Svar till Susanna

Och alla andra så klart! Kanske framför allt till mig själv. Att formulera mina tankar här hjälper mig att vidareutvecklas.

Jag vill nämligen ta vid där Susanna Arolin lämnade oss, i sitt svar till #skolvårens fråga ”Varför skola?”. Susanna radade upp en massa följdfrågor kring varför vi borde ha en skola. Här ger jag mina svar – just nu – till dessa följdfrågor.

Har vi skola för att…

Forma demokratiska och aktiva samhällsmedborgare?
Jajamensan!

Skapa ökad ekonomisk tillväxt och klara oss i den globala konkurrensen?
För mig: Nej. Jag tror vi drabbats av kollektiv tillväxthysteri, och dessutom tror jag inte att konkurrens är nödvändigt, åtminstone inte i den form det tagit sig. Jag tror på en annan värld, en hållbar värld, där vi inte tömmer våra reserver i den eviga jakten på mer mer mer. En värld där vi samsas om det som finns, snarare än roffar åt oss, och låter några gå tomhänta.

Få höga resultat i nationella och internationella kunskapstester?
Nope! Denna eviga rangordning. Vem gagnar den?

Stimulera forskning, innovation och kunskaps/företagsutveckling?
Absolut! Vi behöver alla agera utifrån ”Viktigt på riktigt”-devisen som Årstaskolan gett oss. Livet är viktigt, och måste vara på riktigt, och är det det – så kommer innovation och utveckling som ett brev på posten!

Skapa ett hållbart samhälle med friska och socialt ansvarstagande medborgare?
Oh ja!! Hållbart lärande samhälle, det är min dröm!

Hjälpa varje människa att uppnå sin personliga potential och bli fri att leva sitt liv utifrån eget huvud?
Amen. Jag tror nämligen att vår inneboende olikhet gör att det finns människor för alla behov vi har, gemensamt.

Skapa en gemensam värdegrund och kunskapsbas att bygga samhället på?
Ja, eller njae. Ja, svarar jag, om vi snackar värdegrund. Som t ex Konventionen om mänskliga rättigheter. Den är väl bra och grundläggande. Gillas. Men Njae vad gäller kunskapsbas, åtminstone i den form det där har tagit idag, med år efter år av läroplaner och kunskapsmål som varje individ ska bedömas mot. Jag tror det är viktigt att vi som individer kan lära, skriva och räkna. Jag tror vidare att det är ofantligt viktigt att människan bygger upp kunskap, men att alla ska ha (mer eller mindre) 12 års gemensam kunskapsbas (grundskola och gymnasium), det ställer jag mig mer och mer tvivlande till.

Lära alla medborgare grundläggande färdigheter i att läsa, skriva och räkna?
Yup, se ovan. Å andra sidan tror jag detta kan göras på väldigt många sätt. Men att det är viktiga verktyg att ha i sin verktygslåda, det tror jag.

Förmedla och utveckla EQ: relationskompetens, kommunikationsförmåga och självkännedom?
Ja. Oh ja! Och här finns det ofantligt mycket att göra. Har så mycket tankar om detta, att jag ransonerar mig. Men betänk vad människor ångrar på sin dödsbädd och fundera över varför så många inte ens vågar drömma.

Få antalet egenföretagare att öka?
Tycker inte det har något egenvärde i sig, däremot tror jag att det är dithän arbetslivet kommer att gå. Och det stämmer bra in i min tanke om varje individs unikitet; gör jag det jag brinner för och älskar, så gör jag det (oftast) bra och mår då också bra. Många egenföretagare jag känner (inklusive mig själv) gör ju just det.

Minska ojämlikhet och överbrygga samhällsklyftor?
Även här blir det ett rungande ja. Drar igen upp min önskan om att varje människa utmanas, uppmanas och uppmuntras att blomma ut i sin fulla potential – för mig innebär det att ojämlikhet försvinner och klyftor likaså.

20131010-164623.jpg

Gillar detta citatet av e.e. cummings och tänker att det är vad samhället – och skolsystemet – borde ha som målsättning: Att bidra till denna individuella, och kollektiva (!), resa. Så tänker jag. Hur tänker du?

Engagemang någon?

Den 22 oktober har föräldraföreningen i Husie årsmöte, mitt fjärde och sista årsmöte i egenskap av ordförande. Har suttit som ordförande i fem år totalt nu.

Det har varit ofantligt givande och helt klart språngbrädan för mitt engagemang för skolutveckling. Hade jag inte klivit in i denna rollen hade jag troligen varken suttit ett år i Barnverkets samordningsgrupp, eller varit initiativtagare till #skolvåren. Hade inte upplevt Almedalen de senaste två åren heller.

Jag har verkligen föräldraföreningen att tacka för mycket – dock är det dags att lämna stafettpinnen till någon annan nu. Min egen eld brinner för skolutveckling på nationellt (ärligt talat: internationellt!) plan och därför hoppas jag någon kliver fram som vill ta över ordförandeskapet. Själv kommer jag att fortsätta vara engagerad förälder för mina barn, men på ett lite annat sätt.

Jag tror det upplevs som att jag gjort oerhört mycket i min roll i föräldraföreningen, men det där är så relativt på något vis. Jag har bara varit mig själv. Därför hoppas jag innerligt att min efterföljare, vem det än månde bliva, inte känner att jobbet ska göras på mitt sätt. Nä, det blir aldrig bra. Det ska göras på ditt sätt – det är verkligen det viktigaste. Vi gör var och en på vårt vis, och i samråd med kvarvarande styrelsemedlemmar finns det en enorm kunskapsbank att använda på bästa sätt.

Vill slå ett slag för att engagera sig 20131008-104803.jpg – det kan öppna så ofantligt många nya dörrar som du inte har en aning om, så ta chansen, engagera dig! På något vis. På ditt vis. Kanske innebär det att kliva in i en ideell föreningsstyrelse, kanske visa din uppskattning genom att delta på årsmötet, eller dela vidare ett event inom sociala media. Det finns många sätt och alla behövs – det enda jag ber om är att du faktiskt gör något. Nånannanismen är en farlig spelare vad gäller engagemang, och den kan även innebära nedsläckta eldsjälar.

Själv tar jag ansvar för min eld och ser till att jag använder den där den kommer till bäst nytta. Var och hur engagerar du dig?

Embracing otherness

I remember watching this as I sat alone in a lunch room of a big industrial company. I remeber not being able to stop my tears from falling. It’s such a powerful story told by Thandie Newton on TED, and that’s why I would like to show it to you:

Thandie says:

The self that I attempted to take out into the world was rejected over and over again and my panic at not having a self that fit…

Can you feel it? Can you feel her panic, pain and confusion? How many children don’t go through this in some form? How many adults still experience anxiety because they feel they don’t fit in?

We come into being when we start to see otherness as something separate from ourselves – and yet, the most important take on this isn’t that I define myself in comparison to you.

Rather it’s the fact that what I perceive to be reality isn’t reality but rather my image of reality. My thoughts and feelings create the world as I perceive it. What happens to otherness and self, when you anchor yourself in this insight?

My way or the highway

Do it my way – or take the highway. Have you heard this expression? I meet a lot of this sentiment, and I must say it makes me very confounded.

I get confounded because I have a hard time to understand why anyone would want me to stop doing what I find value in, just because someone else doesn’t see the value in it.

What that someone else is telling me is that they are right – that their way is the only way – and that I am just wasting my time with nonsense and should stop immediately, and start doing ‘the right thing’.

20131006-093147.jpg

Who are you to tell me what is right for me? I don’t say what is right for you and I can’t see any reason why I would do that.

(This is the grown up me speaking – those who knew me as a youngster, knows this is precisely what I did then. But not anymore since I’ve come to realize this is an attitude that doesn’t serve me at all. Given that what we are talking about lies within the confines of common law and human rights of course.)

I will gladly have a conversation about what I do, and what you do, and figure out how we can complement each other. But I won’t tell you to stop because I don’t see the value in what you do. I might tell you that I can’t see the value in it – but if you want to keep up with whatever it is you are doing, by all means, keep it up!

If I don’t see the value in what you do – why does that mean that there is no value? What that tells me is more that perhaps I haven’t dug deep enough to understand it fully. Or that I am simply not ready to understand what you do. It does not mean that I am right and you are wrong to do what you do. So why are you telling me that I am wrong and should stop what I do?

Tirana för alltid!

Ja, kom att tänka på Tirana när jag såg lite hashtaggar på Twitter om världslärardagen, som firas idag!

Tirana??

Jo. det e faktiskt ganska enkelt. Jag gick sjunde klass på Bergaskolan i Limhamn, och hade Mats Breisner som lärare i fysik (han blev sedermera rektor på skolan). Hela klassen älskade Mats lektioner – åtminstone minns jag det så – och det var helt klart en av höjdpunkterna. Mats var en lärare som engagerade och både gav och ingav respekt (tror det är ett måste med den där ömsesidigheten!).20131004-094416.jpg

Tirana har fastnat för evigt i mitt minne eftersom vi en lektion hade frågesport. Vad heter Albaniens huvudstad, löd frågan. Och inte en kotte kunde svaret. (Som ni hör så låste inte Mats sig vid fysik, utan vi vandrade över alla ämnen och hela klotet på hans lektioner!) Så jag tror tom att Mats sa just så ”Albaniens huvudstad heter Tirana, och jag lovar att du kommer aldrig glömma det, utan från och med nu så sitter det!”. Och det stämmer. Har faktiskt haft oanad nytta och glädje av att veta just det. 😀

Flyttade under sommaren mellan sjuan och åttan till Arvika. Hade nya klassföreståndaren i fysik och där fick jag verkligen upp ögonen för vikten av en bra lärare. Jag stutsade glatt till första fysiklektionen på höstterminen och kunde inte riktigt förstå varför mina klasskamrater suckade och stönade inför samma lektion, som jag såg fram emot. Men det dröjde inte länge innan jag insåg varför.

Oj vilken trist upplevelse. Med en lärare som fick oss att somna av tristess förringades mitt minne av fysik som ett ämne som ALLA älskade, till ett ämne som inte ens den mest teknikintresserade bland oss kunde uppbringa något egentligt intresse för.

Så visst spelar läraren enormt stor roll för en elevs uppfattning av ett ämne. Med en lärare som brinner, som engagerat vill väcka nyfikenhet hos sina elever kan vilket ämne som helst bli ofantligt spännande – och vise versa.

Så tack Mats Breisner för att jag fick ha dig som lärare, och för att du för alltid satte Tirana på kartan för mig.

Vilken lärare vill du hylla idag på Världslärardagen?

Embrace the shake!

Thank you Alan Seale for this great TED:

What an amazing story, providing profound insights into life. The ability to learn to embrace the shake (watch and you’ll find out exactly what this means!) is in a sense, an example of taking control of your own life. Phil Hansen truly embraces his limitation as an artist, and in doing so, realized the world is limitless.

20131003-143205.jpg

He continues to state:

What I thought would be the ultimate limitation actually turned out to be the ultimate liberation.

Have you embraced your limitations?

Me and Buddha

Tired after a round trip to Stockholm I almost forgot to blog. Luckily Buddha reminded me!

20131002-202814.jpg

He sent me these words to bring with me to bed / as I am tired, I am listening to my body and mind and are heading for bed! Clever huh?

Thousands of candles can be lighted from a single candle, and the life of the candle will not be shortened. Happiness never decreases by being shared. – Buddha

Have you lit any candles today?

Knivseggen

Har du balanserat på en knivsegg någon gång? Jag arbetade för många år sedan tillsammans med en kollega. Jag upplevde min relation med hen just så, jag balanserade på en knivsegg av den enkla anledningen att jag aldrig visste hur min kollega skulle reagera (eller agera, för den delen). Oförutsägbar, helt enkelt.

Jokern som är helt oförutsägbar

Jag visste att sa jag A, skulle jag få skit för det. Om jag istället valt att säga B, ja, då hade det gett samma resultat. Likväl som om jag varit tyst. Det spelade liksom ingen roll om jag var glad eller ledsen, allvarlig eller humoristisk, munter eller seriös, jag upplevde att oavsett vad jag sa eller hur jag sa det, så fanns det en stor chans att jag utan avsikt var den tändande gnistan i en explosion.

Oj, vad det var obehagligt. Jag fick magknip inför tanken att gå in på ett kontor där min kollega befann sig. Jag kände det som att jag tassade på tå, och blev osäker på vem jag själv var. Jag tappade bort mig själv i processen, av rädslan för påhopp. Detta gjorde att jag till slut inte visste hur JAG skulle ha agerat i en viss situation, jag kunde liksom bara förhålla mig till hur jag borde/skulle/kunde agera för att försöka minimera min egen utsatthet inför kollegan.

Nuförtiden försöker jag hantera liknande situationer annorlunda, i de udda tillfällen då de dyker upp – framför allt så håller jag fast vid mig själv och agerar utifrån det. Lättare sagt än gjort ibland, men det ger mig väsentligt mycket mindre magknip åtminstone.

Har du balanserat på en knivsegg någongång?