Suktar efter bananer

Ja, det vet vi ju att banan är alla apors favoritmat, eller hur? Möjligen tvista de lärde om detta, men oavsett vilket, mina tankar vandrade till en berättelse om apor och bananer, när jag läste Ingrid Patrikssons kommentar på mitt inlägg om ”Livets regler”.

Jag har läst berättelsen – nånstans, kommer ej ihåg var! – för ett tag sedan och så här minns jag den:

I ett rum med 100 apor finns ett uppbyggt berg. Högst upp på toppen lägger forskare bananer. Givet antagandet om att bananer är alla apors favoritmat, så klättrar aporna glatt uppför berget för att hämta ner delikatesserna. Efter ett par dagar börjar forskarna att spruta vatten på aporna som kommer nära bananerna, så till den milda grad att de ej kommer åt dem. Efter ett par dagar (veckor?) så slutar aporna helt sonika att ens försöka klättra upp för att hämta ner bananerna, för de vet att det inte tjänar något till. 

Successivt byts ap-populationen ut, en i taget, och de nyanlända aporna gör närmast vågen när de ser bananerna på toppen av berget. Men icke sa Nicke, aporna som varit med ett tag gör klart för dem att det inte är lönt att försöka gå efter bananerna. Så de nyanlända agerar helt enkelt inte enligt sina impulser, utan viker sig för kulturen i rummet.

Efter ett tag är samtliga av de ursprungliga 100 aporna utbytta och det finns alltså inte en endaste apa kvar som vet VARFÖR den rådande kulturen är att det inte är lönt att klättra upp efter bananerna. Men kulturen står fast för det, trots att ingen av aporna i rummet varit med om att bli nedsprutade med vatten.

Motvalls apaUngefär så löd berättelsen, och jag själv tycker den är högst intressant. Den visar så tydligt på det som Anders Bergkvist brukar säga, nämligen att det endast är två saker som reproduceras, och det är liv och kulturen vi lever i och med. Så gör jag samma sak idag som igår, så får jag samma sak idag som igår. Faran ligger just i när jag bara gör, utan reflektion. Utan att veta varför. Utan att ifrågasätta.

Jag är tämligen säker på att du i din vardag omges av regler, som du vid närmre eftertanke inte vet varför de existerar?

Zooma ut!

I dagarna två har jag helhjärtat ägnat mig åt min hjärtefråga, som handlar om att se till att vi med skolan som verktyg bygger det samhälle vi önskar oss.20130905-180357.jpg

Gårdagens spånskiva tillsammans med Skolvision 2013 gav klivstenar, och idag har jag fått tankespjärn så det räcker och blir över! Har samtalat med Anders Bergkvist hela dagen, tills han slutligen skjutsade mig till tåget.

Här sitter jag nu och samlar mina tankar. Bearbetar intryck och reflekterar över det som virvlats upp av dessa två dagar. Skriver och funderar.

I samtalet med Anders återkom jag flera gånger till liknelsen att vi behöver zooma ut mer. Tror det är vanligt att zooma in, att gå ner på detalj, inte minst om kraven på individen ökar med stress och oro som ständiga följeslagare. Då är det fullt naturligt att individen zoomar in och säkrar det som finns allra närmast. Det är till och med en överlevnadsinstinkt.

Själv gillar jag det utzoomade läget, och jag tycker om att tänka på systemnivå, på hur de små rörelserna påverkar i det stora och blir samhällsskapande. Skulle gärna se att fler testar utzoomning, för det är när vi zoomar ut som vi ges en chans att se större sammanhang. Det är när du får lite vidare perspektiv som du kan upptäcka om du gjort så många små kursändringar (som knappt märks i inzoomat läge) att du faktiskt är på fel väg helt plötsligt. Kanske får du bekräftelse på att du är på helt rätt väg. Eller så ser du att du är på vägen du avsåg när du påbörjade din resa, men du inser att slutmålet inte längre är dit du vill styra din kosa. Alla scenarios har det gemensamt att de är svåra att upptäcka i inzoomat läge.

Vad händer om du zoomar ut lite?