Cirkeln sluts

Låg och läste i sängen när jag slogs av en insikt.

En av de saker jag är mest ihärdig med vad gäller #skolvåren är att det inte finns ett sätt som är rätt sätt, utan det finns många olika sätt, som är bra för olika individer. Vi är alla olika och vi behöver därför olika saker för att växa och utvecklas.

Mindes jag tillbaka till min tid som utbytesstudent i Lincoln, Nebraska, i USA. Lincoln är en frikyrklig stad, kanske kan jämföras med Jönköping. Min värdfamilj var sjundedags adventister, om jag minns rätt (det är några år sen vid detta laget!). Jag var en sextonårig svensk tonårstjej fullt övertygad om att jag visste allt och att jag alltid hade rätt dessutom. Lätt kulturkrock vill jag lova.

En av de första kvällarna hamnade jag i en diskussion om religion med min värdfamilj, främst med värdmamman Janene. Jag hade läst eller lyssnat till Jonas Gardell på sommaren innan jag reste över Atlanten. Han pratade om religiösa som envist bedyrar att just deras gud är den enda sanna guden, och la till att det omöjligt kan stämma…

”…för tänk om då eskimåerna skulle ha rätt och Gud är en isbjörn. Hur förvånade alla andra skulle bli!”

Det där tog jag fasta vid, och min argumentation med min värdfamilj rörde sig kring det faktum att jag anser det helt ok att säga att min gud är rätt för mig, men inte att jag därmed har rätt att säga till någon annan att deras gud är fel. Det är bara annorlunda.

Dvs, det finns inte en gud som är rätt gud, det kan finnas många olika gudar, eller avsaknad av gudar för den delen, som är rätt för olika individer. Mångfald!

Cirkeln slutes

Och när jag insåg det, där jag låg och läste min bok, så var det som om cirkeln slöts. Tänk att jag som 16-åring, odrägligt självsäker och full av mig själv, ändock bergfast trodde på något som jag nu, ett kvarts sekel senare, tror lika fullt på:

Det finns inte ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt. Och ditt sätt. Och hens sätt.

Det finns andra som tror som jag, och de som tror som du osv. Och det är ok. Men vad ska det till för att vi ska acceptera olikheter, utan att värdera dem utifrån en påhittad rangordning? Vad ska det till för att vi ska kunna se att det verkligen finns olika sätt att nå samma mål, och att det är ok? Vad tror du?

(Och om ni undrade: Min värdpappa tog mig åt sidan dagen efter vår diskussion och sa nått i stil med:
”Du kanske ska tänka på vad du diskuterar med Janene, hon är inte van vid så frispråkiga tonåringar. Religion är ett känsligt ämne vet du.”.)

Vårtecken

Ja, vårtecken kan man få leta långt efter så här den 22 mars, när snön ligger vit ute och det småsnöar. Men solen skiner, fåglarna sjunger och under snötäcket finns knoppande växtkraft. Om det har jag själv skrivit och visat i bildform tidigare. För en vecka sen skrev min son följande blogginlägg:

Vårtecken enligt Mr BSå nog kommer våren – om det hyser jag inga tvivel alls!

Vad gäller gossens bloggande är det ganska roligt att iaktta hur han hantera det hela. För det första är det hans egen idé att blogga, han fick tjata en vecka eller två innan vi tog oss tid att tillsammans starta den. När den väl var igång frågade jag vad hans tankar är men bloggen. Den är i första hand till för nära och kära, och han har som uttalat mål att skriva ett par två-tre gånger per vecka. Och det gör han nästan, oftast på alldeles eget bevåg. Detta blogginlägg visste jag inte ens om att han filade på, utan det trillade in i min Reader.

Jag uppmuntrar båda barnens bloggande, eftersom jag kan se hur det kan gagna dem. Det ger också utrymme till diskussioner med dem om hur man ska tänka, vad kan/bör man lägga upp, vad är av intresse för andra osv. Sen ger det ju en vana vid lite reflektion, och ger träning i att formulera sig, försöka hålla en röd tråd, sätta rubrik osv. Dessutom tycker jag det är viktigt att barnen (och vi vuxna!) lär oss att bli producenter och inte bara konsumenter på nätet.

Bloggar du, eller dina barn? Hur går dina tankar i frågan producent och/eller konsument på nätet?

Compassion

Skriver merparten av detta när jag är på hemväg från ett global summit i Nederländerna, för Transformational Presence Leaders and Coaches. Åkte nattåget både tur och retur, och hann därför med ett besök i Camp Vught. Detta var det västligaste av Nazi-Tysklands koncentrationsläger, och det är idag bland annat ett museum, ett nationalmonument.

Memorial wall

Jag fick skjuts till museet och på vägen dit pratade jag och en summit-kollega om den täta kopplingen mellan orden compassion och passion. Hur de inte kan separeras. Om du inte uppvisar omsorg och medmänsklighet i det som är din passion – är det då verkligen passion? Är det inte något annat?

Svenska översättningar av ordet synkar inte lika bra till passion, därav vidmakthåller jag engelskans compassion i detta inlägg. Tyda.se översätter compassion med deltagande, medlidande, misskund, medmänsklighet och ynk. (Vet inte riktigt var det sistnämnda kommer från.)

I poscasten On being with Krista Tippit som intervjuar Thupten Jinpa, nära vän, översättare och kollega med Dalai Lama pratar de i slutet om just compassion som den enande faktorn i alla världens religioner. Det ligger som grund till alla våra värdesystem. Att utöva compassion är en nyckelaspekt i att vara människa. Och då passar ju svenska översättningen medmänsklighet väldigt väl helt plötsligt.

Skriver detta samtidigt som jag satt Paul Halleys Ubi Caritas på repeat i hörlurarna – ett musikstycke som talar till mig, som uppfyller mig med hopp och tro på vad jag som enskild individ kan tillföra världen. Hur jag, tillsammans med dig och alla andra, kan förändra världen, till att bli ett ställe med mer compassion, eller medmänsklighet. Är det en strävan du är med på?

#fskchatt

Det finns #skolchatt, #fskchatt (förskolechatt alltså) och #fpchatt (fritidspedagogikchatt) på Twitter, och vardera chatt har sin tid och dag. För att det ska ge något så bestäms ämne innan chatten inleds, och häromdagen gick det ut ett upprop om förslag på ämnen till förskolechatt. Jag svarade:

Förslag förskolechattEfter att vi bollat det där fram och tillbaka några gånger så blev det spikat. Så torsdagen den 21 mars kl 21 kommer ämnet på förskolechatt att vara just:

Ämne för förskolechatt 21 marsDet ska bli intressant att delta i #fskchatt på torsdag – jag hoppas även du vill delta! Är du intresserad av barn och ungdomars lärande och skolutveckling, så är Twitter ett ypperligt ställe att finnas på.

Jag lovade Fredrik Larsson att skriva några rader om vad jag egentligen menade när jag skrev detta, så här kommer det:

I nuläget ligger #skolvåren ständigt längst fram på hornhinnan för mig, och det är så klart ursprunget även till min fråga till #fskchatt. Tittar jag på förskolan som koncept så ser jag framför mig ett lärande där barns stjärnögon (för att använda Lou Rosslings uttryck) verkligen får gnistra i hög utsträckning. Det syns också i nedanstående klipp från Malmö Stad:

Frågorna i mig är många, bland annat följande:
Hur kan stjärnögonen fortsätta tindra och gnistra upp genom hela skolsystemet, ut i arbetslivet och aldrig släckas?
Hur kan förskolans gnistrande stjärnögon få fortleva och uppmuntras?
Vad är det med förskola som gör att barns nyfikenhet och upptäckarglädje inte bara får fortleva utan i hög grad uppmuntras och frodas?
Vad är den där essensen? Handlar det om att barnet är i fokus?
Och hur kan vi ta med essensen in i resten av skolsystemet?
Tindrande stjärnögon – vad kan de ge i ett högre perspektiv?
Hur kan det bidra till att hållbart lärande samhälle?

Hur tänker du?

Lyckan

Det är roligt med uppskattning. Men lyckas gör man för sig själv och med dem man tycker om.

Så sa Lars Winnerbäck i sitt första sommarprogram från den 7 juli 2000. Lyssna till de sista fem minuterna, hörvärt!

Han berättar hur folk säger till honom att han lyckats, och frågar hur det känns. Och vad är egentligen att lyckas? Är det att en massa människor vet vem man är? Att man sitter i morgonsoffor, eller figurerar på löpsedlar? Att man står på valbar plats till någon politisk position? Har 5000 vänner på Facebook och 10 000 Twitter-följare?

Tror du det finns människor som ”lyckats” med ovanstående, men som ändå inte känner sig lyckade? Det tror jag. Nä, det vet jag till och med.Here's nothing

Vad är egentligen lycka? Har Winnerbäck rätt?

Jag tror han är inne på något av vikt. Lycka är en känsla som kommer inifrån, som handlar om mig, inte om någon annan. Ska fundera lite mer kring detta, för jag hittar inte riktigt orden. Kan du hjälpa mig? Vad är lycka för dig?

Lärdom

Kim Renée Coté skrev i en Facebook-grupp för coacher om att hon är en levande lärdom. Kim sa detta på engelska, och det gör sig så mycket bättre så:

I AM a Living Lesson – Kim Renée Coté

Jag läste detta och kände att det slog an en sträng i mig – för visst är var och en av oss unik i den lärdom och vishet vi tagit till oss. Och inte bara tagit till oss, utan som vi uttrycker, i ord och handling, i färg och form, beroende på uttrycksmedel. Jag är formad av de erfarenheter jag gått genom. De bildar basen som jag står på. De uttrycks i nuet, i ord och handling, i varande och görande.

Vad gäller framtiden består ju den bara av en hel radda nu staplade på varandra, som jag tror Micke Gunnarsson skrivit någonstans. Jag bygger alltså min framtid ett ögonblick i taget. Därför känns det viktigt att verkligen erkänna ”I AM a living lesson”, i nuets varande och görande.

I AM a Living Lesson

Vad tänker du när du ser ”I AM a living lesson”?
Slår det an en sträng i dig också?
Eller har du något annat citat som du vill dela med dig av?

Nedtryckt?

Charlotte Rudenstam delade LIVET!!!!!Facebook och det gav mig ännu en insikt. Tack för hjälpen Charlotte!

Det finns människor som inte får en kick av att läsa det inlägget, utan istället upplever dess motsats, att de blir nedtryckta. Människor som inte alls gillar tankespjärn, som stänger ner vid ord som att kämpa för livet. Och det är helt ok. Till och med riktigt riktigt bra. För vi behöver mångfalden. Mångfald ger merfald.

Insikten jag fick var att jag inte skriver för alla. Jag skriver först och främst för mig själv. Jag vet hur olika vi människor är. Alla går inte igång på tankespjärn. Men jag gör. Och jag tror det finns fler än jag som gör det. Så jag skriver först och främst för att jag lär mig så mycket av skrivandet (som inte kan ske utan reflektion). Om det sen gör att någon annan också får ut något av det, så är det superbra. Om det är någon som blir knäckt, nedtryckt eller deppig av detta, så utgår jag från att de letar vidare efter något som gör dem upplyfta, peppade och energifyllda. För givetvis är det inte min avsikt att sänka någon.

Men jag kan ju inte sluta skriva det som jag mår bra av för att det kan finnas någon som det inte faller i smaken. Finns massvis med texter, bloggar, artiklar, böcker, TV-program, filmer, musik och skådespel som jag tycker om. Och lika många som jag inte tycker om. Men utan spännvidd hade det ju inte funnits något för var och en. Och jag vet ju inte heller vad jag gillar/inte gillar (eller ännu hellre, vad som gagnar mig, eller inte gagnar mig) förrän jag har vågat testa, och därför behövs ett brett utbud.

Det jag ser, hör, läser och upplever är skapat för att tillfredsställa skaparens behov – och om jag sen hamnar på rätt film, eller lånar rätt bok, så får även jag mina behov tillgodosedda. Men ibland lämnar jag bion innan sluttexten rullar, lämnar tillbaka boken halvvägs oläst, för att just denna film, denna bok inte gagnade mig, just nu.

Beroende på vädersträck behöver vi olika packning!

Beroende på vilket vädersträck just jag reser mot behöver jag olika saker i min packning. Likadant är det i livet. Vi har olika behov. Och jag tror att det finns de som gagnas av att läsa ett eller annat inlägg på min blogg. Men ALLA mår inte bra av samma saker, alla BEHÖVER inte samma saker. Jag kan inte göra mer än ge vidare sådant som jag gagnas av. På det viset hittar vi förhoppningsvis alla vår tribe!

Vad gagnas du av? Vilka behov kan du få uppfyllda av att läsa ett blogginlägg som berör dig på något vis?

Komplement

Det finna väldigt många rörelser, initiativ, konferenser, tidskrifter, hemsidor, företag och organisationer, mer eller mindre formella, som alla strävar efter att förbättra skolan och skolsystemet i Sverige. #Skollyftet, #fritidslyft, #skolchatt, Skolvision 2013, EdCamps, #lärartycket osv. För mig är #Skolvåren ett riktigt bra komplement till alla dessa. Inte minst eftersom #Skolvåren syftar till att bjuda in hela samhället i multilogen kring vad vi ska med skolan till. Lisa Carr formulerar det väldigt väl när hon beskriver #Skolvåren.

För mig handlar allt detta om att vi vill något mer. För MIG är detta ”något mer” ett helt annat skolsystem till 2020, och jag satsar globalt, inte bara Sverige. För att nå dit krävs både ett skolparadigmskifte men även ett dito för samhället i stort. Och det är många hållplatser på vägen dit. Det finns till och med många olika vägar dit. En heter #Skolvåren, en Skolvision 2013, en Enhet och en annan Barnpartiet, en Skollyftet osv. Lite olika fokus och innehåll, men allt strävar efter ett hållbart lärande samhälle.

För någon annan kanske ”något mer” har en annan innebörd, uttryckt i andra ord. Men ett hållbart lärande samhälle tror jag vi alla har gemensamt.

Vissa kanske inte ens tänkt tanken att det kan behövas ett helt nytt system, utan ägnar sig mer åt att göra det befintliga skolsystemet så bra som möjligt. Och det är oerhört viktigt, eftersom det finns människor i dagens system som här och nu har behov av dessa förbättringar. Andra vill kasta av sig det gamla och ifrågasätta rubb och stubb (som jag då).

Vårsolen strålar och visar vägen

Olika människor kommer delta på olika hållplatser, välja sin/sina vägar, och ingen kan befinna sig överallt. Då blir det rent schizofrent. Men för mig är det viktigt att arbeta för och tro på att vi alla kompletterar varandra, inte motarbetar varandra, inte skapar vi-och-dem-läger.

Just nu så vaknar många inom skolsverige och känner HOPP för första gången på länge, samtidigt som många också tycker det som sker är skrämmande, som blir rädda. Och det behöver vi ta om hand på ett bra sätt. I Robin Sharmas bok ”De hemliga breven från munken som sålde sin Ferrari” skriver han bland annat följande om rädsla:

Det som håller oss tillbaka i livet är rädslans osynliga fängelse. Det håller oss instängda i våra trygghetszoner, som faktiskt är de farligaste platserna att leva på. Den största risken i livet är att inte ta några risker. Men varje gång vi gör något vi är rädda för tar vi tillbaka makten som rädslan stulit från oss – för på andra sidan om rädsla bor vår styrka. Varje gång vi vågar försöka växa och utvecklas blir vi friare. Ju mer rädsla vi tar oss igenom, desto mer makt återtar vi. På det här sättet blir vi både orädda och starka, så att vi kan leva det liv vi drömmer om. – Robin Sharma

Tillsammans kan vi skapa ett hållbart lärande samhälle. Det är vad jag drömmer om. Om vi är lyhörda och mottagliga, vågar ta oss igenom våra rädslor, och släpper prestigen att MITT sätt är RÄTT sätt. Insikten att det finns många olika sätt som alla kan gagna är ofantligt viktig att lyfta fram, gång efter annan. Mångfald berikar.

Vad är din dröm? Vilka vägar tar du för att bidra till att samhället når dit? Vilka rädslor behöver du ta dig igenom på resans gång?

Livsviktigt

I höstas tittade jag första gången på Tim ‘Mac’ Macartney som berättade om barnens eld, eller The Children’s Fire. Det är en fantastisk berättelse.

Nu utgår jag från att du tittat på ovanstående klipp, för resten av texten blir svårbegriplig om du inte gjort det.

Det är livsviktigt att vi gemensamt tar vårt ansvar. Vi behöver, var och en av oss, hålla fokus på det som är riktigt viktigt, och det är att tänka på att vi i varje tanke, varje ord och varje handling möjliggör att barnens eld kan fortsätta brinna:

The childrens fire must burn

Barnens eld kommer bara kunna fortsätta brinna om vi gemensamt tar vårt ansvar och säkrar det. Ett sätt att göra det är att ställa frågan Var kommer barnen in?
Det är skrämmande så sällan barns perspektiv (dvs, på riktigt, inte hur vi vuxna tycker att det borde vara för att vara bäst för barnen) verkligen lyfts fram. Vi kan göra skillnad, genom att ställa frågan, och dessutom bjuda in barnen och ungdomarna i dialog kring nuet och framtiden.

Om du tittar på ditt arbete, ideella insatser och din personliga sfär, var kommer barnen in? Har du dem i åtanke? Vad skulle hända om du ställde frågan?

LIVET!!!!!

Är uppfylld, påfylld, energifylld! Vilken förmiddag. Solen skiner, #Skolvåren har ett sanslöst momentum och jag älskar livet. Jag älskar den möjlighet vi alla har att göra det bästa utifrån just våra egna förutsättningar.

För att vi ska växa behöver vi utmana oss själva, och vi behöver få kämpa. Barn, fjärilar, fågelungar och sköldpaddor behöver alla kämpa för att komma ut i livet, och den utmaningen stärker dem. Hjälper du fjärilen ut ur puppan, så den inte själv behöver kämpa för att ta sig ut, så dör den. Vingarna vecklas inte ut och stärks, och i vår strävan att hjälpa den, så har vi de facto dödat den, förstört dess chans att växa och utvecklas på egna premisser. Vi kan mer än vi tror!

Jag behöver knådas av livet,
annars kan jag inte bli
det vackra jag som finns i mig!
                        – Helena Roth

Tack mina vänner i MasterMind-gruppen för att ni ger mig tankespjärn att komma vidare, för på det viset växer mitt vackra jag, blir starkare och större, vågar ta plats och gör att jag i högre utsträckning låter min eld synas.

Sunshine

Jag ska låta min eld, min passion, synas ännu mer än den gör idag.
Allt som måste göras kommer trilla på plats, för agera gör jag, tillsammans med många andra. (Viktoria, Ann, Therese och många andra gör ett enstående arbete för att skapa #skolvåren!)

Men elden, passionen, den är den som kan tända andras eldar. Jag ska se till att den syns, att det inte ligger en massa saker i vägen. Elden ska fram. Och jag ska rikta den så den förmår tutta fjutt på både en och två andra eldar.

Det är elden som är min framgångsfaktor. Det är med hjälp av min eld jag visar mig själv och min omgivning att det omöjliga är möjligt. För det är det. Det vet jag. Vet du?