of play and openness as to what wanted to be created. 

Then a few weeks later, the weekly theme was Take action. Michaels daily audio gave instructions to take action, even to take massive action, to just-do-it, and really get down to work, so to speak. 

And the difference, also in me, was amazing to witness. Some people jumped right in and took action, being totally fine with it. But myself, and a lot of the others on the course, got up in our thinking. I had thoughts such as

Is it really appropriate to force myself into action? 

What if I don’t feel like taking action? 

Should I really force myself into it? 

Will I take the correct actions if I force myself, or will that mean I’ll be working against my intuition? 

Well, you can probably hear my inner dialogue spinning around and around on this, with a lot of judgement thrown in, ideas about right and wrong, and a fear of going down the wrong path. 

Then something happened. Michael spoke about the theme of the Take action-week during the weekly phone-in-session, and I was reduced to hysteric giggles at how silly I’d been. Because what Michael so aptly pointed out, is that being creative and taking action, are really jusy two different ways of talking about the same thing. 

Doh!!! 

I had a huge Homer-Simpson-moment when that hit home. 

Because he’s right. It is. Being creative is about taking action. It’s about just doing something, making something come to life. Whether it be a song, a meal for the family, a painting, a website, a blog post or an email asking someone for assistance. Taking action is about being creative, it’s about taking steps towards a goal, or just taking a step forward anyway, because it feels appropriate to take a step forward. 

It’s just different words. And it became painfully obvious to me, that I place totally different meaning upon these two words. Which is actually a great piece of information! If I’m paralysed by the Be creative-bit, well then, don’t go there. Use the Take action-vocabulary instead, by all means. And vice versa. If Taking action feels very serious, strict and rather makes your imagination and creative playful side shut down, inhibiting you from actually taking action, well, then use words like Be creative instead. Simple right?

Because neither is more right or wrong than the other. It’s just two different ways of getting things done. Of making stuff happen. And trust me on this my friend, making things happen is a key factor for progress, for movement, for learning, for expanding. So whatever you do, make stuff happen! And perhaps play with these two concepts to find out which gets your juices flowing?

The choice is mine

Publicerad den av
Svara

Now. I might just be really slow on the uptake, but I was seriously astounded by an aha-moment I had a few months ago when I read what went something like this:

Each time you eat you have a choice, whether or not to put something in your mouth that brings you either towards health or towards unhealth.

Now, I am very conscious about food and know what’s healthy etc, but still – the simplicity of this statement brought me to a stand still. I froze. And realized the beauty of actually putting it down to this, each and everytime I either eat or drink. Because sometimes I might not care, I’d rather choose something yummy and totally bad for me than refrain. And that’s fine. Because othertimes I’ll choose to refrain or to pick and choose more carefully, in order to actually bring me towards physical health.
Now, for some things I’d rather have a once-in-a-lifetime-choice to make rather than having to decide each and every time. But for other things, not so prone towards the never-again-option that pops into my head when I think about this. For the #cleanse4expansion project I’m currently running, I decided when I started to do a minimum of 15 minute of daily cleansing. Easy. Choice made. Mind made up. And yup, I’ve stuck by it, because I said I would. But when it comes to eating and drinking, I’ve certainly thought about it a lot, but haven’t made any decisions like that. Yet. Might. Who know’s right?
 
But still. The ”stop eating crap all the time”-diet certainly appeals to me. That’s for sure. And I don’t. Eat crap all the time, that is. Once in a while, yup. Haven’t gone absolute on this. Yet, as I just said. I might. I am certainly well on my way to a severely reduced crap-intake, that’s for sure. Being flexitarian I very rarely eat meat (and when I do, it’s very seldom ”industrial-grade” meat), on account of this our skillet is very rarely used, I eat more and more organic food, lots of fruits and vegetables, my morning green smoothies are to die for, the raw food balls I make are an excellent snack together with a handful of (organic and soaked) almonds, and so on.
But am I a purist? No. Not at all. I eat the occational take-away pizza. Chips, cakes, popcorn, desserts. I eat candy. Or at least did. Am contemplating cutting candy out of my diet actually – with the exception of chocolate. I love chocolate, dark, organic, preferably plain. Yum. Well. You get the picture. And the thing is, being more aware that there is a choice to eat/drink my way towards health or unhealth makes the choice to go for the healthy stuff easier and easier. But it all comes down to one thing: I feel better. I have more stamina. My body and I are becoming good friends. I listen more to what my body is telling me, and I am more loving towards it. I want it to thrive!
So, have you tried the new ”stop eating crap all the time”-diet yet?

Räddat ett liv?

Publicerad den av
3

cykelkorgenTar tåget hem från Stockholm. Promenerar bort till cykelparkeringen på andra sidan kanalen. Noterar att mitt röda regnskydd på cykelkorgen som Skånetrafiken förärat mig för något halvår sen verkar vara lite öppet. När jag parkerade cykeln där dagen innan la jag ned min cykelhjälm i korgen och snörpte åt regnskyddet. Nu är det definitivt uppsnörpt. Kommer närmre och tittar ner i korgen. Cykelhjälmen borta.

Ahmenvafaaan, börjar tankarna spinna. Vem faaan snor en cykelhjälm? Alltså, vad är det för fel på folk!!!

Tittar mig omkring, i närbelägna cykelkorgar, på trottoaren, i vägrenen osv.
Ingen hjälm.

Låser upp min cykel och börjar cykla hemåt, fortfarande lätt irriterad, för jag menar:
Sno en väl (!) begagnad cykelhjälm, vem tusan gör det?

Irritationen växer inom mig, och i just den stunden får jag syn på mina tankar. Inser att jag inte vill ägna 20-25 minuters cykeltur i en stegrande irritation. Så jag ignorerar den senaste tanken, och funderar istället kring det faktum att kanske det är någon som verkligen var i behov av en cykelhjälm som blev överlycklig av att hitta en liggandes i en cykelkorg. Kanske den kommer till nytta hos sin nya ägare, och kanske, kanske, så räddar jag, eller min fd cykelhjälm rättare sagt, ett liv endera dagen.

Genast känns det mycket bättre och jag blir tom lite småglad vid tanken på att min bättre begagnade cykelhjälm åker Malmö runt och skyddar skallen på någon som saknade en hjälm. Känns riktigt bra till och med. För vem vill inte vara med om att (potentiellt åtminstone) rädda ett liv?

Misslyckande är en åsikt

Publicerad den av
2

Vad betyder det att misslyckas? Och varför är vi så rädda för att misslyckas?

En av de enklaste och samtidigt mest betydelsefulla förklaringarna på det där med att misslyckas fick jag höra från Dennis Westerberg. Han sa nått i stil med att ett misslyckande är en åsikt. Misslyckandet är inte själva resultatet, för resultatet är till sin natur neutralt. När man sätter sig för att åstadkomma något, så finns två möjliga resultat. Ett önskat och avsett resultat, eller ett oönskat icke-avsett resultat.

Det finns två utfall: antingen får du det önskade och avsedda resultatet, eller så får du det inte. Fakta. Konstaterande.

Misslyckande å andra sidan är åsikten som vi, ganska slentrianmässigt och ofta helt i onödan, lägger på det icke-avsedda resultatet.

Hänger du med? Och håller du med?

Lyssnade till en podcast, minns inte vilken, [Tillägg 15JUN2015: James Clear, The One You feed!] jag lyssnar på så många nuförtiden, som också pratade om detta med misslyckande utifrån ett forskarvärldsperspektiv. En forskare kallar inte icke-avsedda resultat för misslyckande. Åtminstone tror jag inte en forskare som gör det skulle fortsätta i forskarsvängen så väldigt länge. För forskaren är ju även ett icke-avsett resultat en bit information som för med sig mycket värde. Det är en bit information som säger ”Så här får du inte det avsedda resultatet.” och det är väldigt värdefullt att veta, eller hur? Ju fler sådana resultat du samlar, desto snävare blir ju vägen fram, mot det önskade resultatet. (Alla känner väl till Thomas Edison och hur han uttryckt sig i stil med att han inte misslyckats utan hittat 9999 sätt att inte skapa en glödlampa på?)

Steg nummer ett för mig är att se och erkänna det neutrala i att uppnå, eller inte uppnå, ett visst resultat. Att tanken på om något är lyckat eller inte är en åsikt kring ett faktum, snarare än ett faktum i sig självt.

Det andra handlar om varför vi är så rädda för att misslyckas. Och jag skulle tro att du kan se vad svaret är på det också. Rädslan ligger ju i åsikten. Åsikten för vad andra ska tycka, tänka, säga kring mitt ”misslyckande”. Frågan är ju varför det spelar roll?

För egen del, så säger det något om vilken betydelse jag lägger vid en viss människas (grupp av människors) åsikter. Att jag bryr mig om vad någon säger om det resultat jag levererat (vare sig det är det avsedda eller ej), handlar inte egentligen om resultatet i fråga, utan om den personens åsikt.

Den åsikten kan jag faktiskt bemöta på samma vis som jag bemöter mitt resultat – som något neutralt. Vi faller i fällan att tro att någons åsikt spelar stor roll, och har inverkan på vårt välbefinnande, men det är de facto våra tankar om det hela som påverkar oss och avgör vårt välbefinnande.

Jag tar ett exempel. Låt säga att jag experimenterat i köket och lagat mat utifrån vad som finns i kyl och skafferi. Vi sätter oss till dukat bord och börjar äta. Om familjen då är av olika åsikt, dvs barnen tycker det smakar vedervärdigt medan maken gillar det – vad ska jag dra för slutsats av det? Är det ett misslyckande? Eller ett halvt misslyckande? Eller ska jag bara inse att resultatet blev en ätlig middag, som vissa tyckte om, och andra inte tyckte om. Om jag då lägger enorm vikt vid barnens åsikt, oj så misslyckad jag kan känna mig av det. Om jag istället tar det för vad det är, att middagen helt enkelt inte föll dem på läppen, tja, då samlar jag bara på mig fakta som säger att just den hittte-på-rätten lämpar sig bättre för kvällar då barnen inte äter hemma. Neutralt. De facto. Känner jag mig misslyckad då? Nä. För jag har bara samlat information som jag kan dra nytta av i framtiden, eller hur?

Vad skulle hända, om du testade att se på dina resultat framöver som information, som datapunkter, istället för att du ålägger dem en betydelse att de säger något om dig och ditt värde?

Och i synnerhet, vad skulle hända, om du testade att se på dina oönskade och icke-avsedda resultat framöver som information, istället för som misslyckande?

Spelaren och spelet

Publicerad den av
Svara

Nånstans nångång tänkte jag följande tanke: När spelare förändras så förändrar sig spelet. Skrev det på en PostIt-lapp som jag sedermera fotograferade och la i min Evernote. Har fladdrat förbi ögat emellanåt när jag varit inne i Evernote. Varje gång så hummar jag tyst för mig själv, för så är det ju. Klart att spelet förändras när spelarna förändras. 

  
Jag kan se det i det lilla, ta familjen som exempel. Om en av familjemedlemmarna förändras – personlig utveckling, plötslig sjukdom, förälskelse eller någon annan av alla otaliga anledningar som kan föranleda en personlig förändring – så förändras dynamiken i hela familjegruppen. Det går även tydligt att se i t ex fotbollslag och dylikt, där en förändring kan påverka enormt, både positivt och negativt. 

Och om det är sant i det lilla, då är det sant i det stora. Det betyder, i mina ögon i alla fall, att jag som enskild individ kan spela oerhört stor roll i att åstadkomma en systemförändring. Jag som älskar att fundera kring stora system och strukturer, och i stort pockar på för att skapa systemförändring, blir samtidigt uppmuntrad av tanken på att man inte måste gå det hållet, dvs förändra spelet i syfte att förändra spelarna. Det är något hoppingivande i att det funkar på båda hållen.

Fast på sätt och vis är det kanske så att individen alltid sitter på trumfkortet. För man kan ändra spelets regler, utan att en spelare förändras, eller hur? Hur många företag har jag inte varit på där omorganisation efter omorganisation lik förbaskat inte föranlett avsedd förändring, eftersom spelarna (dvs medarbetarna) inte köper det nya spelreglerna eller den nya spelplanen. Och omvänt, givet exakt samma spelregler/-plan, så kan allt förändras om spelarna förändras. 

När spelare förändras så förändras spelet. När individer/medborgare förändras så förändras samhället. Samma sak, bara uttryckt annorlunda. 

Så hur förändras en spelare då? Via en tanke. Det är den minsta gemensamma nämnaren för att åstadkomma en förändring i en individ. En tanke. Det är allt som krävs. En tanke, som öppnar för en annan syn på världen. Så enkelt, och hoppfullt. Samtidigt så svårt. För gudarna ska veta att jag ibland fastnar på en tanke, som snarast gör mig än mer fastrotad, och totalt obenägen till ett tankeskifte. Men ett tu tre så släpper jag taget om den gamla tanken, ofta helt omedvetet, och då, med lite flyt, dyker en eller annan ny tanke upp. Där öppnar sig världen igen, där finns möjligheten till förändring. Och händer det mig så lär det hända dig. 

När spelare förändras förändrar sig spelet.

Väcker frasen lika mycket hopp i dig som den gör i mig?

Svenska Skolan i London

Publicerad den av
Svara

Var i London förförra veckan, och passade på innan avresan att maila rektor Anna Jägberg som jag fått kontakt med förra året, via Twitter. Frågade helt sonika om det fanns möjlighet för mig att göra ett studiebesök på Svenska Skolan i London, och jag hade tur: det gick nämligen alldeles utmärkt. 

Tog mig från norra London till Barnes, på andra sidan Themsen, där förskole- och grundskoleverksamheten ligger. Gymnasiet ligger ytterligare en bit bort, men jag nöjde mig med att besöka den förstnämnda delen. Anna tog emot och vi började en härlig rundvandring i nyrenoverade lokaler, som ligger väldigt fint längs Themsen, med en lummig gård som ramar in hela skolan. 

Hammersmith Bridge – vacker och imponerande, tycker både jag och elever och personal vid Svenska Skolan i London.

Fick se ett sångnummer av fjärdeklassare inför den årliga musikalen som kulminerar vårterminens avslutning. I år var det Back to the future som valts, eftersom huvudkaraktären Marty McFly flyger tillbaka till framtiden till just i år, 2015!  

Klassrummen är namngivna efter landskap och landskapsblommorna. Backdrop till musikalen Back to the future – känner du igen klocktornet?

Merparten av personalen är svensk, men vissa är engelska. Alla barn blir tvåspråkiga (minst) då man använder både svenska och engelska på skolan. Alla verkade trivas väldigt bra på skolan vilket inte förvånar mig. Jag hade dessutom turen att komma till lunchtid, så jag bjöds på skollunch och den gick inte av för hackor. Inte minst surdegsbrödet som jag tror är kockens hemliga vapen! 

Skapande av olika sorter och slag – härligt att se!

Jag lärde mig en massa av Anna, som kan sin verksamhet utan och innan efter fyra år som dess rektor. Till sommaren är dock hennes äventyr i London slut, då hon flyttar hem för nya äventyr som skolledare. Men Svenska Skolan i London lär fortsätta på inslagen väg, en väg som inleddes redan 1907. Det är den nästäldsta svenska skolan i utlandet, endast slagen av Paris, som grundades 1878. 
Intressant att tänka sig att arbeta efter svensk läroplan, men samtidigt efter ett annat lands arbetslagstiftning, sociallagstiftning osv. Anna berättade att det fungerar ganska väl just i England, vars lagstiftning i stort liknar den svenska med smärre skillnader, men i andra länder kan det vara svårare, t ex kring det här med att en svensk skolledare har en skyldighet att rapportera misstanke om problem i hemmet till socialtjänsten.

Kollegialt lärande kring samma typ av litteratur dryftas av det utvidgade kollegiet, oavsett om man befinner sig i Sverige eller utomlands. Just Twitter och övriga sociala media spelar stor roll för skolpersonal som befinner sig långt från Sveriges gränser. Fantastiskt vilket utbyte som möjliggörs!

 
I stort noterade jag att ungar är sig lika, spelar inte så stor roll var man stöter på dem! De är lika busiga, intresserade, spralliga, trötta, fiffinurliga, hungriga, skaparsugna och nyfikna var i världen man stöter på dem. Det är betryggande på något vis, likheterna mellan oss människor är generellt större än det som skiljer oss åt. Jag tackar Anna och hennes personal och alla elever för att jag fick komma på besök; känns som jag har börjat samla på skolbesök!  

Jag hade inte läst in mig på verksamheten i förväg, så jag hade inte tänkt på att de även beskriver gymnasieverksamhet. På gymnasiet, som jag alltså inte besökte, är det ganska stor omsättning på elever varje läsår, då merparten är svenska utbytesstudenter, som går ett år här som del i sin ordinarie gymnasieskolgång. Det betyder att de alltså inte behöver lägga till ett år, så som jag själv gjorde som utbytesstudent i USA för en herrans massa år sedan (tror det knappt själv, men det är 25 år sen!). Smart! Jag hade faktiskt inte en aning om att det gick att göra på det viset.

Många svenska kommuner möjliggör för sina gymnasieelever att ta ett av sina gymnasieår här (samhällsvetenskapligt, ekonomiskt och naturvetenskapligt program erbjuds) genom att de får ta med sig sin skolpeng. Men Malmö Kommun, där jag bor, tillåter inte det, trist nog. Det gör ju att en familj måste ha större ekonomiska resurser för att kunna skicka sitt barn på ett utbytesår, då kostnaden för hela skolåret måste bäras av familjen. Just för gymnasieskolgång som faktiskt följer svensk läroplan och därmed direkt kan tillgodoräknas av den enskilda eleven verkar väl det lite underligt, så säg? 

Podcast 22/52 – Life-sucking lies?

Publicerad den av
Svara

I just loved this episode from Good Life Project with Jonathan Fields, on the number one life-sucking lies that many many people listen to… me included!

Can you figure out what the number one life-sucking lie we all tell ourselves is?

I don’t have time. 

Feel familiar? Oh how many times I’ve stated that I don’t have time. But, alas, it isn’t a common phrase in my vocabulary any more. Honestly. I’ve experimented with removing phrases like I don’t have time, I’m so busy, I just don’t have space for anything else, and the like. Included in that is also a choice to replace Musts and Shoulds with Wants.

And guess what? It actually does make a difference for me. Being specific with what I want to do, as opposed to stating what I must do, does make a huge difference in how I approach that which I chose to do.

BoldomaticPost_It-s-not-the-box-that-societyIn this short GLP Riff Jonathan Fields talks about a few different ways to look at this life-sucking lie, and since I found it valuable, I take him up on his request at the end, by sharing it with you in the hope that you also find it valuable. Do you?

 

Njutning i det lilla

Publicerad den av
1

pajTog en promenad på eftermiddagen i syfte att plocka nässlor, kirskål och löktrav till kvällens middag, en fetaostpaj med naturens gröna guld.

Stod i godan ro längs Risebergaån och klippte toppen av nässelplantor och puttade ner i en papperspåse när det helt plötsligt föll en vit fågelskit på nässlorna lite längre in i snåret. Stod precis vid ett träd, så jag tittade upp och mindre än metern bort, rakt framför näsan på mig, satt en liten kråka och såg sig fridfullt omkring.

kråka

Pillade upp min fån, tog ett par foton och plockade sedan vidare. Kråkan satt kvar och höll mig sällskap tills jag styrde kosan hemåt.

Det bereder mig sådan njutning, i det lilla, att få dela en stund med lilla kråkan, att kunna ta en sväng ut på Bulltofta och plocka ingredienser till kvällsmaten, att knäcka ägg efter ägg från våra tre hönor ner i pajens äggstanning.

Livet. Vilken njutning det är!

 

Vi letar i livet.

Publicerad den av
Svara
leta i livet

Klotter under SKYPE-samtalet.

Vi letar i livet, sa hon, över SKYPE. Och det slog an en sträng inom mig. Att leta i livet, så som jag hör det, handlar om att titta på helheten, hur det som sker i det yttre påverkar det inre, hur det som sker i det inre påverkar det yttre. Samspelet. Och hur man i det där, i dualiteten som hänger ihop, kan hitta ett centrum, ett origo, där de båda upplevelserna, det yttre och det inre, båda utgår från samma punkt. Alignment brukar man prata om på engelska, som handlar om att minska glappet mellan saker, här i förhållande till det inre och det yttre. Att vara i mitt centrum, när jag är med mig själv, i det inre, men också när jag är tillsammans med andra, i ett samspel.

Att leta i livet, påminner mig om att inte glömma bort att titta inåt. Det är lätt hänt. Ny bil. Nytt jobb. Flashig handväska. Lyxkryssning. Om jag bara får [lägg till valfritt ord] så kommer jag uppleva evig (som om något är evigt?) glädje, kärlek, uppskattning, njutning. Vi letar utanför oss. Jag med. Men mer sällan än tidigare. Allt mer inser jag vikten av att leta i livet, i mitt liv, i mitt inre liv, snarare än bland det utanpåliggande. För om stommen är rutten spelar det ingen roll hur tjusig fasad jag lägger på.

Att leta i livet påminner mig om att gå till roten, snarare än ägna mig åt symptomlindring.

Vad hör du i det – att leta i livet?

Detta blogginlägg, nummer 90 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige. 

 

Var bor du?

Publicerad den av
Svara

En udda dag, riktigt fin, med ett möte som jag kommer minnas lång tid framöver. Känner tacksamhet för att jag hade möjlighet att vika dagen åt det som dök upp. Åt att jag fick vara en kugge i maskineriet, tillsammans med en annan själ.

Nu lider dagen mot sitt slut, och har detta blogginlägg att publicera innan jag går till sängs.

nemihafiz

Nemi kliver fram i mitt sinne (från min Evernote, där jag bland annat samlar inspiration till blogginlägg), inspirerad av Hafiz, om vikten av att använda orden med vaksamhet, för de skapar huset du bor i. Under de senaste åren har jag blivit väldigt medveten om det där, och väljer mina ord med mycket större noggrannhet än tidigare. Tack vare det har mitt hus förändrats, och blir allt mer ett hus skapt av mitt medvetna jag, precis så som jag vill att det ska se ut, snarare än att jag omedvetet skapar det och är missnöjd med dess form. Så upplevde jag mitt liv tidigare. För huset är ju bara en metafor för livet.

Hur ser ditt hus ut?