Månadsarkiv: september 2013

Vad fick du ut av vår coaching?

Publicerad den av
3

Ställde frågan ”Vad fick du ut av vår coaching?” och fick svaret:

Det gav mig insikten att jag kan fortsätta lära mig och utvecklas. Att jag kan bli den person jag vill vara.

Det gladde mig enormt att höra. Det gjorde mig uppfylld av hopp om framtiden, hopp om det hållbara lärande samhälle jag drömmer om. Och verkar för. Även genom min coaching.

Detta gav mig även ytterligare vatten på min kvarn om vikten av att möjliggöra/skapa/uppmuntra ett inifrån- och utperspektiv i motsats till ett utifrån- och inperspektiv.

För vems skull lär jag mig saker? Gör jag det för att jag måste? Gör jag det för att…

  1. läraren säger åt mig att detta är minsann bra kunskap att ha nån gång i framtiden?
  2. chefen kräver det av mig för att jag ska få den löneutveckling jag önskar?
  3. projektledaren bokar in mig på en kurs för projektet har ett kunskapsglapp som behöver överbryggas?

20130911-103453.jpgEller gör jag det för att jag vill? För att jag har en nyfikenhet att fördjupa mitt kunnande? För att jag känner att jag befunnit mig innanför min komfortzon tillräckligt länge och det är dags att utmana den, kliva utanför och se om jag kan erövra ny mark som komfortabel?

Jag vet inte hur det är för dig, men nuförtiden så lär jag mig för min skull. Och nästan bara för min skull, faktiskt, men så är jag ju min egen chef också. Oj, vilken skillnad det gör dock. På så många plan känner jag hur jag mer och mer till fullo är mig själv. Genuin. Helena, på riktigt. 100% Helena, som Charlotte skulle uttryckt det. När jag lär mig, gör jag det för mig själv. Givetvis kommer det andra till gagn också, men det är inte min drivkraft längre.

Jag lär för mig.

För vems skull lär du dig?

the edge

Publicerad den av
3

I like living on the edge, being allowed to discover my boundaries, and breaking new ground. For me, the edge to a large extent revolves around thinking and feeling. I am not a physical daredevil, at all. But I know my mental edge and I push at it, stretching it, moving it outwards.

Pushing against the edge (or border, if you prefer that word) to see what lies on the other side.

20130910-065106.jpg

It seems many people have forgotten about this way of life, which to a large extent is what small children do, just by being what they are. It’s in their nature.

What’s in yours? Would you dare to push against your own edges today? Do you dare not to?

Out beyond…

Publicerad den av
Svara

These lines by Rumi, the poet, have popped in and out of my life in the past couple of years. But never more than recently, when it’s gone into overdrive. So I figure it’s time to pay attention!

Out beyond ideas of wrongdoing
and rightdoing there is a field.
I’ll meet you there.

– Rumi

Imagine what would happen if you let go of ideas of what’s right and wrong. Can you even imagine? For me, it’s hard. But I have kept these lines close to my heart for almost three years. I first heard them from Britt Weide, a fenomenal master coach, who was also my mentor coach during my training at CoachWalk Academy to become a professional coach.

20130909-171725.jpgWhat if you just try, for a day, or two, to let go of right and wrong?

Obedient?

Publicerad den av
2

Thanks to Michael Sillion I am now listening to Seth Godin reading his book The Icarus Deception. It’s a thought provoking book, and I have come to realize it’s not a good book to listen to while out walking. Why, you ask?

Well, because there’s such poignant stuff being said every minute, and so I stop, pause the audio, open Boldomatic and type the words of wisdom, sharing them with the world. Get moving again, starting the audio, only to put it on pause, to write another bit of wisdom in Boldomatic. And so on.

As you can understand that makes for a fairly slow moving walk.

Here’s one of the words of wisdom I jotted down the other day:

20130908-212919.jpgHave you ever asked yourself that question? Why are we obedient? Who is best served by obedience? Are you obedient?

The road less traveled

Publicerad den av
Svara

The other day Robert Frost came to me. Well, since he’s no longer alive, he didn’t come to me in person, of course, but in spirit. Frost wrote about a diverging road, and when he came to the crossroads and had to chose, he took the road less traveled by, and stated that was what made all the difference.

Hear the full poem here, and read the final phrases here:

20130905-193055.jpg
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I–
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
– Robert Frost

The message I take from these words revolve around the School spring, the movement that I devote a lot of my time to. It’s based in Sweden, and is called #skolvåren in Swedish. #skolvåren ask the question ”Why school?” to get people to think about it as the powerful tool it is. School is a tool for creating the society we live in.

For me, taking the road less traveled is a must for #skolvåren, as we are in reality questioning an entire system. And how can we do that if #skolvåren itself turns into a predictable system or set up? Why not question a traditional way of doing things (i.e. the school system), in a way that has never been done before.

If we take the road most often traveled, going for a traditional organization, we loose the edge that makes it possible for us to question the traditional school system. If we run it the way everybody else would have run it had they gotten involved with the movement when it came to life on Twitter in February 2013, there would be no magic, no sparkle, and for me, no thrill.

Would you chose to take the road less traveled?

Korten på bordet

Publicerad den av
8

Vad vill du åstadkomma? En förändrad skola? Två? En kommun som gör något annorlunda? En ny läroplan? Eller bara att den nya implementeras bättre över allt? Färre nationella prov, läxfria skolor, annan betygsskala? Eller kanske tvärt om, fler nationella prov, bättre läxstruktur och betyg i fler årskurser? Mer i lön till lärare? Storsatsning på att renovera skollokaler?

Har många tankar kring ovanstående. Gillar somt och inte annat. Men, allt detta är för litet för mig. Det är mål som absolut kan skapa förbättring, visst, men inte på systemnivå. Jag tror inte en fantastisk skola (Nossebro är ett gott exempel, bland många) förändrar något i grunden för hela skolsystemet. Och det är vad jag vill. Förändra i grunden. Inte bara tänka utanför boxen, utan kasta bort den, och börja på nytt.

För jag vill bidra till att skapa ett hållbart lärande samhälle. Globalt. Varken mer eller mindre. Vad tror jag krävs för att nå dit? Tja, jag vet att jag inte åstadkommer detta ensam. Jag vet att jag inte besitter alla svar, om ens några.

Jag vet att min personliga övertygelse är att skola är ett verktyg för att nå dit. Därav #skolvåren. Kanske skulle jag twittrat om en #samhällsvår istället, men nu gjorde jag inte det.

Jag vet att detta är en process som pågått i många år i mig, och jag är därför mäkta glad över att ett fenomen som #skolvåren fötts. Jag har bidragit. Kanske tom agerat katalysator för det.

Tror jag att det räcker nu? Att vi nått tillräckligt många röster för att vi har 2000 följare på Twitter, 600 på Facebook och 54 000 träffar på skolvåren.se. Nä. Icke att vi ens tillnärmelsevis är i närheten av det som krävs för att nå ett hållbart lärande samhälle.

Jag vet att det för 100 år sedan krävdes att ca 10% av en befolkning börjat tänka tanken kring och agera för en förändring för att snöbollen skulle sättas i rullning, vilket möjliggjorde ett språng i utveckling. Jag vet även att det idag krävs mindre mängd, eftersom varje individ är hopkopplad med så många fler, på ett sätt som aldrig skett tidigare. Idag krävs det därför endast 1% för att snöbollen ska börja rulla.

Frågan ”Varför skola?” har inte nått 1% av befolkningen i Sverige än och därför tänker jag envisas med att ställa frågan ‘Varför skola?’ på alla sätt och alla ställen jag kan för att kunna åstadkomma VERKLIG förändring. Inte bara skapa något som kan bli ett gott exempel. Utan skapa något nytt, något som kan leda till ett hållbart lärande samhälle, där individens fulla potential uppmuntras, uppmanas och utmanas att blomma ut!

Min passion ligger inte i agerandet på det konkreta planet. Inte nu. Det är inte där jag är längre. Men här kommer vi till det riktigt viktiga: jag välkomnar helhjärtat alla som tänker och därefter agerar, som tar konkreta steg på vägen till något bättre i nuet! Inte minst för att mina egna barn befinner sig mitt inne i skolsvängen. Så om du är i en sådan position, snälla, gör allt du kan för att göra det bästa av det vi har idag, för alla de barn som befinner sig mitt i smeten just nu. Jag kommer att stå brevid och hurra och heja fram dig.

Själv ser jag inte konflikten mellan att göra det bästa av det som finns, samt att försöka skapa på nytt. Däremot har jag personlig erfarenhet av att det kan bli konflikt (om inget annat så bristande fokus och/eller tidsbrist) om en individ ska/vill göra båda sakerna samtidigt. Det kan leda till beslut som mitt eget, att inte ställa upp för omval till föräldraföreningen jag varit ordförande i de senaste fyra åren. Det är helt enkelt inte där jag ska vara längre.

Jag brinner för att skapa en bättre värld, och jag tror på att få fler att få upp ögonen för att vi kan berätta en annorlunda berättelse om samhället än det rådande (Tack Hadar för att du gav mig det citatet den dagen då jag behövde det som mest!).20130906-134014.jpg

Jag vill bidra till att fler får upp ögonen för möjligheten till en annan berättelse än den rådande. Det är vad jag vill göra. Och det är vad jag gör. Om du samtidigt gör detsamma, eller något mer konkret i nuet så kan det bli en synergieffekt av det hela. För jag tror de flesta skriver under på önskan om ett hållbart lärande samhälle.

Där la jag mina kort på bordet. Jag agerar. På mitt sätt.

Vad gör du?

Zooma ut!

Publicerad den av
4

I dagarna två har jag helhjärtat ägnat mig åt min hjärtefråga, som handlar om att se till att vi med skolan som verktyg bygger det samhälle vi önskar oss.20130905-180357.jpg

Gårdagens spånskiva tillsammans med Skolvision 2013 gav klivstenar, och idag har jag fått tankespjärn så det räcker och blir över! Har samtalat med Anders Bergkvist hela dagen, tills han slutligen skjutsade mig till tåget.

Här sitter jag nu och samlar mina tankar. Bearbetar intryck och reflekterar över det som virvlats upp av dessa två dagar. Skriver och funderar.

I samtalet med Anders återkom jag flera gånger till liknelsen att vi behöver zooma ut mer. Tror det är vanligt att zooma in, att gå ner på detalj, inte minst om kraven på individen ökar med stress och oro som ständiga följeslagare. Då är det fullt naturligt att individen zoomar in och säkrar det som finns allra närmast. Det är till och med en överlevnadsinstinkt.

Själv gillar jag det utzoomade läget, och jag tycker om att tänka på systemnivå, på hur de små rörelserna påverkar i det stora och blir samhällsskapande. Skulle gärna se att fler testar utzoomning, för det är när vi zoomar ut som vi ges en chans att se större sammanhang. Det är när du får lite vidare perspektiv som du kan upptäcka om du gjort så många små kursändringar (som knappt märks i inzoomat läge) att du faktiskt är på fel väg helt plötsligt. Kanske får du bekräftelse på att du är på helt rätt väg. Eller så ser du att du är på vägen du avsåg när du påbörjade din resa, men du inser att slutmålet inte längre är dit du vill styra din kosa. Alla scenarios har det gemensamt att de är svåra att upptäcka i inzoomat läge.

Vad händer om du zoomar ut lite?

Klivstenar

Publicerad den av
3

Har ägnat dagen åt en visionär spånskiva tillsammans med 9 av totalt 13 skolvisionärer i projektet Skolvision2013.

Dagen har väckt många tankar kring modet att våga släppa, att lita till processen, och inte gå i fällan att göra som det alltid har gjorts. Och det är tydligtvis fler än jag som upplever detsamma, Christer Hellberg summerar dagen så här:

Målet är vägen framåt – det finns inget problem att lösa eller destination utan målet är att komma i rörelse framåt i olika riktningar!

20130904-221907.jpgJag älskar möten som går på djupet, och det är verkligen vad denna dagen möjliggjort. Människor är så intressanta och ger mig möjlighet till insikt, igenkänning och lärande. Att träffa folk som genom att de delar sina tankar, funderingar, frågor och upplevelser, kan agera klivstenar för mig och mina tankar – det är ju så vi föder utveckling!

Mina tankar klättrar på andra människors tankegångar, använder dem som klivstenar, som skulle jag vara i färd med att korsa en flod. Är floden tillräckligt bred, så kommer jag inte från strandkanten kunna bestämma mig i förväg för vilka stenar jag ska kliva på. Likadant är det med ett tillräckligt stort mål/vision, något jag vill uppnå/åstadkomma. Lätt att vilja ha hela planen klar, veta exakt vilka steg som krävs, för att våga påbörja resan. Livet fungerar inte så. Jag kommer inte kunna veta exakt hur, och det behöver jag inte, för när tanken växer så visar det sig under resan var kliven behöver tas.

Vem agerar du klivsten till?

Stroke of insight

Publicerad den av
Svara

Have you watched Jill Bolte Taylor‘s TED Talk about her stroke of insight (and she really means stroke)?

It’s a favorite of mine, and I strongly recommend it:

However, what I recommend even more is that you get a hold of a copy of her book My stroke of insight. In the book Jill describes what she discovered before/during/after she got her stroke. Since she’s a neuroanatomist she studies the brain. Her personal experience of having a massive stroke, coupled with her expertize of the brain makes for a very interesting book.

The thing I took with me from the book is her sensations of being one, and being everything. But you’ll simply have to read it to understand what I mean!

Have you experienced getting an insight that rocks your entire world?

Blundar

Publicerad den av
2

Jag har noterat att jag blundar allt oftare. När jag sluter mina ögon, så känner, hör, luktar, och smakar jag med ett större djup.

20130902-201917.jpgNär jag övar med kören så sluter jag ögonen allt oftare när jag sjunger. Det ger mig en ökad närhet till tonerna.

När jag stoppar ett solvarmt nyplockat hallon i munnen. Smaken fyller min munhåla och sprider sig ut i resten av min kropp.

När jag lyssnar till en podcast eller ljudbok som berör. Synintrycken sorteras bort och min hörsel blir mer akut, jag hör det underliggande, det som inte sägs, det outtalade.

När jag kramar en älskad. Värmen, doften, hjärtslagen och kroppens styrka berör mig i mitt innersta.

När jag dansar till en favoritlåt. Jag förlorar mig i ljuden, rytmen, tonerna och känslan som låten förmedlar. Glädjen uppfyller mig.

Korta små stunder av fördjupade sinnesintryck. En härvaro som ger lugn och harmoni, balans och njutning. Livet är som skapt för att njutas av. På djupet!

Vad upplever du då du blundar?