”Att falla för frestelsen att tro att jag kan ha någon annans svar, kan i värsta fall betyda att den som frågar berövas möjligheten att själv erfara sitt svar. Därför blir en av de väsentligaste uppgifterna för mig som har ansvar att uppmärksamt värna det fria området från slutgiltiga svar. En sådan uppmärksamhet ska inte minst riktas mot min egen önskan att få det avgörande ordet. Förmår jag detta kan detta innebära att man kommer i ett nytt förhållande till själva frågandet.”

Ojojoj, vilken liten guldgruva det där stycket visade sig vara. Igenkänning en masse, ja gisses så mycket igenkänning. Av den där typen som gör att jag ålar mig lite som en mask på kroken; obekvämt, vill definitivt vara någon annanstans, var som helst utom just här.

I att tro att jag har svaret, som definitivt kommer göra all skillnad för dig. Svaret, som jag besitter, som gör att du inte ens behöver lyssna vidare efter ditt eget svar. Ju mer jag lär mig om mig själv, och om människan, om coaching, lyssnandets konst, och kraften i tystnad, desto mindre benägen är jag dock i tron att jag har – och har rätten att förmedla – någon annans svar.

Och önskan att få det avgörande ordet…. mmm. Hög igenkänning på den med. *suck*

Den önskan dyker upp. Igen och igen. Å andra sidan får jag syn på det, igen och igen, och – tror jag åtminstone – så händer det allt oftare att jag faktiskt inte trillar i fällan att vilja få sista ordet. Tycker det är lättare när det gäller icke närstående personer, av någon anledning. I jobbsituationer är det inte alls lika svårt att bara släppa taget, låta det bli som det blir, utan att känna det där behovet att trycka till, genom att leverera något dräpande, eller bara grymt definitivt, som en sista mening, en sorti som effektivt tystar allt och alla runtomkring. Och det är ju paradoxalt, för det är ju egentligen så att jag allra helst i n t e vill trycka till nära och kära (ja, ingen egentligen, så klart..). Och ändå är det där det kan vara som svårast. Hur kommer det sig?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 33 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.