Som en reaktion på mitt inlägg om Coaching och skolintresset – en kombo? fick jag ett svar som både gläder mig, men också ger stor igenkänning:

Har ofta, inom min egen yrkeskarriär, tänkt samma tanke. Just att få bolla en fråga, stor som liten, med någon som aktivt lyssnar och med frågor möjliggör nya öppningar i mitt eget tänkande kring situationen. Har ofta lyckats skaffa mig de där bollplanken, men det har nästan alltid (kanske tom alltid) varit på eget initiativ. Det vill säga, jag har aldrig jobbat i en organisation där detta fullt ut varit en integrerad del i det gängse arbetet. Men jag antar att det finns arbetsplatser som lyckats med detta. Och jag har själv försökt att implementera det på ett flertal ställen.

Jag har författat många kvalitetsdokument under mina år inom läkemedelsbranschen till exempel, och ska ett dokument bli bra krävs mer än författarens ögon på dem. Och där har jag ibland haft tur och arbetat med kunniga och ifrågasättande människor, som kunnat ge mig kommentarer och input som lett framåt. Finns få saker som är så tråkiga som att inte få återkoppling på ett dokument jag skrivit.

Då vanan för denna typ av återkoppling inte funnits har jag försökt skapa rutiner för detta. Med lite envishet och trägen-vinner-attityd så har det lett till att just förmågan att ge återkoppling och ställa kluriga frågor blivit en mer naturligt förekommande del av arbetsplatsens/projektgruppens arbetskultur.

Vad gör du om du inte får det tankespjärn du behöver för att klättra i tankarna?