Kategoriarkiv: 2015 #Blogg100

Ännu en Hyvens Salong

Publicerad den av
Svara

hyvens salongIdag var det dags för ännu en Hyvens Salong, den tredje i ordningen. Vi återvände till Vallåkra där vi höll första Salongen. Halv tolv samlades sex stycken hugade, samtalslystna och nyfikna individer för lunch och möte, under ganska avslappnade former. De enda förhållningsreglerna är egentligen start- och sluttid (11:30-13:30) och uppmaningen att lyssna efter det man inte redan vet.

Idag vill jag lova att vi landade i flertalet diskussioner kring sådant jag inte redan visste. Jag hyser också en förhoppning att dagens Salong faktiskt föranleder en reell och viktig förändring till det bättre, vad gäller livsvillkor för en familj. Det känns stort. Och ger mig hopp om framtiden. Tänk vad människor kan. Vilken kraft och förmåga det finns i oss alla, att agera, att fråga, att agera, att med små eller stora medel göra skillnad för någon annan.

hyvens vallåkra

Dessutom är det så att dagens Hyvens Salong trumfade en föreläsning av Hans Rosling. Det satte verkligen guldkant på min tillvaro, då en av våra inbjudna lämnade Lund Grand Prix efter Lottie Knutsons framträdande för att hinna till Vallåkra i tid.

Att skapa utrymme för möte. Människor som känner en eller möjligen två av de närvarande. Individer som alla kommer, förutsättningslöst, nyfiket, öppet och med en vilja att bidra och dela med sig, och få. Det är något jag verkligen vill göra mer av. Ja. Sitter här nu och tänker tillbaka på dagens Salong, känner hur en varm och glad känsla sprider sig i kroppen min, ett smajl letar sig ut i mungiporna, och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är samskapare av något sådant.

Vem kunde anat det för ett par år sedan? Inte jag. Det vill jag lova dig, det hade jag aldrig kunnat ana. Jag är verkligen glad att jag får uppleva det. Och så undrar jag vad mer jag kommer att ”inte ha anat” om framtiden?

Detta blogginlägg, nummer 40 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige. 

Responsibility

Publicerad den av
1

What is responsibility?
What does it mean?
How do I act responsibly?
And why do I have such strong attachment to the word, with a heavy feeling of sorts attached to it?

Those are but a few of the questions that arose a while ago, during a coaching call with my coach. Since then, I’ve toyed with the word, played with the concept, observed my feelings, written about it in my journal, and also spoken again and again with my coach about it, but also brought it up in other conversations.

I’ve gotten more insight. I’ve discovered the story I was telling myself about being responsible, and why it is ”something I have to do”. No wonder it had a heavy feel to it!

If I think responsibility is a heavy burden to bear, a must, something one should do, it’s only logical that it will have a very heavy feel to it. 

And you know what? It doesn’t have to.

The more I’ve sat with the word, I’ve realized responsibility can feel very light as well. It all depends on my state of mind. When I am in a low state of mind, I feel alone, having to carry the weight of responsibility all by myself. When, on the other hand, I am in a high state of mind, I feel connected to the Whole, to Mind, to whatever connects us all to each other (also when I’m in a low state of mind, mind you! Only when I’m low, I lose sight of the connection that is always there, as if I’ve gotten lost).

When I’m aware of the connection, feeling connected, responsibility is light as a feather. It’s as if I am no longer the only one to carry my load, like I’m larger than life, and no burden is too heavy. My self is so expanded, so connected to the energies of Mind, that I’m sharing the weight with everyone. Light. As a feather.

feather

I like the new relationship with Responsibility that I am exploring. What is Responsibility to you? Is it heavy? Or light as a feather?

Frossa i nässlor och kirskål!

Publicerad den av
3

Just nu är det en underbar tid, för både nässlor och kirskål tittar upp i markerna. Jag bor precis vid Bulltofta rekreationsområde i Malmö. Eftersom jag går många och långa coachwalks i området så jag känner det väl. Vid detta laget har jag örnkoll på bästa nässel- respektive kirskålplockarställena, och det finns gott om dem!

Jag använder både nässlor och kirskål på mer eller mindre samma sätt:

  • Jag har färska blad i gröna smoothies som jag dricker till frukost varje morgon (växlar gröna blad minst var tredje dag för variation).
  • Jag gör fetaostpaj med antingen snabbt förvällda nässlor eller kirskål.
  • Och så icke att förglömma favoriten på kirskål, snabbt stekta i het olja, med lite flingsalt och färskpressad citron på. Oj vad smarrigt!
  • Husets minsting är inte så förtjust i nässelsoppa (fast han gillar all annan soppa) så tyvärr blir det sällan det. Men vi passar på ibland när han inte är hemma. 🙂
  • Torka kan man så klart också göra, åtminstone vad gäller nässlor. Men av någon anledning använder jag inte torkade nässlor lika mycket, så jag har inte för avsikt att torka några större mängder i år. Men gör man det kan man med fördel smula ner nässlor och ha i hembakt bröd.

Jag har nu bestämt mig för att se till att skaffa mig ett rejält förråd i frysen med snabbt förvällda, kylda och urkramade nässlor och kirskål, så att vi under vinterhalvåret också kan dra nytta av detta naturens gröna guld.nässlor och kirskål Så jag stoppar en eller två mindre pappåsar (Malmö Stads kompostpåsar funkar finfint) och en sax i fickan när jag ska ut och knata på Bulltofta.

Brännässlor plockar jag genom att klippa av nässletoppen och sen nypa till lätt med saxen och lägga ner det i pappkassen. Kirskålen knipsar jag av med tumme och pekfinger, för de varken bränns eller har en hård stjälk, så det finkar finfint.

På bilden ser du kirskål i det vilda, och hemma hos mig i en kruka. Jag är tyvärr inte betrodd med kirskål i trädgården, vilket ju är lätt ironiskt eftersom jag gärna skulle haft det. Men jag vågade inte sätta ut kirskålen jag grävde upp från mammas hus i somras i trädgården, utan satte det faktiskt i två krukor. Och som du ser så tar de sig! Du ser också nässlor, och på den höga bilden till höger ser du hur det ser ut med fjolårets nässlor, torra vita stänglar, vid vars fötter de nya späda nässelplantorna kommer för fullt. Påsarna är resultatet av en av mina skördepromenader, och nederst en av våra middagspajer med fetaost.

Använder du nässlor/kirskål till något annat så dela gärna med dig av recept, tips och idéer. T ex har jag ryktesvägen hört att nässelpesto ska vara riktigt smarrigt. Och så kan man så klart använda nässlor som gödning i trädgården. Vad mer?

 

 

Please be gentle, I’m still learning

Publicerad den av
1

”Please be gentle, I’m still learning” Robbie Williams sings in the song Advertising Space. Imagine living approximately forty years before getting that. Forty years before understanding that if I’m not gentle with myself, much less learning takes place. 

If I associate learning with pain, with being chastised, told off, ”I should have known”:ed, do you think my system would be promoting and encouraging learning? 

No. It (I) will run the other way. Shut down, slowly, insights will be fewer and farther apart… or at least, they will be significantly more quiet, almost unaudible. The inner voice of wisdom, of universal mind, will be barricaded, by myself, by my self-preserving ego. The innervoice will be unwanted. Out of fear. Fear of the pain that comes with learning, which I’ve associated with pain, harshness. 

And that will only change once I begin to be gentle with myself. And I speak from personal experience when I say that being gentle with me, is a very off concept for one accustomed to being harsh. Realizing my internal harshness was one of the greatest aha-moments of my life, and what I saw was that it’s not mandatory to be my own harshest judge. Kindness, gentleness, is an option. Also for me. 

This insight has been with me since 2006-2007 sometime, and took place during a therapy session. Since then I’ve practiced being gentle with myself, och it’s something which comes more and more natural to me nowadays. And that’s be reverting back to being more fully me, because I I think it is our natural state. We’re born and created to be gentle with ourselves, otherwise we wouldn’t be the learning creatures that we are, from the very get go. 

Imagine a small child being harsh with herself for not immediately knowing how to walk, run, ride a bicycle. A child is naturally gentle with themselves, trying, failing, falling down, trying again, failing, falling down, trying again…. over and over until suddenly, one step is managed, then two, then all of a sudden, the child can walk, can run, ride a bike. 

What happens to us? Why do we – at least I – stop being gentle with ourselves, and rather start to be hard on ourselves? Is that why children are the greatest learners there is? Not because adults don’t have the capacity to learn, but because we’ve stopped being gentle with ourselves, we expect to get things right away, and we are afraid to try and fail. Because we’ve put another meaning on what it means to fail, than the child trying to learn how to walk, run, rida a bike. We believe it means we are bad, not good enough. While the child simply knows it means that the learning process is still unfolding, there’s more to learn, more to master, before the learning process has manifested into yet another skill. And somehow, adults impose their faulty understanding upon children, creating yet another harsh un-learner. What if we adults instead learned from children what it is we are born to be? Life long learners, where the only prerequisite is being gentle to ourselves.

Please be gentle, I’m still learning. Are you?

Podcast 14/52 – we need a more economist way of thinking!

Publicerad den av
Svara

That’s a line I never thought I’d write, but Steven Pinker has an interesting rationale for stating that the world needs a more economist way of thinking. The way he describes it closely resembles a question I’ve entertained personally hundreds, if not thousands of times in the past 3-4 years: Does it serve me or not?

BoldomaticPost_What-makes-us-tick-Steven-PinCurious as to what I’m talking about?

Believe it or not, it’s another excellent show from London Real, featuring Steven Pinker. The episode was originally aired in 2013 if I understand it correctly, but it was just published again, so I picked up on it.

And I’m very happy I did. It’s an episode spanning all sorts of things, from Noam Chomsky to gun-control in the US, from linguistics to hunter-gatherer tribes, from what makes us tick to bullying, from economic thinking and utilitarianism to religion and the ever-decreasing amount of violence in the world. And just about everything in-between as well.

It’s a strangely optimistic podcast. After listening to it I have an urge to encourage more people to listen to it, if nothing else to hear Pinker explain the decline of violence, which he does in the beginning of the show.

He says (paraphrased):
If you paint your image of the world based (solely) on news sites, you will surely believe the world is more and more violent and evil, since the news media show that which happens (homicide, mass murder, war, terrorist attacks etc), and not that which doesn’t happen.

He makes a good point there, because news is about what happens. So even though there is less and less violence in the world, of which there is no doubt, news media will pick up on the violence that is there, because what would be the newsworthiness of a peaceful street corner of a previously violence-ridden neighborhood? None, or so it seems.

Steven Pinker seems to be a genuinely curious person, and he’s asking questions constantly in the podcast. Quite inspirational, I must say, and it makes me more curious about him. So he leaves me intrigued, and I am gonna listen to the podcast at least once more, to see if the connection between Pinker’s ”economist way of thinking” actually is similar to the way I use the question ”Does it serve me” or not.

When you read ”We need a more economist way of thinking in the world?” – what does that provoke in you? 

Den femte systern

Publicerad den av
Svara

Den femte systernLäste ut Den femte systern av Mårten Sandén igår på eftermiddagen, efter långfredagens konsert i Husie Kyrka (Stabat Mater av Pergolesi, vackert, men oj vilket lidande!).

Läsvärd bok. Suggestiv och väldigt spännande. En fantasyroman, som räknas som ungdomsbok. Jag plockade den faktiskt från dotterns utrensade saker, eftersom jag lockades av baksidestexten, och med stor behållning läst många ungdomsböcker, framför allt med fantasyinriktning. Så den lockade.

Har haft svårt att släppa boken om kvällarna och och därför tänkte jag förekomma mig själv (andra boken på rad som jag har svårt att släppa, börjar bli sena kvällar ska du veta!), så nu är den slut. (Får välja en tråkigare bok härnäst…)

Fastnade för ett stycke som känns väldigt relevant i dessa dagar av ändlösa diskussioner om tiggeri och EU-migranter. Jag läste dessa rader, och stannade till. Läste om dem igen. Som ett knytnävsslag i magen. Om hemlösa, om levande och döda. Vilken tragik det är att vi inte lyckats skapa en bättre värld. Att det faktiskt finns människor som inte ser någon annan utväg än att ta sig till ett kallt, främmande land, för att sitta i timmar och frysa för en klase bananer och några spänn i en pappmugg. Då har man det inte bra där man kommer från, det är ett som är säkert. Så här löd stycket jag berördes så starkt av:

Spökena i tunnelbanan var alltid flest så här i eftermiddagslugnet, men det var uteliggarna också. Och i början hade hon flera gånger tagit fel på levande och döda. Så småningom hade hon insett att det inte var så stor skillnad. Hemlösa var hemlösa, oavsett vilken värld de var vilse i. – ur Den femte systern av Mårten Sandén

Visst kan vi väl – tillsammans – göra världen till en bättre plats, för alla?

Water

Publicerad den av
Svara

Checking my Facebook feed I stumbled upon this short videoclip:

It’s a long time since I learned to not keep the tap on while brushing my teeth, and when I meet someone (when sharing living accommodations or staying at the house of family or friends for instance) who keeps the water running I find it very hard not to rush into the bathroom to turn the tap off. So far I’ve managed not to so just that, as I’m not so sure it would be welcome, but then I never really know how to bring it up in a way that might actually raise awareness. Now I do. A one-minute clip, with all the arguments necessary.

We’ve cut back quite a lot of our water usage at home, because there’s quite a lot of water preserving steps one can take, but turning off the water tap while brushing teeth is such a simple first step, that I strongly recommend you try it.

Have you ever given any thought to this equation:
(the amount of water being wasted while teeth are being brushed with tap running) x (the number of times you brush your teeth every day) x (the number of residents in your household) = ?

Experiment more!

Publicerad den av
Svara

Yesterday me and my business partner Ulf had a brainstorm around the purpose of our mutual endeavors, and really diving deep into the question Why was great fun. While we were brainstorming, laughing, lunching and planning, several things from the Tai Lopez-podcast from London Real that I recommended last week popped up for me. It made me realize there were many things that I’ve been quietly digesting since last weekend when I listened to the show twice.

These things in particular were very well suited to the wild ideas and discussions of yesterday:

* Experiment more – but never longer than 18 months. If it’s not good after 18 months, cut your losses and get out!

* Double down – meaning: do more of that which works really well, the actions that serve you and your business, making a profit, as well as learning, growing, staying and getting fit and expanding as a human being.

* Friends & family – surround yourself with friends and family, and double down on relationships with people close to you. It’s not about having the highest number of friends, make each friend really valuable instead. money

* Fuel units – that’s what Tai calls money. Fuel units. If you have a car, you need fuel units to make it move. Same goes with everything else. We need fuel units to make things happen in the world, and with them you can do good, just as you can do evil. But since the golden circle (our Why) for me and Ulf is ”to make the world a little better”, we’re opting for doing good.

Just a few tidbits of the three hour long Tai Lopez-interview on London Real, but tidbits which I am playing with, in my head, and in my conversations. And, as importantly, in taking action as well. I’m playing with the idea of looking at all action taken, all courses laid out, all plans, conversations and endeavors I engage in, as experiments. Nothing is permanent. Everything is in movement, constantly shifting. Decisions are made, in the moment, but very few of them are written in stone, even though I have certainly been guilty of treating many decisions as being permanent. And then, in a heartbeat, something happens and life get’s flipped upside down. So why not play around and experiment more?

Djupdyka ner i Varför

Publicerad den av
1

Idag har jag och min kompanjon Ulf djupdykt ner i Varför: Vad är syftet med det vi gör? Varför gör vi det vi gör? Vi har slagit in på en för oss okänd väg, ska skapa något nytt med utgångspunkt i flera befintliga verksamheter/drivkrafter, och därför kändes det viktigt att börja med att säkra att vi vet var vår gemensamma utgångspunkt är, vad den är, och varför det är viktigt för oss båda. varför Utifrån detta öppnade vi upp för ofantligt många möjliga Vad och Hur, med vilda idéer kopplat till grundbulten som för oss båda är: Att göra världen lite bättre. Under lunchen hann vi med att dryfta ett antal frågor och funderingar kring varför världen funkar som den gör, och hur det skulle kunna fungera istället. Bättre än idag, landade vi i, utan större åthävor. aktivitetslistaVi konkretiserade oss också så klart, landade i vad nästa steg är och vilka aktiviteter som ska göras tills vi kör nästa spånskiva om en månads tid. Har ett stort A3 fyllt med aktiviteter som jag ska åtgärda, och har redan bockat av fyra av dem. Ser med spänning fram emot vad som komma skall – för det kittlar verkligen, det är något som vill bli till, som vill bli av, nu! Känner du igen den känslan? När man liksom bara rider på vågen, till skillnad från tafatta försök att få igång en våg, eller än värre, stoppa en framrusande dylik?

No elephants in 10 years?

Publicerad den av
Svara

Did you know that elephants and rhinos are killed at a rate that will have them extinct in ten years? I didn’t. And boy do I ever want to help stop that from happening. So when I stumbled upon Air Shepherds, I knew I wanted to support the endeavor, which just might be the saving grace of elephants and rhinos, with a little luck and a lot of help from me, you, and everyone else!

Image courtesy of Air Shepherds

Image courtesy of Air Shepherds

Air Shepherds uses drones and supercomputers to stop poaching, and the results have been amazing! To quote from the IndieGogo-page, where I hope you’ll also pledge to help air shepherds stop more poachers, this is what’s happened where Air Shapherds have operated:

”Poachers operate under the cover of night, and until now, rangers have not had an effective way to find them before they kill.  We fly drones, unmanned aerial vehicles (UAVs) that have infrared cameras and GPS on them and can send back thermal images of animals . . . and poachers. They’re electric, silent and invisible but provide the information operators use to rapidly vector rangers to the location of the poacher before he kills.

It works. Flying in one area where as many as 19 rhinos were killed each month, there have been no deaths – for six months.  None at all.”

Amazing results. Zero poaching. This sure is a beautiful marriage of technology and human endeavor! And I for one sure want to do what I can to stop elephants and rhinos from going extinct during my lifetime – for manmade reasons! – so I have pledged a sum of money and hope you’ll do the same. I also urge you to spread the word, to help make this crowdfunding campaign a successful one. I for one am rooting for The Lindbergh Foundation getting a lot of money from this campaign, making it possible to set up new Air Shepherd-teams all over Africa in areas where poachers are ruthlessly killing elephants and rhinos.

BoldomaticPost_In-wilderness-I-sense-the-mir

There is nothing like witnessing nature in all its grandeur, but we are destroying it at an alarming rate. Perhaps our scientific accomplishments can ensure our grand-children and future generations to come will also be able to sense the miracle of life so present in the wilderness?