Kategoriarkiv: Personligt

Satan i gatan…

Publicerad den av
4

… så berörd jag blev av denna boken. Har dragit mig från att plocka upp den, tänkt Nä, det är nog inget för mig, vad tusan bryr jag mig om en bok om ett hockeylag liksom…

Nåväl. Tji fick jag, kan jag villigt erkänna, för när jag väl plockade upp den och började läsa så var jag fast. Har gått och lagt mig sent om kvällarna, och ändå fått slita mig från boken. Ikväll har jag suttit här uppkrupen i soffan och plöjt sista fjärdedelen.

Och jo. Verkligen alltså. Satan i gatan, så berörd jag blev. Ömsom tårögd, förbannad och lycklig. Ungefär som livet självt. Det går upp och det går ner, och ibland skiter det sig rejält bara för att i nästa stund gå fenomenalt bra.

Fredrik Backman kan verkligen skriva. Nånstans i boken skrev han om föräldraskap och kärleken till ens barn och slutade stycket med Själen välter. och jag smälter – fingertoppskänslan han uppvisar är imponerande. Fantastiskt väl skildrar han det svåra i att vara människa, genom att i ord yppa det som vi – jag! – kan ha svårt att ens erkänna inför mig själv. Men så står det där, på pappret, och jag inser, än en gång, att jag inte är ensam. Det är inte bara jag som tänker sådana tankar, det gör många fler. Åtminstone Fredrik Backman. Och då känner jag att jag är i gott sällskap.

Skrev upp fem passager som jag blev extra berörd av… eller åtminstone som jag hade sinnesnärvaro nog att notera. För stora delar av boken består av passager som berörde mig alldeles särskilt, så pass att jag släppte taget lite och bara läste, levde mig in, lät hjärtat snörpas åt, smärtan ila uppför benen och skrattet porla över mina läppar. Här kommer en av de fem:

”En av de enklaste sanningarna som finns om både städer och människor är att de oftast inte blir vad vi säger åt dem att vara, de blir vad de får höra att de är. Läraren har alltid fått höra att hon är för ung för det här. För snygg. Att de inte kommer respektera henne. De där pojkarna har fått höra att de är andra saker: Björnar. Vinnare. Odödliga. 

Hockeyn vill ha dem så. Behöver dem så. Deras tränare lär dem det för att de ska våga gå för fullt in i en närkamp på isen. Ingen funderar på hur man ska stänga av den attityden när de lämnar omklädningsrummet. Det är förstås lättare att lägga skulden på henne: Det är hon som är för ung. För snygg. För känslig. För kränkt. För svår att respektera.”

I ljuset av #metoo känns Björnstad extra viktig. Den säger inte vad vi ska göra, eller hur… men den väcker mången fråga, och ger tankespjärn på allra bästa vis. För vad är det vi låter folk få höra att de är? Och vad leder det till?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Björnstad” av Fredrik Backman.

Hämta hem mig själv. Igen.

Publicerad den av
6

Julen stundar, tredje advent kom och gick, och fast jag har fått upp både julstjärnor, utebelysning och adventsstake så känns det inte så juligt i sinnet. Inte ens efter flera dygns marinerande i Vi är i advent, julskivan som församlingens körer sjungit in, som nyss kommit ut (finns att köpa samt att lyssna till på Spotify). Det är en fantastisk julskiva, och i lördags framförde vi två julkonserter (fullsatt kyrka, fantastiska omdömen från publiken!), och trots det, så känns det inte så juligt i sinnet.

Kanske ett tecken på att jag behöver hämta hem mig själv? Igen… 

Jag har insett att mitt behov av egentid, av inget-planerat-tid, av gör-precis-vad-jag-känner-för-tid, har ökat. De senaste veckorna har varit ganska fullspäckade, med bra många fler dagar ute hos kund och därmed färre dagar med jobb hemifrån. Och dessutom har dagarna hemma varit fyllda av diverse olika typer av deadlines, så utrymmet som jag oftast har numera, har varit krympt.

Vaddå ökat?
Jo. Jag undrar om jag inte blivit lite beroende av mellanrummen, av tiden att bara vara, på ett sätt som jag för fem år – eller åtminstone för sju år – sedan överhuvudtaget inte hade kunnat relatera till. Fram till dess arbetade jag heltid ”så där som man gör”, och det var först i samband med att min tid i Indienprojektet började minska som jag första gången fick prova på hur det känns att ha mer mellanrum i livet. Sen var jag ett par år på Tetra Pak, och samma sak där, inledningsvis heltid, för att sedan sakta fasa ut. Efter det har jag egentligen bara arbetat heltid ute hos kund under fem veckor våren 2016.

Det betyder inte att jag inte arbetar heltid, för det gör jag. Typ. Eller… tja, det är svårt att förklara kanske. Men en vecka ser aldrig likadan ut som nästa, och oftast så hinner jag under en veckas tid röra mig – sett i utfört arbete – mellan flertalet olika kunder och/eller egna projekt, en mångfald jag verkligen uppskattar enormt. Det berikar så mycket – både mig själv som mina olika uppdrag/projekt.

Ser fram emot en dryg veckas julledigt innan jag ska göra klart mina förberedelser inför tre intensiva veckor i januari. Därefter så ska jag göra mitt bästa för att se till att det finns utrymme för reflektion och egentid varje vecka, så att jag inte hamnar i samma situation av känslan att jag ”behöver hämta hem mig själv”. Jag vill skapa en tillvaro där jag inte behöver sakna mig, för att jag hela tiden får ta det utrymme som behövs för att jag ska må riktigt bra – så att jag inte med jämna mellanrum föranleds att skriva en sådan här reflektion. För det är ju långt ifrån första gången. Kanske sista?

Möjligt läsprojekt för 2018?

Publicerad den av
6

Än så länge har jag läst 70 böcker i år, 69 som jag angett i Goodreads och en som ännu inte är publicerad som jag hade ynnesten att läsa som utkast. Det är många år sedan jag läste så många böcker, och jag har verkligen njutit av det. Jag älskar att läsa, älskar böcker, älskar att ta del av nya världar och perspektiv som berikar mitt liv på så många sätt.

Inför 2018 så fnular jag lite grann på om jag skulle försöka systematisera mitt läsande lite grann, helt enkelt för att komma igenom böcker jag har hemma som jag vill läsa, men inte riktigt kommer mig för att sätta mig med.

En fundering jag har är om jag skulle välja ut 26 svenska samt 26 engelska böcker ur bokhyllan här hemma – alltså böcker jag har redan – och lägga upp ett veckoschema för att ta mig genom dessa böcker, med föresatsen att blogga varje söndag om veckans bok?  En av mina förhoppningar med detta vore faktiskt också att jag inte köper hem nya böcker förrän jag tagit mig igenom merparten av dessa 52 utvalda böcker.

Blott en liten del av böckerna i mina vill-läsa-högar runt om i huset.

Målet för 2017 års Goodreads reading challenge var 50 böcker vilket jag nått med råge och 2016 var mitt mål att läsa 36 böcker, något jag också uppnådde med 42 stycken lästa böcker. Dessutom så skulle jag vilja utmana mig själv rejält och sätta etthundra böcker som årsmål för 2018, vilket ju skulle innebära att jag utöver de förbestämda 52 böckerna, skulle behöva läsa ungefär ytterligare en bok varje vecka.

Knäppt?
Jo. En smula. Håller med.
Men vad fasiken – varför inte liksom?

Ett år av Sixten

Publicerad den av
Svara

Sixten 9 december 2016

Första gången vi passade honom över natten var just den 9 december 2016, då han var ungefär 3 månader gammal. Ett år senare är han inte fullt lika liten som han var, men i princip lika söt, den gode Sixten, eller Sigge som han oftare går under här i huset! En underbar lånehund som vi passar nu och då, vilket passar oss alla alldeles ypperligt. Som inbiten kattmänniska har tanken på att ha en hund aldrig lockat (barnen är dock av annan åsikt) och därför är det så himla smidigt med en lånehund. På så vis får vi the best of both worlds liksom.

Sixten 9 december 2017

Nu är det dags att knoppa in, och jag skulle tro att han följer med och lägger sig på fårskinnet nedanför min säng, även om det ser bra mysigt ut i soffan bredvid mig där han just nu har hittat den perfekta platsen att slumra, som synes.

Vi är i advent

Publicerad den av
10

Vi är i advent. Och skivan med samma namn går nu att köpa (t ex på Amazon men även i församlingen – på helgens konserter och gudstjänster såväl som releasefesten i församlingshemmet) samt lyssna till på Spotify. Jag har lyssnat om och om sedan i morse, Spotify har gått varm, och jag rörs till tårar både nu och då när jag lyssnar. Ja. För att det är vackert. Så klart. Att sjunga i kör är något av det bästa jag vet, och just denna kören (Södra Sallerups kyrkokör, en damkör under ledning av Jens Eriksson), har borrat sig djupt in i mitt hjärta och mitt väsen.

Också för att jag minns vem jag var, var jag var, förra året då vi spelade in skivan strax efter jul. Som tiden går…

Och hur slagverkaren utstrålade den mest harmoniska och glädjespridande energi i dagarna två – jag blev på gott humör bara av att iaktta honom in action!

Men kanske för att jag satte på skivan på Spotify när jag stod i begrepp att sätta mig på cykeln till ett av mina Gode Barn, även för alla själar vars öden hänger på så sköra trådar. Som God Man har jag Goda Barn i åtanke, befintliga såväl som före detta, mina såväl som dina. Men också de vars berättelser jag kan välja att ta del av inom ramen för #metoo, #allavi, #vardeljus och många många andra taggar.

Jens Eriksson och Martin Runborg, båda anställda i Husie församling, har arrangerat och/eller skrivit musiken vi sjunger, ömsom nytt och gammalt, och det är stämningsfullt, rogivande och otroligt grann musik.

Må Vi är i advent bidra till att skänka ljus och värme, gemenskap och glädje i dessa tider. Kanske till och med en och annan tår? Av glädje, av igenkänning, av minnen, kanske när barnen tar i från tårna, eller när du upptäcker ett extra stämningsfullt parti som talar till dig!

Prokrastinerar

Publicerad den av
4

Ja. Fy.
Som jag prokrastinerar för stunden.

Obra.
Behöver ta mig genom ett material, fylla på med innehållet i en bok eller två (helst tre faktiskt), och sen ge mig själv tid att låta det gro lite inom mig innan jag sen ska få det ur mig – på mitt vis, med mina ord – för att förmedla det vidare.

Och jo, tid är en faktor också.
Så klart.

Nåväl.
Jag vet ju hurdan jag är: emellanåt så drar jag ut på saker och ting… och får sedan jobba hårt som tusan för att komma i mål i tid… men det brukar funka.

Så jag låter mig vara lite grann. Jag vet ju att det inte blir så himla bra om jag ”gör när jag inte vill” liksom. Får gjort en himla massa annat dock, det får jag. Så kanske du också är när du prokrastinerar? Helt plötsligt blir garderober städade och pannrum utrensade, fast det egentligen var något helt annat som egentligen stod överst på Att-Göra-listan?

Skrattar lite i mjugg, för vet du? Jag kan inte ens ta åt mig äran av att ha gjort någon sådan storartad insats som att rensa pannrummet (det hade verkligen behövt lite omsorg!). Nu är det dock läggdags, imorgon är jag ute på uppdrag hela dagen, men torsdag och fredag är till 75% avsatta till att beta av materialet som finns. Och det ska jag kunna hinna – sen kommer bokläsandet att ta ytterligare ett par dagar, nästa vecka är delar av måndag, onsdag och fredag blockad i kalendern.

Så.
Nu skrev jag det.
Det är publikt, och kanske jag får frågan Hur gick det Helena, kom du igenom materialet eller? av någon på torsdag eller fredag kväll? Bara vissheten att den frågan skulle kunna komma, ger mig nog lite eld i baken. Vilket känns som precis rätt antidot till mitt prokrastinerande!

Pop med inbyggd GPS

Publicerad den av
9

När Pop var inlåst i ett garage i närheten och var borta i dagarna sex var det nervöst och oroligt, många tankar snurrade i huvudet och få av dem var särdelen hjälpsamma. Mest snurrade tankar som Kommer vi nånsin hitta Pop igen? Var kan han ha tagit vägen? Kanske är han död, överkörd i något dike nånstans? även om de stundtals fick sällskap av tankar som Det ordnar sig nog, han kommer tillbaka! och andra varianter på lyckliga slut.

När han så väl dök upp igen var lyckan så klart stor, och lättnaden än större. Allt gott! Fick dock flera tips på att skaffa honom en GPS för att, i händelse av att han försvinner igen, kunna se var han håller hus. Googlade, funderade, bestämde mig, ångrade mig, googlade ännu lite till och landade till slut i ett beslut att införskaffa en GPS (snarast än en pejlare som jag först var inne på) till honom. Så jag la en order, och beställde i samma veva ett kontantkort till mackapären.

Jag hämtade paketet och fluktade snabbt på instruktionerna… och sen blev det liggande en vecka eller två, för gisses, inte var det så användarvänligt det där inte. Till slut tog jag dock mig själv i kragen och la en timme på att med pytte-skruvmejsel öppna GPSen, installera SIM-kortet, skruva ihop allt igen och sen påbörja det riktiga finliret: att aktivera SIM-kortet i GPSen och få rätt på alla inställningar, ståendes ute i trädgården för att ”ge GPSen så bra kontakt med satelliten som möjligt”.

Sen dess har Pop på sig sitt GPS-halsband närhelst han går ut, och när han kommer in så tar vi av det, för den är ju snäppet klumpigare än ett vanligt halsband. De första dagarna aktiverades GPSen var 60e sekund vilket gjorde att jag i appen jag laddat ner till fånen kunde se Pops rörelsemönster (förvånande nog i princip inom ett kvarter hemifrån, det hade jag inte riktigt tippat!), men det kostade batteri så nu har jag GPSen i sova-läge utom när jag är nyfiken på var han håller hus. Då öppnar jag appen, trycker på lokaliseringsknappen, får en position och skickar sen Sleep123456 time till GPSens SIM-kort, varvid den prompt skickar tillbaka sleep time ok innan den somnar igen. Nu går det mindre batteri och jag laddar GPSens batteri i princip varannan natt.

Katten Pop verkar överhuvudtaget inte brydd av att han har en svart liten klump på sitt halsband, och jag kan sova lugnare om nätterna. Bra kombo!

 

Så snopet!

Publicerad den av
4

Cyklade som en gnu i motvind kryddad med kastvindar, regn som emellanåt fick extra förstärkning av hagel och nära nollgradigt. Väl på Simhallsbadet så bytte vi om och la handdukar och lilla blå necessären i duschrummet innan vi trotsade den kalla korridoren bort till 50-metersbassängen, och där, längst in, kom vi fram till den djupa 12×12-metersbassängen där söndagarnas fridykningskurs i regi av MSDK tar plats.

Rotade fram ett par fenor och hoppade i plurret. Efter lite egen uppvärmning är alla i vattnet och vi börjar med lite gemensam uppvärmning. Fram och tillbaka, fensimning, fällknivar, diagonalt ner till botten och upp igen och allsköns andra varianter. Ingrid introducerade sedan en ny övning som var alldeles fantastisk! Med fenor och mask (utan snorkel) skulle vi först simma ryggsim till andra sidan, sedan följa bassängens ytskikt med kroppens framsida, dvs nedför kortänden med magen mot kaklet, fortsätta med magen ned mot botten och sedan uppför den sista kortänden, och där ånyo ta ryggsim bort till andra sidan – långsamt för att andas och hinna ventilera ordentligt innan händerna slår i kaklet vid bortre kortänden igen… Tre sådana rundor körde vi och jag älskade det!

Nåväl, vi fridök vår timme och sen bar det av mot duschrummet… men där var det snurrigt värre: handdukarna låg kvar, men lilla blå necessären var väck. Puts väck! Jag letade genom omklädningsrummet men till ingen nytta. Vi fick låna lite schampo av en av de andra kvinnorna i duschrummet, och som tur är hade Alma en borste nedpackad i väskan.

Snopet värre, och liiiite trist, ärligt talat. Jag menar, en uråldrig och väldigt bättre begagnad necessär, några tops, en mini-nagelfil och en bomullsrondell, en liten hotelltvål, en nagelsax, ett uttjänt hårband, en glestandad plastkam och flaskan med lite flytande honung utspädd med ännu mindre vatten (ypperligt balsam!) kan jag ha och mista alla dagar i veckan men i necessären låg också min alldeles sprillans nya Soapnut schampotvål med dödahavslera som jag sett så fram emot att premiärtesta!

Tji fick jag – får helt enkelt köpa en ny antar jag, och hoppas att den som fått fatt i necessären min gläds åt och har nytta av framför allt schampotvålen?!

Det vackra. I allt?

Publicerad den av
4

Skrev: Jag ser det vackra. I allt.

Fick en kommentar på inlägget som gör att jag spinner vidare i tanken.
För, det gör jag, ser det vackra i allt, alltså. Och ändå inte.

Jag menar att jag ser vackert, i alla möjliga saker, i sådant jag tidigare inte var observant på, sådant jag tidigare inte uppmärksammade. Betyder det att allt jag ser är vackert? Nej. Jag kan se det fula i saker också, självklart. Men samtidigt… på något vis uppmärksammar jag det vackra mer. Och jag noterar min upplevelse av skönhet. Jag märker att jag hajar till inför någons/någots skönhet.

Kanske är det så enkelt att det jag glömde formulera i inlägget Jag ser det vackra handlar om var jag har mitt fokus? För det vi fokuserar på får vi mer av. En enkel formel, men ack så sann. Det jag lägger värde på, lär sig min hjärna att jag värderar, och min mönstersökande hjärna (för sådana är de, människans hjärnor!) kommer därför att att leta efter mer av samma.

Så när jag säger att jag ser det vackra i allt, så menar jag att jag värderar det vackra (och det är högst subjektivt, det vackra kan vara estetiskt vackert, men det kan likaväl vara något som berör andra sinnen än synen, något som väcker känslor i mig av ett eller annat slag; kan vara något så enkelt som en gest – en blick – mellan två personer på bussen som rörde mig till tårar härförleden) och noterar det.

Där har jag mitt fokus – och tack vare det så är min upplevelse av världen så oerhört mycket… vackrare. Det gör livet härligare att leva idag, än hur jag upplevde det på den tiden var då jag hade annat i (omedvetet) fokus.

Jag ser det vackra.

Publicerad den av
6

Under kvällens bokklubbssamtal så såg jag en koppling som tidigare gått mig förbi.

Jag har, de senaste åren, börjat läsa böcker på ett annat vis – eller snarast med en annan närvaro, eller kanske med andra ögon snarast? Oavsett vad det egentligen är som gör skillnaden, så slås jag, allt som oftast, av hur oerhört vackert ett ord kan vara, eller en mening, eller för den delen en längre fras.

Lärde mig läsa i första klass, så i åtminstone 35 års tid har jag läst böcker u t a n att direkt notera skönheten i språket, i ordvalen, i rytm och ton. Men nu gör jag det, och jag ser det.

Det blev uppenbart för mig i och med mitt val av tema för årets #blogg100, med etthundra texter etthundra dagar i rad som alla – i någon form – innehåller en referens till böcker jag läst. Ofta ofta så är de rader jag lyft fram sådana som väckt min förtjusning, just på grund av dess inneboende skönhet.

Kopplingen jag gjorde var dock till det större perspektivet.

För ett par år sedan bloggade jag om det vackra som omger mig, ett inlägg inspirerat av en krispig höstdag då jag tog en foto-promenad på Bulltofta med kameran som följeslagare. Plötsligt såg jag min omgivning som så oerhört vacker – vackrare än jag någonsin upplevt den tidigare – och då har jag ändå bott på Riseberga bredvid Bulltoftaparken sedan luciadagen 2003 och gått mången promenad i nejden, det vill jag lova.Ikväll slog jag ihop de två observationerna och insikten tog sakteliga fäste inom mig:
Jag ser det vackra. I allt.
Både i naturen, föremålen, människorna runt omkring mig, som i böckerna jag läser, musiken jag lyssnar till, sångerna jag tar ton till.
Det är vackert – överallt finns det skönhet.

Och när jag yttrade detta högt, så drog jag ännu en koppling.
Vi inledde nämligen kvällen med ett samtal om människorna vi möter – huruvida vi i vår vardag möter människor (nya bekantskaper) vi verkligen tycker om. Eller ej. Och min upplevelse är att Ja, jag möter många människor i min vardag som jag genuint tycker om, är nyfiken på, skulle vilja prata mer med, lyssna till, fördjupa mig i.

Och kanske alla dessa tre olika observationer i grunden är sprungna ut en och samma förmåga i grunden: Förmågan att se det vackra (i allt)?