Våryra!

Ja, nog är det vår i luften alltid, #skolvåren närmare bestämt!

Över 80 personer, både innan- och utanför skolsystemet har hittills (på 2,5 dygn) anmält sitt intresse för att i någon form bidra till det paradigmskifte inom skolan som vi nog alla ser måste komma. Det är glädjande att se, inte minst när skriftliga bevis som nedanstående trillar in i Twitter-flödet:

Cecilia Sundh om lärarrollen idag! Susanne Tobiasson om kicken #Skolvåren ger!

Jag vet inte vad du känner, men nog är det vanligare att höra och läsa om utbrända lärare och rektorer, sönderstressade och bullerskadade förskolepedagoger, fritidspedagoger som sliter sitt hår i megastora barngrupper och dessutom inte får fortsatt förtroende utan ska ställas utanför lärarlegitimation, missnöje med löneläget, semester- eller ferietjänst och jag vet inte allt, än sådana här spontana glädjeyttringar?!

Med det inte sagt att jag förringar dessa frågor – sådana där arbetsförhållanden (för både vuxna och barn) är inte acceptabelt, på någon arbetsplats!!! – men nog är det vidunderligt härligt att läsa detta? Det ger mig hopp om framtiden, en tro på att en förändring är möjlig, en vilja att kavla upp ärmarna och verkligen bidra till förändring. Jag har skrivit ett Föräldratyck, där jag just påkallar det som #Skolvåren-initiativet nu möjliggör:

Jag ser framför mig hur föräldrar krokar arm med förskola/skola/fritidspersonal landet (världen!) över och säger ”Nu är det nog! Vi går inte med på detta längre! Våra barn är vår framtid och nu är det dags att ge dem en ärlig chans att bli det bästa de kan bli!”.

Det är just det vi ska göra nu. Kroka arm och tillsammans fundera, diskutera, leka och spåna, agera, lära, reflektera, göra nytt, våga testa osv – allt för att ALLA våra barn och ungdomar verkligen kan bibehålla och utveckla sin inneboende potential. Är du på?

#Skolvåren

Nu har det blivit dags att ta bladet från munnen vad gäller #Skolvåren. Hashtaggen föddes i höstas någon gång, tror jag, och handlar om det paradigmskifte som jag vet vi är mitt uppe i. Ett paradigmskifte som egentligen är två stycken. Både ett för samhället i stort, och ett för skolsystemet. Skolvåren handlar så klart om det sistnämnda.

Paradigmskifte!
Ett av de riktigt stora paradigmskiftena var då mänskligheten gick från tron att jorden är platt till vissheten att jorden är rund. Det förstnämnda var en sanning som folk var villiga att både dö och döda för, så viktig var denna syn för deras världsbild! Paradigmskiften är spännande, omvälvande och omstörtande. De görs inte utan möda, stor ansträngning, personliga uppoffringar, eller utan att vissa känner sig helt vilsna inför en framtid som de inte känner igen sig i alls. Men de uppstår. Och de behövs. Paradigmskiften är de språng som samhället behöver för att fortgå, som jag ser det.

#Skolvåren är inte ETT skolsystem. För det tror jag inte på. Vi har haft ett system alltför länge nu. Det är dags för FLERA skolsystem nu. Ser det som en palett av färger – där individens behov till fullo får vara styrande. Eller som en salladsbuffé. Jag väljer vad jag behöver och tycker om, sådant som gör att jag växer och mår bra. För barn är det kanske inte helt lätt att välja själva, och då måste vuxna ta lite ansvar och hjälpa barnen så att det blir bra, både på kort och lång sikt. Precis som vid salladsbuffén. Men inte ta över helt!

Det är dags att vi slutar tro att ETT skolsystem kan funka för alla – bevisligen funkar det för många, men det räcker inte längre. Det måste funka för alla, som utgångspunkt, eftersom framtidens samhälle behöver hela spannet av kompetenta människor, som blivit så fenomenalt bra på att vara sitt bästa jag! Bara då kan vi på allvar börja ta itu med att lösa dagens (och därmed också morgondagens!) stora problem. Vilken utmaning det är – och det görs bara tillsammans! Så fram med färgtuberna, nu ska vi skapa konstverk!

Katalysator för #Skolvåren
#Skolvåren är, liksom arabiska våren, i hög utsträckning katalyserad via sociala media. Twitter är ett enormt starkt verktyg och skolutvecklingsfrågorna, -tankarna, -idéerna, och -aktiviteterna sprutar ur människor, dagligen och stundligen. Facebook fyller också sin funktion då det möjliggör lite djupare diskussioner och reflektioner.

Vet inte riktigt vilken knapp jag råkade komma åt på Viktoria Struxsjö, men hon tog bollen i flygande fart. Nu har vi en Edcamp-tanke på gång, kryddat med Pecha Kucha, med start i Varberg i juni om allt går som planerat. Vi kopplar oss till #Skollyftet som redan är en etablerad kanal. Viktoria har på två dygn fått in över femtio namn på folk – mest inom skolvärlden – som vill vara med på tåget. Om ni visste vad det gläder mig!! Min tanke har i flera år varit att revolutionen inom skolans värld måste komma också inifrån. När skolpersonal krokar arm med föräldrar och engagerade vuxna, som liksom jag brinner för barn och ungdomars rätt till en fenomenal lärande-resa (kalla den skolgång om du vill, kanske vi ska hitta på ett annat namn?!) – det är då magi kommer att uppstå! Då når vi tipping point och paradigmskiftet blir ett faktum.

Dan Frendin har skapat en metablogg där vi kommer att samla alla de hashtaggar, Facebook-grupper, G+-grupper och bloggar som rör framtidens skola. Helt enkelt fungera som ett paraply som kan bidra till att samla våra något splittrade röster! För endast om vi samlar oss och börjar ropa tillsammans blir rösten så stark att den inte kan ignoreras. Splittringen gynnar enkom sittande etablissemang!

Nu lyfter vi minst två frågor till offentlig och publik dialog:

Vad ska vi med skolan till?
Och var kommer barnen & ungdomarna in?

För det är för deras skull vi måste göra detta, för dem och för vårt framtida samhälle!
Vad svarar du på dessa frågor? Dela gärna dina tankar! Och om du vill bli en aktiv del i den rörelse som vi kallar #Skolvåren så bara hojta, för nu lyfter vi!

#Skolvåren är redo för take off

PS – Längsta inlägget hittills – har medvetet försökt hålla dem kortare, men här har jag så mycket att säga att det inte går! ;-D

Lyckorus

Dygnet mellan fredags- och lördagskväll var oerhört omtumlande. Jag brinner för skolutveckling, och både twittrar och facebookar mycket i syfte att driva fram något som jag på Twitter gett hashtaggen #Skolvåren. Exakt vad jag lägger in i begreppet #Skolvåren lovar jag att berätta mer om i kommande blogginlägg!

Just nu räcker det med att det är en vidunderlig känsla när det helt plötsligt är som om motorn tänker på alla cylindrar samtidigt. På både Twitter och Facebook har två underbara människor tagit fångat en boll som de springer med så svetten lackar. Vilket flow. Vilken synkronicitet. Vilken KRAFT! (Och jodå, det kommer komma mer information och reflektion kring det också, jag lovar!)

Lite grann som vårblommorna – de tittar upp när tiden är inne, oavsett om det ligger lite snö kvar eller ej. De ska bara upp helt enkelt. Ingen pardon där inte. #Skolvåren är lite så. There’s no stopping us now!

SkolvårenSnödroppar, Malmö, 16FEB2013

Känslan när det jag drömt om och jobbat så hårt för verkligen börjar falla på plats är helt magnifik! Det glöder inombords, huvudet är sprängfyllt av möjligheter som ligger framför oss, det spritter i kroppen efter att få hugga i ordentligt och bara rocka loss. Vilket lyckorus! Har du upplevt den där känslan någon gång? Hur skulle du beskriva den?

Köksäventyr

Matematik, hemkunskap, logistik, läsförståelse Köksäventyret som gick snettoch förmågan att kunna omsätta instruktioner till handling – det är mycket två gossar i lågstadieåldern kan lära sig av att få fritt spelrum i köket för att baka chokladbollar.

”Ska det vara så här?” frågade de lite nervöst.
”Mamma, kom och titta! Är det inte lite väl löst? Men vi tog ju två matskedar vatten.”

”Ni har rätt, så löst ska det inte vara, tog ni verkligen matskedar?”, frågar mamman, som redan vet svaret.

Insikten kröp snabbt närmare och de utbrast i kör ”NEJ! Vi tog ju decilitermåttet! Åhh…”.

Börja om från början, ny bunke, nytvättade händer, nya ingredienser
och den underbara kommentaren:
”Nu vet jag verkligen vad skillnaden mellan tesked, matsked och deciliter är!”

Köksframgång

Nu återstår sanering av köket – något som gossarna ifråga själva får ta hand om också så klart! Barn är så mycket mer kompetenta än vad vi ofta tror dem om, och jag försöker varje dag att komma ihåg det. Dessutom är det livsviktigt att vara behövd – och vad kan familjen vara i större behov av än en tallrik chokladbollar! Hur tänker du kring frågan att känna sig behövd?

Kravlöshet?

NEJ!

Jag menar inte så!

När jag snackar om ett samhälle (och därmed också ett skolsystem) där individen utmanar sig själv utifrån sina egna förutsättningar så snackar jag INTE om ett samhälle baserat på kravlöshet. Jag förväntar mig av mig själv och alla andra att vi alla ställer höga krav – på oss själva. Utifrån vår egen utgångspunkt. Jag anser det vara ganska ointressant att jämföra mig med någon annan, för det intressanta är var kom jag in och var går jag ut. Ingångsvärde kontra utgångsvärde. Input kontra output. Eller som Troed Troedsson uttrycker det, fritt ur minnet ”höjd över havet är inte intressant, det är min utgångsvinkel och utgångshastighet som spelar roll för min framtid”.

Kalla det vad du vill – för mig är det individens resa som är av störst intresse. Om du sporras av att jämföra dig med andra, var så god, gör det. Men basera inte systemet på den principen, för det är inte en nödvändighet.

Sikta högt!

Men kan du se att jag inte säger att samhället inte ska ställa krav på varje individ? Eller omskrivet:

Jag tycker samhället ska ställa krav på varje individ!

Men kraven bör inte vara detaljerade till en absurd nivå (läs: kursplaner) utan snarast handla om ganska övergripande och generella krav. På det viset uppmuntrar vi ännu mer den livsnödvändiga olikhet som skapar mångfald.

Till exempel (några att-satser medvetet skrivna i jag-form):

  • Att jag bidrar till samhället
  • Att jag utmanar mig själv
  • Att jag lär dig något nytt varje dag
  • Att jag älskar min nästa såsom mig själv (inte istället för mig själv, märk väl!)

Kan säkert komma på ett par till, om jag tänker efter ordentligt. Du har kanske själv några generella krav du skulle föreslå till listan? Dela gärna med dig av dina tankar i frågan – för det är genom att dela tankar & idéer med andra som jag själv växer och lär mig mer och mer, för varje dag som går. Så snälla – hjälp mig lära mig mer idag!

Framåtkoppling!

Vilken svår konst det är att kunna förmedla synpunkter och åsikter på ett sådant sätt att de tas emot. Att mottagaren inte kastar upp försvarsmurar så fort jag öppnar munnen, utan förbli mottaglig för det jag vill föra fram. Att kunna ge konstruktiv återkoppling är i sanning en aktivitet jag behöver träna mer – och det tror jag kanske vi alla behöver, lite till mans.

Har på sista tiden hört mycket om ytterligare två begrepp, kopplade till feedback, som gjort att återkoppling som begrepp blivit lite fullödigare för mig. Feedback kompletteras då med feedup och feedforward. Ingetdera begrepp har jag hört förrän på sistone, då jag sett det både en och två gånger på Twitter. Visar sig att begreppen används mycket inom så kallad formativ bedömning. Tommy på Pedagog Stockholm skriver upplysande om hur han tänker sig använda dessa tre begrepp.

Feedback betyder ju återkoppling, dvs, jag kopplar tillbaka till något du redan gjort, med tankar och idéer på hur du kunde gjort annorlunda.

Feedup handlar om att klargöra målet du strävar efter, att tydliggöra det.

Feedforward till slut kan översättas med framåtkoppling. Dvs tankar om hur du kan gå tillväga för att nå ditt mål, angivet tydligt i din feedup.

Onwards brave soldiers!Det viktigaste med framåtkopplingen i förhållande till återkopplingen är framtidsperspektivet. Att släppa taget om det förflutna, och se framåt istället, kan skapa möjlighet till utveckling, som återkoppling kanske inte gör.

Risken med återkoppling är ju att jag landar i ett ältande, varför gjorde jag si eller så, när jag borde/kunde gjort på något annat vis. Beroende på hur jag kan förhålla mig till återkopplingen kan det ju ge bekräftelse och befästa beteende som jag försöker ändra, men kanske har svårt lyckas med. Ju mer fokus sätts på just det beteendet, ju större risk att jag snarast bara förstärker det ännu mer.

Jag bestämmer mig därför i skrivande stund för en feedup, ett mål. Jag vill lära mig att komplettera återkoppling med att även kunna ge bra framåtkoppling. Så nu jag ska ut och öva på att ge feedforward, och skulle bli glad om du vill ge mig lite framåtkoppling på vad jag ska tänka på för att bemästra denna konstform!

Viktigast?

Fick ett par frågor när jag skrev Frågetankar och en av dem löd:

Vad är viktigast för dig just nu? – Annette Wahlgren, TCFF

Det är en stor fråga. Dock väldigt enkel att svara på just för tillfället. Svaret på frågan står nämligen inskrivet som en daglig aktivitet i min WorkFlowy:

Tagit ett aktivt kliv närmre målet paradigmskifte skolan

Varje kväll går jag igenom listan och bockar av att-göra-uppgifter, och detta kommer då upp. Varje dag. Utan undantag. Precis så står det.
Tagit ett aktivt kliv närmre målet paradigmskifte skolan.
Det är nämligen så att jag brinner för skolutveckling. Jag är passionerat nyfiken och intresserad av lärande, av mänsklig utveckling, och hur det låter sig göras på bästa sätt. År 2013 har jag vikt åt skolutveckling, något jag skrivit om förut.

Apostlahästarna tjänar mig troget Varje dag tar jag ett kliv, ibland pyttelitet, ibland bautastort, men dagligen kommer jag en bit närmare ett skolsystem – globalt – som inte bara värnar om varje unik varelses potential, utan också ger den optimal grogrund att växa på! Det är det som är viktigast för mig just nu. Jag tror tom att det kan vara helt avgörande för att säkra att framtiden blir en plats jag önskar för mina barn och barnbarn.

Vad är viktigast för dig just nu?
Dela gärna med dig i en kommentar – kanske kan jag eller någon annan läsare hjälpa dig närmare ditt mål. Kan vara värt ett försök åtminstone! Kan du hjälpa mig närmare mitt mål, så hoppas jag verkligen du hör av dig! Om inget annat så känns det skönt att få veta att jag inte vandrar denna vägen alldeles ensam.

Frågetankar

Har ni tänkt på hur mycket av det vi lär oss kommer sig av att vi ställer frågor? Det är i sig en konst att formulera en fråga, så jag kan få svar, tankar, reflektioner från mina medmänniskor, på det jag faktiskt var nyfiken på och ville veta mer om.

Jag behöver ha någon form av ingångskunskap för att ens kunna formulera en fråga. Tänk själv hur du skulle gå tillväga för att googla något du inte kan någonting om. Du behöver ju ha något att skriva in i sökfältet för att det ska vara lönt att trycka på SÖK-knappen.

Det finns många som skrivit bra om frågor, t ex Anne-Marie Körling, som funderar kring lärandet för läraren om hen lyssnar ordentligt till elevernas frågor, om det faktum att läraren ställer en massa kontrollfrågor, men att eleverna kanske inte frågar så mycket själva, samt hur själva frågandet faktiskt kräver en viss kunskap.

Anne-Marie är i sanning bra på att ställa frågor till sig själv, som hon nyfiket besvarar i sina tankvärda inlägg. Många gånger när jag läser hennes blogg känner jag en önskan att få bli elev igen, med förbehållet att jag vill ha henne som lärare. 🙂 Men nu slog det mig, hon är ju faktiskt min lärare, eftersom hennes frågor och tankar sätter igång så mycket i mig själv. Tack för det Anne-Marie, jag uppskattar verkligen att få lära mig mer i ditt sällskap!

Jag pratar med mina barn på vardagskvällarna om de ställt någon fråga under dagen. Ofta har de inte gjort det. Jag fortsätter fråga dem, formulerat på olika vis. Tänker att de kanske får en insikt i att det kan gagna dem att kunna formulera frågor (något som ju barn gör fulständigt naturligt – när slutar de med det?).

Tyvärr ser jag att barn och ungdomar får väldigt lite plats och utrymme för att ställa frågor i skolan. Många elever, snabba puckar, tajt schema att följa, regler som att man måste räcka upp handen och en önskan att hinna med allt enligt planen för lektionen gör att både elever och lärare verkar undvika fråge-formen. Många elever drar sig för att ställa frågor, nöjer sig med att inte förstå. Många lärare (och här kan nog en hel drös föräldrar känna igen sig också!) orkar inte riktigt svara, och kanske snäser av på olika sätt. Och det tycker jag är synd. Att kunna ställa en riktigt kraftfull fråga är en ofantligt bra färdighet att besitta, inte minst som professionell coach. Men alla har nytta av det, och det är nog därför även läroplanerna lyfter fram förmågan.

Frågan!Den som ställer många frågor ökar mångas visdom.
– Kinesiskt ordspråk

Jag önskar att vi alla fortsatte ställa frågor, för de visar på en nyfikenhet, en önskan att lära mer, förstå, få nya infallsvinklar, se något nytt. Därför bjuder jag in till frågestund:
Snälla läsare, ställ en fråga till mig (i en kommentar nedan eller genom att maila helena.roth at respondi.se), så ska jag göra mitt bästa för att besvara den, kanske i ett blogginlägg eller två!

2013

Nytt år, nya förutsättningar. Vem vet vad som väntar, längre fram längs vägen?

Vägen fram

Jag vet det absolut inte. Dock vet jag med bestämdhet att jag brinner av iver och nyfikenhet att få upptäcka & forma året som just inletts. 2013 är för mig det år jag valt att vika åt att göra ett rejält avtryck i det svenska skolsystemet. Jag brinner passionerat för skolutveckling, och väljer därför att satsa på det. Hur, när, var, med vem osv, tja, det löser sig på vägen, tänker jag!

Idag under lunchen tittade jag på en helt fantastisk TEDx med Seth Godin, som förövrigt är min husgud, som på 15 minuter ger en ypperlig förklaring till varför jag (likväl som han själv) brinner för detta: Stop stealing dreams – Seth Godin

Tre citat ur Seth’s framträdande, se det som ett smakprov:

”We built a system all about interchangeable people, because factories are built on interchangeable parts, if this piece is no good, put another piece in there.”

”Are we asking our kids to collect dots, or connect dots?”

”Grades are an illusion, passion and insight are reality.”

Jag blir oerhört glad om du tittar på detta – och ännu gladare om du skriver en rad om din reaktion! Och du, vill du göra mig helt exalterad så skriver du din syn på frågan ”Vad ska vi med skolan till?”. Mitt svar på den frågan kommer en annan gång!
(Om min son läser detta kommer han brista ut i ett förtjust ”Mamma, mamma, en cliff hanger!”)