Jag vet att jag har dem. Förväntningar. På allt och alla. Förväntningar på hur de jag älskar ska vara, agera, uppföra sig, gentemot mig och andra. Jag har dem på mig själv med. Kanske ännu mer än på min omgivning?
Jag synar dem; vill gå på upptäcksfärd och hitta dem, som dolda skatter – för det kanske de är? Så länge de förblir i det dolda gör de egentligen ingen nytta, snarast tvärt om, så där faller måhända liknelsen en smula, men när jag väl grävt upp dem finns möjligheten att omvandla dem till överenskommelser, med mig, med dig, och därmed skulle jag kunna få reell glädje av dem. Kanske?
Ja. Jag vill upptäcka dem, syna dem, sätta dem under lupp och se, om de är något att lägga krut på eller ej. Om det finns något i dem som jag verkligen vill. Om de är något att bygga en överenskommelse kring. Om det finns något av reellt värde i dem, något jag vill lyfta, med mig, och med dig, och se vad för typ av överenskommelse vi kan åstadkomma. Om det finns något i dem, som även du ser ett värde i. Om så är fallet, så är en överenskommelse en mycket bättre bas att stå på än förväntningen, som lägger fälleben på oss, på mig åtminstone, gång efter annan, stup i kvarten. För förväntningen bär inom sig att jag aldrig når över nollstrecket. Om den inte uppfylls, är jag på minus, och om den uppfylls hamnar jag på noll, för Jag förväntade mig ju faktiskt det!
Jag vill också belysa dem av ett annat skäl. Jag vill se om de överhuvudtaget är rimliga. Om de bygger på något jag vill, eller om de egentligen bara är ekon av andras röster, ekon som hörs inom mig, fast de inte hör hemma i mig. Får jag syn på dem, är det så mycket enklare att visa dem till utgången. Annars är risken att de hänger kvar, likt objudna gäster. Och varför skulle jag vilja ha det så?
Som jag slet och stod i. Och det mest radikala av allt, att kasta ner en deg i en bytta varmt vatten! Stod där redo att fiska upp den när den väl flöt till ytan.
Sen började det riktiga slitet, att knåda in smör och mer mjöl i degen, något som visst kallas bortgöring, om mina hastigt nedplitade anteckningar stämmer? ett rejält träningspass fick jag!
Sen piper katten Pop, säger att det är dags för mat. Jag tänker att han är helt knäpp som tycker klockan fem är lämplig frukosttid, men visst… kliver ur sängen, går ner för trappan, skopar upp lite knaper till honom, och tittar på klockan: 06:27. Blir helt paff!
Så knasigt. Galet. Uppåt väggarna. För det finns där. Grundläget är alltid välbefinnande. Det behöver inte skapas. Vi behöver bara släppa taget om det, för välbefinnandet är som ett flöte i vatten, det tar sig upp till ytan, helt av egen kraft.
Utan orden, utan förmågan att med ordens hjälp bringa klarhet i livets nycker – var vore jag då? Vem vore jag då? Oändligt mycket mer förvirrad, rädd, ensam och förtvivlad. Tror jag. Vet inte. Och det spelar ingen roll. För skriver gör jag. Och så länge förmågan finns där, kommer den stå vid min sida i mörka, så väl som ljusa stunder. Det är jag innerligt tacksam för. Har du testat? Att få syn på dig själv, i skrivandet?
Ställer inte frågorna för att jag ska besvara dem under idogt slit. Jag avser inte att försöka kreera svar till dessa frågor, genom tankeverksamhet och blod, svett och tårar. Frågar i syfte att släppa taget, kastar ut frågorna i universum, och ser vad som kommer i retur. Svar? Fler frågor? Med nyfikenhet möter jag det som kommer till mig, det som vill hända nu. Njuter av det, nuet. Gläds åt det, nuet. Och är lite pirrigt nyfiken på vad morgondagens nu måhända bär med sig! Kanske – troligen – växlar svaren på frågorna, över tid. Kanske lyser svaren med sin frånvaro, och jag ges än mer möjlighet att öva mig i hur det är – att leva i det okända. Utan svar. Utan säkerhet. I tvivel och tvekan och fullständig tillit. Paradoxalt? Eller kanske bara så som livet är?
Att oavsett vilken fas en relation är i – inledande förälskelse, beslutet att flytta samman, att gifta sig, skaffa barn, 
Livet. Precis det här är vad livet innebär. För vet du. Livet var inte en landsväg tidigare heller. Det var bara bilden jag (åtminstone emellanåt) skapat av livet, att allt skulle trilla på i sakta mak, rakt fram, utan större överraskningar. Men livet är inte så. Det finns alltid hörn att runda, nya väderstreck att utforska. Saker och ting händer, förutsedda likväl som oförutsedda. Och jag har inte en susning vad som komma skall, varken gällande vår relation eller allt annat. Vet inte var vår relation tar vägen, hur den utvecklar sig. Om den blommar ut, eller ger vika för något annat?
HERO - the coach 