Urk.

Livsfarligt var ordet, som någon använde. Läser om smalhets på Instagram, och blir ledsen. Drömmer mig bort. Önskar något annat.

För snälla världen, dvs du, jag, och alla andra, kan vi inte åtminstone testa att skita i utseende för en dag eller två?

För yta är just bara det. Yta. Ett skal. Du, och jag, och alla andra, är så mycket mer.

Fast det är kanske en utopi att ens tro att vi kan gå en dag utan att bry oss om vårt utseende? Människan blir på något vis till när vi blir sedda av en annan människa. Och det verkar vara jakten på det där, som gjort att yta tar upp så mycket av vår tid, vårt bryderi och vår osäkerhet. Och när blir det för mycket? Vem kan avgöra det? Finns det ett recept?

(Svar nej, så klart inte. Jag är unik, och behöver det jag behöver. Du är unik du med, och behöver det du behöver. Att tro på Ett sätt som funkar rakt av, för alla, det är verkligen att göra det för enkelt! Så naiv är inte ens jag.)

Men tja du… *uppgiven suck* Vad vet jag. Jag är ju som du. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut. Fast… med så mycket mer kärlek till mig själv idag, än tidigare.

Jag sminkar mig inte längre. Körde med läppstift under många år, men det har jag också lagt av med. Jag har inte slutat sminka mig för någon annan. Utan det har varit en gradvis process, under många år, där jag själv blir mer och mer bekväm (och lat) utan smink, och mindre lockad av det. Men visst är det uppmuntrande med en make som säger Du är som vackrast när du är dig själv, utan smink. För det gör han. Säger det alltså. Örhängen dock, det använder jag, nästan dagligen. Det är nog det främsta sätt jag smyckar mig på idag. Och jag gillar örhängen, har alltid gjort! Så jag använder dem i största utsträckning för att de gläder mig. Kläder däremot lockar mig väldigt lite. Bryr mig inte liksom, och vi ska inte snacka om att shoppa. Huvaligen, hemska tanke.

Jag är väl ungefär som Karlsson på taket, en vacker och genomklok och lagom tjock kvinna i mina bästa år. Knatar, cyklar och rör mig, mest för att jag lockas av det, det är skönt, det ger mig något. Inte – handen på hjärtat, kanske en liiiiten gnutta finns där nånstans – för att man ska vara smal. Jag är ju inte det. Thigh gaps som artikeln lyfter fram, ja, det är en gren jag inte ställer upp i. Nope. Går inte, finns inte.

Kan känna en önskan efter att röra mig mer, bli starkare, smidigare, för att jag känner att kroppen önskar det. Det finns en önskan i mig att ta bättre hand om min kropp, att kunna använda den mer, på det sätt som kroppar är avsedda att användas. Fysiskt. Längtan kommer ur mig, för mig.

Och thigh gaps. Nä. Inte en chans. Och så tänker jag – att jag är skapt som jag är skapt. Och då ingår inte thigh gaps. Men jag känner ju människor som är byggda så, där thigh gaps liksom ingår i skapelsen. Vad skulle det kunna leda till om jag med kärlek accepterar att jag är jag. Utan thigh gaps. (Ja, nu blev det lite teoretiskt, för just DET har jag aldrig brytt min hjärna om, lovar! Men du fattar vad jag menar, tror jag?!) Och du, du accepterar med kärlek att du är du. Med thigh gaps. Vore inte det befriande så säg?

För är det inte det som är poängen egentligen? Att se skönheten, sådan den är. Unik i mig. Unik i dig. Att jag attraheras till någons yta är ju fullt naturligt. Men om ytan och innehåll inte är i balans och harmoni, så skaver det. Då skorrar det falskt. Men när ytan och innehåll är ett, då börjar vi snacka attraktivt på riktigt.

Så snälla världen, dvs du, jag, och alla andra, kan vi inte åtminstone testa att skita i utseende för en dag eller två och istället välja kärlek?