Eftersmaken av en mardröm

I dagarna tre har jag suttit i soffan med maken och sett på avsnitt efter avsnitt av den tyska miniserien Krigets unga hjärtan, på tyska Unsere Mütter, unsere Väter. Första avsnittet är tillgängligt ytterligare 24 dagar på SVT Play – resterade något längre – och jag rekommenderar dig varmt att se den du med. Även om det är en serie som skakar om, ger hjärtklappning och en eftersmak som av en mardröm. En eftersmak som blir än värre när jag inser att detta inte är på låtsas…. eller jo, det är det ju. Men nog tusan har detta hänt. Och händer. Fortfarande. Och det skrämmer mig.

Vårsolen strålar och visar vägenHur kommer det sig att människan klarar av att avpersonifiera både sig själv och andra medmänniskor? För det är, som jag ser det, förklaringen till att det går att utföra de handlingar som miniserien spelar upp. Vad skulle hända om vi vägrade? Om vi lyckades motstå grupptryck och indoktrinering, och höll fast vid att vi alla hänger ihop?

Varför ser världen ut så här? Och måste den det? Jag svarar nej på sista frågan – och försöker också se till att skapa den värld som kan åstadkomma det.

Vad gör du för att skapa en sådan värld?